Jönssonminnen.se

Sommarväder och dag före midsommarafton. I mailen dyker en God Jul-hälsning upp från den researrangör vi brukar åka med. Ja, tid att planera för julmarknader eller nyårsfirande… Men nej, jag dröjer mig gärna kvar vid dagens datum och sitter med min stickning, filosoferar över gårdagen. En dag att minnas. Verkligen. Varför ha så bråttom framåt? Kriget runtom i vår värld lär dra ut på tiden ändå. Och valet i höst blir vi påminda om antingen vi vill eller ej. Givetvis är valet en viktig angelägenhet. Det ifrågasätter jag inte, det är ett måste för att upprätthålla vårt svenska samhälle och dess grunder. Jag läste att Ungern i all hast ville gå in och ändra i sina grundlagar, för att förhindra att Victor Orban skulle lyckas återfå sin post i politiska sammanhang. Så smarta var inte jänkarna angående Trump, den token som förmodligen kommer att insistera på Nobels fredspris. Ja den som lever får se. Heja Ungern i alla fall.

Men vad hände igår, som jag grunnar på, undrar du säkert. Jo, vi träffades, kusin Kaj som jag talar med i telefon då och då. Oftast är det han som ringer, för då jag ringer får jag många gånger inget svar. Kusin har passerat 90 år för något år sedan och jag funderar inte länge på hans uteblivna svar. Istället har jag lagt honom till ”handlingarna”.

Men så pinglar han igen och jag svarar med: var ringer du ifrån? Vid ett av våra samtal i våras berättade han om sin trädgård och sina pioner. Jag lyssnade och insåg att jag hade inte en aning om att han är en så engagerad pion-odlare. Men samtalet avslutades den gången med ett löfte att jag skulle få komma och titta och lukta på hans pioner då de stod i full blom. Månaderna har rullat på, men så ringde han för fjorton dagar sedan och berättade att det var perfekt tid att komma och beundra hand blommor nu. Tidpunkt bestämdes och jag sa att jag kunde fixa med en påse färdigbredda baguetter som liten lunch. Jag tänkte att en äldre man kanske uppskattade att slippa tänka på fikabröd. Sedan fick jag veta att han avtalat med sin lillasyster att hon också skulle komma till träffen. Oh så spännande! Henne hade jag inte träffat på minst 70 år. 

Plötsligt insåg jag att jag kanske borde fråga om någon av dem var allergiker eller glutenintoleranta eller något sådant? Men fick veta att allt var lugnt så tillvida. Men kusin berättade att han tänkte bjuda på en liten grej till kaffet, en hemlis. Ok, i mitt huvud försvann det eventuella kaffe jag tänkte få till baguetterna. Jag fick glädje av den beresta flaskan alkoholfritt rosévin som vi köpt förra sommaren. Den slank med och den slank ner till mackan. 

En vandring i trädgården var helt fantastisk med alla dofter och synintryck. Jag trodde pioner var pioner. Men oj oj, att det finns i så många skepnader. Kusin berättade att att han börjat dessa odlingar då han uppnådde pensions-åldern. Men att det utvecklats till en hel trädgård full av alla dessa skönheter. Då han varit pensionär ganska länge har intresset haft tid på sig att fördjupas och han har fått se resultat av sin möda. Dessa blommor är inget som odlas fram snabbt. Enligt Kaj så var det ett tidsplan på 5-6 år mellan sådd och blomning. 

Då vi haft våra telefonsamtal har det mest varit frågor runt släkt och släktforskning som vi talat om. Kaj vet att jag inte släktforskar men under årens lopp hjälpt både min bror och dotter att leta uppgifter då de forskat. Så jag vet hur ”biten” man kan bli av vissa hobbies. Nyfikenheten gör att man kan vara hur envis som helst att leta fakta, om man kommit något på spåren. Detta blev ett fortsatt samtalsämne då vi bjöds in på kaffe efter trädgårdsrundan. 

Nu visade det sig att kusinen min hade bakat och bjöd på kaka till kaffet. Jag lovar det var inget nybörjarprov. I stället förvånade han mig med kakor som jag satt och önskade få receptet på, medan jag åt och njöt!

Jag erkänner att jag blev inte bara överraskad utan även imponerad över denne man. Kan det vara så att man håller igång minnesfunktioner genom att ha sådana intressen, de som gör att ens envishet driver en vidare. Eller är det ödeslotter? 

