Jönssonminnen.se

Dagarna har varit tuffa för oss två gamla pensionärer. Visserligen räknar vi oss ganska trygga med att hitta dit vi tänkt oss, inte fara vilse allt för ofta. Men det är under förutsättning att vi kan planera redan vid köksbordet hur vi ska komma från punkt A till B. Det hanterar vi hyfsat bara det inte blir som lördagen. Då vi klev på Öresundståget som skulle ta oss till Kastrup hittade vi inte sittplatser bredvid varandra. Smockfullt på tåget! En tidig lördagmorgon. Vad beror det på? Flera passagerare fick inte sittplats. Då vi passerat Landskrona hördes i högtalarna att något var på gång över bron. Men vad? Inget säkert svar. Men plötsligt sa tågvärden över högtalarna att om vi ville vara säkra att komma med ett tåg över bron rekommenderade han oss att byta NU! Meddetsamma i Lund. Det blev till att grabba tag i väskorna och snabbt hoppa av tåget. Det kom ett tåg strax efter som inte visade några inställda stationer framöver så det hoppade vi på. Och kom fram till Kastrup i god tid. Vart vårt första tåg tagit vägen vet vi inte…

På Kastrup är det långt från ingenting till ingenting. Ännu längre är det om man har ett mål. Terminal 2 tycks vara obegränsad, allt bortom terminal 3 verkar vara 2. 1:an vet jag inte att jag sett. Men vi blev incheckade efter att ha mött vår reseguide som hade det ”magic finger” som krävdes för att få maskinen till att läsa våra pass för registrering. Säkerhetskontrollen är som vanligt den där punkten som är förenat med ängslan att man inte ska få åka med. Men denna gång slank jag igenom. Då jag samlade ihop de saker jag fått släppa ifrån mig för att de skulle genom ”röntgenkollen” hittade jag inte mitt boardingcard!! Var fanns det? Borta med vinden! Hjälp vad göra? En tjänsteman i säkerhetskontrollen sökte runt efter det men …Borta! Fick ta på mig ynklighetsminen vid gaten och be om ett nytt kort, som de fixade med ett leende. 

Väl på planet kändes det som vi gjort ett dagsverke. Mobilens kilometerläsare visade på över sju kilometer gångna, och detta innan vi lämnat Skandinavien. 

Vi anlände Gatwick flygplats och möttes av en dam som bott trettio år i London. Vi har åkt från den flygplatsen förr och vet att resan är nästan lika lång från flygplatsen och in till London city som från Köpenhamn till London tidsmässigt. Men resa är maken och jag lite roade av. Så bara vi inte svälter eller missar lämpliga toaletter kan vi hantera detta. Vi fick en fin guidad tur genom London då vårt hotell ligger väster om city. Mat på hotellet på kvällen avslutade dagen fint. En delikat middag med först en grekisk sallad som starter och en sirloinsteak (premiärsmak för mig). Kanske man kan ta en liten runda i  närliggande kvarter. Smaka lite på London.

Halv tio och mörkret har lagt sig. Det vore väl önskvärt att jag också hade gjort så. Men man kan inte avvara en promenad en lördagkväll i London. En promenad bort på mörka gatan, den med de gammeldags lyktorna för att bevara lite av old London, den där de rika bor. De som har vakter, beväpnade, att vakta sina hem Ska man kolla efter Jack The Ripper, fast han hade inte sitt område här i dessa trakter. Ingen Jack the Ripper sågs nu heller…

Söndagmorgon och en promenad i Kensington Garden. Statyn med Prinsessan Diana omgiven av barn bör man titta på tycker jag. Jag har sett parisarnas hyllning till henne men UK var lite långsammare med sin hyllning. Vi fortsatte vår vandring genom Kensington Garden bort mot Hyde Park. Målet med promenaden var att jag önskade gå bort till Speakers Corner och få säga ett par väl valda ord om vad jag tycker om Trump. Men orken tog slut, som sagt London är stort. Så hem till hotellet för en stunds vila före dagens huvudattraktion.

