Jönssonminnen.se

OMG, betydde i mina yngre dagar omgående. Men det händer att jag också använder mig av det uttrycket då jag vill beskriva hur förvånad jag kan bli, då jag säger oh my God! Har jag lärt av barn och ungdomar som säger det som om det vare ett av våra vanligaste ord. 

Senaste dagarna har jag varit sjukskriven. Jag hade en “Tura” som jag fick avstå ifrån då mitt snörvlande och min hesa stämma avslöjade att jag drogs med en förkylning. Ska jag vara ärlig funderade jag i början av veckan att om jag bara fick stopp på näsdroppet och hostan inte var för intensiv, skulle jag slinka med på träffen på båten. Kunde alltid säga som det brukar låta; jag är bara lite allergisk….men vem köper den lättisen? 

Nej jag fick avstå. Maken for och deltog på seglatsen och åt sig mätt på buffén. Det gladde mig att han inte fegade ur. Det var ingen aktivitet som vi deltagit i tidigare med denna grupp pensionärer, så ingen vi kände i förväg, men han traskade iväg!

Audionomen väntade mig fredagsmorgon och den tiden backade jag inte på. Gick dit och fick mina nya efterlängtade hörapparater. Som jag har längtat. De gamla hade visat tecken på utslitna och utmattade, de tappade kontakten, hackade och skrapade. Det skulle bli dyrt att reparera. Och man reparerar inte sådana produkter.

Jag blev instruerad och undervisad på en massa saker som jag ändå aldrig kommer ihåg. Det räcker att man får veta hur man slår av och på dem, sen får man själv utforska, anser jag. Visserligen ville hon veta vilka program jag skulle ha, allround, slinga my music? Jag bad om de två vanligaste sen får jag fundera vidare.  

Iväg hem med de nya maskinerna i öronen. Jag upplevde redan då vi kom ner på gatan att det var ett brus från trafiken som jag inte varit medveten om med mina gamla höror. På bussen funderade jag på det där med musik. Jag öppnade mobilen letade upp Spotify-appen och letade bland mina listor. Pavarotti skulle få visa mig vad tekniken åstadkom i dagens samhälle. Men OMG, jisses förlåt lille Luciano, vad hände? En liten kastratsångare som klämde fram Nessum Dorma, i en tonart som mina öron aldrig kommer att godkänna! Jag bad Luciano om ursäkt, skyllde på fel medium. Letade istället upp vår käre Björn Skifs med sin Ooga-Chaka Ooga-Ooga… Det lät förfärligt, men jag beslöt att de skulle få ooga chaka färdigt, sen kom Björn in med:

I can’t stop this feeling

Deep inside of me

Girl, you just don’t realize

What you do to me… 

Kända gamla tongångar, men tyvärr. Jag hörde en man sjunga med ”Kalle Anka-röst”. Så jag lade dessa prov åt sidan. Jag hade ju inte valt ”My music-inställningen” hos audionomen. Får väl ta mig en ny funderare. Eller är musikvärlden slut för mig? Men jag har mina gamla hörapparater kvar i lådan, kan alltid ta fram och lyssna via dem. 

Nu var jag hemma igen med min snoriga näsa och hosta, så jag fick väl ta tid på mig att utforska mina nya apparater. Jag hade ingen stickning på gång, fattades en härva av det vita garnet, så jag satt verkligen och rullade tummarna. Talade med maken och han lät lite konstig. Men man vänjer sig. Vi är lite konstiga så man får ta det onda med det goda….

Efter någon timme frågade jag honom om han kunde sticka bort till garnaffären för att inhandla några nystan? Det gjorde han snabbt, fastän det är uppseendeväckande med en man i en sådan affär. De som har garnaffären känner honom sedan tidigare, så för dem är det inget konstigt. De vet att han är min hjälp då mina ögon inte är att lita på. Helgen räddad! Jag har nytt garn. 

Under tiden hade jag koncentrerat mig på att lyssna på min ljudbok. Jag hade varit in i appen som jag lagt in i mobilen och ändrat på bas och diskant. Det hjälpte inte på varken Pavarotti eller Skifs, de lät fortfarande horribla. Och både Gunilla Leining, Angela Kovacs och Katarina Ewerlöf, de tre vanligast förekommande uppläsarna i mina böcker lät som om de satt instängda i en konservburk. Lätt åtklämda runt sina halsar. Jag läser för all del en hel del mysdeckare, men de behöver ju inte ta död på den som läser för mig. 

Dessa hörapparater som jag väntat på ett halvår! De var outhärdliga! Jag plockade ut dem ur öronen och satte dem sin eminenta laddare, som även var en powerbank. Jisses så fint. Men jag ville ha tillbaka min ljudvärld, min ljudbild!