Att sedan lillasyster (även hon kusin) som jag fick träffa också hade en hel del att berätta om sitt liv gjorde dagen så fantastisk. Kaj har nämnt henne då och då, men nu blev jag berikad med en ny bekantskap. En bekantskap som jag konstigt nog känner det finns ett visst släktband med. Hoppas vi får träffas fler gånger. 

I eftermiddags tog jag en tur på cykeln. Det är lika vingligt som det var ifjol. Men knäna är hela, inga vurpor än så länge. Min fina hoj har fått luft i däcken och ut och luftat sig. Nu fortsätter jag stickningen. 

Tillbaks i ett normalt liv igen efter diverse krämpor under föregående månad. Fast det ger en del att fundera över, man ska inte ta allt för givet. Men ändå inte gå och ängslas i onödan. 

I dag såg vi att det är hög tid att skörda fläderblommor om man vill göra fläderblomssaft. Det brukar vara till midsommar man gör det, men i år är allting en vecka tidigare än det brukar vara. Det är många år sedan vi beredde vår egen fläderblomssaft, men då jag ser buskarna stå där i sitt flor och den honungsdoftande blommorna ber om uppmärksamhet, får jag lust att göra lite saft. Men förnuftet bromsar mig. Vad ska vi ha den saften till? Den är för all del väldigt uppfriskande och smakrik, men vi är inga saftdrickare. Man kan ha den till att göra fuskmojitos med. Med lite mynta och vit rom får man en riktig sommardrink. Eller med en skvätt gin blir det en fuskGT. Jag tror vi struntar i det eftersom vi aldrig lärt oss vara några drink-människor. Min far hade alltid en grogg till Tipsextra på lördagseftermiddagarna. Men då vårt fotbollsintresse varit mycket begränsat har det aldrig utvecklats några sådana vanor. Så fläderbuskarna få stå kvar för vår del.  

Vi har idag plockat fram planeringen inför resan till stugan. Det är verkligen en bra minnesträning. Att läsa på hur vi planerade förra året, och vad vi kanske bör komplettera med i år. Vi tog de mest slitna sänglinnet, efter sextio år har vi en del sådant i skåp och lådor. Använde detta som engångslinne i sängen i stugan och förpassade det sedan som uttjänt textil i sopkärlet då vi for hem. Det kanske låter lite skamligt att göra så. Men betänk att det tagit oss sextio år att frambringa dessa trasor. Och det är ju det man kasserat hemma som hamnar en sista vända i stugan. Man sliter på det något år till. Det kommer inga lumphandlare och knackar på dörren som det gjorde då jag var barn. Så de lumpor vi vill göra oss av med får vi göra på detta viset med. Ett problem är att man står där och granskar och funderar om de kanske inte kan gå en vända till om man tvättar dem, eller om man ska riva ner dem till trasor att använda som disktrasor ch fönsterputsartrasor. 

Att lämna stadskläderna kvar hemma och ta med en rejäl regnkappa är en bra tanke. Fleecejacka är ett plagg som man inte klarar sig utan i Norrland. Och stövlar! Erfarenheten säger mig att jag alltid packar med mycket mer än jag använder. I fjol bar jag med mig föregående dags byte ner i sjön då jag tog mitt morgondopp. Lite tvättsåpa på fläckar som uppstått och sedan sköljning i sjövattnet några vändor. Så i princip hade jag två byten, ett på mig och ett på tvättlinan. Det var inte läge för någon varken kostym eller aftonklänning. Jag är övertygad att detta enkla leverne ger en känsla av semester och ledighet. 

Vi måste ha wi-fi i stugan så det är beställt abonnemang för några veckor. I morse då vi skulle läsa vår morgontidning var det något strul. Vi fick veta att vi inte var behöriga att läsa tidningen. Startade om våra iPads men nej, ingen tillgänglighet. Kollade på banken, och jodå, räkningen var betald. Det gick en halvtimme och vi var förvirrade. Vad göra? Hela dygnsrytmen var satt ur spel. Så tidningen måste vi ha med oss. Vad som var felet vet vi inte men plötsligt hade vi tidning att läsa, utan att vi hunnit mer än svära lite. Ingen annan åtgärd.

