Jönssonminnen.se

Dom nya plattmaskarna, är du rädd för dem undrade maken? Vadå frågar jag, jag har inte lyckats se så många mördarsniglar ännu så att jag fasar för dem. Och jag tycker fortfarande att lupiner är vackra stolta blommor, trots att jag inser vilket oerhört ogräs de är. Och hur de invaderar överallt. Detta på grund av deras förmåga att etablera sig och ta för sig vad de behöver för sin överlevnad. Gamla kulturer dör ut och nya uppstår. Titta på romarriket, titta på Storbritannien, hur var det i Kina, Ryssland talar vi inte om. Folkvandringar har skett i alla tider allt eftersom klimatet tillåtit det. Så en liten plattmask påverkar nog inte mitt liv så mycket. 

Men att vår värld runt om oss så sakteliga håller på att nedmonteras från det supersamhälle som vi byggt upp genom generationer, det är ingen som kommenterar. Vår välfärd som svenskarna var så stolta över i mitten av förra seklet, är på upphällningen. Vi måste titta efter besparingar i alla hörn för att kunna, inte expandera men väl ha kvar på den nivå vi har idag. Samtidigt som vårt produktionssamhälle har ändrats till att vara ett samhälle som framför tjänster. När väl en tjänst är utförd är där ingenting kvar. Noll! Det tömmer kassorna men genererar ingenting. Jag undrar var alla dessa nagelsalonger fanns i de kulturer som fanns förr. Alla dessa tomma barberarsalonger, de genererar inte så mycket till samhället heller. 

Jag har sällat mej till gnällspikarnas skara denna vecka, då jag varit konvalescent efter en förkylning. Bara mej själv som sällskap och radio och TV-nyheterna. Inget upplyftande. Nu har det gått så långt att de förtroendevalda politikerna har faktiskt tappat mitt förtroende. Även om det inte är det parti som jag lägger mina röst på, har jag trots allt haft ett visst förtroende för dem. Men nu ser jag att ju närmre valet vi kommer desto tydligare märks det att de säljer ut sin egen förstfödslorätt och även sina anor, för att kunna lyckas klösa sig fast med ett utökat förtroende en mandatperiod till. Ursäkta om jag skäms över att vuxna människor sysslar med sådant. Små barn är beredda att sälja sin själ för en simpel sak, men redan i tidig skolålder brukar de inse att vi bör dela med oss. Och stiga åt sidan då man inte kan fullfölja sitt uppdrag.

Fredagen den trettonde avlöpte utan missöde denna månad. Jag började ha tråkigt med enbart ljudbok och stickning. Så jag förslog att vi skulle ta och laga kroppkakorna som vi handlat en större potatispåse till. Fram med grytor och potatisskalaren. Rimmat fläsk väntade i frysen sedan någon vecka. Fram med det och en stor gul lök. Kryddpeppar mortlades och vi lagade till fyllningen till kroppkakorna. Dessa kroppkakor är ett numera accepterat alternativ till den palt maken är uppväxt med. Jag har aldrig lyckats få till palt som hans mamma lagade dem. Vissa saker kräver mer tålamod att lära. Däremot kroppkakor som man hittar receptet till i alla vanliga kokböcker och idag på nätet, är ganska enkla att få till. Men det är kletigt eftersom jag jobbar med händerna direkt. Inga tjusiga omvägar med köksmaskiner eller mixers. 

Plötsligt kom jag att tänka på att det var fredag, man blir lätt dagvill då man bara är hemma dag efter dag. Men fredagarna har blivit vår speldag senaste året, froggyfriend och jag. Hoppas han inte har tid idag tänkte jag där jag stod med förberedelserna. Han brukar ge signal en timme i förväg, men inte ett ljud. Halvfem kollade jag mobilen, ingen där. Fem i fem pep det och jag fick släppa det jag höll på med. Men bara en timme, inte mer, fick han veta, jag hade kökstjänst. Tur att jag inte börjat älta degen för det är väldigt kladdigt moment just då. Vi spelade småpratade och hann att spela ganska många händer, innan jag önskade honom en trevlig fortsättning på dagen och anslöt i köket. Prick klocka 19.00 serverades kroppkakor med lingonsylt och smält smör. Detta är ”produktion” som även detta slutar med noll. Precis som tjänster. Uppätet är uppätet.

