Jönssonminnen.se

Maken frågade då vi satt och intog lite lunch, om man fick ha shorts då vi går i stan? Förvånat tittade jag på honom, undrade om vi skulle gå och shoppa. För så långt jag vet äger han inga shorts, mer än ett par badshorts. Och de tänker han väl inte traska runt i staden med? Jag fick veta att han stött på frågeställningen på en nyhetssida där två etikettsexperter (båda etikettboksförfattare) pratade om vett och etikett. Att gå i shorts i stora staden möter inga problem enligt dessa experter. Vad man utgår ifrån då man besvarar sådana frågor, blir jag mycket nyfiken på. 

Men jag beslöt mej för att lyssna på frågorna som ställdes. Ren och skär nyfikenhet från min sida om vad som är olämpligt och inte. Det var vardagssaker som man frågade om, men tydligen är det ett problem för folk, hur man ska svara eller agera. Det var sex olika ämnen man tog upp. Och jag kände att jag ansåg dem bra att få ”ventilera”.

Dessa två ombads att svara på frågorna, personer som anses ha lite kunskap i detta ämne, vett och etikett.

Första frågan: var om detta med att bära shorts i stan. Båda svarade utan tvekan att det är helt okej att ha shorts i stan! 

Andra frågan: är det okej att ringa upp någon UTAN att SMS:a först och fråga om det är ok att man ringer? Båda menade att det var man skulle inte tveka, bara ringa! 

Tredje frågan: är det okej att ghosta någon man dejtat förut? Jag lyssnade på deras svar, kvinnan menade att man inte borde göra så om dejtingen hade varat en tid, medan mannen svarade med ett kort och koncist ja.

Här måste jag erkänna att jag fick googla på ordet ghosta, då jag inte har hört det förut. 

Fjärde frågan: Får man säga nej till en som vill ta med en +1? Alltså är det snyggt att ändra sin invitation om personen frågar om hen får ta med en person till? Båda personerna svarade att det var helt ok att dra tillbaka en inbjudan om personen ville ha med sig en extra till träffen som planerades. 

Femte frågan: Får man säga till andras barn? Båda personerna svarade ja, den ena med liten tankepaus. Men sedan var svaret inte svävande utan bestämt. 

Sjätte frågan: Om någon frågar hur man mår, ska man alltid vara ärlig? Här tänktes det mycket av den kvinnliga experten. Hade hon stött på många sjukdomsberättare? Mannen svarade ett kort ja. 

Jag måste hålla med om att dessa ämnen är lite kontroversiella vad man bör svara, ska man alltid vara ärlig? Vad jag reagerade speciellt på var frågan om man bör skicka ett SMS och fråga om man får ringa? Det hänvisades i artikeln till en Vett&Etikett-dam i England. Jag kikade på vad hon hade att säga och jag blev perplex. Denna engelska menade att man alltid borde skicka ett SMS och bestämma tid för när jag ville ringa upp, t.ex. en timme senare.

Skrattande lyssnade jag på henne och insåg att allt vad umgänge anbelangar numera är försvunnet för min del. Efter en timme har jag ingen aning om vad jag tänkt tala om. Men det gör inte så mycket för jag har inte sagt till Siri om påminnelse att jag ska ringa. Och om jag har startat en timer, minns jag inte vad den ringer för. Kollar i ugnen om jag har något på gång. 

Men jag har lärt mig vad tidens etikett och vett är. Vilka koder som gäller.

Ja vad ska man hitta på då vädret är för varmt för att vara utomhus. Man kan alltid flänga runt och städa, men hur kul är det? Idag har jag haft en fläkt snurrande hela dagen för att lura kroppen att det är svalt och skönt. Samtidigt som jag fortbildat mig i detta med etikett.

Två resdagar ägnade vi åt att ta oss tillbaks till Skåne. Ibland hör man att herrens vägar är förunderliga, outgrundliga. Dessa ord som man förknippar med kyrkan och dess tjänare. Men efter våra resor upp och ner genom Sverige brukar tanken slå mig, detta med de märkliga varianterna vi valt under åren som gått. Kanske inte enbart resvägen, utan alternativen till hur vi farit fram under vår livstid. Eller i alla fall min vuxna tid.

Första gången vi for upp till Lappland för att besöka makens föräldrar, liftade vi med makens storebror. Han bodde och arbetade i Hofors. Detta samhälle ligger ungefär halvvägs mellan Helsingborg och Rönäs, där maken är uppväxt.

