Jönssonminnen.se

Morgondagen är första dag i vecka 8 (åtta). Jag har ett speciellt uttryck för väder som är disigt och småruggigt. När det varken är regn eller klart väder. Inte kallt men inte heller varmt. Som en yllefilt som mist sin värmande förmåga och bara ger en tråkig känsla. Det kallar jag för vecka 8-väder. Allt för många av våra dagar på vårvinterlovet som det hette innan man ändrade till att kalla det sportlov, var det sådant väder.

Jag kan inte minnas att vi har haft sådant här väder sportlovsveckan som vädergubbarna lovar, aldrig vad jag kan minnas. Dock är mitt minne inte mycket att skryta över. Under senaste dagarna har vi haft ett helt fantastiskt väder med strålande sol, strax under nollstrecket och snö som ligger kvar och gör att solskenet förstärks. Jag struntar i om fönsterna berättar att det varit eftersatta med putsning. Kommer dag kommer råd tänker jag och njuter av vad ljuset har i sitt följa. Under lördagen var vi så mycket som möjligt ute för att samla på oss D-vitamin. Senaste tiden har det varit isvindar som bitit i kinderna och promenaderna har blivit i medvind och bussen hem. Men lördagen kunde man gå i vilket väderstreck som helst, solen kändes så livgivande. Lite skamset gick jag och längtade hem för jag hade en trevlig stickning på gång, och ville både vara ute och hemma. Men vi prioriterade promenaden. På kvällen kände jag kinderna hetta som om de talade om att nu hade fräknarna börjat att röra på sig, det är typiskt varje år att jag glömmer att ransonera soltimmarna.

Idag söndag hade vi ett ljus som gjorde att jag beslöt att göra ett av de där pilliga arbeten som jag haft i tankarna i månader. En blus, en vacker sådan som hade för långa ärmar. Ska jag ha plagg som når runt rumpan blir gärna ärmarna för långa. Nu skulle den justeras så jag kan ha den utan att behöva rulla upp ärmarna. Men med manschetter och sprund, var det inte tvärgjort. Trots allt värt ett försök, nu då ljuset var så optimalt. Jag plockade fram sprättaren och på med extrabrillorna. Med solljuset strax bakom nacken såg jag stygnen. Jag tänkte på froggyfriend som kallar mig ”stubborn viking”, envisa vikingen. Han har rätt om vissa drag som det där med envishet. Jag lyckades få bort de gamla sömmarna, var alla trådstumpar tog vägen är jag inte säker på. Men dammsugaren ska sköta sitt jobb och inte klaga. Jag kunde sätta tillbaka manschetterna efter att sprundet skotts med en snedslå. Sedan var det att instruera maskinisten om hur han skulle sy de olika momenten. Han vet att han är en viktig stand in för mina ögon, så han lyssnar och tar till sig. 

Maskinisten sydde även en rynketråd så jag kunde dra ihop ärmens vidd att passa i manschetten. Sömmen runt sprundet blev som om de var proffs som gjort det. Och de tre knapphålen på manschetterna klarade vi av utan att ändra på modellen. Framför allt är jag stolt att vi fixade det utan malörer som att vända manschetterna fel väg så knapparna hamnat på insidan. Annars brukar det ju vara som Murphy’s lag att sådant ska hända. 

Nu är min fina blus klar att ta fram då det börjar våras. Och under tiden med ärm två så tog vi fram bullarna som vi bakade förra veckan för att ha som fastlagsbullar. Nu är sifonen laddad med grädde, och vi fixar fyllningen med lite mandelmjöl florsocker inkråm från bullarna en doft av bittermandelessens och en matsked mjölk. Jag lovar de är bättre än någon av de bullar som dagstidningen hade smaktest på häromdagen. Den, där den billigaste bullen kostade 35:- och de andra ca 45- 55:-.

 Så när solen gick ner idag hade vi bara varit inomhus. Men så nöjda vi var med vårt envisa arbete blev det lite som en segergest att fira med gott kaffebröd.

