Jönssonminnen.se

Det brukar ofta vara blåsigt till pingst, men jag kan inte minnas att vi haft en sådan blåsig påsk som vi fick i år. Det gick ut varningar från väderlekstjänsten om att hålla sig hemma om man inte hade något som måste göras. Vi pysslade inomhus, dekorerade med björkris och kycklingar. Vårsolen lyste så lockande men det var ingen värme. Jag reagerade för datumet och att vi i fjol hittade skogen full av sippor så tidigt i april. Letade i bloggen och jodå, den 5 april, just ett år tidigare hade jag skrivit och berättat. Jag försökte prata med maken men han satt med en ljudbok och jag fick ingen kontakt. Kopierade länken och skickade ett mail till honom. Då han uppmärksammade mailet blev han angelägen om att ta en promenad bort till skogen för att titta efter sipporna. 

Vi beslöt att ta bussen ner ett par hållplatser. Vinden var så stark att det var smått jobbigt att gå mot vinden. Men väl inne i skogen var det lugnare. Och se där, det fanns ganska mycket utslagna sippor i slänter som vette mot söder. Härvar det också ganska behagligt i solen, inte den vassa kylan som vi haft de senaste dagarna. Vi njöt av vad vi såg, samtidigt som vi lyssnade efter fåglar. Men det var som om de inte orkade överrösta vindens larmande, det var inget kvitter som vi hörde. 

Vi traskade vidare ner mot busshållplatsen vid Halalid där vi hoppade på för att åka och köpa en limpa bröd. Då vi klev av bussen fick vi motvind bort mot affären. Men bara att kämpa på. Bättre att vara brödlös än rådlös kanske, men vi fann på råd…. Gångbanan bort till affären delar vi med cyklisterna, så man får se upp. Plötsligt kom tre cyklister mot oss, en pappa med sina två pojkar. Barna vinglade lite hit och dit, så jag koncentrerade mig att hålla till vänster. Precis då vi möttes tog vinden tag i min keps. Där stack den ropade jag, samtidigt som en första reaktion kändes i kroppen. Skulle jag kuta efter den? Det är många år sedan jag kunde kuta! Men de där cyklisterna for efter min keps som var på väg ut i gatan. De hann få tag på den samtidigt som ett flertal bilar hade tvärnitat för dem. Min keps blev inget trafikoffer, inte ett dugg överkörd. Jag fick tillbaka den i nästan skick som ny. 

Vi småskrattade lite åt episoden senare då vi hämtat andan och den värsta förskräckelsen lagt sig. Rune min gamle bridgepartner, salig i åminnelse, berättade en gång hur han konstaterat att man inte kunde vara rollatorförare och vara klädd i keps i Helsingborg. Denna blåsiga stad. Han hade förlorat en keps i blåsvädret en dag då han kom till bridgen. Även han hade blivit vis att vid 80+ kutade man inte så lätt efter förrymda kepsar. Och menade han, det var extra farligt då man var i behov av denna rollator. För i samma ögonblick som kepsen stack, slog man händerna på hjässan i ett tappert försök att bromsa den, den där som redan var minst 10 meter bort! Och i detta nu förlorade man också balansen då man inte höll i sig längre. Han hade fått hjälp av några förbipasserande att komma upp igen, och verkade oskadd.

Detta berättade Rune då vi satt blindbord mellan två ronder. Jag kom plötsligt att tänka på historien om mannen som precis hade betalat sin porting, en tjock grillad med mos och hackad gurka i korvståndet på Sundstorget. Hur han rundade kioskhörnet och vinden snodde hans keps. Reaktionen var samma som Runes, händerna upp och försöka fånga den. Där stod han med en ny frisyr, behövdes ingen Brylcreme den kvällen för hans del. Gissa om Rune skrattade. 

Ja ja, minnen kan vara underhållande länge, speciellt då de drabbar andra.  

Påskafton. En av de tidigast möjliga påskaftnar. Jag blev uppmärksam på detta då en dam på bussen sa att hon hade blivit väckt av fullmånen natten före vårt möte. Är det fullmåne nu, lät jag undslippa. Jag brukar ha koll på fullmånen. För det mesta för att passa på att gnälla lite, speciellt över min halvtaskiga sömn. Men har de senaste veckorna haft en hyfsad sömn. 