Resans höjdpunkt söndagkväll ABBA-voyage var helt utöver våra förväntningar. Fastän våra hörapparater nästan smälte och våra funktionsklockor pep och skrek skräckslagna över ljudnivån, satt vi helt trollbundna av tekniken. Tyvärr kan jag inte recensera vad vi såg, det finns ett slags hederskod att inte avslöja för mycket. Det är ju faktiskt också ett sätt att göra reklam, genom att få oss att säga att vi lovat att vara njugga med information. Att låta lagom hemlighetsfulla.

Men då vi sakta gick ut i dagsljuset igen, fortfarande påverkade av upplevelsen av detta tekniska mästerverk sa jag till maken att nu har vi förmodligen nått så långt möjligt som vi för vår del kan tänkas nå. Vi som är uppväxta med farbror Sven som veckans höjdpunkt i program ett i radion. Program två dök upp i våra tidiga ungdomsår. Vi hade precis beskådat en föreställning som inte ens H.C.Andersen skulle kunnat komma på. Vi var vid teknikens bortersta gräns vad vårt förstånd hänger med. 

Nu for vi runt i London med att blippa våra armbandsklockor mot bussens lilla läsplatta då vi steg på. Jag var in på toa i Hyde Park och blippade för ett besök. Vi tog in ett glas vin på pubar och barer med ett blipp med klockan. Vi hade blivit varnade för cykelburna ficktjuvar som då de passerade samtidigt ryckte åt sig mobiler om man stod någonstans och tittade i sin mobil. Så våra bar vi kroppsnära, djupt nere i fickan. Då vi kom hem till hotellet kunde vi kolla på banken vad vi betalat för och konstaterade att Hyde Park är är hitintills den billigaste toaletten som jag hittat i Europa. Tvåochfemtio! Personal fanns om man behövde, jag klarade mig själv.

Bussturen fram och åter till ABBA-arenan tydliggjorde Londons storlek. Även här var bussturen genom hela staden lika lång tidsmässigt som flygresan dagen före. En väg! Så skön sängen var då vi slutligen kom tillbaka till hotellet.

Måndag var inget gemensamt engagemang förrän middagen på kvällen. Vi beslöt oss för att åka ner på stan under dagen. Våra tidigare resor till London har varit vintertid. Nu fick vi se staden i sommarskrud. Kastanjerna i full blom, alla träd utslagna. London är en grön stad med parker insprängda lite överallt. Utöver de stora områden som bl.a. Hyde park. Så vi har vandrat omkring och kollat om vi minns alla trädens namn. Appen som vi använder för att arta växter har tinat fram ur sin vinterdvala. Här i staden finns även mer exotiska träd än vad vi är vana vid. 

Vi tog en buss ner till Trafalgar Square, för att börja nånstans. Strosa längs turiststråken. Jag vet inte hur många av stadens monument och statyer vi tittat på, läst deras inskriptioner om vilka fältherrar de var vi tittade på eller vid vilket slag de förband deltagit i som vi stod och läste om. Engelsmännen verkar vara oerhört stolta över sin historia, deras historia verkar vara ett stridande folk. Vid många av monumenten och statyerna låg kransar med vallmoblommor. Jag blev lite förvånad att det fanns så mycket vallmokransar överallt, trots att jag vet att Poppy-day är på hösten. En minnesdag över stupade soldater från första världskriget, då man bär en Poppy (konstgjord vallmoblomma) på kläderna, ungefär som vi bär majblommor. Men det var som rödmålat runt baserna på många monument av dessa kransar. Kanske ligger de där alltid.