Slog på ljudboken igen utan några hörapparater insatta i öronen, vilket gjorde att jag fick öka ljudet för att kunna höra hyfsat. Maken tittade ogillande på mig. Nu överröstade jag hans ljudbok han lyssnade på. Alltså, stäng av och fundera…

Förslaget att vi skulle plocka fram de gamla apparaterna igen avvisade jag direkt. Det är bara att anpassa sig, menade jag. Samtidigt som jag satt och skämdes över de gånger jag propsat på att mina patienter ska plocka fram sina hörapparater ur byrålådan så jag slipper skrika halsen av mig!! Nu helt plötsligt var jag medveten om vad det var jag begärt av dem! Att plocka fram ett hjälpmedel som de fått via hörselvården. Som fungerade som ett hån! Ett hån att deras funktioner var så i avtagande att de inte längre kunde ha ett socialt liv. När inte ens P1 kunde avlyssnas på ett godtagbart naturligt sätt, och deras värld krympte. Nu skulle de bli påminda igen om att de inte hade kvar vissa funktioner längre. Jag stod och krävde att de skulle ta fram dessa hemskheter som gav dem en kväkande onaturlig ljudbild som de inte kunde acceptera. Tänk om jag hade haft kunskap om hur eländig tekniken som erbjöds kunde vara. Jag kan tänka mig att de som var nästan utan hörsel klarade av att använda sina hjälpmedel. Men inte alla de som hade halvtaskig hörsel. 

Men vad skulle jag göra nu? Tyckte jag saknade det där med att lyssna till en bok medan jag stickade. Mina gamla poddar? Sådana som alla människor har i öronen numera. På bussen har minst 50% sådana poddar fastväxta i öronen. Var fanns de? Maken vet vad han har sina gömmor med överblivna teknikdetaljer. Så det dröjde inte länge förrän jag hade ett, nej två par sådana framför mig. Men fungerade de? De hade inte använts på fyra och ett halvt år. Det är lång tid i teknikens utveckling. Men jodå. De fick en liten snabbladdning sedan in i öronen. Plötsligt var jag hypermodern! Och jag kunde lyssna och läsa vidare på min bok. Njöt av att jag inte var utestängd från den värld där Björn och Luciano återger musiken på rätt sätt. Där de som läser ljudböcker låter avslappnade och bekväma. Inte sitter in/nedklämda i en tom konservburk, och inte stryps i sin gärning. 

Lördagen startade jag med mina nya apparater, måste lära mig vad det nya livet innebär. Herregud vad jag skramlade i köket då jag tillagade frukosten! Smällde med skåp och lådor! Man talar om adaptiva farthållare. Tyvärr, ingen sådan inbyggd. Och den adaption vi har i vår egen hjärna har inte börjat fungera ännu. Men skam den som ger sig. Nu gäller det att få hjärnan att uppfatta ljudet som är i dessa nya apparater att låta som vanligt. Telefonsamtalet med svägerskan gick hyfsat, men kvaliteten på samtal i telefon kan variera ganska mycket beroende på om man talar över högtalare eller via hörapparater. Det kan också bero på andra orsaker som inte mina hörapparater kan skyllas för. Så det blev godkänt samtalsklimat, med kringvandrande av båda parter. Sedan återgick jag till min bok. 5 minuter sedan stod de fint i sin laddare igen och jag blev tvungen att ånyo göra en parkoppling med mina gamla poddar. Lite trixigt men till slut så fick jag till det. Min mobil ville ju helst jobba med de nya fina apparaterna. Så det gällde att få den till att acceptera alternativet. Jag fortsatte med stickningen och boken. 

Plötsligt stod maken framför mig och frågade om jag kastat den fina lilla broschyren som följde med hörapparaterna? Nej den ligger i det lilla lönnfacket som är i locket på kartongen där alla attiraljerna låg i, sa jag. Han hade letat i hopp om att kunna hjälpa mig med min frustrerande tillvaro, men missat det lilla facket. Glatt återvände han efter någon minut och sa att han var så glad att han för en gångs skull haft lite nytta av mig! Man tackar. 

Jag fortsatte min bok och stickning. Då sa den ena av mina poddar blopp-blopp och tystnade. Jaha, de behöver mer energi, så fram med laddningsdosan och petade ner den där. Maken frågade om det var brukligt att dessa ladd-dosor låg sådär slarvigt slängda på bordet då de användes, då för en lång tid sedan? Nej jag hade en liten platta som dosan stod på, en platta där ja även laddade min mobil då det behövdes. Jag såg tydligt hur han letade i sitt minne efter dessa tekniska finesser som passerat genom åren. Och hans blick ljusnade, han gick och hämtade ur ett av hans otaliga bra-och-ha-gömmor. Jag kommenterade att nu hade han faktiskt haft nytta av mig igen! För andra gången samma dag! Nu står pod-dosan snyggt uppställd och väntar på att jag ska lyssna på bok igen.

