Jönssonminnen.se

Slutet av november. Det är mörkt som om det vore skymning trots att klockan just slagit tolv. Vi har börjat plocka fram lite av de attiraljer som ska lysa upp i decembermörkret. Men till vår glädje har fönsterna blivit putsade, som utlovats från vår hyresvärd, eftersom hantverkare embarkerat våra altaner och balkonger hela hösten. 

Det har varit garantireparationer av våra fasader. Med både borr-, puts och annat damm, och viss målning som smutsat ner vår utemiljö. Inget av dessa arbete har skett med blixtens hastighet, tvärtom. Vi har stundtals funderat om det skulle bli färdigställt – någonsin. Först dök det upp några hantverkare som borrade loss skavanker som tydligen på sikt skulle förvärra fasadernas ytskikt och hållbarhet. Sedan fylldes borrhålen igen och putsades släta. De behövde både byggställningar och flyttbara hisskorgar för att nå alla fasader. Tunga fordon rullades in på vår fina gård. Det kommer alltid att visa de ”hjulspår” i form av hop/ned-tryckta plattor som berättar att våra gårdsplan inte är byggda för tyngre fordon. Erfarenheten av de första förflyttningarna gjorde att det rekvirerades stora plattor som lades ut för att fördela tyngden mer jämt. Men då var skadan redan skedd. Byggställningar sattes också upp för att nå, då de hjulförsedda batteridrivna fordonen inte kom åt överallt. 

Målarna som ska färdigställa efter de som borrat och lagat fasaderna dök upp men hösten närmade sig. Regn och kanske även att de inte var tillgängliga då de var väder för att måla, gjorde att byggställningarna stod här och liknade ett konkursdrabbat spökbygge. Timmarna med dagsljus krympte allteftersom det blev höst. Men till slut dök det upp information om att arbetet skulle fortsätta till våren. En dag satt en lapp på vår ytterdörr att fönsterna skulle putsas sista veckan i november, hurra. Så lägligt, då jag brukar vilja hyfsa till mina fönster tills vi sätter upp adventsljusstakar och stjärnor. Och i veckan som gick har det blivit gjort. Plus att man monterat ner alla byggställningarna denna vecka. Även om det är för att de inte behövs mer eller för andra orsaker, så tycker jag det är trevligt, vilket det än beror på. Jag har haft dessa ställningar att titta på senaste tiden.  Flera gånger har jag suckat och undrat vad det kostat att hyra dessa hjälpmedel, speciellt de senaste veckorna då hantverkarna mest lyst med sin frånvaro. Men idag har vi börjat se att vi kan plocka fram vårt adventspynt, tända våra ljusstakar och njuta av dem. 

Torsdagen gjorde vi en runda runt Skåne. Inte för något annat ärende än att åka upp den biljett maken köpte i början av januari då det aviserats om prishöjningar på biljettpriserna. Jag köper en biljett, sa han. Den går alltid åt. Men nej det gjorde den inte. Och jag började oroa mig för att den skulle ”brinna inne”. Nu vet maken hur förtjust jag är i buss/tågåkande och han visste att jag inte är/var svårlockad. Vi slänger ned några mackor, lite kaffe och sticker iväg torsdagsmorgon. Vi kollar hur långt vi hinner se i dagsljus menade han. Vintertid åker jag helst buss. Man ser så mycket mer från ett bussfönster än från ett tåg. 

Tåg ner till Lund, där byte till buss mot Hörby. I Hörby åker man vidare med Skåneexpress-bussen  som kommer från Malmö. Fikapaus i Kristianstad. Jag sa till maken då jag kom i de böljande backarna vid Brösarp, då vi kom här i somras tänkte jag: ”undrar om det är sista gången jag kommer här”? Nu sitter jag förundrad och beundrar detta naturens underverk. Denna kontinentalterräng som jag inte förstår hur den kan ligga där mellan alla dessa slätter som annars Skåne består av. 

Man kan inte veta allt brukar jag trösta mig med. Visserligen kan man googla och få svar på snart allting, men ibland är de inte uttömmande tillräckligt för min del. Jag får leva med det och bara vara nöjd att jag får se och förundras. 