Jag hoppas barnen som har sportlov kommer ut och njuter av solskenet. Och varar det hela veckan med detta underbara väder, även lite snöfall må inräknas, är jag beredd att ändra mig om det där nedlåtande begrepp ”vecka 8-väder”.

För en vecka sedan fick vi ett snöfall över vår stad. Ett snötäcke som ligger kvar fortfarande. Vintern verkar som om den kommit för att stanna ytterligare några dagar. På sportlovet nästa vecka blir det kanske så att det blir slädföre. Jag ser när vi åker förbi Kopparmölleplatsen att backarna där jag åkte som barn är riktigt slitna vad det gäller föret. Men vi skånska ungar är vana vid att man kom hem och var skitig efter att ha slitet upp snön i kälkbacken. Vi åkte på det frusna leriga som återstod, med påföljd att friktionen löste upp leran och vi fick en brungrå nyans både på kläder och i ansiktet.  Det var inget hinder, vi fortsatte att åka även om det var inte något glid till att tala om. Men det halvtaskiga glidet innebar att man tordes åka i den där branta backen, den där livsfarliga. Det hände att man fick dra kälken nerför backen också. Som sagt, vi skånska ungar är inte så kinkiga, man får ta vara på vad som bjuds.

Nuförtiden far jag inte som ett jehu i backarna längre, men jag tycker om snön. Fast senaste veckan har jag sällat mig till de där gnällspikarna som klagar över halkbekämpningen på våra gångbanor. Jag har fått traska ute i gatan för att jag klarar inte av att hoppa över de höga plogkanter som lagts upp i rännstenen. Inte kunnat kliva upp på trottoaren förrän jag kommit fram till busshållplatsen, där har de snöröjt sista veckan. Många gångbanor är förrädiskt isiga. Det förtar nöjet att ta en promenad. Man går bara det man måste. 

Idag i mitten av februari har vi ätit den sista brunkålen. Den som blev så god denna säsong. De sista lussekatterna åt vi i måndags. Nu är det riktigt tomt i kyl och frys på julrester. Onekligen åt jag brunkålen med andakt. Orkar vi göra någon julmat detta år? Det känns jobbigare för varje år. Trots allt så planerar vi för både storkok, bakning och syltkok så fort det börjar tryta i förråden. Sista kroppkakorna åt vi häromdagen, men jag såg att maken köpte en rejäl påse potatis då vi handlade senast. Så det blir nog en storgryta med nya sådana endera dagen. 

Vi fortsätter också att föra matsedel över vad vi äter till middag. Dels är det en idékälla när den vanliga frågan dyker upp: vad ska vi ha till middag. Sedan är det en nyttig hjärnmotion då vi glömt att skriva in under fyra – fem dagar. Då kan det hända att vi får grubbla länge innan vi kommer på vad vi åt. Men sedan 2023 har vi alla dagar ifyllda. Även om det kan ta en dag eller två ibland att värka fram förra söndagsmiddagen. 

Det pågår vinterolympiad, men jag hänger inte med längre. Jag som aldrig missade en hockeymatch förr i tiden. Massor av skidlopp har jag följt genom åren. Men mitt TV-tittade har blivit lidande av mina taskiga ögon. Och troligen också hjärnans kapacitet att lagra alla namn på favoriter. Somliga menar att man är en ”traderöv”, jag menar att detta är ett naturligt åldrande. Numera plockar jag ut de program jag vill titta på, annars står det ingen TV-apparat och maler på. Musik är inget jag lyssnar på längre. Det ger mig inget. Men böcker konsumerar jag, oerhört mycket. Min bokklubb gjorde en ändring i höstas så att man fick fler timmar i den avgiftsklassen jag betalar för. Givetvis passade de på att höja priset lite också i samband med det. Förut hände det lite då och då att jag läst slut på månadens kvot och det var flera dagar kvar på perioden. Man kan alltid köpa fler timmar, även nu. Men nu har jag 150 timmars läsning på mitt konto per månad. Och det har klarat sig utan att tilläggsköpa. Det ersätter den där TV som förr i tiden stod och malde. En bok kan man inte slölyssna på. Då måste man backa och kolla upp vem som sa vad. Därför får jag slå av läsningen då jag ska räkna maskor på mitt stycke. Eller diskutera nånting med maken.  Simultankapacitet finns inte längre i mitt huvud. Med min fina iWatch kan jag styra mobilen och slå av och på min bok. Nya finesser att lära in mottages med tacksamhet, då de underlättar vardagen för mig. Fast jag tror att det ramlar bort minst det dubbla mot vad jag lyckas få in. 