Det där med när det är påsk har jag rabblat otaliga gånger i mitt liv. Första söndagen efter fullmåne efter vårdagjämningen. Då är det påsk. Så om man får veta att det varit fullmåne natten mot dymmelsonsdag, bör man alltså inte vara förvånad. 

Jag har varit och fått ögonbehandling i veckan som gick. Synen som var i miserabelt skick i samband med den behandling jag fick en av de första dagarna i år, och som jag skrev till 1177  och beklagade mig över. De hade sett på kontrollen att det försämrats så de kallade till en tätare och mer intensiv behandling en tid framöver. Nu ser jag hyfsat igen. Och kan skriva och titta på TV-program. Jag har kvar inställningen på ipad, rösten som berättar vad jag skriver, vi har så smått blivit bekväma med varandra. Rösten som läser upp bokstav för bokstav och sedan då jag slår mellanslag får jag höra hela ordet. Ibland hör man att folk tycker om att höra sin egen röst, detta är faktiskt det som det handlar om. Men ”min” röst talar inte skånska. Istället en uppsvensk dialekt som vi kallade ”stockholmska” då vi växte upp. Då vi lekte mamma, pappa barn, talade den som agerade mamman en konstlad sådan ”stockholmska”. Något som i våra öron var finare än den breda skånskan vi talade. 

Vi har tillbringat ganska många påskar uppe i stugan, såpass att våra tankar är mer däruppe med de traditioner vi anlagt där. Med vårvintern och de strålande dagar med snö, kaffekokning ute över öppen eld. Några grillkorvar och hembakt tunnbröd att rulla in dem i. Snögropen vi satt i som gav en näst intill drivhuseffekt, då valna fingrar tinade så sakteliga runt kaffekoppen. De hembakta vetebullarna med kardemummasmak. Man kan leva på minnen. Vad som är mysigt är att vi fortfarande plockar fram dem, och njuter av minnet. Denna påsk har blivit lite av att sitta inomhus. Det är inget lockande väder här i Skåne för några utomhusvistelser. Så istället har vi inhandlat en burk inlagda persikohalvor med tanken att göra ”påskbakelser”. Erkännes att vi fuskar med färdigköpt hallonrulltårta. En sådan som har hållbarhetstid så att den, om det glöms kan övertas av dödsboet. Om vi äter den kanske vi förlänger vår egen livstid, då vi förmodligen får i oss en massa konserveringsmedel. Vilket ska vi chansa på? Är något av alternativen attraktiva? Struntar i vilket, gör en festlig eftermiddagsfika. 

Det där religiösa som gör att vi har röda dagar i almanackan stör mig inte så mycket. Minns mina påskar, framför allt den där förfärliga långfredagen då jag växte upp. Det var en sorgens dag med musik i radion som förmedlade sorg och elände. Mina föräldrar var förnekare av allt vad bibeln hette. Det är sagor, menade de. Men ändå skulle vi dämpa oss långfredagen. Inget stoj och stim, bara tassa på i strumplästen. Utegångsförbud rådde, då de absolut ville ha koll på att vi höll oss i skinnet. Inget trams och flams. Men varför? Jag har ett halvt sekel efter deras bortgång fortfarande inte förstått deras stränga regler på långfredagen. Hade det inte varit bättre att släppa oss lösa och låta oss göra lite revolt mot den tystnad som rådde? 

Jag åkte en tur med bussen långfredag, för att komplettera lite livsmedel som vi missat att handla. Det var stök och stim på bussen. Flera olika grupper på väg till fotbollsmatch och ishockeymatch. En premiär och en näst intill slutspel. Där satt jag och reagerade på deras glada skratt och spända förväntningar på matchresultat. Jag kände hur min mun snörpte och hur jag tänkte att deras skratt hördes konstiga en långfredag. Gamla gnällkäringen, som suttit på skotern och åkt upp på fjället otaliga gånger för att tjuvfiska på lappmarkens vatten. Hon sitter och åbäkar sig för några ungdomars skratt och glam. 