Simrishamn är ogästvänlig station sommartid, och näst intill en plats man kan förpassa dömda fångar som straff. Där finns ingen plats att komma inomhus då man väntar på bussanslutning. Kommer man från Kristianstad som vi gjorde igår, finns ingen toalett. Varken varm eller kall. Lite buskage för ogenerade och panikartade herrar är vad som finns. Biblioteket som är på andra sidan gatan, där hänvisade ortsbefolkningen till. Men ingenstans fanns någon hänvisning dit. Undrar vad bibliotekspersonalen har för förhållningssätt till dessa eventuella snabb-besökare? Det blev att koncentrera sig till Ystad. Där finns en toa mittemot stationen. På det lilla torget. Vissa av mina trogna läsare undrar säkert om jag är besatt av hur det finns bekvämligheter runt om i Skåne. Men jag kollar bara hur det är. Hela resan blir spolierad om man kissar på sig, oavsett om man är ute och åker onödiga resor eller om man måste förflytta sig av andra orsaker. Att åka kollektivt är ju ur miljöperspektivet ett bra alternativ, och då bör man inte bli bestraffad för att man ställer bilen hemma och väljer de bussar eller tåg som ändå går mellan de ställen man ska färdas. 

Att vi skulle hinna se det vredgade hav som visade sig längs sydkusten hade vi inte förväntat oss. Trodde inte dagsljuset skulle vara så länge. Men jodå. Vi åkte mellan Ystad och Trelleborg. Det måste vara långgrunt längs hela kuststräckan, för det var skummande vita vågor långt ut till havs. Jag minns en dansk man som sa att ”Rasmus visar tänderna” en dag då det gick vita vågkammar på sundet en gång. Men det var jättetänder på den Rasmus vi såg visa sina gaddar igår. 

Väl framkomna till Trelleborg hade solen sagt ”slut för idag, tack för idag”. Så det blev pågatåg hem till Helsingborg. Men på den dag, med så kort dagsljus, hann vi åka Lund – Kristianstad – Simrishamn – Ystad – Trelleborg med de ordinarie färdmedel som regionen erbjuder en vanlig arbetsdag. Med lunchrast på 45 minuter. Och vi har tränat att fara runt och ändå ha med oss både mössa och vantar då vi kommer hem. Inga kvarglömda effekter, eller tappade sådana. En bra träning för oss gamlingar. Att hålla koll på oss själv. 

Oh vad jag tycker om, oh vad jag tycker om när det snöar…. Visst sjöng Pippi Långstrump något sådant? Jag satt och lyssnade på damerna på stickkaféet i onsdags hur de beklagade sig över att väderlekstjänsten utlovat snö. Lite skamset satt jag och lyssnade, men lät bli att berätta att jag gillar snö. En del av damerna som pratade om det förfärliga som skulle drabba oss är beroende av sina rollatorer. Och då vet jag allt för väl hur jobbigt det blir med snöfall. Man kör fast i drivorna. Man kommer inte över de vallar som skapas på grund av plogning och snöbekämpning. Man sölar ner då man kommer inomhus med sin snöiga rollator. Och det tar mycket längre tid att förflytta sig, man fryser och svär. 

Sent på kvällen samma dag såg jag att det kommit ett tunt lager snö, innan jag gick till sängs. Så vackert det skimrade i lampskenet på vår gård. Torsdagsmorgon var det ett tjockt lager med snö. Så tjockt att jag insåg att det säkert var problem i trafiken. Jag hade en tid för fotvård på eftermiddagen klockan fyra, så det gällde att tänka till, så att jag inte skulle missa den tiden p.g.a. snöhinder. Sen är det ju det där med busskostnaden. Mitt kort gäller inte mellan klockan 15.00 och 18.00. Hur göra? Fotvården på andra sidan av stan med bussbyte emellan om jag åker från ”min” hållplats. Snåljåpen i mej startade genast att planera, då jag såg vädret. Inga busstidtabeller går att lita på en dag som denna. Men om jag tar bussen borta vid vår ICA-affär, linje 2, behöver jag inte byta. Då kommer jag hela vägen upp på Elineberg. Det är cirka en kilometer bort till den hållplatsen, ingen match normalt. Men pulsa dit i djupsnön gjorde att man kände av det. Kanske beroende på att man går inte lika avslappat då det är halkrisk. Man borde gå avslappat, ifall man halkar, men det är lättare sagt än gjort. Maken var lite nyfiken på vädret, så han slog följe bort till busshållplatsen. Vi liknade två snögubbar då vi kom dit, det snöade fortfarande ymnigt. Bussen gled in på hållplatsen några minuter före tre, så mitt busskort gällde. Sedan satt jag och åkte runt hela vår stad som klätt sig i denna vackra vinterskrud. Vilken syn. Det hade inte hunnit bli den sörjiga modd som annars snabbt blir på stadens gator. Hela världen var vit. Och trafikbullret var lite dämpad av snön. Bilar körde runt i stan med höga drivor på taken. Undrar var den snön hamnar vid en kraftig inbromsning? Jag var i god tid hos min fotterapeut. 