Jag fortsätter med mina försök att lyssna via de nya apparaterna. De gamla jag haft i fyra år har inte förvrängt min ljudbild. Dessa nya, vi har inte stämt av efter provperiod ännu, men det är långt till att jag ska kunna använda dem. En rejäl huvudvärk orsakad av dem är det enda jag hitintills kan notera. Jag betalade många pengar för de förra, men enligt audionomen ska dessa regionens erbjudna vara (minst) lika bra. Den som lever får se. Det vore väl skamligt om vår vårdpersonal går ut och luras och jämställer det ena med det andra bara för att de hört det sägas i någon JÄVLA reklam. 

I söndags satt vi nöjda med vårt dagsverke att ha varit och avlagt en ångerröst. Det gav en liten känsla av att här var allvaret som jag saknat lite då man förtidsröstat. Man har klumpat ihop alla tre valsedlarna i ett kuvert och då det stoppades ner i ”vallådan” saknade jag att man kuvert för kuvert kollade röstmottagarna emellan att det var separata olika färger. Bara ner i ett kuvert som stoppades i ett annat kuvert som märktes med mina siffror i röstlängden. 

Innan vi kom in i vallokalen stod jag och iakttog en ung familj. Lillgrabben tyckte det var en jättetråkig händelse, medan hans större syster tydligt märkte föräldrarnas allvarstyngda anleten, och agerade efter detta genom att lugnt och stilla stå bredvid mamman fastän kön ringlade oerhört långsamt. 

Plötsligt mindes jag de gånger jag fick följa med mina föräldrar till valurnorna, hur man kände den stämning det innebar att få lägga sin röst. Det verkade som om det var sorgligt, men ändå livsnödvändigt. Inget man fick hoppa över att göra. Hur jag stod och bönade och bad att få veta vad de skulle välja. Men nej, här fick jag tidigt lära mig att rösta är en hemlighet som mina föräldrar inte avslöjade, i alla fall inte där i anslutning till vallokalen. Jag fick följa med in i till skärmarna, men där var det stopp. Inte kika! 

Som vuxen har jag ibland funderat på varför de drog med oss till vallokalerna, tänkte aldrig på att fråga detta medan de levde. Men jag är övertygad om att de ville uppfostra oss snorungar i en av de viktigaste saker vi hade att göra som vuxna, att aldrig strunta i denna plikt. 

Därför kände jag det som jag uppfyllde deras ansträngningar att bilda oss till medborgare som gör sin plikt då jag gjorde detta ångerval. Jag var ju tvungen att nämna det som ett sådant då jag stod framför valförrättarna som kuvert för kuvert, en i taget nämnde röstsedlarna med färg, samtidigt som  den andra kryssade i rutan för vardera färg och det släpptes ner i vallådan. Nu kan ni makulera min förtidsröst sa jag. Och valförrättaren vände sig om och bad att få makulerat kuvert nummer 59. De tittade på mig och frågade om jag ville ha kuvertet, och jatack sa jag. Jag hade inte med en suck avslöjat att denna manöver denna dag var ett rent för säkerhets skull-val. Det hade talats om i dagspressen att man gjort misstag med förtidsröster, så jag ville bara säkerställa att min röst inte skulle försvinna i den allmänna förskingringen. 

Efter väl förrättat värv, satt vi hemma nöjda med oss själv. Men vädret lockade oss ut och vi slängde ner en påse med några vetebullar i ryggsäcken. Det räcker med vatten att dricka var vi överens om, men en liten bulle som energiförstärkare kunde vi nog behöva. Det blev en verklig långpromenad, vädret var så mysigt. Den där vetebullen smakade perfekt så vi satte oss på bänken i backen ned längs ”kinesiska muren” som maken kallar den. Den mur som sträcker sig från Pålsjö backar ned mot Strandbaden. Utsikten över sundet tröttnar man inte på. Men det roligaste är att titta på de joggare som kutar upp och ner för backen. De lägger en sten på ett speciella sätt varje gång de är upp och vänder. Sedan nerförsbacke och vända igen. Det behövs tydligen inte markeras med någon sten då de vänder därnere. Det är toppen som räknas.

Eftermiddagsfikat var torftigt men smakade bra, och vi gick vidare längs stranden, in mot stan. Det är trevligt med denna promenad för här möter man ganska många som är ute i samma ärende, att röra på sig så man inte blir alldeles försoffad. Det gäller att passa på medan man kan gå lättklädd, snart har vi den årstid som kräver jacka och mössa. 

Någon valvaka blev det inte för vår del. Promenaden vi gått var åtta kilometer lång och vi var trötta. Det blev inte något sent parti bridge för min del, vi kröp till kojs med den fasta förvissningen att valresultatet hängde inte på om vi var vakna eller sov.