Jag håller på att sätta ihop lite läromaterial till vår minikurs på bridgeklubben. Det där med att förklara när och varför man bjuder det ena eller andra håller mig igång. Helt klart är det så att varav hjärtat är fullt talar munnen. Visst är man tokig, stickar jag inte så tar jag stick! I bridgen. 

Varför ska man ändra allting? När man precis lärt sig var man ska klicka för att hitta rätt i menyerna, ja då är de in och omorganiserar. Nu sitter man där igen och ägnar timmar år att hitta den där sidan jag var in på igår. Den som nu är försvunnen. Vi har skakat på huvudet åt människor som vägrar att använda datorer för att de tycker det är för krångligt. 

Det har aldrig varit enkelt, men ändå såpass att man kunnat fixa det utan allt för många träffar med barnbarnen för att få utbildning och information om hur jag ska hantera detta med den digitala världen. Mitt äldsta barnbarn hjälpte mig en gång att lägga in appen för regionens trafik. Visade mig hur jag kunde söka resa och hur mycket den kostade. Han visade också hur jag kunde köpa biljett. Det var en revolutionerande tanke att man via sin mobil hade direktkontakt med kassörskan på banken som skickade pengar till Skånetrafiken. Idag anser man det som grundkunskaper innan man börjar skolan. Gladeligen accepterade man detta nya sätt att hantera dessa finesser. 

Ett ganska vanligt problem i datorernas begynnelse i var mans hand, var det här med uppdatering. Då det knep med kunnandet och man var tvungen att slå en signal till barnen för att få lite vägledning, frågade de alltid: har du uppdaterat??? Vadå uppdaterat? Vad är det? Så fick man lära sig det. Och ibland sitta och vänta timmar på att det skulle bli klart, med den där (läs DE där) uppdateringen som för yngre generationer var lika naturligt som att gå på toa då behovet krävde så. Men en annan var alltså förstoppad, till max. Förlåt min skithumor. 

Numera då man öppnar sin iPad på morgonen för att läsa tidningen, berättar paddan glatt att den uppdaterat senaste natten. Ok. Vad skönt har jag tänkt många gånger. Men senaste tiden ger detta besked om uppdatering mig rysningar. Vad har jag nu tappat bort? För varje gång det skett en sådan uppdatering försvinner något för mig. Ibland bara så simpelt som en kunskap om hur jag hittar att göra en inställning. Kanske låter enkelt, men det innebär att mina tappra försök att hålla i ordning mina egna anteckningar och inte minst bridgeklubbens finanser blir lidande, då jag hanterar deras kassa. 

Men vad som blivit mer tillgängligt är hur man kan fråga det mesta via Google. Hur gör jag för att lägga till en kolumn eller rad i arket med räkenskaperna? Förra veckan gjorde jag si och så, men denna veckan med den senaste uppdateringen installerad, ja då ska jag leta igen. Hur var det man gjorde? Klickade så och sedan där…. Men nej det fungerar icke. Fråga Google och lugnt och sansat får jag en förklaring, vips finns den kolumnen tillagd som jag behövde. Jag vill inte förringa barnbarnens oförtrutna jobb med oss, men något barnbarn i datorvärlden har utvecklat verktyg för att få gamla människor att förstå! 