Då jag stod vid kassan efteråt och betalade och reserverade en ny tid, såg jag att jag lämnat små svarta högar på golvet efter mej. Var har de kommit ifrån, undrade jag? Har jag trampat i hundskit då jag gick hit från bussen? Men min fotvårdare tog genast och sopade upp högarna. Jag bad om ursäkt, men hon menade att jag troligen trampat i någon rabatt. Det liknade mer vanliga jordkockor, även om de var små, sa hon. Men så konstigt, det var ju decimetrar med snö överallt. Jag hade inte sett några bara fläckar.

Bort till bussen, nu fick jag köpa biljett, byte vid G.A-torg. Väl hemma på min gata stod jag och tittade på hur en tjej höll på och försökte komma loss från en besvärlig parkering. Hjulen bara snurrade och hon kom inte loss från halkan. Det var en bil med hemtjänstpersonal. De har inte så mycket tid mellan sina vårdtagare att de kan sitta fast i snövädret. Till slut kom hon loss och jag traskade sista biten hem. Jag knackade på altandörren då jag såg att maken stod och pysslade i köket. Bad honom att gå ut och öppna ytterdörren för mig. Jag var som en snögubbe även nu. Det vräkte ner och jag hade nycklarna på botten i ryggsäcken. Han förbarmade sig och öppnade ytterdörren. Då jag kom in i genom dörren från gårdssidan stampade jag av mej den snö jag inte lyckats bli av med innan jag klev inomhus. Sedan bort till vår dörr. Det kändes väldigt konstigt då jag gick, det kändes som om jag förlorat klacken på skon så jag vände mig och tittade om det blev stora snöhögar efter mej. Jag hade ju försökt att stampa av mej det värsta. Då såg jag samma svarta små högar som jag hade lämnat efter mej på fotvården. 

Plötsligt insåg jag att jag drabbats av samma sjuka på mina vinterkängor som hade drabbat maken och ett par av hans dojor i somras. Hela skosulan höll på att förintas. Smulas sönder till små högar, mystiska smulhögar. Förklarade varför det kändes som om jag var utan “klack” på ena foten. Dessa fantastiska konstprodukter. Det är (var) ett par Ecco-kängor. Visserligen inte sprillans nya. De är säkert femton år gamla. Men sådana kängor använder man inte så mycket så de slits inte upp. Men istället är de gjorda av ett material som tydligen har ett “bäst före datum”. 

Fredagen blev en shoppingdag. Jag kan inte vara utan vinterkängor. Speciellt inte då vi åker upp till kungliga huvudstaden en vecka i december. Så iväg ut på mammons tempel, Väla. Jag vet inte om vi har någon skoaffär kvar i stan. Jag har tidigare tittat på kanadensiska kängor som har dubbar som man kan fälla ut då man behöver. Men de är gjorda för folk med fossar som är smalare än en ål. Så iväg bort till Ecco-butiken, hittade ett par bra kängor. Jag frågade biträdet om det fanns ett bäst-före-datum på sulorna. Hon såg frågande ut, och jag förklarade då vad som hänt både maken och mig, med sulor som mer eller mindre förintats. Hon funderade några sekunder sedan började hon förklara att det berodde på om vi hade antingen för kallt eller för varmt, för torrt eller för fuktigt där vi förvarade våra skor!!!! Bla bla bla, ”lägg över allt ansvar på kunden-kursen” hade hon verkligen tagit åt sig! Jag bad henne spara på harangerna, hon behövde inte besvära sig att förklara. Förr i tiden då skosulor var gjorde i naturmaterial slet man ut dem, man använde dem tills det inte fanns sulor kvar och skomakaren vägrade att halvsula dem längre. Men de förintades inte eller förvandlades till en smulig massa. Nu har jag nya fina kängor med ett bäst-före-datum som förhoppningsvis ligger senare än min hädanfärd.