Jag måste erkänna att det är en villervalla med regler och vanligt folkvett inombords. Onekligen har vi många många fler alternativ numera. Det enda som gäller är att man följer minsta motståndets lag. Det som är roligast gör man. Om man har råd. Annars gör man det mest roliga som man har pluring till. Det kan ju bli en eftermiddag-kväll i soffan med en god kopp kaffe. Allt enligt Cajsa Varg. 

Vi spanar på SMHIs prognoser och hoppas på lite lugnare väder de närmsta dagarna. I fjol detta datum hade vi hittat vitsippor, alldeles fullt av dem i Pålsjö skog. Och jag hade plockat fram och börjat använda mina sandaler. Det tvivlar jag på att det blir aktuellt närmsta veckan. Men jag går och väntar på det, inget kan hejda mej den dag det blir möjligt.

Vinterjackan undanhängd och mössa och vantar nedstoppade i byrålådan. Det är den årstid som man har sagt ska svettas in, likväl som höst-vintern ska frysas in. Hur jag gjorde i höstas minns jag inte, men då vi var ut för en promenad i solskenet förra veckan var det för mycket med vinterjackan. Det är en orolig tid, ska man få med sig nycklar och busskort eller ligger de i ”fel” jackficka? Jag fortsätter att traska in om Skånetrafikens kontor och fråga om det är möjligt att få lagt in sitt seniorkort i mobilen, precis som skolungdomen får sina skolbusskort inlagda där. Men än så länge är det tji, vi som en gång tvingats skaffa smartphones för att kunna köpa en bussbiljett, vi pensionärer bär den nu som ett främmande föremål i jackfickan utan att kunna använda den på ett smart sätt.

Men det blir lättare att klä sig snabbt nu med vårstassen för att kuta till bussen. (Tar litet längre tid då vi måste vända och hämta busskortet som ligger i jackfickan i den andra jackan). Visst är det skönt att man kan leva lite lättare. Och man har mer tid i och med att dagarna är ljusa längre. Vi går över till sommartid nu på söndag. Undrar hur det blev med det där att vi inte skulle hålla på och byta tid. Det tycks ha runnit ut i sanden. 

En av de de problem som tar upp mycket sidutrymme i dagens tidningar är om man ska ha störande mobiler i klassrummen under pågående lektioner eller inte. Till och med vi pensionärer har insett att splittrat fokus innebär sämre uppfattningsförmåga, så då vi kommer ihåg sätter vi våra mobiler på ljudlöst. De som glömt får smyga ut med skammens rodnad på kinderna och stänga av då de ofta skrällande uppringningarna hörs i hela församlingen. En liten vibration i fickan hinner vi ju inte uppfatta, det bara kvarlämnar ett förvånat uttryck och frågan: ”vad var det”? Vid varje uppdatering av mobilen ändras signalen eller vibrationen lite, och man hinner inte lära sig den nya varianten förrän nästa uppdatering är på gång. 

Våra blomlådor på altanen har fått liv. Lite penséer för att fira våren känns trevligt. Och samma dag som vi planterade dem dukade vi eftermiddagskaffe i solen där ute. Det råkade infalla vårdagsjämningen i år, så nu är sommarn bakom knuten. 

Ibland undrar jag vad jag har för rykte bland folk som jag möter på bridgeklubben, på stickkaféet och dem man stöter på kontinuerligt. Jag är medveten om mina ganska fasta värderingar vad gäller regler och lagar inom bridgen, det regelverk som gör att det är ett spel man kan hoppa in och spela med vem som helst världen runt. Alla har ett system som man deklarerar klart och tydligt i sin profil. Jag hör ibland folk som kommenterar mig som den där paragrafryttaren, och småleende noterar jag att det kommer från någon som inte gitter lära sig de mest basala systemen och vad som skiljer dem åt. Den där skillnaden som gör det möjligt att spela med japaner, brasilianer eller vad som helst, och veta att man får undvika de buden som skiljer de olika systemen, istället hitta ett bra bud som gör att de måste bjuda ytterligare ett bud och därmed beskriva sin hand mer tydligt. 