På vårt stickkafé där alla medlemmar är minst 70++ där kollar vi av varandra så att våra hjärnor också är hyfsat uppdaterade vad det gäller bussbiljetter och att vi kan hantera reseplaneraren. 

Det där med att gå ner till Skånetrafikens kontor på Centralstationen anser jag är onödigt, det enda man ska göra hos dem är att plocka åt sig lite godis som brukar vara framställt på deras diskar. Det är oftast rikligare om det är dåligt väder så trafiken har problem. Då finns det mer godis att plocka. Annars går jag inom och frågar om man kan få inlagt sitt seniorkort i mobilen, men varje gång fått en beklagande huvudskakning som svar? Tyvärr går det inte ÄNNU!! Men skolbarnen kan ju få sina busskort i mobilen! Varför inte vi? Hur svårt kan det vara? Det händer att kortet ligger kvar i fel klädesplagg då man står vid busshållplatsen. Men mobilen har man med, ALLTID. Så det borde vara en barnlek för de gubbar som sitter och ger oss all sorts mattips, frågelekar bokrekommendationer osv. på skärmarna på bussar och tåg. Gör ett program så att jag enkelt kan lägga in de siffror jag har på mitt seniorkort. Jag lovar att jag inte ska sälja det fysiska på nätet. 

Idag lyckades jag logga in på bridgesidan där jag spelat sedan 2008. Plötsligt i måndags var det omöjligt att logga in. Maken nämnde när han satt och läste nyhetssidan på SVT att nu bråkar Trump med Bill Gates. Ja ja, sa jag han är ju en mäktig man han också, Gates. Och han äger den sidan där jag spelar bridge! Senare den dagen var det omöjligt att logga in där. Kan man bli ännu surare på den tosingen som sitter i Vita Huset? Nej jag tror det är maxat, avskyn och surandet. Men det var tydligen inte Trump som stängde ner sidan, bara en av de där krascherna som förekommer då och då inom datavärlden. Nu är det fixat OCH UPPDATERAT! Så man hittar ingenting på Bill Gates sidor heller utan att sitta länge länge och klicka och leta. Det var nog tur för Trump. 

Nu snöar det igen. Visserligen har jag hört väderlekstjänsten tala om varningar här i Skåne för snöfall. Men det brukar bli lite si och så med det som blir liggande . Fast denna vinter har vi haft två rejäla snöväder. Kanske man får se lite mer av detta som gör världen lite ljusare. I dessa orostider välkomnar jag allt som kan lysa upp. 

Sistlidna fredag var vi inbjudna till invigningen av ett nytt bibliotek här i min stadsdel. Jag hade veckan förut lånat en bok på huvudbiblioteket, så det var ett bra tillfälle att både övervara invigningen och lämna tillbaka boken jag lånat. Vi tog en promenad bort till den nya fina bibblan. En isig vind bet hårt i kinder och nästipp då vi gick gångstigen runt skolan bort till affären och bibblan. Jag brukar inte klaga över kyla, brukar tänka att man får skylla sig själv om man klätt sig för dåligt. Men denna bitande vind gick inte att skydda sig mot. Man kan inte täcka hela ansiktet. 

Då vi varit inne på bibblan en halvtimme kändes kinderna som om man solbränt dem för mycket en tidig vårdag. Jag pep att jag önskade fortsätta eventuell promenad i ett mer skyddat område än gångstigen runt skolan. Där har vi öppet fält med vindar som kommer från den ryska vintern med östanvinden. Brrrrrr….

Vi hoppade på bussen och for ut på Väla, mitt förslag var att vi kunde traska runt inne på Väla, därefter äta ett mål mat där. Mest för att få röra på benen lite utan att frysa ihjäl. Då vi satt på bussen frågade vi oss, vad det var vi sagt att vi skulle handla nästa gång vi kom ut på köpcentrat. Ingen av oss mindes! Men att vi hade talat om något, det var vi båda övertygade om. Jäkla senilhjärnor. Men att bara åka för att traska runt har vi nog aldrig gjort förr. 