Jag måste bryta min konvalescens så jag kan komma ut och åka lite buss och se solen och vårljuset. Det verkar vara alldeles förfärligt gnälligt med tanten idag. Det får bli en tur ut till Väla imorgon. Har en del saker som behöver kompletteras med.

Sitter i soffan och tycker synd om mej själv. Förkyld. Men det är bara att gilla läget som det flesta säger. Det är inte något farligt som covid eller annat som man måste springa till doktorn för. Man brukar säga att hälsan tiger still, och ja, det är nog så att man glömmer att uppskatta att man får vara frisk. Men jag var ner på bridgen för minilektionen jag håller om tisdagarna under våren. Jag åkte hem direkt efter, ville inte sprida mina baciller mer. En dam kom fram till mig då hon hörde att jag smet iväg p.g.a. denna förkylning, och rekommenderade mej att jag skulle tugga kryddnejlika. Kan jag inte få ta det som en pepparkaka, undrade jag? Men nej, då får du i dej en massa socker och mjöl som inte gör så stor nytta. Nä nä, tänkte jag och strosade ner till busshållplatsen. 

Där dök det upp en man som hejade friskt på mej, jag kollade ansiktet, men har svårt med ansikten på obekanta där jag inte känner igen rösten. Jag sneglade över axeln, men nej vi var ensamma på hållplatsen, mannen och jag. Och jag fick ingen känsla av att vi kände varandra. Man blir onekligen lite misstänksam. Han var i 50-års åldern. Vad ville han? Han glodde på mina gångstavar och frågade om det verkligen var något jag behövde? Vad då, undrade jag. Jag kan nog inte klara mej utan dem, sa jag. Men om du bryter en, vad blir det då, sa han? Sicken jäkla fråga, vad menar han? Vad har han med mina stavar att göra? Min kära dam, menade han, det kallas stavfel! Passa dej min unge man, sa jag, du hamnar i min blogg innan dan är slut! Driva på det viset med en gammal kvinna! Och så skrattade vi tillsammans! 

I förra veckan var jag på lasarettet för en extra ögonbehandling som sattes in i januari, då jag beklagade mej på 1177 att min syn bara blivit sämre senaste månaden. Trots behandling en av de första vardagarna efter nyår, min ”vanliga” injektion för synen, blev det bara sämre. Man kallade mej genast för tre extra behandlingar och med starkare medikamenter. Jag småpratade med sköterskan då hon som hon brukar, följde mej ut i väntrummet, berättade att de här senaste starkare doserna hade gjort susen. Kan man skriva det på 1177 och lämna en bedömning, undrade jag. Jag anser att en utvärdering är minst lika värdefull, positiv såväl som negativ. Sköterskan uppmuntrade mej till att lämna en kommentar där på min sida på 1177. Då jag kom hem efter behandlingen var det som det brukar vara, jag känner mej lite dimmig och har inte klarsyn på några timmar. Så jag skrev inget den dagen. Men jag brukar se som vanligt framåt kvällningen i alla fall, och inte som han mannen jag gjorde sällskap med i hissen ner. Han påstod att det tog minst nio dagar innan han såg med det behandlade ögat igen. Tur för dej att du har ett öga till, tänkte jag, utan att kommentera hans besvär vidare. Nu gjorde jag så idag, att jag var in och gjorde en anteckning om den senaste tidens behandlingar varit effektiva. Jag är övertygad att de ser det när jag blir kollad med deras fotografering av ögonen, men det kanske är så att en subjektiv bedömning kan vara positivt i journalen. Vad vet jag. När man går till sin husläkare hänger jag med vad hon talar om och varför jag rekommenderas vissa mediciner, men när det gäller seendet och ögonen känner jag mig som en dumskalle. Ändå traskar jag snällt dit då de kallat, utan att ifrågasätta vad de tänker göra. 

