Jönssonminnen.se

Jag gjorde det! Det som jag fegade ur med i maj. Då jag helt klart insåg att mina mediciner kolliderade med dels en planerad elkonvertering av ett hjärtflimmer, som trots allt inte blev av, dels mina ögonbehandlingar och då stift efter håltagning i öronen måste sitta i minst 8 veckor. Nya hål i öronen så jag kan vara fin!  Jag har talat om detta med att få till möjligheten att ha några trevliga bling-bling i öronen sedan i vintras/våras. 

Det blev lite som ett måste när jag nu stötte på så mycket patrull. Funderade aldrig på att hoppa över mina ögonbehandlingar, men hur skulle jag komma runt detta med 8 veckor? Jag har under sensommaren provat att smörja på Xylocain-salva och försöka öppna upp de gamla hål som jag gjorde 1960. Lyckades med det vänstra örat, men inte det högra. Suckande förstod jag att det bara var att ge upp projektet eller krypa till korset och be dem i juveleraraffären att utföra ingreppet. Det blev som en fix idé som inte lämnade skallen på mig. 

Det blev en del talat om hur man hanterar det här med igenväxta hål på mitt stickkafé. Jag beklagade mig om detta med medicinska hinder. Jag ville ju så gärna ha något som glittrar. Så många gånger jag stått och tittat på örhängen i skyltfönstren på Kullagatan. En av damerna på kaféet har haft en uppsjö av fina örhängen som verkligen fått mig att avundas. Jag kollar alltid vad hon har i öronen och nu senast hade hon kundvagnar dinglande i öronen! Inte stora iögonfallande, bara snygga, men som ändå väcker uppmärksamhet då man tittar närmre på dem. Det blev att vi talade om att ta hål i öronen igen och en av damerna tipsade om att jag inte skulle gå till juvelerarbutiken, utan gå till India, en piercingstudio på vårt köpcentra. Hon menade att de inte klipper stora hål utan bara sticker med nål. Det lät ju mindre bloddrypande tyckte jag. Några dagar med funderingar, men sedan bestämde jag mig. 

Kanske det var lite köpnödighet som avgjorde. Hade dragits med en envis förkylning i drygt tre veckor och inte varit på några affärer mer än för mjölk och potatis. Nu åkte jag ut till vårt köpcentra, stod helt fascinerad och tittade på alla örhängen. Där var det ena paret glittrigare än det andra. En ung tjej tog hand om mig och undrade vad jag hade på hjärtat. Då hon hörde hur lång tid som gått sedan jag sist hade något i öronen, ville hon inte lova vilken metod som kom att användas, om de kunde leta upp de gamla hålen eller behövde pierca igen. Men jag fick en tid beställd dagen efter. Jag frågade om bedövning, nu kröp räddharen fram. Jo, de bedövar med xylocainsalva, sa hon. Så kom i god tid så fixar vi det. Men det kan jag göra själv sa jag. 

Dagen efter var jag i god tid för att få en bedömning. Jag tittade ut ett par vackra örhängen som jag ville ha. Med mig hem om det blev att göra nya hål, för då blev det att använda de stift som följer med piercing. Annars menade jag att jag önskade att ha dem i öronen om detta alternativ var möjligt. En kvinna kom ut och hämtade mig och nu fanns ingen återvändo. Det blev de fina glittriga som nu sitter i öronen, yippie! Inga ”läkestift”. 

Lite fjantigt att en gammal tant gör sig sådant besvär för att vara fin. Men visst känner jag mig fin. Precis lika fin som jag kände mig då 1960, då jag mot mina föräldrars tillåtelse gjorde hål i öronen. Vad jag noterade var att det inte tycktes konstigt att gamla tanter lät göra hål i öronen, även om detta var en restaurering av ett gammalt skönhetsingrepp. Det enda som krävdes var att jag fyllde i en deklaration där jag själv påtog mig allt ansvar som följde med ingreppet, ömma öron eller blod som skulle droppa de närmsta månaderna. 

Den som vill vara fin får lida pin är ett gammalt talesätt. Men med bedövningen kändes ingenting då kvinnan letade de gamla hålen, och lyckades sätta i de nya dekorativa örhängena. 