Jag sa att jag skulle titta i bokhandeln efter en bok, sådär ja, nu hade vi ett ärende. Jag hittade inte boken jag sökte men det blev en del tips och idéer om författare som vi kan streama hem från vår bokklubb. Alltså inga inköp där. Vidare bort till väskaffären och kollade på kabinväskor. Jag är avundsjuk på makens fina väska som har mycket smartare inredning så att man kan ha packningen bättre organiserad. Den jag har är bara ett stort fack, nästan så jag kommer att tänka på sopnedkast. Allt i en enda röra. Nu hittade jag en fin kabinväska, till och med lite smartare än makens. Men jisses, sicket pris. Hur länge lever jag? Hur hinner jag utnyttja den? Jag kan ju inte börja ha den som handväska bara för att den ska löna sig. Lämnade affären med lite habegär sugande inne i bröstet. 

Då vi kom bort mot Telia-butiken ville maken gå in och få utrett någon fråga han hade efter det senaste brevet till honom om våra abonnemang. Den unga dam som tog hand om oss beskrev hur det nyaste skulle komma att bli. Jag sneglade på en ny mobil och då hon blev vis detta erbjöds vi att om vi band vårt abonnemang kunde vi få mobilen till ett betydligt lägre pris än om jag handlade enbart mobil. Nu igen! Den där vill ha… men vi tackade gick därifrån och hade sparat mycket pengar. Dels väskan och nu mobilen. 

Då vi kom förbi apoteket mindes vi att vi talat om de där smarta dubbarna att sätta på skorna. Sådana som vi sett en dam på bridgen sitta och aptera då hon skulle ut i halkan förra veckan. Vi hade tur, sista paren var till 50% rabatt och vi är utrustade för nästa halkperiod. De jag har sedan tidigare är väldigt besvärliga att både sätta på och ta av. Men nu har vi också dessa mer behändiga. Därför kan det gärna få vara ljust och soligt, inga svidande vindar även om det är lite förrädisk halka. Vi kan ut och röra på oss. 

Det är inte lätt att ta sin dagliga promenad på Väla. Det blir ändå handlat lite av varje. Vi åt middag så vi slapp laga mat den dagen. Trevligt sätt att avrunda dagen med. 

Medan jag totat ihop dessa rader har det pudrat ett tunt lager vitt på gården utanför mitt fönster. Undrar hur mycket det är i morgon då jag vaknar. 

Såhär i början av året brukar folk ha nyårslöften att uppfylla. Jag har fegat ur från sådana vanor. Vet med mig själv att det inte håller så länge om det inte är ett löfte om att INTE ändra mina både vanor och ovanor. Och det är inte tid att önska några födelsedagspresenter ännu, men om jag inte skriver ner då jag kommer att tänka på dem, är det stört omöjligt att plocka fram dem ur minnet då den frågan dyker upp om; vad önskar du dej på födelsedagen mer än bruna bönor och fläsk? 

Jo jag önskar att nästa julsäsongs skumtomtar har hallonsmak. Inte för att jag inte gillar dem som de var i vinter med den klassiska jordgubbssmaken. Den smak/doften som är så framträdande att man kan lukta på flera meters avstånd då någon stoppat en sådan i mun. De går inte att smyga med dem. De är jättegoda, men jag vet inte om hallonsmak vore ett strå vassare!

En annan önskan jag har är att det i mina nya hörapparater som jag blivit lovad till sommaren,  har en så utvecklad teknik, (det tycks inte vara några gränser för tekniken idag), att de har inbyggda Googles translators. Ett program så att jag kan lyssna på alla möjliga språk genom att ställa in via min mobil vilket språk jag för närvarande vill ha översatt till svenska. Det måste vara hyfsat hanterbart att ändra inställningarna, så man inte får översatt arabiska till kinesiska. Då kan man ju inte sitta och tjuvlyssna på alla dessa samtal som hörs högt och tydligt på våra bussar, om man får dem transfererade till kinesiska. Tänk så praktiskt då man är inne i Danmark och handlar. Då de säger att man ska betal 59.95:- (nioghalvtreds-femoghalvfems). Då fixar mina höror snabbt och jag lägger tre tjugokronersmynt på disken. Utan några funderingar. 