Veckan har även inneburit andra mysterier. I söndags skrev maken in i vår ”Handlelista” vad som skulle handlas, en fil som är ett delat dokument. Vi kan båda skriva i det då vi ser något som måste inhandlas. Har vi inte vår shoppinglista blir det dyrt att handla. Då vi skriver in något skrivs det på bådas iPads. Men måndagkvällen var dokumentet försvunnet! Vem? Var? Vi beskyllde varandra för att ha klantat till det och av misstag kastat dokumentet. Raderat det! Hjälp! Det som blivit så bekvämt att ha till hands. Vi sökte i senast raderade dokument, vi sökte i ”molnet” men ingenstans fanns det. Sonen blev kontaktad och ombedd att hjälpa till, men även han gick bet. En ny Handlelista blev skriven, trots att sonen rekommenderade ICAs shoppinglista. Jag är övertygad om att det tillkommer smygreklam på sådana listor. Så en hemmagjord, den styr vi själv. 

Då nya listan var skriven och jag skulle lägga till maken för delning, mindes jag plötsligt att den förra listan var tillverkad under tidig pandemi. Vi var inte välkomna i affärerna om man hade någon som kunde hjälpa en. Så varje vecka gjorde jag en liten trevlig inköpslista, mailade den till sonen som ombesörjde våra inköp. Efter en tid kom det en inbjudan från sonen att dela ett dokument där vi kunde skriva och notera under veckan. En trevlig lista men med det viktigaste att det var planerat så att han slapp kuta runt runt i butiken. Allt var förberett att fyllas i i den ordning man finner varorna i butiken! Vi hade ju tidigare bara skrivit i löpande ordning vad vi kommit på behövde inhandlas. 

Nu mindes jag plötsligt hur föregående lista skapades som ett delat dokument. Alltså!!! Sonen har städat sin dator någon gång mellan söndag och måndag, slängt ut föräldrarnas gamla Handlelista! Och den där dialogrutan som kommer upp då man vill radera ett dokument, den som frågar om man är säker på att man vill radera, och med tillägget att då raderas den från alla enheter dokumentet varit kopplat till, även de raderas! Han har alltså klicketiklickat, sådär som man snart gör på allting numera. Man frånsäger sig allt personligt ansvar och tar på sig allt annat ansvar som man inte behöver. Precis som då jag åter köpte ett par nya Ecco-dojor trots att jag hörde expeditens förklaring om att vi hade det för varmt eller kallt eller torrt eller fuktigt i våra garderober!

Hur hanterar vi kriserna som dyker upp? Jag har en känsla av att kriserna blir mindre och mindre hotfulla. Vad beror detta på? Att de blir mindre farliga i mina ögon, eller beror det på att jag blir bättre rustad att möta kriser? 

Någon gång i mitten av femtiotalet minns jag hur jag blev varse min första uppfattning av krigshot. Då min far kom hem från arbetet och det första han sa då han klev inom ytterdörren var att: nu har det brakat loss igen. Igen! Jag kan förstå med så kort tidsperiod som gått efter andra världskrigets slut var förmodligen tio år som om det bara var en fortsättning på orostider som bara varierade lite i styrka. Men att ett fredligt slut närmast var att betrakta som en utopi. Oroshärden den gången var runt Suez och medelhavsländerna runt detta område. Jag måste erkänna att min världsuppfattning var ganska begränsad på den tiden, och att saker som rörde denna del av världen oroade mig inte. Det som oroade mig var att mina föräldrar blev oroade. Hotet för min del var att vi skulle bli utan mat på grund av förlorade inkomster i familjen. 

I början av sextiotalet blev jag medveten att krisen/oenigheten runt medelhavet fortsatte, då min bror som just gjort sin värnplikt anmälde sig till tjänstgöring som FN-soldat. Mycket vagt hade jag hört om FN-soldater i Kongo, men att det skulle vara FN-soldater i Gaza-området visste jag inte förrän då. Brorsan åkte och var borta ett halvår. Till vilken nytta? Vet ej. 