Väl hemkommen idag satte jag mig att skriva till kusinen min. Samtidigt som jag funderade på tipset om kryddnejlika. Kan man tugga sådant? Tänkte på barnbarnet som för ganska många år sedan deltog i nån utmaning om att äta en hel matsked kanel. Då hon demonstrerade det för oss var det inget gott, det var inget att tvivla på. Grimaserna som följde trodde jag inte att den lilla tjejen skulle lyckas åstadkomma. Men ingen annan blev intresserad att testa experimentet. Nu tänkte jag att kryddnejlika var kanske lite lindrigare, och har en omtalad positiv effekt. Jag beslöt mej för att fixa en kopp kaffe, och medan jag gjorde det kunde jag ju leta efter en nejlikspik. Det doftade starkt då jag klippte upp den oöppnade påsen, så jag tvekade en stund! Men beslöt, jag kan inte förkasta en idé förrän jag provat den. Och in i munnen. HERRE JÄKLARS, JESUS MARIA, säger spanjorerna. Det tog minst en kvart innan tungan återgick till sitt normaltillstånd. Så kaffet jag bryggde hann svalna. Under tiden svedan satt i som värst, letade jag om jag hade telefonnumret till damen som gett mej tipset. Nej, bara mailadressen. Jag skrev in hennes namn på Hitta.se, men hann aldrig skicka sökningen förrän det dök upp en artikelkopia i mina meddelanden, en artikel om kryddnejlika och dess effekter på vårt immunförsvar.  Det var damen som rekommenderat denna krydda, och hon skrattade gott då hon hörde om mina kval med styrkan på huskuren. Hon hade sagt att ett avkok på kryddan och dricka detta som ett te var alldeles tillräckligt att inta. Men i artikeln nämndes detta att tugga en nejlikspik var effektivt. När den värsta tårögdheten började avta, kunde jag läsa om hur hälsosamt det var. Jag har i alla tider varit smått intresserad av det här med alternativa läkemedel. Men jag har aldrig fått prata om eller rekommendera dem inom mitt yrke inom vården. Det enda jag kan minnas är att jag sagt att ett mariekex dämpar sura uppstötningar lika bra som gamla hederliga Novalucol eller Rennie. Men jag är beredd att prova huskurer som annars håller på att falla i glömska. Däremot är jag ingen fantast av alla dessa förebyggande som reklamen översvämmas av. Men nu är jag förkyld så då kan det ju kvitta om jag får några timmar på kontot ”prova på”. 

Nyponsoppa är annars min trogna följeslagare då jag mister aptiten. Godast är den man kokar av pulver men den färdiga i tetrapak går också bra. Jag ska nog ta en nejlika till innan läggdags för visst har förkylningen bromsats eller till och med backat. Tron kan försätta berg.

Nu ser jag mycket bättre. Jag kan se om jag tappar en maska och åtgärda det meddetsamma. Detta gillar jag skarpt. Att inte upptäcka efter timmar med stickning. Så det tvingar mig antingen att riva upp flera timmars arbete eller lyckas ”fiska upp” och rätta till felet. Att följa Stephen Wests (min sjalguru) råd att bara ”create a new stitch”, göra en ny maska är inte alltid det bästa alternativet. Speciellt då jag har kvar lite av mina ”falkögon”. De kommer att så länge jag lever kommer att se det fusket som jag gjort.

 Men det finns för- och nackdelar med allt. Vårsolen har inte bara rykte om sig att värma och bedåra, den avslöjar vad vi inte låtsats om behöver göras. Det där som vi döljer under epitetet glömska. Nu ska det fram i ljuset! Antingen vi vill eller ej. 

Pust och stånk, nu är fönsterna putsade. De mest framträdande ytorna avtorkade med fuktiga trasor. Det händer att de inte blir så rena, ytorna, men även att jämna ut smutsen räknas som ett arbete.  Vissa saker är vi medvetna om att det borde vara en mer noggrann och vig person som hanterar. En sådan där vanlig underhållsstädning kämpar vi på med själv. Tanken att hyra in någon som städar har slagit oss, men det mest vardagliga klarar vi än så länge. Det är både motion och träning för gam-kroppen att hålla efter skiten. Med glädje konstaterar vi att vi klarade det denna vecka också. Lite försynt brukar jag fråga vad folk betalar för sina städerskor. Jag bryr mig inte om de billiga som städar svart hos folk, utan jag vill veta vad det kostar med en anständig ersättning för att täcka både arbete och sociala avgifter. Jag skulle aldrig jobba utan att få försäkrat att jag får både sjukersättning eller pension efter väl förrättat arbete, så att hyra någon svart, nej då får det vara. 