Idag vet vi ju att det är efterfrågan som styr tillgången, så snälla läsare fråga ni också efter den tjänsten. Nuförtiden har alla människor poddar i öronen, både vita och svarta, poddar alltså. Den äldre delen av befolkningen som inte har poddar stickandes ur ur öronen är inte omoderna på något vis. Det beror istället på att de har hörapparater som är så anpassade att de inte syns.  Alltså skumtomtar med hallonsmak och en translator inbyggd i hörapparaterna. Det vill jag ha. 

Annars brukar jag säga att det jag behöver det köper jag själv. Men det är faktiskt trevligt att få skriva en önskelista. Och den ska inte skickas till tomten för jag ifrågasätter hans existens. Listan ska visas för dem som brukar fråga om mina önskemål. Vad värre är, är det faktum att jag gnölat mig till massor av onödiga artiklar genom åren, då med tillägget att det kan räknas som en julklapp i förväg. Jag minns inte sist då maken påstod att jag redan har utkrävt ”förvägsjulklappar” för minst en livstid utöver den vi befinner oss i, men det är troligen flera år sedan. Ja ja, är jag så hagalen? Kanske det. 

Jag har just färdigställt ett par vantar av det trevliga mönster och ullgarn jag köpte i Stockholm. Det är tredje paret av det garnet. Då man hittar ett nytt mysigt mönster följer jag det slaviskt då jag stickar första paret efter det nya mönstret. Oftast är det inte till belåtenhet, antingen är de för stora för en normal damhand, eller så sitter de bra men når upp till armbågen. Jag tänker inte bära tumvantar till aftondräkt så även den senaste varianten vill jag modifiera. Vilket nu är gjort med senaste vantarna. Men en annan briljant idé är också genomförd! Jag har gjort en öppning för pekfingret så man kan hantera mobilen utan att ta av vanten! Tänk att de första 678 paren vantar jag stickat har varit utan denna lilla finess! Så skamligt! Även bara att erkänna det så här så lyser skammens rodnad på mina kinder. Att vara så trögtänkt… men nu är de där, små öppningar på kommande vantpar. Kanske jag kan öka priset för denna finess?

Det är skönt att ljuset återvänder. Att vi är tillbaka med vanliga veckor är även det en trygghet. Så förvirrande det var med röda dagar stup i kvarten. Vår klocka som dras om söndagar har får tydliga stressymtom då den fått extra dragningar. Röda siffror på almanacksbladen har lurat oss och rubbat rytmen, både på dagar och veckor. Men nu känns det som om det börjar rätta till sig. 

Bridgen har startat en ny termin, och stickkaféet är igång igen. Skönt med aktiviteter som rutar upp vardagen för en. 

Och…. Vad händer? Med min idé om öppningen för att kunna aktivera en biljett på mobilen, utan att ta av vanten? Maken låter meddela att idén måste utvecklas. Det är bara gamla tanter som använder pekfingret för att “dutta“ på mobilskärmen. Samtidigt som de spretar med lillfingret som om de vore på ett engelskt afternoontea party. Alltså måste du bredda högervanten så att det spretande lillfingret också får plats! Annars vrickar de tungan ur led. Och så måste du göra två tumöppningar på de vantar som den yngre generationen ska ha, för de kör med tummarna! I ett tempo så de hinner sända en halv roman på en bussresa under ca tio minuter.

Jäkla gubbe, en sådan iakttagelseförmåga. Men den tyder ändå på att han fortfarande kollar in töser, och åldersbestämmer dem utifrån deras sätt att röra sig och hantera sina deviser. I vilket fall som helst ska jag sticka några fler par för att se om intresse finns. Själv tycker jag de är så vackra med ett mönster som får en att längta efter lingontider.