Jag läser och försöker förstå vad det är man talar om. Tekniken som förekom då, en gång för länge sedan, då hände det att man nästan förstod. Öronen fladdrade på en och man memorerade uttryck som man kunde svänga sig med i förhoppning att framstå som införstådd på ämnet. Det var inte enbart att kunna lite, det var också viktigt att kunna förmedla lite kunskap vidare. Givetvis i utbyte av något annat. Det hände att jag satte mig in i reglerna för fotboll, bara för att kunna hänga med då det visades VM-matcher i TV. Att man lärde sig att känna igen bilmärke var troligen inte för att imponera på någon, det var mer som ett slags samlande, liknande trainspotting. Men man lagrade fakta och var mallig över att då och då kunna få något höjt ögonbryn.

Men idag springer utvecklingen så snabbt att man inte har en chans att analysera vad som menas med de nya saker man stöter på. Det är trevligt om man kommer ihåg vad det handlar om i stora drag. Då första mobiltelefonerna kom lärde man sig att det fanns olika telenät. GSM var något man hörde talas om. Men vad var det? En förkortning, en av alla dessa som vi uppfunnit för att spara tid. Jag minns min första iPhone. Oj vad fin den var. Och svår att hantera. Man har/hade alltid en tumme på fel ställe då man ska använda dessa knapplösa mojänger. Men de är fina. Jag hade en iMac och jag har haft iPads. Det är länge sedan jag slutade fundera hur och varför de fungerar. Bara att de sköter sig, så jag kan kommunicera med dem. Jag söker mönster till stickningar och jag köper mönster via nätet. Senaste åren har jag köpt mönster från en amerikansk kille som bor och verkar i Amsterdam. Hans mönster är ett äventyr. Det är så detaljerat , ibland med hänvisning till små videoklipp på YouTube så det finns inte en chans att misslyckas. Det enda är att allt är på engelska. Men vad gör det att man samtidigt lär sig ett främmande språk. Stephen som killen heter har lärt mig att misslyckas och hur man rättar till. Jag har inga halvfärdiga övergivna halvmessyrer i mina handarbets-korgar längre. 

Detta hade inte varit möjligt utan min iPad! Och Stephen har lärt mig hur jag gör en iCord! Minns ni hur man tiggde en tom trådrulle av mor och slog i fyra små stift runt hålet på rullen? Ett nystan restgarn och en maska på vardera stiftet. Sedan snurrade man runt, runt lyfte över garnet och det bildades en garnorm. Och ner genom hålet i trådrullen med den färdiga produkten. Var man riktigt duktig kunde man få till långa stickade smala ormar. Jag gitter inte förklara vad man skulle ha dem till, men några restgarner fanns sällan hemma hos oss då jag växte upp. Nu har Stephen lärt mig hur man medelst stickor framställer sådana ormar! Utan trådrulle! Och att man kan använda dem som kanter på det mesta man stickar. Snygga kanter. Och han kallar dem iCord. 

Igår på stickkaféet fick jag visa upp vad jag presterat sedan sist, och mina vantar väcker ofta nyfikenhet. Jag modifierar ofta mönster och sätter min egen prägel på dem. Jag vet hur jag vill ha vantarna numera. Med mudd eller utan. Kanske en lettisk fläta runt handleden? Då tittade de på min iCord som jag lagt till på vantarna med snöripor på. Jag känner mig ganska avancerad på vantar, och folk frågar gärna om råd. 

Idag då jag satt och fäste trådar på senaste paret vantar med snöripa på, funderade jag på varför Stephen kallade det där för en iCord. Hade de nån betydelse från Amerika? Han är ju trots allt yankee. Och tankarna spann vidare på mina iPhones, iPads, iPods och allt iNånting jag haft. Undrar vad det betyder allt detta iNånting…. Tog fram min kompis iAI och frågade. I:et i alla dessa deviser står för något lite luddigt, men Steve Jobs menade en gång att det stod för: Individualitet, Instruktion, Information och Inspiration. 

Det lät ju fint och avancerat. Att man i denna förkortning hade en förväntan på att det följde med en eller alla dessa betydelser.Men vad har det med mina iCord att göra? Jag fortsatte och leta betydelsen av denna iCord som jag ser lite överallt i mönsterbeskrivningar. 

Åter en konsultation av min AI-kompis som berättade att det fullständiga namnet är Idiot Cord! Det var en kvinna Elisabeth Zimmermann, en stickexpert, som myntade namnet eftersom tekniken är så extremt enkel att vem som helst (till och med en idiot) klarar att sticka den!! Det tackar jag allra ödmjukast för kära Elisabeth. 

Jag satt och stirrade på den förklaringen både länge och väl. Kan det vara så att iPhones och iPads har samma i-betydelse? Eller är det förenat med iCord för att det är feminint att sticka?

Inte skrivit på länge. Bara hostat snorat och tyckt synd om mig själv. Tills precis i dagarna då jag kommit på fötter och upptäcker att halva befolkningen hostar och snorar. Hjälp, har jag smittat alla dem?