Vad jag även lyckats profilera mig som den där nörden som stickar och stickar. Och de har rätt. Ett mer rogivande sysselsättning då man också kan lyssna på en ljudbok, (även om jag måste pausa då jag ska räkna maskor), har jag inte hittat än så länge. Tydligen har det uppmärksammats lite här och där. I tisdags, då jag satt och kasserade in spelavgiften på bridgeklubben, blev jag presenterad en liten minibag med Guldfynds logga på. En bridgevän överlämnade den med största allvar, och med hälsningen ”till dig”, knappt hörbart. Mannen som överräckte den har jag inget förhållande till som gör det naturligt att få en guldsmedsgåva från. Men nyfiken som jag är tog jag hand om den lilla bagen och fortsatte med att skriva ut nya spelkort och anteckna de som anlände. Då siste man av de som anmält sig var avbokade på min lista kikade jag ner i påsen. Där låg ett garnnystan ett par stickor och en väl tummad beskrivning. Leende tänkte jag, gick du bet på den Anders? Sedan glömdes den lilla ”gåvan” tills jag kom hem den kvällen. Tog fram och tittade på om det var något jag kunde ha nytta av som inblandning i mina restgarnsalster. Men det var en sorts garn som man stickade en volangsjalar av. En sorts fluffigt tjafs som damer bär runt halsen. Mycket annorlunda än de vantar, sockor, sjalar osv. som jag mestadels sysslar med. Men samtidigt väckte det min nyfikenhet på hur man gjorde dessa sjalar och jag plockade fram beskrivningen. Läste och begrundade men tyckte den var lite ”kryptisk”. Beslöt mig för att ta med den till stickkaféet dagen efter och kolla om någon där lyckades förklara för mig. Men där gick jag på pumpen. Bar hem mönster och garn igen. Irriterad på mitt tillkortakommande. 

Men har jag lärt maken att våga sy och klippa upp mina rundstickade vackra yllekoftor genom att sätta bra tutorials framför näsan på honom, ska jag väl även hitta en bra tutorial som visar hur man stickar volangsjalar med detta konstiga ”garn”. Och ja, allt kan man hitta på nätet idag. Det finns många nördar som sysslar med att lära ut sina udda eller konstnärliga kunskaper! Till glädje för oss andra nördar som har svårt att släppa och ge upp. Torsdagsförmiddagen gick åt att framställa detta alster, och stolt över mig själv kunde jag packa tillbaka volangsjalen i samma lilla bag med loggan från Guldfynd. Samtidigt som jag konstaterar vilken guldgruva alla dessa tutorials på nätet är. Jag sorterar dem under devisen PBI, ett system som fick mycket kritik då jag studerade i början av 90-talet. Problembaserad inlärning hette det. Jag vet inte om jag har riktigt rätt för mig, men det var en motsats till ”korvstoppningsinlärning” där man lärde saker utantill utan att alltid förstå logiken i det man lärde att rabbla.

Eftermiddagen på torsdag for vi ut på stora mammons tempel. Hade en födelsedagspresent att leta efter. Har nu löst det problemet. Men gick förbi affären med den där väskan jag tittat på tidigare, vände, gick tillbaka för att se om den var kvar. Oj då, där stod den. Som om den väntade på mig. En ICKE nödvändighet, bara en VILL HA grej. Maken avkrävde mig ett löfte om att få kasta bort min gamla (slitna). Jag lovade och nu har jag slösat med moder natur och inhandlat sådant jag kan klara mig utan. Jag erkänner att jag skäms litta. 

Då jag kom hem var löftet om att kasta bort den gamla mycket påtagligt. Jag funderade; hur gör man sig av med en gammal resväska? Storlek kabinväska. Vi har inget utrymme för grovsopor i vårt soprum. Däremot kameraövervakning! Jag såg framför mig hur plötsligt vårt hus skulle komma att evakueras och bombskvadronen rycka ut. Samtidigt skulle jag bli omhändertagen av polis tills de kollat mig och mitt alibi. Nej det fungerar inte att kasta väskan i soprummet. 