Vi beslöt oss för att titta på det nya minnesmärke som uppförts i London, The National Covid Memorial Wall. En kajkant vid Themsen, mittemot parlamentet. Vid Westminster bridge. Någon startade att rita ett hjärta som tecken på någon som dött i covid, och folk fortsatte att rita ett nytt hjärta för varje dödsoffer i pandemin. Muren med påmålade hjärtan är över 500 meter lång och man uppskattar att det finns markerat för över 250 000 offer för pandemin. Engelsmännen vill tydligen minnas sina offer, för krig eller sjukdom. Men denna mur hamnade på min ”bucket-list” precis som talet jag funderade på att språka om på Speakers Corner. Även denna gång var det orken som tröt. Man är ingen ungdom längre. Vi hade passerat halva Westminster bridge då vi stannade till och funderade om vi skulle vara riktiga turister, ta en riksha tillbaka till Trafalgar Square. Vad kostar det undrade vi? 20 pund svarade mannen. Vi tittade på varandra med en fundersam min. Snåljåparna kikade fram igen, trots att vi lovat varandra att inte låta snålheten regera. Jag tittade på rikshaföraren och frågade 20 per each? Yes of course, sa han. Jag vände mig till maken och sa: en av oss får gååååå! Samtidigt insåg föraren att vi tvekande vände oss om. Han sa då att eftersom han just nu var utan kunder kunde han ta med båda för 20 pund! Ha ha ha, snacka om fri prissättning. 

Vi äntrade ekipaget och mannen frågade mig vilket språk jag talade? Hm, sa jag. Jag försöker tala engelska…. Skrattande menade han att det hörde han nog, men…. På vägen upp mot Trafalgar Square cyklade han och gjorde små stopp här och där och berättade om sevärdheter. Dels en del av de monument vi tittat på förut men även en del som vi missat. En extra tur upp genom Scotland Yard Street tog han oss så vi fick höra att det var här poliserna startade sin gärning i London. Tyvärr klarar inte våra hjärnor att memorera allt. Och maken som beklagar sig att han måste radera på sin ”hårddisk” för att få in mer data! Stackaren, jag tycker det låter som han raderar och gör plats för mer än han tillför. Jag skyller mina luckor på kraschar, för det talade man om förr i tiden. Att datorerna kraschade. 

Morgondagen åker vi tillbaka till old Sweden. Mitt sticke ligger och vänta därhemma.

Alldeles lagom nyhetsflöde såhär på morgonkvisten. Som lite motvikt till det aldrig sinande flödet av vad som händer ute i stora vida världen. Med bild efter bild på en smått flinande Trump och en nästan doldis från Ryssland. Idag fick vi istället läsa om den övergivna golfbilen som parkerats vid en busshållplats i Höganäs. Bredvid artikeln om mannen som fått utstrött spikar eller skruvar på sin garageuppfart, vilket hade orsakat punktering på hans bil. 

Dessa händelser är mer i paritet med vad som händer i min värld, och som jag förstår busstrecken bakom. Absolut inte snällt gjort av förövarna, men ändå lite mer vardagsnära. Till och med nästan lustigt det där med golfbilen, som orsakat en del undersökningar från polisens sida. Inte som när en bedragare lurat till sig en specialtillverkad smörgåstårta från Ebbas Fik här i staden, med en springfaktura som betalning! Polisen avfärdade anmälan som åtföljdes av bevis och foto på bedragaren, han var en återfallsförbrytare som man inte iddes hantera fler ärenden runt!

Dagens artikel handlade för all del om en kanske helt ”oskyldig” händelse, någon som har problem med att ta sig från hemmet till bussen. Vi fick bara veta att man kollat med närmast liggande golfklubb om det var deras. Men golfbilen var tydligen en privatägd. Den kan visserligen ha fått hjälp på vägen från ägaren till busshållplatsen av någon tjuv, det spekulerades om detta i artikeln. Men det är faktiskt mycket trevligare tankar att spinna vidare på, vem som snott en golfbil och vem som strött småspik på en garageuppfart, än de evigt malande tankarna om vad som blir nästa utspel av herrar världsomstörtare. 

Runt ”vår” busshållplats finns det dagligen kvarlämnade kundvagnar, något som jag knappast längre reagerar över. De trängs dock icke med hyr-elsparkcyklar. Det är bara kundvagnar från ICA, systembolaget och Lidl som omger den hållplatsens väntkur. Som mest har jag sett tre vid ett och samma tillfälle, så förmodligen finns det personal i nämnda butiker som har som uppgift att rensa upp latmaskarnas efterlämnade vagnar.  Men golfbilen väckte tydligen uppmärksamhet! Den kom till och med i tidningen. Med bild och allt! Punkteringen på bilen ansågs dock icke som tillräckligt fult tjuvstreck så att det orsakade en bild, kanske tidningens fotograf var upptagen på annat håll.