En lätt skamkänsla dyker upp först, då jag inser hur ego jag är. Då jag hör folk som är i sämre skick än jag varit som sämst. Men samtidigt tänker jag att då jag var i dåligt skick, var jag inte ute och sprang bland folk. Fast den jag bor ihop med, kan jag inte undvika att smitta ner. Givetvis blev även han förkyld. Men nu är vi på gång igen. 

Bokmässan i år blev inget vi funderade på. Minnet av hur trötta fötter vi hade efter sista besöket där är kvar. Påtagligt. Då jag var som hostigast var jag lite ledsen över att chansen var ute för min del. Men min fotvårdare vet jag missar inte denna årets höjdpunkt. Jag skickade ett SMS till henne och bad om en bild på intressanta böcker. Inget svar fredag, inget svar lördag. Sent söndag eftermiddag dök det upp en bild med en hel hög böcker! Tack för det! Nu har jag fått lite nya böcker att lyssna på. 

Tyvärr har jag inga idéer vad jag ska handarbeta med, så jag har fastnat i vant-träsket igen. Maken ryckte ut och hämtade hem några garnhärvor till mig då jag däckade med hostan. Han vet jag blir så tyst och snäll då jag har något i händerna. Fem par av de vanliga mönsterna blev det. Sedan diskuterade jag med svägerskan i Norrland och hon skickade en bild på ett par trevliga vantar med snöripa på. Oh så söta! Måste jag göra. Första paret skickade jag upp till henne, då jag alltid gör mina egna modifieringar på alla mönster jag får tag i. Sedan ansåg maken att det var ett kul motiv. Kan man ha sådana bilder på herrvantar undrade jag? Ja han kan tänka sig det. Så nu håller jag på och funderar hur jag ska kunna göra en storlek större, en herrstorlek. Och ändå ha kvar det trevliga motivet. Utan för mycket ändringar. 

Det innebär att jag får rita om lite här och där. Många timmars funderande. Det resulterar i att jag slipper vara göralös. Och jag spar garn på den tid jag lägger på planering. 

Jag har inte vågat fråga son och sonhustru om de blev smittade efter vår utekväll i slutet av september. Vi hade bestämt sedan veckor tillbaks att vi skulle träffas för en middag. De har så olika arbetstider så det är inte lätt att hitta en gemensam tid med dem. Men nu hade vi beställt bord flera veckor i förväg. Jag ringde dem och frågade om de ville skjuta på träffen eftersom jag inte var helt av med förkylningen ännu, men de menade att det var nog lugnt. Har inte hört dem beklaga sig. 

I söndags beslöt vi att haka på pensionärerna på deras söndagspromenad. Men på bussen upp till Adolfsberg där promenaden skulle utgå från fick maken en riktigt ryslig hostattack. Folk tittade och jag beslöt att vi struntar i att hänga på sällskapet. Vi hoppade av en hållplats tidigare och tog oss ner genom Adolfsberg – Fältabacken – Husensjö vidare ner mot Viskängen. Hostan hade gett sig ganska snart efter att vi stigit av bussen och den soliga promenaden avslutade vi med en runda golf på minigolfklubben på Viskängen. Det är som om man ska hålla tillbaka hostan så blir den värre. Onekligen känner jag mig lite medskyldig till makens hosta denna gång. Men när min fransman beklagade sig över sin hosta idag då vi spelade, frågade jag om det var jag som smittat honom. Jag hade berättat för honom att jag var hostig för någon vecka sedan, för att få lite medömkan. Han garanterade att det var en fransk variant och ingen jäkla vikinghosta han drogs med. Så som jag sa i inledningen, halva befolkningen hostar och snorar. Även ute i Europa. 

Och som grädde på moset mottog jag precis ett mail från kusin min som är sur för att jag smittat honom också. Och detta via mail! Visst är jag en mirakelkvinna som kan detta. Han har säkert inget bra virusskydd på sin dator. Ha ha. 

Jag tänkte att mina sidor här skulle bli en trevlig läsning har istället utvecklats till att bli gnällanteckningar. Jag ska inte säga att det var bättre förr, men man tager vad man haver. Även att berätta om

Jag som alltid sagt att min vårdcentral var en exemplarisk vårdcentral. Inga sopande under mattan. 