Jag har köpt sommarbiljett idag så nu behöver jag inte köpa bussbiljett förrän 16 augusti om jag håller mig inom Skåne. Har insett att det är midsommar nästa vecka. Ska bli spännande att se var våra resmål blir i sommar. En tur till Ängelholm för att träffa en kusin ligger på schemat kommande vecka. Midsommarafton blir ”the same precidure as last year”, då vi firade hos son och svärdotter. Fast där hjälper inte att man har sommarbiljett. Sista halvmilen får vi gå. Inga bussförbindelser i den ödebygden de bor i. Sista åren har vi cyklat, men jag känner mig väldigt osäker på att cykla. Får väl be maken att plocka upp hojarna ur källaren och träna nästa vecka. Fjolårets skrapade knän läkte inte förrän sommaren var till ända. Ibland tänker jag på uttrycket: ”skam den som ger sig”. Men jag känner ingen skam över att inse och förstå att jag inte har någon bra balans längre. Inte stirra på det jag INTE kan längre. Hellre hitta lösning på uppkomna problem. Största bekymret är att allting tar sådan tid numera, man är lite sengångare. Framförallt de gånger man mitt under pågående aktion glömmer vad man håller på med. Bara står och tittar rakt ut i luften och frågar sig själv: vad var det jag skulle göra?

Ett löfte om sommar känns det som. En vecka med ljusa soliga dagar. Annars har maj månad varit extra turbulent för oss gamlingar. Första maj blev inga demonstrationer för vår del. Jag hamnade på sjukhus med en magåkomma. Låg inne i 5 dagar med antibiotikainjektioner. Detta räddade mig från en stomioperation som var ett alternativ som övervägdes timme för timme första dygnen. Tack och lov klarade jag mig från detta. Däremot drabbas jag alltid av lös mage, riktigt lös då jag behandlas med antibiotika. Det får jag leva med. 

I samband med röntgen av buken fann man en ”fläck” på lungan. Detta orsakade en kontakt mellan olika läkare, lung och mag-tarm. Jag fick veta att det borde följas upp snarast. 

Då jag blev hemskriven var jag upptagen med att försöka få magen i balans, men fläcken på lungan lämnade inte mina tankar. Redan dagen efter hemgång blev jag kallad till en tid för ny röntgen-undersökning. Det var snabbt, och det är jag tacksam för. Fyra dagar senare den 11 maj var jag iväg för den kontrollen. Men sedan blev det tyst. Inget svar. Jag undrade först vem som var ansvarig för remissen till röntgen? Vart skulle jag vända mig om det dröjde? Samtidigt som jag intalade mig att inga nyheter är goda nyheter. 

Det kändes som ett Damoklessvärd svävade över mitt huvud. Men så hände något nytt i min kropp. Kanske sviter efter den stress som diarréerna orsakat. Jag var ännu inte säker att röra mig längre än tjugo steg från toa. Den sextonde maj fick jag ett hjärtflimmer som inte rättade till sig. Blev tvungen att kontakta den mottagning som jag skrevs in på i april -25. Där man skrev i journalen att de skulle kalla för ett EKG plus läkarkontakt inom tre månader. Det blev tretton månader! Men de tog hand om mig ganska snart denna gång. Ny inskrivning och planering för läkarkontroll, eventuellt en elkonvertering. Konditionen var påverkad av detta flimmer, men även av den strulande magen. Våra promenader blev korta och bara där det fanns bänkar att landa på med jämna mellanrum. Två besök på ögonmottagningen för kontroll och behandling hann jag med i mitten av maj. 

Då jag kom in på akuten den 1 maj fick jag betala för mitt förra frikort hade precis gått ut. Nu då jag var på Hjärtmottagningen den 20 maj fick jag bara betala 50:- för jag hade uppnått nytt frikort! Kan ni förstå vad jag har kutat runt och slitit på vår sjukvård. Sådan tur att det finns frikort för sådana här käringar med en massa krämpor. 

Flimret höll mig lugn och fin. Jag stickade och lyssnade på ljudböcker. Kortare promenader gav en liten frihet, men det var skönt att komma hem. 