Sist jag ritade några rader här, sa jag att valet är gjort. Men sedan har jag funderat hit och dit. Det senaste mötet med valfunktionärerna lämnade lite av funderingar från min sida. Det var inte lika strängt övervakat av de som satt och tog emot mina valkuvert. Det lästes från en rad på datorn av en funktionär och skrevs in på kuvertet, men ingen repetition av siffrorna utan bara direkt ner i lådan. Det är kanske bara jag som är så knäpp om det där att läsa från en rad och vara säker på att det blir rätt rad avläst. Jag har ofta bekymmer med detta. Men mina ögon är ju inte att lita på. 

Jag har tänkt, vad händer om inte lådan blir riktigt tömd? Vad händer om en siffra läses fel? Och hamnar i fel valdistrikt? Idag fanns där en artikel i tidningen att cirka 4000 röstsedlar var på rymmen, på vift. Det hade upptäckts felaktigheter i hanteringen. Nu blev alltså mina dubier bekräftade, att allt kan hända. Jag sa att jag skulle förhandsrösta för att om jag inte lever valdagen så förhoppningsvis slinker min förtidsröst med i alla fall. Men efter artikeln idag så får jag försöka att hålla mig i liv, för jag har nu bestämt att jag ska gå till min vallokal valdagen och avlägga min röst. Svägerskan brukar säga att man inte ska räkna ut något i förväg, och det verkar som om hon ska få rätt än en gång. 

Jag har varit på besök hos audionomen jag beställde tid hos, då jag blivit övergiven av den tidigare överenskomna. Så nu har jag ett par nya på gång. Hoppas att de blir med längre batteritid än mina gamla har. Givetvis har dessa apparater slitits på fyra år. Men man får klara besked hur man använder dem. Jag nickar och låtsas som om jag håller med. Man får inte vara uppe och ”nattaramla” då man har hörapparater. De ska stå på laddning mellan klockan 22.00 och 8.00. Att ha dem på dygnet runt som jag har, en i taget på laddning, törs jag inte viska om. Och att ha dem parkopplade till flera enheter verkar vara något som inte ses med nåder. Hur ska jag kunna höra vad Siri läser för bokstäver då jag präntar dessa rader, om man inte får parkoppla till fler enheter. Jag som var så angelägen om att min klocka skulle ha bättre batteri, jag for till Malmö och fick det fixat innan sommarbiljetten tog slut. Jag kan alltså inte koppla den heller? Men vi får se vad jag kan klura ut, då de bor hos mig, apparaterna.

En vecka kvar. Det ska bli skönt att slippa all denna valpropaganda. Det är inte något uppbyggande, bara en massa smutskastning av varandra. Kan man inte ha ett enda positivt tänkande i sina uttalanden? Det är så man skäms över vad man har skakat fram för människor som ska företräda oss. Jag har tänkt många gånger vad det är för konstiga typer i USA som röstat fram ett sådant ”klantarsel” att representera dem, men jag börjar nästan tvivla på oss svenskar också. Att vi inte kan göra gemensam sak och få en vettig samling människor att reda ut hur vi ska hantera vårt land. Med oss invånare som första prioritet på hur framtiden ska se ut för oss, inte hur NATO eller EU ska följas och tillfredsställas i första hand. Låt de stor pågarna i de stater som verkar har outtömliga brunnar att ösa ur till krigsmaterial, låt dem tillverka och förbruka sitt material. Så våra politiker kan koncentrera sig på hur vi ska kunna försörja oss. De behöver inte verka i spetsen för all denna krigsindustri. 

För övrigt måste jag berätta att jag har varit till viss samhällsnytta senaste månaden. Jag har köpt mycket kaffe, så jag har så det räcker minst ett halvår! Detta gjorde jag bara i rent och skärt vinningsyfte. För cirka tio dagar sedan. Nu har kaffepriset sjunkit 7%, det såg jag senast jag gjorde veckoinköpen. Varsågoda alla ni som hade is i magen och väntade. Och vet ni vad? Chokladpriset är också på väg ner. Jag har ingen siffra på hur mycket, men allt räknas så länge det är neråt! Mums…. 