Idag trettonde (13) dagen med en envis förkylning. Förra veckan besökte jag vårdcentralen då jag femte dagen hade en stigande temp. Inte tillräckligt mycket för att åtgärda med annat än goda råd. Det tackade jag för. Men sedan hostan och snuvan bara blev värre gick jag in och läste min journal, för att kolla vad vi överenskommit. Mycket riktigt stod det att jag skulle höra av mig igen om det blev sämre eller om det inte gav med sig. Men det stod också antecknat att jag självmedicinerat med Alvedon och ett NSAID-preparat. Detta hade nog hamnat i fel journal eftersom jag är mycket känslig mot NSAID, och därför undviker dessa mediciner. Jag hade inte sagt ett knyst om alvedon heller, eftersom mina piller heter Panodil, strunt samma det är likadana preparat, men att det angavs två medikamenter som jag inte tagit och det jag hade tagit inte nämnts, gjorde mig lite vaksam. 

Jag tog ny kontakt med vårdcentralen dag 10 genom att skriva på deras meddelandesida då mina besvär inte avtog, snarare tvärtom. Dag 12 fick jag ett meddelande att jag kunde ta kontakt(!) via telefon, knappval 1. Dag 13 ringde jag upp, fick besked att de skulle ringa 8.47. Satt snällt och väntade. Ängsligt kollade jag att jag hade ljudet påslaget och bad maken ringa mig för en extra koll av ljud, vilket han gjorde 8.40.

Sedan satt jag där. Klockan slog nio, halvtio och inget hände. Hade mobilen i knäet. Inga appar öppna bara raka spåret öppet till mig. Kl. 9.55 blinkade telefonen till men jag hann inte ta samtalet, jag satt ju ändå förberedd. Tittade vem det var som hade ringt ”av misstag”? Vårdcentralen. Jag klickade på numret och blev än en gång uppkopplad på den vanliga svararen med alla dessa knappval. Bl.a. provade jag att bli kopplad till 1177 chatten. 

Jag låg nu inte på telefonlinje utan på en nätanslutning. Jag svarade snällt på alla frågor om varför jag önskade komma i kontakt med VC, fick redogöra för min längd och vikt, historik med alla möjliga krämpor mina tillkortakommanden med min immunbrist osv.

 Men hostan låg ändå som en tongivande huvudsak. Var den besvärlig då jag satt, låg eller när? Det var en massa frågor som även var så irrelevanta till mina besvär att jag klickade förbi dem. Då jag kom till frågan om jag hade några diagnoser måste jag erkänna att mitt tålamod tröt. Diagnoser? (med ett ilsket frågetecken) skrev jag, och skickade iväg det svaret. Kanske datorn blev sur på mig då den märkte att jag tröttnat. Jag klickade vidare och vidare utan att fylla i de uppgifter man bad om, de flesta som inte påverkade mitt aktuella problem. Slutligen tackade datorn mig och bad mig vänta kvar, sidan skulle laddas upp. Fem minuter …..tio… Jag klädde mig och beslöt att ta mig till vårdcentralen för att se om jag kunde nå någon person, inte bara dator. Det visade sig senare att efter cirka en timme jag blivit utloggad från den sidan där jag fastnade förut, den där de bad mig vänta kvar.

Då jag satt på bussen blev jag uppringd klockan 10.55 av en sköterska som ljuvt undrade vad hon kunde hjälpa mig med. I ett svagt ögonblick erbjöd hon mig en tid sent i eftermiddag, men då jag svarade att jag satt på bussen på grund av våra misslyckade tidigare kontakter, på väg ut till dem sa hon att hon skulle undersöka möjligheterna till en tidigare tid. Han bad mig vänta. ………… återkom sedan och sa att tyvärr var alla tider slut, det fanns ingen tid hos någon läkare denna dag, fredag! Jag sa att jag satt i alla fall på bussen så jag kom ut till dem så fick de upprepa det igen, att de inte hade några tider. Så idiotiskt av mig att försöka påverka deras rutiner med att berätta att jag kunde vara hos dem inom en halvtimme. Den som svarade före mig klockan 9.55 hade troligen fått en läkartid, hoppas att hen behövdes ännu bättre än jag.

Ska bli spännande att läsa vad de skyller på i journalen efter denna veckas kommunikation. Jag orkade inte tjafsa med dem längre, hoppade av bussen och vände hemåt igen. Kom inte och beklaga er att vi äldre inte klarar av datorerna, det är nog så att personalen på min vårdcentral blivit inmålad i ett hörn med all denna datorisering så att de inte klarar av kommunikationen med sina patienter längre. De skickar ut oss i cirkelreferenser, där man till sist hamnar på samma sida som man började, utan att ha fått lämna ett meddelande. 