Vi åkte tåg till Storvik där svågern mötte upp, sedan åkte vi med honom i hans PV 444 till Lappland. Semestrarna var samordnade och vi stannade några veckor, innan det var tid att styra kosan söderut igen. Att vi delade på kostnaden med svågern gjorde det möjligt att fara så långt. Det var min första upplevelse av de ljusa nätterna. Så fascinerad jag var av det. Jag minns då vi for hemåt igen slumrade jag till i baksätet, vaknade till då vi for in i Östersund. Det var vid midnatt och jag var mycket förvånad att se svarta natten igen. Med stadens alla lyktor tyckte jag det var vackert. Jag kommenterade att även stadens ljus kan ha sin tjusning.

Åren som följde åkte vi järnväg till och från Lappland. Vi åkte sovvagn från olika orter genom åren. Från Hallsberg, Stockholm och från Göteborg. Med Östersund som bytesort där vi vaknade efter en god natts sömn. 

Där bytte man till rälsbuss eller motorvagn som det hette. Ett mycket mysigt sätt att åka. Det kändes som om man var tryggare med dessa tåg. De gick inte så fort. Många stopp längs resan och efter bara någon resa hade vi snappat upp var man senast skulle beställa kaffe om man ville få en korg med fika i Ulriksfors, en kafékorg med kaffe i kanna och sådana där smarriga wienerbröd som man bara hittade i Norrland. 

Vi övergick till att köra egen bil då vi åkte sommartid, men vid några enstaka resor vintertid tog vi fortfarande tåg. Det blev inte varje sommar vi åkte upp, dels lyckades vi inte få gemensam semester, dels har vi deltagit i 5-dagars orienteringar. Svärfar dog och svärmor hade många ”sommarbarn”, så det blev att vi reste mindre ofta. https://www.xn--jnssonminnen-4ib.se/2012/11/de-ska-va-husvagn/

Efter svärfars död blev vi tillfrågade om vi ville ha en tomt för att bygga en sportstuga på, då det blev tal om arv efter fadern. Vi svarade att det var uteslutet att ha en tomt och bygga en stuga 150 mil från orten där vi bodde. DOCK, om den där lilla stugan nere vid sjön skulle någon gång bli till salu, kunde vi ta en andra fundering…. Den stugan ägdes av en stockholmare som arrenderade marken av makens föräldrar. Men 1992 hittade min svåger en annons i tidningen Jaktmarker & Fiskevatten att de ville sälja stugan. Vi kontaktade mannen som satt ut annonsen och fick veta att den fortfarande då vi tog kontakt, var osåld. Det blev den inte länge till. Jag har alltid varit förtjust i den lilla timmerstugan, och jag hade en gång även lånat den för en övernattning. Nu blev den vår! 

Detta innebar att vårt liv delades i fortsättningen mellan dessa två världar, huset i Gantofta och stugan i Rönäs. 

Vid vår hemresa i denna veckan, startade vi klockan 7.45 i Rönäs. Vi låste och tog nyckeln ur dörren. Ett fikastopp i Storuman och sedan vidare ner mot bilfirman i Umeå. Drygt 40 mil. Vi är inte längre några rutinerade bilförare så resan gick inte så jättesnabbt. Men tankade bilen och lämnade in den vid 15.00-tiden. Vi skulle med ett tidigt plan nästa dag så där var inte möjlighet att behålla bilen till nästa dag. Alltså dag ett 40 mil= ett dagsverke.

Nästa morgon tog vi en taxi till flyget klockan 7.30. Mellanlandning på Arlanda med två timmars väntan. Vidare ner mot Sturup vid 12-tiden och landade på Malmö AirPort strax innan 13.30. Flygbussen stod startklar, och tog oss till Malmö C. Pågatågen går i ett i ett!! Så vi var hemma på min gata i stan….vid pass halvfyratiden.

Jag sammanfattade att resan från Rönäs-Umeå 40 mil, och resan Umeå-Helsingborg 120 mil (via Sturup och MalmöC) tog ungefär lika lång tid. 