Pingsten med en kväll på krogen, för att fira makens födelsedag. Två dagar före hans dag, men vi satte lite guldkant på helgen på det viset. Vi hade inlett pingstafton med en försiktig halv runda med minigolf. Vis av föregående års premiär på golfbanan nöjde vi oss med halva rundan till att börja med. På det viset accepterade musklerna på baksidan låren allt det där med att placera golfbollen rätt och fiska upp den ur koppen. I fjol då vi tog hela banan i ett svep, signalerade dessa muskler att vi inte är några ungdomar längre. De var lite otränade muskelgrupper. Men nu tog vi det pö om pö. Dag två tog vi hela banan, men försiktigt. Det smärtade inte lika mycket som förra årets premiär. 

Veckan efter pingst fick jag en avisering från 1177. Jisses, vem är det nu som kallar? Ett meddelande från min husläkare. Jaha, det är kanske årskontroll. Men nej det var ett meddelande om att min fläck på lungan var förmodligen inget som behövde åtgärd nu. Men en extra röntgen om sex månader. Jaså, så det hade blivit på min husläkares bord att följa upp fläcken. Det tackade jag för. Plötsligt hade den hiskeliga lungcancern blivit förklarad som inte farlig. En vecka senare dök det upp ett brev med vanlig gammaldags post med ett svar från den som skrev remissen till den röntgenundersökningen. Så som jag trodde, inga nyheter är goda nyheter. 

Nu kunde vi gå vidare med planering av en resa till stugan i sommar. Vi hade tittat på både tågresor och flyg. Men nu kunde vi bestämma oss för några veckor i juli. Det där flimret hade jag nu nästan vant mig vid och skulle inte hindra oss, även om elkonverteringen inte skulle lyckas. Man får avpassa livet efter förutsättningarna. Jag hade haft drygt fjorton dagar med ett hjärta som levde sin egen takt. Blodtrycket var lågt men jag hoppades att få träffa en läkare och diskutera mina mediciner. 

I måndags den förste juni signalerade min Apple-Watch att flimret minskat från 100% till 99%. Jag kände att något var annorlunda, men kunde inte förstå vad. Strax innan midnatt kollade jag ett EKG och då hade hjärtat slagit om till sinusrytm! Hurra!

Lungcancern var ett avvärjt hot och mitt hjärtflimmer hade rättat till sig. Nu förbereder jag med en veckas restriktioner för en coloskopi. En sådan vill man göra efter den tarmpunkan som jag låg inne för i början av maj. Kanske ska juni bli en lyckosam månad med trevliga besked på allt möjligt. Den som lever får se….

Hela staden full av poliser. Överallt! Jag har aldrig sett så många. På motorcyklar, i polisbilar, på hästryggar, patrullerande och alla dessa piketer. De som man inte kan se in i, hemliga polisen brukar jag tänka. Vad jag tycker är skönt är att jag inte sett en enda polis med andra vapen än den pickadolla som ingår i deras vanliga arbetsutrustning. Inga vapen som man förknippar med militära aktioner. Däremot har jag sett att trots att de sett ganska lugna och avslappade ut, en del med händerna hopkopplade bakom ryggen, eller med armarna i kors på bröstet, har inte en enda av dem haft händerna i fickorna! Jag hade tyckt det vore naturligt att stoppa händerna i fickorna då de stod timme efter timme i en avslappnad posé. Men nej, ingen! Likt tränade delar av ett skådespel har de trots allt en intention att som Lucky Lucky, eller vad det är han heter, ha förmågan att ”dra fortare än sin egen skugga”. Och då får man INTE ha händerna i sina ”byxe-lommor”. 

I korsningen vid Rådhuset stod polisen mitt i gatan, precis som i visan ”Här är polisen..” ledigt klädda men med extralappar med siffror på sina gula västar. De dirigerade trafiken även om trafikljusen var igång. Ledigt sattes en hand upp och de stora bussarna stannade snällt för tecknet de fick av polisen, trots att det strax innan slagit om till grönt. Jag lovar att de som stod där mitt i korsningen hade dirigerat förr. Samtidigt som de stoppade fyra stora stadsbussar, massor av privatbilister och smärre arbetsfordon, lät de en procession med fyra blåljusblinkande motorcyklar, två polisbilar med blåljus, två mörklagda bilar med tonade rutor, följda av minst en polisbil och några motorcyklar som blinkade blått, slinka förbi. I nästa sekund vinkades stadsbussarna förbi. Det var inte bara en procession som kom, de kom med jämna och ojämna mellanrum. Många. 