Jag berättade att jag bakade en tigerkaka i förra veckan. Den är slut nu. Men jag är inte riktigt nöjd med smaken. Senast vi handlade cacao var snålkäringen med och bestämde. Valet stod mellan Ögonkakao och ICAs egna märke. Jag kommer absolut inte ihåg hur mycket jag sparade på att ta den billigare varianten, men jag är mycket medveten om att jag har lurat mig själv. Schackrutorna i julas var lite ”light-smak” på. Tigerkakan var absolut ingen vild tiger, den var som om den varit hos domptören alldeles för länge. Så nu funderar jag, var hittar man riktig cacao? Gärna Valrhona cacao. Är det någon som vet var man kan köpa den i en fysisk butik. Annars får vi i alla fall köpa den gamla vanliga Ögoncacaon, kanske öka på mängden lite mer än receptet påtalar. För Ergo cacao som är en Marabou-produkt köper jag ju inte. Sist vi kokte lite choklad för att ha till klämda mackor (ost och skinka mellan två skivor bröd, klämda i våffeljärnet) smakade chokladen bara kokt mjölk. Den var brun och såg läcker ut, men lura oss inte. Vi vill ha mer än syn-sinnet tillfredsställt. 

Fönsterputs är inte min starka sida. I höstas blev vi lovade från vår hyresvärd att det skulle putsas fönster efter att arbetet med husfasaderna var avslutat. Vi hoppades då att det skulle sammanfalla med den putsning vi tvingar oss till varje år då adventsstjärnorna och stakarna ska fram. Nu blev inte arbetet färdigt under hösten. Det fick avbrytas då vintern var ganska tidig. Men fönsterna blev avslabbade och vi nöjde oss med det. Nu i vår visste vi att det skulle dras igång igen med reparationer av fasaderna. Så vi jäktade absolut inte med fönsterputsning till påsk. Men då vi kom hem från stugan klarade jag inte av dessa grådaskiga fönster längre. Målare och hantverkare till trots, en avslabbning var jag tvungen till att göra.

Det målas lite här och där, men det verkar som om jobbarna mest är sjukskrivna. Sedan några veckor har vi byggnadsställningar igen, de plockades ner i höstas då vintern kom, nu har vi igen utanför köksfönstret och halva vår altan är embarkerad av dessa ställningar. Vi var aviserade att det skulle fortsättas med det arbete som avstannade i oktober i fjol skulle fortsätta i april i år. Så någon egentlig altantillvaro har det inte blivit denna sommar. Och nu i veckan har de slabbat ner fönsterna i ett av våra rum så det inte går att titta ut. Jag vet inte om det är spilld målarfärg eller putsdamm från borrningarna de håller på med. Det är något vitt spillt på cementplattorna på vår altan också. De är stora vita sjok. Det försvann inte med regnet.  Men jag kan inte göra något åt det hela, där är ställningar framför fönstret. Den målare som gjorde vid den del av fasaden som vi har runt första våningen, vår våning, var så noga med att maskera runt dörrar och fönster när han målade här. Men nu håller de på med andra och tredje våningen. Och då händer detta. Lite tradigt med dessa hantverkare som verkar så mystiska. Varför händer inget? Varför gör de inte färdigt? 

Att klaga är väl ingen idé, för jag misstänker det är så här det är i landet med dels med arbetstillfällen och dels med arbetsmoral. 

Idag läste jag en artikel om mannen som slank in på en kopp kaffe. Tema i artikeln var samma som jag talat om tidigare, om hur spontanträffar tydligen blivit något man berättar om som en högst onaturlig företeelse. De har ersatts av tidsbestämda träffar ute på caféer och krogar. Som AW-träffar eller bara ett glas öl eller vin innan var och en går hem till sitt. Kanske som ett sätt att varva ner efter en hektisk arbetsdag, ställa om hjärnan från jobbmiljön till hemmets atmosfär. 

Men mannen i artikeln som slank in på en kopp kaffe hos sin granne var en gammal man, pensionär. Som inte hade en jobbmiljö som omväxling i sin vardag. Han hade samma rutiner helg som söcken, och därför sökte lite avbrott i sin slentrianmässiga tillvaro. Jag kan trots allt inte låta bli att tänka på dessa ”gå bort”-stunder som förekom under min uppväxt och unga vuxenår. Man besökte släkt och vänner utan tidsbeställning. Bara träffades. Om det pinglade på dörren och det stod någon utanför, bjöd man gladeligen in på kaffe. Inga funderingar på något annat. Kanske man slet åt sig de kläder som låg lite slarvigt slängda över en stolsrygg, då man passerade och man erbjöd en sittplats åt gästen (gästerna). 

Allt detta som nu har blivit en sed, att aldrig fundera på att slinka inom hos en vän eller släkting, vill jag tillskriva södra delarna av vårt land, för i Norrland lever ännu denna kultur kvar, man umgås mycket mer spontant, och det behövs ingen tidsbeställning. En kopp kaffe kan man alltid erbjuda. Det enda som jag uppfattat som en form av förtidsbeställning, var när min yngsta svåger förra året allvarligt tittade på oss och sa: att nästa gång jag dyker upp förväntar jag mig få kaffe MED våfflor som vanligt! Han hade under de tre veckor vi varit i stugan den sommarn, gästat kaffe flera gånger, men utan våffelgräddning som vi annars brukar ha som skaffning då till honom och hans hustru. I år stod våffelmix, vispgrädde och hallonsylt överst på shoppinglistan då vi klev in i butiken för inköp inför stugvistelsen. Deras spontanbesök hör till årets måsten. 