Lugnet som infann sig hos mig efter morgonens lokala nyhetsläsning, kändes som en bra start på dagen. Slängde ett snabbt öga på världshändelserna men möttes av en ny bild av en flinande Trump. Måtte något hemskt drabba den karlen snart. Ja jag önskar ve, fasa och elände på den mannen som agerar som han gör. 

Hade bestämt mig för att baka en sats vetebullar på förmiddagen. Det tär hårt på vårt kaffebröd under denna tid på året. Vi kollar vädret, konstaterar att det är tillräckligt hyfsat för en promenad. Snabbt på med en skvätt kaffe och en påse bullar ner i ryggsäcken. Iväg och kollar av stadens parker och planteringar. Njuter av att kunna röra oss fritt och med våra busskort ta oss runt till olika platser. Jag har lite svårt att finna glädje i att gå samma runda dagligen, som om jag hade en hund som ska rastas. Vill gärna ha nya vyer och mål. Bara det finns en bänk nånstans så vi kan duka upp vår fika. 

Sitter nu och väntar på att de ska jäsa färdigt så jag kan pensla och skjuta dem in i ugnen. Det är gjort i en handvändning, att baka en sats vetebullar. Jag lever ihop med en som gillar att serva mig med dels att plocka fram alla ingredienser, sedan diska och snygga till efter mig. Han brukar tala om att ”nu kommer kirurgen in till operationsbordet” och ”nu lämnar kirurgen operationssalen”. Men det är så att jag inte är riktigt betrodd längre med en del av hushållssysslorna. Om jag själv diskar upp ett kärl el.dyl. så nagelfars och granskas det väldigt noga, och jag förstår för min syn är inte att lita på. Det känns som om jag utnyttjar och har en sjukdomsvinst, och okej, kanske jag har. Men samtidigt vet jag att om jag gör det, så blir det ofta gjort två gånger. Och jag brukar tänka att det är en bra minnesträning att plocka fram alla ingredienser, så jag låter honom serva mig.

Idag ser vädret ut att bli underbart, men jag ska på stickkafé i eftermiddag så det blir ingen promenad idag. Det är näst sista träffen innan sommarlovet, så jag kan inte skolka. Går man inte på träffarna får man inget sommarlov. 

Bullarna bakade och frysen snart påfylld i skrivandes stund. Nu får jag packa ner min stickning

Det brukar ofta vara blåsigt till pingst, men jag kan inte minnas att vi haft en sådan blåsig påsk som vi fick i år. Det gick ut varningar från väderlekstjänsten om att hålla sig hemma om man inte hade något som måste göras. Vi pysslade inomhus, dekorerade med björkris och kycklingar. Vårsolen lyste så lockande men det var ingen värme. Jag reagerade för datumet och att vi i fjol hittade skogen full av sippor så tidigt i april. Letade i bloggen och jodå, den 5 april, just ett år tidigare hade jag skrivit och berättat. Jag försökte prata med maken men han satt med en ljudbok och jag fick ingen kontakt. Kopierade länken och skickade ett mail till honom. Då han uppmärksammade mailet blev han angelägen om att ta en promenad bort till skogen för att titta efter sipporna. 

Vi beslöt att ta bussen ner ett par hållplatser. Vinden var så stark att det var smått jobbigt att gå mot vinden. Men väl inne i skogen var det lugnare. Och se där, det fanns ganska mycket utslagna sippor i slänter som vette mot söder. Härvar det också ganska behagligt i solen, inte den vassa kylan som vi haft de senaste dagarna. Vi njöt av vad vi såg, samtidigt som vi lyssnade efter fåglar. Men det var som om de inte orkade överrösta vindens larmande, det var inget kvitter som vi hörde. 