Stugsistan. Ett uttryck som är förenat med nostalgi och lite ängslan inför framtiden. Ändå använder vi ordet lite för att både för andra och oss själv markera att tiden går. Att vi för varje gång säger ordet stugsistan har passerat ytterligare ett år. Allt är som vanligt, utom vi. Vi är skröpligare och mer glömska. Vi behöver ha mer tid för allt som ska göras. En käpp att hålla i då vi ska ner för trappstegen som vi förr i tiden dansade nerför. Fler små komihåglappar ligger runt om oss. Gärna post-it så de inte smiter iväg i vinddraget och kanske därför blir bortglömda.

Veckan som gick har varit innehållsrik. Jag har haft födelsedag och passerat ännu en nolla. Dagen började med att en bil rullade in på tunet och ut ur den hoppade en man med en blomsterkvast. Jag nöp åt mig en skjorta och drog på mig. Hade inte riktigt stigit upp ännu. 

Vi hade kvällen före fixat ihop stommen till en liten smörgåstårta. Men den var fortfarande odekorerad. Mannen blev erbjuden en kopp kaffe som födelsedagsgäst, men han hade bara tänkt springa inom med en blomsterkvast. Gulle dej, nu fick jag blommor till bords-dekoration. Det var god tid till några gäster väntades, så vi slog oss ner vid frukostbordet. Läste tidningen och jäktade inte. 

För första gången hade vi bestämt att köpa färdigskalade djupfrysta räkor. Det var ett misstag vi aldrig kommer att upprepa. Fastän det var samma producent vi brukar köpa räkor från, smakade de väldigt tamt. Nej hellre skalar vi dem själv. Men vi testade att vara lite bekväma när vi är i stugan, med allt bök runt köksarbetet. Alltså man gör sina erfarenheter även vid min ålder! Det är positivt även om misstaget var negativt. 

Som den gottegris jag är ville jag smarra till det med en egen komponerad tårta till kaffet. Jag köpte marängbottnar som jag penslade med vit blockchoklad på båda sidor. Sedan vispade jag grädde, delade i två delar. Den ena delen rörde jag ner ett paket tinade djupfrysta hallon. En rosa vacker blandning la jag på nedersta botten. På med nästa botten och andra delen av grädden på den. Toppade med färska hallon i en topp med lite florsocker som snö på dem. Mycket funderande innan, om hur man hanterar en sådan skapelse, gjorde att jag plockade fram den vassaste spetsiga brödkniven jag har häruppe i stugan.  Bad makens brorson, den långe killen att sticka ner kniven i mitten och därifrån försöka skära fina tårtbitar. Detta gjorde han med bravur, snyggt jobbat! Jag var övertygad att den inte skulle klara någon längre tid utan att säcka ihop, precis som spettkaka i ett fuktigt klimat. Men jag fick ingen chans att utvärdera dessa fakta. Det var mer än jag som tyckte den var smarrig. 

Jag hade räknat med 3-4 gäster men det dök upp nio. Riktigt trevligt tycker jag. Att man fortfarande räknas till gänget häruppe. 

Makens syster hade en broderad bonad i köket då hon levde där det stod, 

Fem vore bjudna tio var komna

Slå vatten i soppan och hälsa välkomna

Jag tycker den symboliserar lite av hur folk resonerar häruppe. Det är viktigare att man slinker in och umgås och snackar lite. Finns det ingenting att bjuda på så räcker även ett glas vatten som förfriskning. 

Vi var in till byn för att köpa lite mjölk och ett bröd i torsdags. Letade efter en skorppåse så att vårt smör skulle gå åt. Vi hade inget kaffebröd. Skorporna slut i affären! På hemvägen funderade jag hur vi skulle göra för att slippa dricka kaffe utan fikabröd. Det är säkert fyrtio år sedan jag bakade en vanlig sockerkaka. Men nu fick det bli en sådan. Den uppskattades av maken som gillar mjuka kakor. Jag får väl bättra mig som husmor och förära honom en slik då vi kommer till Skåne. Det var ju så enkelt att jag nästan skämdes att jag inte bakat sådana förr. Man kan ju frysa in en bit så man kan variera utbudet. 

Det är lite lustigt att man aldrig ger sig. Men samtidigt en utmaning att man försöker hålla hjärnan igång. 

Ikväll sammanfattar vi oss med stuggörat och kör ner till Umeå i morgon bittida. 

För övrigt hoppas jag att världen snart blir utan herrar Trump och Putin, så att människor kan börja att återfå normala levnadsvillkor. Detta är mitt försök till affirmation som jag läst flera böcker om. 