Och den röst som berättar att de ska ringa upp klockan ÅTTA OCH FYRTIOSJU är inte uppdaterad till deras dagsschema. Annars ska det inte behöva bli en timme och åtta minuter försenat. Eller som i mitt fall två timmar drygt, då den andra signalen kom och jag lyckades hinna svara.

Jag har absolut inte varit otrevlig eller ”bitchig” förut, men då jag blev nekad en tid idag då vaknade bitchen i mig. Rejält! Är nu hemma i soffan igen och får ta till med ytterligare självmedicinering. Måste försöka återkomma till både matlust och en liten daglig promenad. 

Vad jag inte tänkt på är, kan det vara så att jag blivit nedflyttad till en lägre division att åtnjuta läkarvård, då jag passerade en nolla till min ålder i somras? Nej, fy mej. Inte ha sådana tankar. Men man undrar….

Detta brev skickade jag till vårt fastighetsbolag häromdagen. Inte till någon direkt ansvarig för det hittade jag ingen adress till. Kan bero på att jag inte letat tillräckligt eller kanske har man inget namn på vem man ska vända sig till i sådana här ärenden. Men blev uppringd dagen efter av en ung man (firmans strykpojke?) som presenterade sig med ett förnamn. Han berättade hur planerna för reparationerna låg framöver. Ursäkta mig, men jag tvivlar. Det är BARA ett års försening på dessa garantireparationer som utförs. Så om det blir gjort till vecka 44-45 i höst, ska man tro det??

Brev till Brinova 21 sept-26

Vecka 39. Höstdagjämning nu på onsdag. Här sitter vi med vårt eftermiddagskaffe, inomhus. Det har blivit många dagar bakom lås och bom. Vi har en trevlig altan till vår lägenhet, men sedan ett år tillbaka har den enbart varit till för att försöka härbärgera våra altanmöbler så tätt ihoppackade att de inte är till hinders då hantverkarna behöver tillgång till utrymmena. Fast ska jag vara rättvis fick vi fri tillgång till vår altan december-april. Vi fick även den fönstertvätt som skulle kompensera oss lite över besväret, trots att inte allt jobb var färdiggjort. Det blev inte många fikastunder utomhus då dec-april. Lite kallt i snö och slask.

Men vårdagjämningen i år skyndade vi oss att städa upp efter vintervädret, dukade upp en fika och njöt av våra nyplanterade penséer i balkonglådorna. Vi tyckte att våra vårblommor lyste upp hela gården den soliga dagen.

Sen kom det nya direktiv att komprimera möbler och annat som vi inrett vår utomhusmiljö med. Det hände trots allt att vi smög oss till en en fikastund i solen då hantverkarna lyste med sin frånvaro. Vårsolen lockade oss att använda vår altan även om det var på nåder vi satt där. Barnen började vara utomhus och leka, det var VÅR!

Men det dök upp kranar igen i april och arbetena var väl tänkta att återupptas. Tyngden på kranarna gjorde att gårdsplanen blev helt sönderkörd. Men man har organiserat stora träskivor som tänk ska vara underlag till kranarna , de ligger nu utplacerade runt på gården. Otrevliga stora träskivor som täcker delar av de ytor barnen haft som lekytor. Det dröjde inte länge förrän barnens lek och stoj försvann. Jag förstår om de inte trivdes bland all bråte. Så nu är det tyst som i graven på vår gård. Vi som uppskattade en levande bostadsmiljö. Var tog den vägen?

Hantverkarna har förmodligen en bra timlön, för de lyser mest med sin frånvaro. En halv dag hade vi en målare som jobbade på vår altan, sen försvann han.

I slutet av juli tröttnade jag och gjorde en avtvättning av våra fönster, trots att vi hade mer hantverkare att vänta. Men fönsterputs hör till underhållet av vår bostad, så det måste göras ibland. Men resultatet var nedslående, nu såg vi röran tydligare runt om på vår gård.

18 augusti  fick vi ytterligare krympt aktionsradie, för nu satte man upp byggställningar både på vår altan och utanför köksfönsterna. Nu kan jag inte putsa fönster för jag kan inte snurra runt  dem och putsa utsidan. Tur jag tog det värsta i juli.

Här lever vi som internerade fångar med skitiga fönster, barnen borta, gården sönderkörd.

Sedan ser jag era braskande annonser om lägenheter runt om i vår stad där ni berättar hur trevliga de är. Har ni bättre underhåll och snabbare hantverkare där? Ska vi se oss om efter efter något där? För på den här (permanenta) byggarbetsplatsen trivs vi definitivt inte längre.