Vi traskade vidare ner mot busshållplatsen vid Halalid där vi hoppade på för att åka och köpa en limpa bröd. Då vi klev av bussen fick vi motvind bort mot affären. Men bara att kämpa på. Bättre att vara brödlös än rådlös kanske, men vi fann på råd…. Gångbanan bort till affären delar vi med cyklisterna, så man får se upp. Plötsligt kom tre cyklister mot oss, en pappa med sina två pojkar. Barna vinglade lite hit och dit, så jag koncentrerade mig att hålla till vänster. Precis då vi möttes tog vinden tag i min keps. Där stack den ropade jag, samtidigt som en första reaktion kändes i kroppen. Skulle jag kuta efter den? Det är många år sedan jag kunde kuta! Men de där cyklisterna for efter min keps som var på väg ut i gatan. De hann få tag på den samtidigt som ett flertal bilar hade tvärnitat för dem. Min keps blev inget trafikoffer, inte ett dugg överkörd. Jag fick tillbaka den i nästan skick som ny. 

Vi småskrattade lite åt episoden senare då vi hämtat andan och den värsta förskräckelsen lagt sig. Rune min gamle bridgepartner, salig i åminnelse, berättade en gång hur han konstaterat att man inte kunde vara rollatorförare och vara klädd i keps i Helsingborg. Denna blåsiga stad. Han hade förlorat en keps i blåsvädret en dag då han kom till bridgen. Även han hade blivit vis att vid 80+ kutade man inte så lätt efter förrymda kepsar. Och menade han, det var extra farligt då man var i behov av denna rollator. För i samma ögonblick som kepsen stack, slog man händerna på hjässan i ett tappert försök att bromsa den, den där som redan var minst 10 meter bort! Och i detta nu förlorade man också balansen då man inte höll i sig längre. Han hade fått hjälp av några förbipasserande att komma upp igen, och verkade oskadd.

Detta berättade Rune då vi satt blindbord mellan två ronder. Jag kom plötsligt att tänka på historien om mannen som precis hade betalat sin porting, en tjock grillad med mos och hackad gurka i korvståndet på Sundstorget. Hur han rundade kioskhörnet och vinden snodde hans keps. Reaktionen var samma som Runes, händerna upp och försöka fånga den. Där stod han med en ny frisyr, behövdes ingen Brylcreme den kvällen för hans del. Gissa om Rune skrattade. 

Ja ja, minnen kan vara underhållande länge, speciellt då de drabbar andra.  

Påskafton. En av de tidigast möjliga påskaftnar. Jag blev uppmärksam på detta då en dam på bussen sa att hon hade blivit väckt av fullmånen natten före vårt möte. Är det fullmåne nu, lät jag undslippa. Jag brukar ha koll på fullmånen. För det mesta för att passa på att gnälla lite, speciellt över min halvtaskiga sömn. Men har de senaste veckorna haft en hyfsad sömn. 

Det där med när det är påsk har jag rabblat otaliga gånger i mitt liv. Första söndagen efter fullmåne efter vårdagjämningen. Då är det påsk. Så om man får veta att det varit fullmåne natten mot dymmelsonsdag, bör man alltså inte vara förvånad. 

Jag har varit och fått ögonbehandling i veckan som gick. Synen som var i miserabelt skick i samband med den behandling jag fick en av de första dagarna i år, och som jag skrev till 1177  och beklagade mig över. De hade sett på kontrollen att det försämrats så de kallade till en tätare och mer intensiv behandling en tid framöver. Nu ser jag hyfsat igen. Och kan skriva och titta på TV-program. Jag har kvar inställningen på ipad, rösten som berättar vad jag skriver, vi har så smått blivit bekväma med varandra. Rösten som läser upp bokstav för bokstav och sedan då jag slår mellanslag får jag höra hela ordet. Ibland hör man att folk tycker om att höra sin egen röst, detta är faktiskt det som det handlar om. Men ”min” röst talar inte skånska. Istället en uppsvensk dialekt som vi kallade ”stockholmska” då vi växte upp. Då vi lekte mamma, pappa barn, talade den som agerade mamman en konstlad sådan ”stockholmska”. Något som i våra öron var finare än den breda skånskan vi talade. 