Ett annat bekymmer med att inte kunna göra ett spontanbesök här i Skåne innebär att man inte kan med kort varsel åka hem till den av vännerna som har en utläst dagstidning, för att tigga en dylik då upptäcker att man behöver ha en sådan som underlag till arbete med att klistra eller måla på köksbordet, eller annat kladdigt arbete. Det krävdes i år att maken fick gräva i gömmorna efter papper som sparats till något (som glömts bort). Men man måste ha ett papper som suger upp fukt då man rensar lingon. Vi har varje vecka tagit ett reklamblad eller två på affären då vi veckohandlat. Inte för att läsa reklamen men för att ha papper att lägga i botten på påsen för organiskt avfall. Hur hanterar vi nu detta då vår affär har övergått till att all reklam erbjuds digitalt? Inget att rensa lingon på! Man kan inte spontancykla hem till sonen för att be om en tidning för att rensa lingon på. Då oroar man dem. Något som maken hade som alternativ strax innan han fann den rulle papper vi hade i förrådet. Nu finns lingonen välrensade infrusna. 

Vardagen känns som om den är tillbaka. Jag var hos min fotvårdare för ett välbehövligt pysslande med mina fossingar. Sedan långeliga tider har jag nageltrång som gett sig tillkänna. Under sommaren då sandaler är det enda skodon jag accepterar, märker jag inte symtomen lika snart som då jag måste stänga in mina fossar i strumpor och skor. Men nu fick jag behandlat detta nageltrång på båda fötter, även om jag frågande pep om hon hade linjen till 112 öppen då hon opererade bort det onda. Hon har läget under kontroll, menade hon. Och jag slapp ifrån med livet i behåll. 

Åkte ner till stan efter fotvården där jag hade en date med maken. Han bjöd på lunchfika på Backhaus. Länge sedan vi kostade på oss en fika där. Vi har gärna med egen fika i ryggsäcken då vi är ut och snurrar, med en vetebulle eller muffins. Nu festade vi med köpefika. Satt och tittade på medan bagarn bakade och rullade ut russinbullar. Minst hundra stycken. Vilken underhållning, att se ett proffs som trillar runda bullar med båda händerna på en gång. Jag har försökt konsten själv hemma, men det brukar bli konstiga bullar och jag drabbas av yrsel som gör att jag håller på att dratta omkull. Så jag gör dem en i taget, med högran. 

Dagen fortsatte med ett besök på Centralstationen och förtidsröstning. Där var det kö! Men vi har ingen brådska. Stod och iakttog människorna i kön. Det var en skara människor som tog sitt uppdrag på allra största allvar. Visst är det en viktig uppgift för oss alla? Att vara med och lägga sin röst, att delta i denna demokratiska process. En del fick tre kuvert av valförrättarna, en del fick bara två. Här var de som röstade för första gången, och de liksom vi, som röstade av gammal hävd. Då jag kollat att de skrivit mina siffror rätt på valkuvertet och stoppat ner det i lådan (som inte alls är en urna utan en trälåda) vände mig och gick ut från det  avgränsade området, stötte en man på mig. Han frågade på engelska vad som hände Där folk köade så allvarliga. Any kind of vaccination, frågade han? Han hade ju sett att folk traskade in bakom skynken kom ut allvarliga och med kuvert i händerna. Det måste vara någon slags registrering, menade han. Och ja, han hade ju rätt på sätt och vis. Vi lämnar ju vårt bomärke till historien genom vårt valdeltagande. Samtidigt som jag löser biljett till att i framtiden kunna gnälla på våra politiker och våra politiska församlingar. Röstar man inte kan man aldrig klaga på dem. En nedlagd röst är det samma som ett accepterande av vad än sker. 

Lite högtidliga kände vi oss, då vi gjort vår plikt mot både oss själv och hela svenska befolkningen.  

Vi tog bussen ut på Väla för att handla lite smör till våra mackor. Coop har den sort vi gillar. Några stora planer för shopping hade vi inte, bara använda resten av dagen till ett ärende vi hade behov av. Inom grinden hade de paprika i storpack. Oj då. Vi hade slut på gulasch som vi brukar laga många middagar av. Då måste vi passa på nu då paprikan är både fin och prisvärd. En bit högrev slank med till grytbas. Jag får svimningskänsla, hjärtklappning och mår konstigt där jag står och väljer bland köttbitarna. Tills jag minns att det fikat jag intog för någon timme sedan kostade lika mycket, minst! Så bara att bita ihop och inse att jag inte följer med min tid. 