Några prominenta gäster lyckades jag inte få se, men en husbil som i sakta mak drog genom detta skådespel, med en STOR text bak, ”FUCK YOU TRUMP” gjorde att jag tyckte det var dagens bästa inslag i denna stadsbild. 

Helikoptrar har hovrat över huvudet hela dagen. Men inte en drönare har jag sett. Visserligen är de rätt så ljudlösa. Men jag hade nog förväntat mig att få se någon. Jag funderade vad alla dessa ”lediga” konstaplar gjorde mer än stod där. Jag såg bara ett ingripande, ett par tonåriga tjejer som traskade över gatan trots polismans stopptecken. De var så upptagna med att kolla varandras mobiler att de inte uppmärksammade stoppet. De pekade på gröna gubben och menade att de hade rätt att gå just då och där. 

Plötsligt kände jag mig lite förvirrad. Jag som ibland funderat vad begreppet utegångsförbud, stabsläge och andra undantagsregler betyder. Man får nog repetera dem för mig. Jag är inte van att leva med dessa begränsande uttryck. Dock sitter respekten för polismakten i mig. När jag var liten var hotet om att polisen kommer och tar mig mycket mer effektfullt än att sotaren skulle ta mig då jag hittat på något spektakel. Sotaren hade ju ett annat jobb at sköta medan polisen hade som enda uppgift att inskränka folks aktionsområde vad gällde otillåtenheter. Jag stod själv i folkmängden med min ryggsäck på ryggen, beredd att på uppmaning visa innehållet i den. Ingen glodde på min ”rygga”! Den mörkklädde kostymnissen bredvid mig som verkligen såg främmande ut i den folksamling vi befann oss i, väckte inte heller mer än min uppmärksamhet. Killen var absolut en främmande fågel bland oss. En vanlig vardags-eftermiddag och i den välputsade fasaden. Men jag såg att han slank förbi alla vaktande både konstaplar och fordon som stod parkerade på konstiga positioner. Ska man störa världsordningen bör man nog smälta in i omgivningen bättre än denna man gjorde. Men han tog några foton här och där…. Vad var alla dessa vakter satta att titta efter? Allt verkade gå lugnt till, utan några kontroverser mer än de två tonårstjejer som blev avbrutna i sitt mobilstuderande. 

Vi traskade bort mot stationen för att växla in lite överbliven valuta efter resan till England häromsistens. Fick veta på växelkontoret att de inte kunde sätta in pengarna på de bankkonto vi tagit ut dem från. En cyberattack hade gjort att de inte hade någon nätuppkoppling. Ok, cash money alltså. Men vi tar en busstur runt och tittar vidare på uppståndelsen, och ut på Väla en runda. 

Då vi kom in om dörrarna på Väla trodde jag det hade hänt något där. Folktomt! Tyst och inga kunder. Vi gick en liten runda och var vi än dök in om i en butik blev vi genast uppvaktade av personalen. De hade troligen väldigt tråkigt och välkomnade varje kund, utan köptvång. Jag stod och beundrade ett par röda sandaler, de var verkligen läckra. Maken menade att köp dem. Men då jag tittade lite närmre såg jag att det var exakt samma som de jag hade på mig, men mina är beige. Men kan väl inte ha flera par bara för att de har en annan färg? Där går gränsen, tycker jag. Men biträdet i affären ville helst att jag ändrade mig på den punkten. Jag svarade att jag hellre ville gå därifrån med en önskan att ”vilja ha”, än med dåligt samvete att jag slösar på vår värld med detta habegär. Vidare bort mot butiken med juveler. Denna butik som saluför varor som vi inte kan leva utan. Jag har de senaste åren önskat att jag skulle göra nya hål i öronen. De jag gjorde 1960 har växt igen. Och jag har några örhängen liggande i mina gömmor. Men det krävdes 8 veckor med läkestiften innan jag kunde byta och använda något annat. 8 veckor. Jag får inte ha smycken då jag får mina ögonbehandlingar. Och det får jag var sjätte vecka. Så det blev en anledning att fega ur. Det blev en billig shoppingtur, ett par sandaler kvar i butiken och ett par hål i öronen ogjorda. 

Men en ny busstur, jag och mina bussutflykter! Vi åkte 24:ans buss ut till Ramlösa station och därifrån hem genom hela staden med polisuppbåd och folksamlingar. Helikoptern följde oss hem till dess vi stängde dörren och kunde njuta av friden hemma. 