Vi har tillbringat ganska många påskar uppe i stugan, såpass att våra tankar är mer däruppe med de traditioner vi anlagt där. Med vårvintern och de strålande dagar med snö, kaffekokning ute över öppen eld. Några grillkorvar och hembakt tunnbröd att rulla in dem i. Snögropen vi satt i som gav en näst intill drivhuseffekt, då valna fingrar tinade så sakteliga runt kaffekoppen. De hembakta vetebullarna med kardemummasmak. Man kan leva på minnen. Vad som är mysigt är att vi fortfarande plockar fram dem, och njuter av minnet. Denna påsk har blivit lite av att sitta inomhus. Det är inget lockande väder här i Skåne för några utomhusvistelser. Så istället har vi inhandlat en burk inlagda persikohalvor med tanken att göra ”påskbakelser”. Erkännes att vi fuskar med färdigköpt hallonrulltårta. En sådan som har hållbarhetstid så att den, om det glöms kan övertas av dödsboet. Om vi äter den kanske vi förlänger vår egen livstid, då vi förmodligen får i oss en massa konserveringsmedel. Vilket ska vi chansa på? Är något av alternativen attraktiva? Struntar i vilket, gör en festlig eftermiddagsfika. 

Det där religiösa som gör att vi har röda dagar i almanackan stör mig inte så mycket. Minns mina påskar, framför allt den där förfärliga långfredagen då jag växte upp. Det var en sorgens dag med musik i radion som förmedlade sorg och elände. Mina föräldrar var förnekare av allt vad bibeln hette. Det är sagor, menade de. Men ändå skulle vi dämpa oss långfredagen. Inget stoj och stim, bara tassa på i strumplästen. Utegångsförbud rådde, då de absolut ville ha koll på att vi höll oss i skinnet. Inget trams och flams. Men varför? Jag har ett halvt sekel efter deras bortgång fortfarande inte förstått deras stränga regler på långfredagen. Hade det inte varit bättre att släppa oss lösa och låta oss göra lite revolt mot den tystnad som rådde? 

Jag åkte en tur med bussen långfredag, för att komplettera lite livsmedel som vi missat att handla. Det var stök och stim på bussen. Flera olika grupper på väg till fotbollsmatch och ishockeymatch. En premiär och en näst intill slutspel. Där satt jag och reagerade på deras glada skratt och spända förväntningar på matchresultat. Jag kände hur min mun snörpte och hur jag tänkte att deras skratt hördes konstiga en långfredag. Gamla gnällkäringen, som suttit på skotern och åkt upp på fjället otaliga gånger för att tjuvfiska på lappmarkens vatten. Hon sitter och åbäkar sig för några ungdomars skratt och glam. 

Jag måste erkänna att det är en villervalla med regler och vanligt folkvett inombords. Onekligen har vi många många fler alternativ numera. Det enda som gäller är att man följer minsta motståndets lag. Det som är roligast gör man. Om man har råd. Annars gör man det mest roliga som man har pluring till. Det kan ju bli en eftermiddag-kväll i soffan med en god kopp kaffe. Allt enligt Cajsa Varg. 

Vi spanar på SMHIs prognoser och hoppas på lite lugnare väder de närmsta dagarna. I fjol detta datum hade vi hittat vitsippor, alldeles fullt av dem i Pålsjö skog. Och jag hade plockat fram och börjat använda mina sandaler. Det tvivlar jag på att det blir aktuellt närmsta veckan. Men jag går och väntar på det, inget kan hejda mej den dag det blir möjligt.

Vinterjackan undanhängd och mössa och vantar nedstoppade i byrålådan. Det är den årstid som man har sagt ska svettas in, likväl som höst-vintern ska frysas in. Hur jag gjorde i höstas minns jag inte, men då vi var ut för en promenad i solskenet förra veckan var det för mycket med vinterjackan. Det är en orolig tid, ska man få med sig nycklar och busskort eller ligger de i ”fel” jackficka? Jag fortsätter att traska in om Skånetrafikens kontor och fråga om det är möjligt att få lagt in sitt seniorkort i mobilen, precis som skolungdomen får sina skolbusskort inlagda där. Men än så länge är det tji, vi som en gång tvingats skaffa smartphones för att kunna köpa en bussbiljett, vi pensionärer bär den nu som ett främmande föremål i jackfickan utan att kunna använda den på ett smart sätt.