Smyga bort den på busshållplatsen och ”glömma” den där? Jag minns då jag kontaktade polisen för något år sedan då jag hittade en proppfylld sportbag på en bänk i en park i Helsingborg. Hur de hade en lång utfrågning om hur den såg ut, om jag befann mig alldeles inpå eller var jag stod. De bad mig lämna platsen så skulle de ta hand om ”ärendet”. Så busshållplatsen var inte så smart. 

Idag fredag har maken och jag tagit bussen ut i yttersta periferin av min stad, för att avyttra den gamla resväskan på tippen. Den blev en promenad på flera kilometer. Det finns inga bra resvägar till tippen om man inte är bilburen, och de är vi inte. Men en annorlunda promenad. Och om ni hör om att bombskvadronen eller vad de heter haft utryckning till tippen i Helsingborg idag. Så är det jag som orsakat detta. 

För övrigt avslutar jag med att göra som Cato alltid avslutade sina tal med, om att han ansåg Kartago borde förstöras, jag anser att herrar stridspittar runt om i världen Ryssland,  USA, Kina, Persien, och många fler bör få de stridbara sinnena (eller vad som kan göra dem stridsodugliga) tillintetgjorda på ett eller annat sätt.

Dom nya plattmaskarna, är du rädd för dem undrade maken? Vadå frågar jag, jag har inte lyckats se så många mördarsniglar ännu så att jag fasar för dem. Och jag tycker fortfarande att lupiner är vackra stolta blommor, trots att jag inser vilket oerhört ogräs de är. Och hur de invaderar överallt. Detta på grund av deras förmåga att etablera sig och ta för sig vad de behöver för sin överlevnad. Gamla kulturer dör ut och nya uppstår. Titta på romarriket, titta på Storbritannien, hur var det i Kina, Ryssland talar vi inte om. Folkvandringar har skett i alla tider allt eftersom klimatet tillåtit det. Så en liten plattmask påverkar nog inte mitt liv så mycket. 

Men att vår värld runt om oss så sakteliga håller på att nedmonteras från det supersamhälle som vi byggt upp genom generationer, det är ingen som kommenterar. Vår välfärd som svenskarna var så stolta över i mitten av förra seklet, är på upphällningen. Vi måste titta efter besparingar i alla hörn för att kunna, inte expandera men väl ha kvar på den nivå vi har idag. Samtidigt som vårt produktionssamhälle har ändrats till att vara ett samhälle som utför tjänster. När väl en tjänst är utförd är där ingenting kvar. Noll! Det tömmer kassorna men genererar ingenting. Jag undrar var alla dessa nagelsalonger fanns i de kulturer som fanns förr. Alla dessa tomma barberarsalonger, de genererar inte så mycket till samhället heller. 

Jag har sällat mej till gnällspikarnas skara denna vecka, då jag varit konvalescent efter en förkylning. Bara mej själv som sällskap och radio och TV-nyheterna. Inget upplyftande. Nu har det gått så långt att de förtroendevalda politikerna har faktiskt tappat mitt förtroende. Även om det inte är det parti som jag lägger mina röst på, har jag trots allt haft ett visst förtroende för dem. Men nu ser jag att ju närmre valet vi kommer desto tydligare märks det att de säljer ut sin egen både förstfödslorätt och även sina anor, för att kunna lyckas klösa sig fast med ett utökat “förtroende” en mandatperiod till. Ursäkta om jag skäms över att vuxna människor sysslar med sådant. Små barn är beredda att sälja sin själ för en simpel sak, men redan i tidig skolålder brukar de inse att vi bör dela med oss. Och stiga åt sidan då man inte kan fullfölja sitt uppdrag.