Då vi gick bort mot brödhyllorna passerade vi skeppet med kaffe. Jag stelnade till vid deras skylt, 685:- för ett brätte! Det blir BARA 57:- per paket. Detta jäkla kaffe som blivit mitt sätt att mäta välstånd i vuxenlivet. Det har blivit det klister som värdemätare mellan brorsan och mig. Brorsan finns inte i livet längre, men jag kände och hörde tydligt hans flämtande andetag, då skylten skrek ut hur billigt det var. 

Maken undrade om vi kommer att leva så länge att det lönar sig för oss. Där stod vi, inte mellan två hötappar, men väl tvehågsna. Jag behövde moraliskt stöd…. Ringde sonen, han som INTE använder samma sorts kaffe som vi, och frågade om han kunde tänka sig att använda upp det eventuellt överblivna kaffe i händelse av vår död? Han undrade om hur tidsplanen såg ut…! Men i nästa ögonblick sa han att om detta skulle inträffa, vår bortgång, så skulle de ha tillgång till en excellent kaffebryggare, och då var det inga bekymmer med den kaffesorten som vi stod och tvekade om. Detta gjorde att vi fick ett godkännande av en investering som kanske inte alls blir annat än en präktigt god affär! 

Matfettet fick knappt plats i våra dignande kassar med gulasch-ingredienser och ett flak kaffe. Men så nöjda vi kände oss då vi tog bussen hem. Jag minns min mor brukade säga att det vanliga i hennes värld var, att då hon gick i stan för att handla något annorlunda eller bara för att promenera, kom hon likväl hem med en stor kasse mat! Samma varje gång. 

För övrigt är jag glad att vi inte har Trump med i vår valdebatt, här är alldeles tillräckligt med beskyllningar partierna emellan, som gör nyhetsutsändelserna tveksamma. Här har den där otrevliga typen Trump gjort sig odödlig med sina uttryck om ”fake news”. Fuck you Trump!!!

En gång vart fyrtionde år ungefär bakar jag tigerkaka. Det räknade jag just ut då jag skjutsade in en form i ugnen med smet till en tigerkaka. Konstaterade i samma ögonblick att det är inte särskilt ofta jag bakar en sådan tingest. Men efter sommarens stugvistelse har jag då och då bakat en mjuk kaka. Anledningen till denna bakiver uppstod då vi inte hittade våra favorit-skorpor på affären i Hemavan. Då fick vi anledning att använda de ägg som vi hade i kylen i stugan att baka en mjuk kaka, och vi hade bara några dagar kvar innan hemresa. 

Kardemummakakan är fortfarande favoriten precis som katten Cléo de Merode tycker, siameskatten i böckerna om antikhandlaren Johan Kristian Homan. Den kissen älskar kardemummakaka. Och varje gång vi avnjuter en skiva sådan kaka förstår jag kattens förtjusning för detta bakverk. Men nyfikenheten för att variera smakerna har gjort att jag svängt ihop andra smaker också efter hemkomsten. Idag blir det alltså tigerkaka. 

Har hemma-vecka. Sommarbiljetten är slut, så det gäller att hålla sig hemmavid. 

Jag sitter och är besviken. Besviken på vad undrar du? Det blev inga nya hörapparater. Inte just nu i varje fall. I onsdags hade jag en tid hos den audionom jag träffade i vintras. Jag tror det var februari någon gång. Jag hade besvär med de snart fyra år gamla som jag har. De strulade, behöll inte laddningen och de var irriterande med sina konstigheter. Inte alltid att jag kunde lyssna på min ljudbok utan att starta om mina deviser. Men då det inte gått fyra år sedan jag fått dem var jag inte berättigad till de bidrag man får via regionen. Vi beslöt då att jag skulle kämpa på med dem tills det datum jag får dem med bidrag. Jag, i förhoppningen att tjäna in några kronor, hon kanske hade annan tanke…..vem vet. Men vi var rörande överens om att så skulle vi göra. 

Nu i onsdags satt jag alltså i väntrummet ett halvår senare med nytvättade öron, både mobilen och iPaden laddade. Förväntansfull. Det kom en personal och frågade vad jag gjorde där! Tittade på mig som om jag vore något som katten släpat in. Jag visste att jag inte kom på fel dag, jag hade kollat upp senast samma dag på förmiddagen. Jag fick veta att hon var ensam där och hade ingen som motsvarade mig på sin lista. Blev ombedd att lämna mitt födelsedatum och hon gjorde en check up i sin dator. Ojdå, sa hon. Det var Linnea som skulle ha dig, och hon har slutat! Jaså, sa jag. Hur skulle jag få veta detta? Ingen har informerat mig. Med en krystad ursäkt sa kvinnan att de skulle höra av sig. Försökte att bara få iväg mig. Jag frågade när jag skulle kunna förvänta mig en kontakt från dem, där jag stod kvar för att få ett mer koncist svar. Efter en stunds eftertanke sa hon, vi ringer imorgon. 