Vårvädret har lockat oss att sträcka på benen. Igår torsdag gick vi ner till systembolaget för att inhandla en flaska vin. De hade inte den sorten hemma som jag skulle ha. Men promenaden gjorde gott. Idag tog vi sikte på en annan butik, och jo de hade den sorten hemma så nu är lördagens träff med några vänner räddad. Men vi har fått traska en mil sammanlagt för detta dryckjom. 

Men det är tufft vissa dagar då musklerna smärtar och lederna gnekar. Häromdagen sa jag till gubben min, att det är bra att vi lockar ut varandra. Hade jag varit ensam hade jag fastnat där i soffhörnet med min stickning. Nu längtar jag efter att kunna sitta ute på altanen, lapa lite D-vitamin, samtidigt som jag lyssnar på en bra bok och stickar lite. Tyvärr har vi inga fåglar ännu på vår gård, träden är fortfarande för unga och spensliga för att fåglarna ska bygga i dem. Så det är inget fågelkvitter, boken får underhålla mig. Och utevistelsen lockar.

Sedan Maria station öppnade har folket här i kvarteren runt om trampat upp en bra väg över åkern som legat i träda de år vi bott här. Dagens promenad gick över åkern som bonden plöjde upp och sådde raps på i höstas. Alltså fördärvade vår genväg bort till stationen. Men folk har kämpat på och trampat upp en ny väg, så att det blivit slitage på bondens gröda. Tyvärr har bonden inte grusat vägen utan en seg lerig väg tvärs över fältet. Idag miste vi en doppsko till en av våra stavar. Den sitter fast i leran därute. Man får inte gå i besådda fält, jag vet! Men vi hade en fin upptrampad stig där flera år innan bonden fick för sig att odla där. Nu står våra skor på tork. Det krävdes en riktig grovrengöring efter strapatsen idag. Synden straffar sig själv.  

Världen står i lågor och jag sitter och grämer och gruvar mig för en förlorad doppsko till mina gångstavar. Men jag orkar snart inte tycka någonting om dessa machomän som styr och ställer. De skiter fullständigt i vad jag tycker i alla fall, så varför i hela fridens namn ska jag offra energi på att kommentera deras idioti. Vad det än påverkar oss i lilla Sverige så är det inget annat än att åka med… de styrande i vårt land har blivit så små och obetydliga vad världshändelserna anbelangar. De mumlar ibland några halvkvädna visor, men inget om att det tas någon ställning till nånting. Bara mummel mummel, och vår lilla andfådda försvarsminister lovar att vara beredd. Mot vadå? Vet han det själv? 

Så jag har slutat att vara beredd. Man sade tidigare i veckan att varje man ska ha en Krigskassa! Obs inte kriskassa, som det talades om tidigare, på 1000:- i plånboken. Man nämnde inte hur mycket kvinnor skulle ha… men vad ska man handla för dem? Det var det löjligaste råd vad det gäller det prekära världsläget, att ladda upp lite papperslappar. Jag har dessa papperspengar för säkerhets skull, men har även ett presentkort utställt i en garnaffär. Jag tror att det skyddar mig lika mycket mot krig och elände som de pengar jag har i börsen. 

Nej nu ska jag roa mej med lite bridgespel så hjärnan släpper den där förlorade doppskon.