Fredagen den trettonde avlöpte utan missöde denna månad. Jag började ha tråkigt med enbart ljudbok och stickning. Så jag förslog att vi skulle ta och laga kroppkakorna som vi handlat en större potatispåse till. Fram med grytor och potatisskalaren. Rimmat fläsk väntade i frysen sedan någon vecka. Fram med det och en stor gul lök. Kryddpeppar mortlades och vi lagade till fyllningen till kroppkakorna. Dessa kroppkakor är ett numera accepterat alternativ till den palt maken är uppväxt med. Jag har aldrig lyckats få till palt som hans mamma lagade dem. Vissa saker kräver mer tålamod att lära. Däremot kroppkakor som man hittar receptet till i alla vanliga kokböcker och idag på nätet, är ganska enkla att få till. Men det är kletigt eftersom jag jobbar med händerna direkt. Inga tjusiga omvägar med köksmaskiner eller mixers. 

Plötsligt kom jag att tänka på att det var fredag, man blir lätt dagvill då man bara är hemma dag efter dag. Men fredagarna har blivit vår speldag senaste året, froggyfriend och jag. Hoppas han inte har tid idag tänkte jag där jag stod med förberedelserna. Han brukar ge signal en timme i förväg, men inte ett ljud. Halvfem kollade jag mobilen, ingen där. Fem i fem pep det och jag fick släppa det jag höll på med. Men bara en timme, inte mer, fick han veta, jag hade kökstjänst. Tur att jag inte börjat älta degen för det är väldigt kladdigt moment just då. Vi spelade småpratade och hann att spela ganska många händer, innan jag önskade honom en trevlig fortsättning på dagen och anslöt i köket. Prick klocka 19.00 serverades kroppkakor med lingonsylt och smält smör. Detta är ”produktion” som även detta slutar med noll. Precis som tjänster. Uppätet är uppätet.

Jag måste bryta min konvalescens så jag kan komma ut och åka lite buss och se solen och vårljuset. Det verkar vara alldeles förfärligt gnälligt med tanten idag. Det får bli en tur ut till Väla imorgon. Har en del saker som behöver kompletteras med.

Sitter i soffan och tycker synd om mej själv. Förkyld. Men det är bara att gilla läget som det flesta säger. Det är inte något farligt som covid eller annat som man måste springa till doktorn för. Man brukar säga att hälsan tiger still, och ja, det är nog så att man glömmer att uppskatta att man får vara frisk. Men jag var ner på bridgen för minilektionen jag håller om tisdagarna under våren. Jag åkte hem direkt efter, ville inte sprida mina baciller mer. En dam kom fram till mig då hon hörde att jag smet iväg p.g.a. denna förkylning, och rekommenderade mej att jag skulle tugga kryddnejlika. Kan jag inte få ta det som en pepparkaka, undrade jag? Men nej, då får du i dej en massa socker och mjöl som inte gör så stor nytta. Nä nä, tänkte jag och strosade ner till busshållplatsen. 

Där dök det upp en man som hejade friskt på mej, jag kollade ansiktet, men har svårt med ansikten på obekanta där jag inte känner igen rösten. Jag sneglade över axeln, men nej vi var ensamma på hållplatsen, mannen och jag. Och jag fick ingen känsla av att vi kände varandra. Man blir onekligen lite misstänksam. Han var i 50-års åldern. Vad ville han? Han glodde på mina gångstavar och frågade om det verkligen var något jag behövde? Vad då, undrade jag. Jag kan nog inte klara mej utan dem, sa jag. Men om du bryter en, vad blir det då, sa han? Sicken jäkla fråga, vad menar han? Vad har han med mina stavar att göra? Min kära dam, menade han, det kallas stavfel! Passa dej min unge man, sa jag, du hamnar i min blogg innan dan är slut! Driva på det viset med en gammal kvinna! Och så skrattade vi tillsammans! 