Fjorton dagar sedan vi var i London, och kastanjerna är inte ikapp här i stan ännu. Så jag har en liten aning om skillnaden i vårdebuten mellan våra länder. I alla fall mellan södra Sverige och södra England. Det innebär att man får njuta av och glädjas åt allt som växer och frodas så här synligt som denna årstid bjuder på. Annars rullar det på genom sommar och höst utan att man går omkring med hakan hängande i ett förvånat uttryck över all denna explosion av vår natur. Då vi åkte buss för vår shopping som vi brukar göra vanligtvis tisdag eller onsdag, tröttnade maken på alla mina: kolla där häggen i blom! Kolla där rhododendronen börjar visa färg! Kolla där nu är linden helt grön….han har ju egna ögon att titta med menar han. 

Mina utrop är trots allt ett sätt att samtala också. Och att ha någon att samtala med är en ynnest som många i vår ålder saknar. Fast man kanske inte ska nöta ut varandra med småprat om ingenting. Men samtidigt är det en risk för att man tystnar om det måste vara viktiga saker hela tiden. Senaste veckan har jag fått lägga band på mig, då min vardag har varit upptagen med sjukdomssaker. Efter lasarettsvistelsen har min mage gjort uppror mot den rejäla pencillinkur jag blev insatt på. Jag har ofta sagt att få gnälla lite lagom, med lite tyck synd-om som svar, gör att man upplever en viss tröst. Och vi brukar kommentera vilka leder som för tillfället berättar att vi inte är ungdomar längre, sedan räcker det! Har man varit tillsammans över sextio år, noterar man varandras krämpor utan att de behöver kommenteras. Linkandet visar tydligt att det vänstra knäet inte vill som vi vill idag. När en av oss vill korta av den tilltänkta promenaden är det ett tecken på nånting. Förr i tiden kunde man se i patientjournaler att doktorn skrivit SVBK, och det vill jag inte vara. Men denna vecka har varit nästan SVBK-diagnos (sveda-värk-och-brännkäring) på mej. Man vill ha lite sjukdomsvinst, lite tyck synd om. Det lindrar alltid lite. Att det inte går att plåstra om en pyspunka på tarmen med Bamse-plåster, tycker jag är en aning tröstkrävande. Men då vi blev bjudna på tacos hos son och sonhustru i fredagskväll, fick jag träda tillbaks vad tyck-synd-om gällde. Sonhustrun serverade grönsakerna med ett spretande pekfinger, och då jag såg plåstret sa jag stackars dig, vad har du hittat på? Genast svarade hon att grönsakerna var helt vegetariska! Alltså en äldre skada. Fick veta att hon faktiskt var sjukskriven för blessyren. Men har man skalat av fingertoppen kan man inte spela stränginstrument, jag vet inte om basfiolen har extra hårdtryckta strängar. Men det går ändå inte att spela med en sådan skada. Så henne var det verkligen synd om. Speciellt som det väcker lite löje med det lilla plåster som hon bar. Hoppas symfoniorkestern känner hennes bortavaro rejält. Kan kanske användas vid nästa löneförhandling hur sårbar en orkester är.

Igår lördag var det ett jippo i Slottshagen. Programmet utlovade en trädvandring som vi båda är roade av. Min mage var inte helt säker men jag kan ju inte sitta hemma dessa underbara vårdagar. Jo det måste jag om ombytena tar slut. Men till dess lever vi. Nu fick vi en dendrolog som guidade oss runt och visade alla dessa exotiska träd som växer runt Kärnan. Två träd var nya för mig, men de andra kände jag till. Vi fick höra var deras naturliga hemvist är och hur gamla de var. Det blev lite extra aktualiserat då man precis sågat ner den döda blodboken i Kopparmölleparken. Den som sades vara från början av 1900-talet. Då jag var barn och vi åkte bob där på slänterna var det trädet bara cirka femtio år. Men nu var man tvungen att såga ner detta enorma träd, åldern hade tagit ut sin rätt. 

Jag visslar fortfarande ABBA-låtar efter föreställningen vi var på i London. Sneda blickar från maken påminner mig om att han inte uppskattar vissellåtar då hans höror förstärker dessa oljud mer än vanligt tal. Men det är svårt att släppa deras klassiker. Så efter en stund sitter jag där igen med Dancing Queen eller något annat.