E sicke de sicke luntan tuntan, eller ska vi räkna Ole dole doff? Nu stod vi där med ett piller igen som fallit på golvet. Vem av oss har sådana piller och hur länge har det legat där på golvet. Ofta då sådana malörer händer står vi där och funderar vem av oss som ska ha det förrymda pillret. Idag var det ganska enkelt för det var det där pyttelilla pillret som är mitt. Så då maken serverade det på min assiett efter att ha hittat det på golvet ute i duschen, slök jag det och försökte ställa allt tillrätta. Inte avslöja att vi blir lite sämre observanta på om vi får i oss de livsviktiga pillren. I samma ögonblick undrade han om hur jag lyckats få det att falla på badrummet. Plötsligt mindes jag hur jag dagen före upplevde att det rymde ett av mina piller, men hur jag än letade runt om mig på golv och bord, kände igenom mina kläder kunde jag inte finna något. Avfärdade det att jag misstagit mig och glömde det. Förmodligen har de smugit sig in under blusen och i samband med min omklädning hamnat på duschgolvet. 

Så idag blev det två av de pyttesmå pillren. Jag har känt efter hela dagen om jag haft någon galopperande friskhet jämfört med gårdagen. Men nej. Inget som jag noterat. Och vi slapp att räkna Ole dole….vem ska svälja det, eller ska vi chansa och kasta det?

Men det är ganska lustigt att antingen ska pillerna vara stora eller minimala. I och för sig är det skönt att de inte är likadana. På detta sätt kan vi ibland utreda vem av oss som tappat ett. Men ibland hjälper inte det för det byts ju fabrikat på medikamenterna stup i kvarten. 

Nu har vi bläddrat fram en ny månad i kalendern. Mars månad och då det är söndag idag sammanfaller månadsskiftet med Vasaloppet. Det blev som vanligt en spännande förmiddag att följa dessa kämpar de nio milen. Visst blir det lika gastkramande då mannen blåser i hornet att ledande åkare dyker upp i hans åsyn i Mora. Och kranskullan, ska hon få ett enkelt jobb eller blir det målfoto som får avgöra. Det är en av de sportevenemang jag följer och känner att jag förstår regelverket runt. Fast det har blivit en form av lagsport verkar det. Och lagen har namn som affärskedjor. Inte klubbnamn som förr. 

Då vi åt vår lunch efter väl förrättat jobb i skidspåret i Dalarna beslöt vi att ta en promenad. Vädret var lovande och vi känner att varje dag som inte ger oss möjligheter att röra på oss, ger oss inte bara dåligt samvete utan även en gnällande kropp. Vad som är ett evigt spörsmål är varthän ska vi ställa kosan idag. Ofta är ett stödköp av bröd eller mjölk inräknat i promenaden. Idag lockade även en kaffekorg. Det är inte förenat med kall rumpa längre, man kan sitta på en bänk nånstans, så en fika är alltid mysigt att ha med. 

En rejäl runda med kafferast blev eftermiddagsnöjet. Och det var ljust då vi kom hem!! Ja! Det är våren som är på god väg. Vi passerade några trädgårdar där vintergäcken lyste gul. 

Mina ögon har hämtat sig från svackan i julas så jag ser vårtecknen, hurra! Jag ska få en extrabehandling till nästa vecka så jag ser fram emot ljusare tider i dubbel bemärkelse. 

Det där med att jag ska sluta sticka är framskjutet på framtiden. I fjol hade jag snöat in mig på sjalar. Efter besöket på hemslöjden i Stockholm blev det några par vantar. Men sedan hittade jag ett mönster på en mysig tröja, den ligger som ett färdigt alster i min garderob. Lite klurig med sin norska beskrivning, men den blev bra. Det har varit enklare att sticka efter engelska beskrivningar sista året. Men nu är nästa projekt på gång. Jag har fått låna mönster av en deltagare på vårt stickkafé. Denna gång på danska. Den var precis som den norska lite klurig, men jag kopierade texten, satte mig och översatte hela beskrivningen innan jag började sticka. Det gjorde att, där jag stötte på patrull, fick sitta och klura ut vad som menades. Men skam den som ger sig. Innan jag återlämnade mönsterkatalogen ”snodde” jag ett mönster till på en rolig tröja. Den var jobbig att översätta men den ligger nu ”på vänt” Vi får se om det blir ett tröjornas år i år. 