Det är precis som en gås på middagsbordet, det är för möed för en men för lite för två.

Ja vi skåningar har alltid bekymmer med maden. Men en sak är säker vi ser alltid till att hellre ha för mycket än för lite. Detta är verkligen ett i-landsproblem. Och det törs jag yppa så här två månader före ett riksdagsval. För även om Skåne har ett större antal innevånare per boyta än de andra landsdelarna har, sitter det flest skåningar i riksdag och regering. Och vad talar de om? 

Jag vet inte att de talar om hur vi ska försörja oss. Men hur vi ska försvara oss. Och hur vi ska tanka bilen. Hur vi ska ställa oss till världsläget i alla de krig som det jobbas och lobbas hårt för runt vår värld. Dessa riksdagsmedlemmar tycks tappa sitt ursprung, så fort de träder inom tullarna i kungliga huvudstaden. De tar på sig stridskåpan, och glömmer att vi ska ha mat! Nej de ska bygga stridsflygplan och krigsfartyg. Dem kan de inte frakta in nödproviant med/på. Bara fler stridspittar. Jag misstänker att jag bör lyssna mer ingående på de debatter som återstår, och kanske erfara att någon av våra folkvalda inser att försörjningen av folket är A och O. Icke att ingå i någon kader nånstans där vi får visa upp några superkrafter som vi inbillar oss att vi har. 

Men vad menar jag med det där med gåsamiddagen? Ha ha, här är en som lever i den nära vardagen. Vi firar vår andra vecka i stugan. Tiden är begränsad vad gäller vår vistelse här. Folk runt om oss frågar varför vi inte stannar längre, men som det gammelfolk vi är, har vi tider att passa. Fotvård, frissa och mina ögonbehandlingar som för tillfället ligger på var sjätte vecka, vill vi inte rucka på. Det är det som styr vår vardag och välmående. Sedan ska vi däremellan räkna ut vad vi ska hinna planera in. En resa till London i våras lyckades vi och nu en tur till stugan. Vad som är absolut nödvändigt att göra häruppe var med i planeringen från Skåne. Fönsterna behövde en omgång målarfärg. Det är gjort. 

Men som sann skåning är det där med planering av maten det kapitel som tar upp mycket tid. Hur många dagar ska vi vistas här? Kan vi slinka in som gäst nånstans och få ett gratis mål mat? Hur många mackor äter vi per dag? Är det tillåtet att bre’ sig några skorpor (de där supergoda som bakas häruppe i Norrland) en sen kväll när man känner sig lite sugen på nåt? Med ett glas mjölk. 

Vi handlade livsmedel då vi passerade Lycksele förra tisdagen. Det mest elementära. Bröd mjölk potatis falukorv ost och smör till mackorna. Hittade några vindruvor också, så vitamintillförseln tillgodosågs. Om där nu är några vitaminer i dessa vattniga bär/frukter. Då vi några dagar senare passerade Tärna slank vi in på COOP och köpte lite grönsaker som vi planerade till en smörgåstårta på min födelsedag. Jag föredrar deras sortiment av grönsaker framför Hemavans ICA-butiks. Samtidigt plockade vi på oss en ask smör&raps, extrasaltad,  som vi använder i Skåne. Det är en Coop-produkt. Finns inte motsvarigheten på ICA, inte extrasaltad. Men häruppe i Norrland har Norrmejerier en sådan variant. På Coop kostade asken 56,95. På ICA i Hemavan kostade asken 77,95! (I Lycksele kostade den ”bara” 56,95)

Så vi har brett snålt med den som vi inhandlade i Lycksele, för 77,95 är en utopi på min shoppinglista. Det uppstod ett jubel då vi hittade den på Coop 21 spänn billigare! Och skorppåsen plockades fram. Nu kan vi bre tjocka lag med smör på skorporna. Och ändå kommer vi att ha ett överskott på smöret då vi ska åka hem. Alltså för lite för två veckor med EN ask och för möed med TVÅ…..

Livet är fullt av förtretligheter, men vadå. Det är roligt så länge man får vara med. Även om ens vardag har ändrat karaktär på vad som är viktigt. Att inte förstå varför man inte hänger med i den digitala världen, men ändå lyckas få bilen att rulla framåt (med bilnyckeln nedstoppad i byxlomman) är lycka i vår vardag. Än så länge lyckas vi ladda våra hörapparater, iPads, våra mobiler och klockor. Men att fortbilda oss, nja vi bör nog inrikta oss på att bibehålla vad vi kan hitintills. Det är med alla uppdateringar trots allt en form av fortbildning, för vid varje uppdatering är det tid att leta hur man ska hitta de olika sätten att hantera de vanligaste program man använder. 