Men det blir lättare att klä sig snabbt nu med vårstassen för att kuta till bussen. (Tar litet längre tid då vi måste vända och hämta busskortet som ligger i jackfickan i den andra jackan). Visst är det skönt att man kan leva lite lättare. Och man har mer tid i och med att dagarna är ljusa längre. Vi går över till sommartid nu på söndag. Undrar hur det blev med det där att vi inte skulle hålla på och byta tid. Det tycks ha runnit ut i sanden. 

En av de de problem som tar upp mycket sidutrymme i dagens tidningar är om man ska ha störande mobiler i klassrummen under pågående lektioner eller inte. Till och med vi pensionärer har insett att splittrat fokus innebär sämre uppfattningsförmåga, så då vi kommer ihåg sätter vi våra mobiler på ljudlöst. De som glömt får smyga ut med skammens rodnad på kinderna och stänga av då de ofta skrällande uppringningarna hörs i hela församlingen. En liten vibration i fickan hinner vi ju inte uppfatta, det bara kvarlämnar ett förvånat uttryck och frågan: ”vad var det”? Vid varje uppdatering av mobilen ändras signalen eller vibrationen lite, och man hinner inte lära sig den nya varianten förrän nästa uppdatering är på gång. 

Våra blomlådor på altanen har fått liv. Lite penséer för att fira våren känns trevligt. Och samma dag som vi planterade dem dukade vi eftermiddagskaffe i solen där ute. Det råkade infalla vårdagsjämningen i år, så nu är sommarn bakom knuten. 

Ibland undrar jag vad jag har för rykte bland folk som jag möter på bridgeklubben, på stickkaféet och dem man stöter på kontinuerligt. Jag är medveten om mina ganska fasta värderingar vad gäller regler och lagar inom bridgen, det regelverk som gör att det är ett spel man kan hoppa in och spela med vem som helst världen runt. Alla har ett system som man deklarerar klart och tydligt i sin profil. Jag hör ibland folk som kommenterar mig som den där paragrafryttaren, och småleende noterar jag att det kommer från någon som inte gitter lära sig de mest basala systemen och vad som skiljer dem åt. Den där skillnaden som gör det möjligt att spela med japaner, brasilianer eller vad som helst, och veta att man får undvika de buden som skiljer de olika systemen, istället hitta ett bra bud som gör att de måste bjuda ytterligare ett bud och därmed beskriva sin hand mer tydligt. 

Vad jag även lyckats profilera mig som den där nörden som stickar och stickar. Och de har rätt. Ett mer rogivande sysselsättning då man också kan lyssna på en ljudbok, (även om jag måste pausa då jag ska räkna maskor), har jag inte hittat än så länge. Tydligen har det uppmärksammats lite här och där. I tisdags, då jag satt och kasserade in spelavgiften på bridgeklubben, blev jag presenterad en liten minibag med Guldfynds logga på. En bridgevän överlämnade den med största allvar, och med hälsningen ”till dig”, knappt hörbart. Mannen som överräckte den har jag inget förhållande till som gör det naturligt att få en guldsmedsgåva från. Men nyfiken som jag är tog jag hand om den lilla bagen och fortsatte med att skriva ut nya spelkort och anteckna de som anlände. Då siste man av de som anmält sig var avbokade på min lista kikade jag ner i påsen. Där låg ett garnnystan ett par stickor och en väl tummad beskrivning. Leende tänkte jag, gick du bet på den Anders? Sedan glömdes den lilla ”gåvan” tills jag kom hem den kvällen. Tog fram och tittade på om det var något jag kunde ha nytta av som inblandning i mina restgarnsalster. Men det var en sorts garn som man stickade en volangsjalar av. En sorts fluffigt tjafs som damer bär runt halsen. Mycket annorlunda än de vantar, sockor, sjalar osv. som jag mestadels sysslar med. Men samtidigt väckte det min nyfikenhet på hur man gjorde dessa sjalar och jag plockade fram beskrivningen. Läste och begrundade men tyckte den var lite ”kryptisk”. Beslöt mig för att ta med den till stickkaféet dagen efter och kolla om någon där lyckades förklara för mig. Men där gick jag på pumpen. Bar hem mönster och garn igen. Irriterad på mitt tillkortakommande. 