I förra veckan var jag på lasarettet för en extra ögonbehandling som sattes in i januari, då jag beklagade mej på 1177 att min syn bara blivit sämre senaste månaden. Trots behandling en av de första vardagarna efter nyår, min ”vanliga” injektion för synen, blev det bara sämre. Man kallade mej genast för tre extra behandlingar och med starkare medikamenter. Jag småpratade med sköterskan då hon som hon brukar, följde mej ut i väntrummet, berättade att de här senaste starkare doserna hade gjort susen. Kan man skriva det på 1177 och lämna en bedömning, undrade jag. Jag anser att en utvärdering är minst lika värdefull, positiv såväl som negativ. Sköterskan uppmuntrade mej till att lämna en kommentar där på min sida på 1177. Då jag kom hem efter behandlingen var det som det brukar vara, jag känner mej lite dimmig och har inte klarsyn på några timmar. Så jag skrev inget den dagen. Men jag brukar se som vanligt framåt kvällningen i alla fall, och inte som han mannen jag gjorde sällskap med i hissen ner. Han påstod att det tog minst nio dagar innan han såg med det behandlade ögat igen. Tur för dej att du har ett öga till, tänkte jag, utan att kommentera hans besvär vidare. Nu gjorde jag så idag, att jag var in och gjorde en anteckning om den senaste tidens behandlingar varit effektiva. Jag är övertygad att de ser det när jag blir kollad med deras fotografering av ögonen, men det kanske är så att en subjektiv bedömning kan vara positivt i journalen. Vad vet jag. När man går till sin husläkare hänger jag med vad hon talar om och varför jag rekommenderas vissa mediciner, men när det gäller seendet och ögonen känner jag mig som en dumskalle. Ändå traskar jag snällt dit då de kallat, utan att ifrågasätta vad de tänker göra. 

Väl hemkommen idag satte jag mig att skriva till kusinen min. Samtidigt som jag funderade på tipset om kryddnejlika. Kan man tugga sådant? Tänkte på barnbarnet som för ganska många år sedan deltog i nån utmaning om att äta en hel matsked kanel. Då hon demonstrerade det för oss var det inget gott, det var inget att tvivla på. Grimaserna som följde trodde jag inte att den lilla tjejen skulle lyckas åstadkomma. Men ingen annan blev intresserad att testa experimentet. Nu tänkte jag att kryddnejlika var kanske lite lindrigare, och har en omtalad positiv effekt. Jag beslöt mej för att fixa en kopp kaffe, och medan jag gjorde det kunde jag ju leta efter en nejlikspik. Det doftade starkt då jag klippte upp den oöppnade påsen, så jag tvekade en stund! Men beslöt, jag kan inte förkasta en idé förrän jag provat den. Och in i munnen. HERRE JÄKLARS, JESUS MARIA, säger spanjorerna. Det tog minst en kvart innan tungan återgick till sitt normaltillstånd. Så kaffet jag bryggde hann svalna. Under tiden svedan satt i som värst, letade jag om jag hade telefonnumret till damen som gett mej tipset. Nej, bara mailadressen. Jag skrev in hennes namn på Hitta.se, men hann aldrig skicka sökningen förrän det dök upp en artikelkopia i mina meddelanden, en artikel om kryddnejlika och dess effekter på vårt immunförsvar.  Det var damen som rekommenderat denna krydda, och hon skrattade gott då hon hörde om mina kval med styrkan på huskuren. Hon hade sagt att ett avkok på kryddan och dricka detta som ett te var alldeles tillräckligt att inta. Men i artikeln nämndes detta att tugga en nejlikspik var effektivt. När den värsta tårögdheten började avta, kunde jag läsa om hur hälsosamt det var. Jag har i alla tider varit smått intresserad av det här med alternativa läkemedel. Men jag har aldrig fått prata om eller rekommendera dem inom mitt yrke inom vården. Det enda jag kan minnas är att jag sagt att ett mariekex dämpar sura uppstötningar lika bra som gamla hederliga Novalucol eller Rennie. Men jag är beredd att prova huskurer som annars håller på att falla i glömska. Däremot är jag ingen fantast av alla dessa förebyggande som reklamen översvämmas av. Men nu är jag förkyld så då kan det ju kvitta om jag får några timmar på kontot ”prova på”. 

Nyponsoppa är annars min trogna följeslagare då jag mister aptiten. Godast är den man kokar av pulver men den färdiga i tetrapak går också bra. Jag ska nog ta en nejlika till innan läggdags för visst har förkylningen bromsats eller till och med backat. Tron kan försätta berg.