Nånstans i vår värld sitter det folk och gör förändringar i datorprogrammen, som de kallar uppdateringar. Jag är övertygad att de inte gör dessa för att förvirra för oss gamlingar, utan enbart för att ”stajla” inför sina kollegor och konkurrenter. 

Vad sysslar vi med hela dagarna? Ja man kan ju fundera. Ibland vet vi inte själv. Men det känns som det är tur att vi är pensionärer med all tid att förfoga över själv. Det är inte ultrarapid-takt det vi gör. Men nästan. Vi har nu varit i stugan hela fyra dagar. Varav en då vi var på en uppvaktning som innebar drygt 20 mils körande. 

Maken har lyckats leta fram en fungerande gräsklippare och klippt och räfsat ihop så vi har en riktigt välansad tomt runt stugan. Sedan har vi varit på affären för att inhandla lite småsaker. Lördagförmiddag letade vi fram vår torkvinda och efter att ha gått ner i sjön med en spann hett vatten fixat till en byk med svettiga skjortor och lite underkläder. Upp på tork och in i stugan för att sopa bort lite av allt gräs som följer med skorna in efter den ”stora” slåttern som maken anordnat. Ut med mattan och sopa sopa. Då dök det upp gäster, de som jag lovade ifjol att de aldrig skulle bli besvikna på att vi inte skulle ha kaffe med våfflor till dem fler gånger. De ingår i traditionen, minstbrorsan med hustru vill ha kaffe med våfflor. Nu har vi uppfyllt det för i år. Känns lite som om man bockar av på sin bucket-list. Vi vill inte uppleva att det blir för sent för att hinna med saker och ting bara för att vi blir lite tidvirriga som man lätt blir här där det aldrig blir mörkt. 

 Så vi tackar ödmjukast i tysthet att de som ingår i våra ”absoluta måsten” dyker upp i god tid och inte sista dagen vi är här. Jag minns vid ett flertal tillfällen folk dukit upp spontant för en trevlig pratstund, och vi har stått mitt upp i slutpackandet för en tidig start söderut nästkommande morgon. Ingenting att bjuda på. Det är för all del inte det viktigaste, men likväl smärtar det en gammal husmor att inte ha något att erbjuda gästerna. 

Jag har en ny stickning med mig. En utmaning vad gäller mina kunskaper. Med flätor hit och dit. Men jag tror mig ha knäckt den koden också, hur man vrider och vänder maskorna så det uppstår mönster som om man flätat hela maskrader. Vad du är flitig, sa maken där jag satt och höll på att vricka tungan ur led. Fast han vet att jag är en envis skit som sällan ger mig vad gäller stickning. Men han låter mig vara ifred och stör mig ogärna då han ser att jag håller på att klura ut nya saker för mitt kunnande. 

Nu har det kommit folk i stugorna runt oss. Det smattrar gräsklippare och hängs tvätt som om bygden aldrig varit utan invånare. Båtarna har blivit fler nere på båtlänningen, de har bara poppat upp. Jag ser dem tydligt från fåtöljen där jag sitter och stickar, men när kom de? Och varför hörde jag dem inte? Jag gissar att det är för att jag varken hör eller ser någonting annat än de nya förklaringarna till hur jag stickar de där maskorna, för att få till mönstret. 

Jag har spelat lite bridge med fransmannen i veckan som gick, men han åker till sitt sommar-paradis måndag så då tar vi semester från vår spel. 

Vädret häruppe är bra tycker jag, även om föregående år var varmt och skönt. Men det lämnade efter sig många frågetecken. Varför hade vi inga svalor i luften som vi alltid haft en bit in i juli? Det fanns inte ett mygg, inte ett flygfä så svalorna hittade mat. De fåglar som söker sin mat på marken klarade sig lite bättre. Men det är väldigt tydligt häruppe med klimatförändringarna. Det är inget som man kan kalla änglamark längre, eller är det bara jag som är pessimistisk? Här är i alla fall inga badtemperaturer i år, och det känns lite tryggt. Kanske svalan får ut en kull. Jag får hålla tummarna.