Livet fortsatte och antingen lärde man sig att leva med återkommande kriser som blossade upp och åter dämpades. Eller så blev man mer hårdhudad. Mer avtrubbad. Eller vad det kan bero på att man inte lät sin vardag påverkas av sagda kriser. Man fortsatte leva som om inget ändå drabbar just ”mig”. Mitt liv fortsatte med familjebildning och vardagsliv. Med barnafödande och arbete. 

Oljekrisen i början av sjuttiotalet var en fortsättning på oroligheter på och runt just den front som min far kom hem och oroade oss alla i familjen på femtiotalet. Dessa oroligheter som gjorde att det stationerades FN-trupper i Gaza, som min bror deltog i vid sextiotalets inledning. De fortsatte alltså nu första halvan av sjuttiotalet mellan oljeproducerande länder. 

Oljekriget innebar att plasten blev en bristvara. Tänk att stora meningsskiljaktigheter ute bland världens länder kan påverka min vardag. Jag minns hur jag kunde sälja vårt skötbord som vi monterade på badkaret för att byta blöjor o.dyl. på bebisen, kunde säljas som begagnat till en hyfsad peng. En plastöverdragen stålställning á la ”Stringhyllorna”. Helt plötsligt blev all form av plast en bristvara. Detta då framställning av plast är beroende av olja. Det är lustigt att man minns sådana små detaljer om hur man påverkats av världsomfattande kriser. 

Världens oroliga tider har växlat. Spänning mellan stormakter har funnits som ett hot som upplevts som överhängande. Sovjetunionens skiftande historia har känts nära, detta troligen för den geografiska läget. Men den förändring med baltstaternas frigörelse gjorde att man upplevde ryssarna som ganska lugna, snälla och mer avlägsna. Baltikum är ju våra grannar med psyke som ”nästan vi nordbor”. Så de gjorde att ryssen fjärmades och baltstaterna blev som en liten krockkudde. 

Den omtalade ”röda knappen” som i min ungdom var ett imaginärt uttryck för en ögonblicklig start på ett tredje världskrig, en röd knapp som satt på skrivbordet i både vita huset i USA och i Kreml i Sovjet. Det behövdes bara en liten meningsskiljaktighet mellan de herrar som hade sin arbetsplats på dessa positioner, då de språkades vid på den ”röda (heta) linjen”, som var ett annat uttryck för ett snabbspår via telefon som fanns på den tiden. 

Politiska oroligheter blev kanske mindre hotfulla. Istället började man inse att man hade andra hot, nya Damoklessvärd hängande över huvudet. Hot som inte var någon nyhet, men som vår utveckling gjort möjliga att plåga oss. Farsoter som vi kan diagnosticera mycket snabbt, men som vi trots allt inte råder bot på innan det hunnit spridas. Vi fick HIV, vi fick svinpest. Sedan dök det upp covid. Influensavarianter som vi med vårt öppna samhälle och med våra resvanor hjälpte till att sprida. 

Senaste pandemin lärde oss att isolering var det första man borde försöka. Så mycket som möjligt fick vi veta. Men i krisen som uppstod följde en del råd om vad som också var viktigt att ta hänsyn till för att försöka begränsa spridning. Man läste och funderade vad som var viktigt och vad som var genomförbart. Man kunde läsa hur folk hamstrade vissa varor, då man riskerade att landets handel skulle begränsas. Vad man även hamstrade var toapapper. Visserligen är jag införstådd med att detta är en av de förbrukningsvaror som man absolut inte kan återanvända. Men behövde man hamstra dem? Det var väl ändå en vara som produceras inom landet, och därmed inte behövs stoppas i några tullar eller beläggas med något införselförbud. Men trots detta blev vi kanske mer uppmärksamma på hur stor förbrukning av denna vara vi hade i mitt hushåll. Alltså ganska bra koll.