Undrar om detta var vad vinter vi skulle få i år? Men nu försvinner drivorna och det porlar och droppar överallt. Ingen värme ännu, men det kan man inte begära i februari månad. Talgoxen tycker det är vår på gång för den har börjat träna strupen med evinnerliga si-ty si-ty. Onekligen låter han lite tråkig, inte mycket till melodi. Trots allt gläder han mig med sitt meddelande om att vi går mot ljusare tider. Det känns nästan som man känner inombords om de nigande blåsipporna är runt kröken. Det är hög tid att kolla in hasselbuskarna och de minimala blommor som jag spanar in varje år. Till vems glädje? Min egen, helt klart. 

Vi var på megaloppis i söndags. Inklämt i en stor idrottshall med all den bråte en loppis innehåller. Men en riktig nostalgitripp blir det då vi går där och strosar mellan borden. Vi konstaterar, som en gammal vän en gång sa: det finns mycket skit man kan leva utan. Trots det så går man där och glor…. och minns. Ibland brukar jag säga att inträdesavgiften i min mataffär är en hundralapp. Det händer aldrig att man köper för mindre än hundra spänn…. Men här på loppisen var det billigt. Inträdet var femtio kronor, och då fick man en stämpel på handen också. Får man aldrig på ICA. 

Visst fanns det fina saker jag stannade till och tittade på. En lådkamera, en gammal Eastman. Men jag duger inte till fotograf även om mobilerna i dag har ett ypperligt kamerasystem som täcker mina behov. Så vad ska jag med en gammal lådkamera. Men fin var den, mycket finare än den som fanns i mina föräldrars ägo då jag var liten. 

En vacker kristallskål, nästan likadan som dottern förbarmade sig över då vi flyttade. Den som tillhört min farmor. Men jag har ju släppt det där med kristallskålar, så jag slet ögonen från den och traskade vidare. 

Vid ett bord såldes Pokemon-kort, eller vad de heter. Men inga filmstjärnekort så långt jag kunde se. Lustigt att samla kort lever kvar, även om motiven på dem växlar.

Vid ett bord stod en ung man med bordet fullt av äckliga ödlefigurer. Möjligtvis var det dinosaurer, nån sorts. I något otäckt gummiliknande material. Kändes slemmiga att ta i. Säkert något ungdomen idag också samlar på. En liten kille stod och tittade längtansfullt på en mystisk sådan, han hade tömt sin pengabörs på bordet, 69:-. Och det äckliga monstret kostade en hundring. Jag stod och tjuvlyssnade på samtalet mellan säljaren och lillgrabben. Tydligen hade han lyckats få några lite mer pengar av föräldrarna, för han hade varit och försökt pruta flera gånger tidigare. Men säljaren var inte beredd att släppa så billigt. Hur man nu kan snacka om billigt för något sådant så horribelt. Till slut tog jag fram de felande 31:- betalade och och lillkillen stack iväg så glad. 

Jag tror inte det var något repeterat knep att lura gamla tanter med, men om så vore får jag klara ekonomin fram till nästa pensionsutbetalning. Han gick trots allt med på en deal, att han vid vuxen ålder och med egen inkomst skulle göra någon annan glad på liknande sätt. 

Idag har vi tagit promenaden mellan Sofiero och hem, men vi var lite senstartade så vi tog bussen dit och gick hem, så vi åkte bussen på gratistid. Annars hade vi fått hosta upp pengar, och efter mina spendersamma dagar, köpa monster till småkillar osv, då får man spara. 

Promenadstigen genom skogen var inte snö- eller isfri. Så man fick ta det försiktigt. Men vinden var snäll och bet inte så hårt i kinderna. Man känner att det är vår i luften. 

Folk har börjat kommentera vädret i positiva ordalag senaste veckan. Och att ljuset återvänder. Det märks tydligt ett mycket bättre humör då man småpratar med folk. 

Lena som vi mötte på Drottninggatan var på väg ut för att träffa lite folk på Hamnkrogen. Hon viskade lite generat att hon skulle passa på AW. Jag jobbar ju inte längre , menade hon. Men vadå, sa jag. Du har ju gått ut med soporna, det är ett dagsverke för en pensionär. Visst log hon då hon insåg detta. 

Nu sneglar vi in i Pålsjö skog då vi far förbi med bussen, jag vet att jag är hialös, men rätt som det är har vi vitsipporna där. Ifjol överraskade de oss redan i början av april. Den som lever får se.