Men har jag lärt maken att våga sy och klippa upp mina rundstickade vackra yllekoftor genom att sätta bra tutorials framför näsan på honom, ska jag väl även hitta en bra tutorial som visar hur man stickar volangsjalar med detta konstiga ”garn”. Och ja, allt kan man hitta på nätet idag. Det finns många nördar som sysslar med att lära ut sina udda eller konstnärliga kunskaper! Till glädje för oss andra nördar som har svårt att släppa och ge upp. Torsdagsförmiddagen gick åt att framställa detta alster, och stolt över mig själv kunde jag packa tillbaka volangsjalen i samma lilla bag med loggan från Guldfynd. Samtidigt som jag konstaterar vilken guldgruva alla dessa tutorials på nätet är. Jag sorterar dem under devisen PBI, ett system som fick mycket kritik då jag studerade i början av 90-talet. Problembaserad inlärning hette det. Jag vet inte om jag har riktigt rätt för mig, men det var en motsats till ”korvstoppningsinlärning” där man lärde saker utantill utan att alltid förstå logiken i det man lärde att rabbla.

Eftermiddagen på torsdag for vi ut på stora mammons tempel. Hade en födelsedagspresent att leta efter. Har nu löst det problemet. Men gick förbi affären med den där väskan jag tittat på tidigare, vände, gick tillbaka för att se om den var kvar. Oj då, där stod den. Som om den väntade på mig. En ICKE nödvändighet, bara en VILL HA grej. Maken avkrävde mig ett löfte om att få kasta bort min gamla (slitna). Jag lovade och nu har jag slösat med moder natur och inhandlat sådant jag kan klara mig utan. Jag erkänner att jag skäms litta. 

Då jag kom hem var löftet om att kasta bort den gamla mycket påtagligt. Jag funderade; hur gör man sig av med en gammal resväska? Storlek kabinväska. Vi har inget utrymme för grovsopor i vårt soprum. Däremot kameraövervakning! Jag såg framför mig hur plötsligt vårt hus skulle komma att evakueras och bombskvadronen rycka ut. Samtidigt skulle jag bli omhändertagen av polis tills de kollat mig och mitt alibi. Nej det fungerar inte att kasta väskan i soprummet. 

Smyga bort den på busshållplatsen och ”glömma” den där? Jag minns då jag kontaktade polisen för något år sedan då jag hittade en proppfylld sportbag på en bänk i en park i Helsingborg. Hur de hade en lång utfrågning om hur den såg ut, om jag befann mig alldeles inpå eller var jag stod. De bad mig lämna platsen så skulle de ta hand om ”ärendet”. Så busshållplatsen var inte så smart. 

Idag fredag har maken och jag tagit bussen ut i yttersta periferin av min stad, för att avyttra den gamla resväskan på tippen. Den blev en promenad på flera kilometer. Det finns inga bra resvägar till tippen om man inte är bilburen, och de är vi inte. Men en annorlunda promenad. Och om ni hör om att bombskvadronen eller vad de heter haft utryckning till tippen i Helsingborg idag. Så är det jag som orsakat detta. 

För övrigt avslutar jag med att göra som Cato alltid avslutade sina tal med, om att han ansåg Kartago borde förstöras, jag anser att herrar stridspittar runt om i världen Ryssland,  USA, Kina, Persien, och många fler bör få de stridbara sinnena (eller vad som kan göra dem stridsodugliga) tillintetgjorda på ett eller annat sätt.