Väl hemma och den värsta besvikelsen över hur nonchalant jag blivit behandlad lagt sig, googlade jag på andra audionomer. Ringde och bad få en tid hos dem. Har en tid om två veckor. 

Jag blev uppringd som lovat dagen efter från den första audionomen som berättade att de hittat mina uppgifter i datorn och beställt ett par sådana rosa hörapparater som dem vi överenskommit om i vintras, och erbjöd en tid för träff och leverans senare än den jag fått på ”nya” stället. Jag svarade att förtroendet för den mottagningen var lika med noll, så de kunde annullera den beställningen. Vilket antiklimax. Här sitter jag med mina hackande hostande hörapparater några veckor till. Vad som är mest irriterande tycker jag är bemötandet av mig. Precis som om jag vore en hund som ska sättas på plats. Kom inte här och ställ några krav. Det är vi som bestämmer. Är det denna hörselvård vi har idag? Det är konsekvensen av att det från att vara en fraktion inom vården blivit en affärsdrivande verksamhet. Där det ändå hos vissa audionomer kan fås bidrag från regionen. Dessa bidrag är inte fattigvårdsbidrag utan en del av vår välfärd som man genom årens lopp byggt upp. Och då jag insåg att mina hörapparater som kostade 23.000:- då jag köpte dem för fyra år sedan är inte ett dugg bättre än de som mina vänner fått senaste året via regionen. Jag inser att tekniken har givetvis utvecklats dessa år. Med mina behov är jag förmodligen mer än nöjd med den teknik som regionen erbjuder, hoppas jag. Så jag kör en runda till med en ny audionom. 

Men denna vecka blev en besvikelse. Jag hade åkt till Malmö för att få fixat min Apple Watch  medan vi hade kvar sommarbiljetten. Klockan hade också den en batteriprestanda som inte jag var nöjd med. Att ladda mer än en gång per dygn är jag inte nöjd med. Det innebär att jag tappar rutinerna och plötsligt står jag med en svart urtavla som lagt av. Jag styr mycket streaming via min klocka, därför ansåg jag att jag ville ha klockan i bra skick inför de nya hörapparaterna. Och detta medan vi kunde åka Skåne runt på biljetten vi hade. Nu är den tiden gången då 2026 års sommarbiljett gäller. 

Vi har följt detta med biljettpriser som blivit en valfläskfråga. Så upplever jag den i alla fall. Och jag är inte sen att utnyttja sådant fläsk om det gagnar mig. Vi har suttit och tittat på hur mycket en 30-dagars biljett kostar nu under hösten fram till nyår. Skånetrafiken har lovat att man åker för halva priset. Då vi kollat vad seniorpriset är plus att vi köper för båda på en mobil, alltså s.k. duo betalar vi 770.62:-.  Efter mycket funderande swishade maken 800:- till mig med uppmaningen att inhandla en sådan biljett. Vilket jag inte var sen att göra. Jag åker fler gånger själv så min mobil är bästa alternativet. Nu har vi kommit till en ny fas i vårt tuffa pensionärsliv. När ska den aktiveras. Det är ju en 30-dagars. Så det är att räkna så att man får ut mesta möjliga tid att kompensera det kommunen inte tillhandahåller oss pensionärer. Helger åker vi ju 24 timmar per dygn inom kommunen, medan vardagar är vi hänvisade att åka 9.00-15.00 och 18.00-05.00. Så aktivera INTE en fredag och på det viset få fem helger täckta. Vänta till måndag-onsdag och få därmed bara fyra helger täckta. 

För övrigt anser jag att valpropagandan har blivit smått intressant. SD vill göra Sverige svenskt igen, vilket låter precis som en annan herre skriker om med sitt MAGA (Make America Great Again). Så det argumentet faller direkt. Kan man inte hitta på något eget utan snor Trumps agitativa beteende, så har de mist mitt förtroende. Idag var det en annons i min dagstidning där de kräver att ”skånsk vård ska ha Sveriges högsta språkkrav”, vilket får mig att fundera över vad det är underförstått med den propagandan. Jag blir förbannad då man inte skriver hur man tänkt genomföra sina intentioner, utan bara ett mumlande om ett ideal. Kanske man ska se till att inte punktera en bra kunskapsnivå för att genomföra detta med språkkrav. Man kan kanske införliva några bra tolkar i arbete där behov uppstår. Det ger några arbetstillfällen. 

Men jag är inte den rätta att lösa landets problem. Så slut på den debatten.