Igår dök sonen inom med en påse hembakta surdegsbullar, ville förära oss ett smakprov. Men där han stod i hallen och frågade om toapapper, menade jag att han kunde väl ta själv. Ja men jag vill ha en ny rulle, sa han. Nä nä, duger inte det som finns framtaget? Jag visste att rullen var ganska nybytt och efter min snabba beräkning visste att den skulle räcka en dag till minst. Nä han skulle ha en ny rulle! Hur snorig är du som behöver en hel rulle, eller är du på väg att göra som tyska turister brukade göra förr i tiden, sno med sig rullen då de hittade toapapper på en offentlig toa. 

Han insisterade att det skulle vara en ny rulle. Med tanke på att ”gossen” lider av ett medfött immunbristsyndrom, tänkte jag ett kort ögonblick att det var väl bra att han blivit lite försiktig av sig. Och han fick en fräsch rulle. Pyssel……. smussel ute i hallen och inne på toa. Men jag har inte för vana att störa gossen då han uträttar vad det nu var som han skulle göra.  Lite strul uppstod och jag fick veta att det var fel sorts rulle. Jisses vad den ungen är knepig. Fick sedan då jag besökte denna bekvämlighetsinrättning ett gapskratt. Jag skrattade så att jag nästan…. Ja ja, nu var inte detta någon fara då jag ju befann mig på ett lämpligt ställe. Men framför mig stod det sötaste jag sett på länge, en av mina absolut största favoriter. Fåret Shaun! FÅRET SHAUN! Jag sticker inte under stol att jag är barnsligt förtjust i denna tecknade serie. Det är ingen hemlighet att jag även med glädje ser på Pettson och Findus. Där är så mycket inbyggd psykologi i dessa animerade filmer. Och även utan psykologi kunde jag titta på dem för de är så söta. Nu har jag en ”filmstjärna” på min toa, som jag skrattar åt varje gång jag går dit in. Det var alltså ingen stöld av toarulle som var förestående, utan ett sätt att glädja morsan. Visst är han söt?

Promenaderna som varierat runt om i staden under sommarmånaderna har varit småmysiga. Jag har aldrig varit särskilt road av att gå en och samma runda varje gång då vi tar en promenad. Dessa promenader tjänar som både för att få solljus på näsan och den motion som vi känner att vi mår bra av. Därför har förslag varit tacksamma om nya platser. Ibland har de styrts av nyfikenhet till okända delar av kvarter och platser. Vi har utforskat gångstigar mellan Ramlösa Brunnspark och vår ICA-butik på Råå. Vi har varit in och utforskat villakvarteret vid busshållplats Wallisgatan. Det senaste var snabbt avklarat, men funderingen var gatan fått sitt namn ifrån är fortfarande olöst. Mitt förslag är att bebyggelsen ser ut att vara mellankrigstids-bebyggelse, och kanske fått sitt namn efter en av de stor skandalerna i världshistorien. Kvinnan som hade flera karlar, dock en åt gången!! Det blev rubriker av detta i mitten av trettio-talet må jag säga. Onekligen tycker jag att det var en tunn historia, jämfört med dagens sus i skandalsammanhang. Men så länge jag inte får höra en annan förklaring till varför vi har en gata som heter så i min stad, är det denna kvinna som får bära skulden.

Och gatan som bär ”hennes” namn är mindre intetsägande än eftermälet om skandalens kvinna. På en skala om intressanta händelser hamnar ”simpan” på -2. Absolut inget jämförbart med tidens skandaler runt om i världen. 

Stigen längs landborgen vid Ättekulla och Raus Vång är inget sensationellt. Bänkar att vila sig på lyser med sin frånvaro. Och om det är en ”normalblåsig” dag är det inget som lockar att gå där. Inte mycket vindskydd. Men nu har vi kollat upp den vägen också. Högaborg och Eneborg är avcheckade. Ringstorp och Stattena är genomgångna i alla riktningar. Men det har trots allt startats av en eller annan anledning. Minns inte varför. 

Förra veckan blev målet att jag behövde komplettera med en rundsticka till mitt eviga stickande. Då går vi ner till garnaffären, sa jag. Men i samma ögonblick jag uttalat orden insåg jag att jag tog i så det var i mesta laget. Hur ändrar man sig? Åka ett par busshållplatser? Och sedan traska. Men då blev det samma gamla vanliga sträckning ner till stan. Nej, vi ”genar” ner över kyrkogården, ner genom Pålsjö skog, till mölledammen. Där är så vackra färger i skogen så här på höstkanten. Vi har haft otroligt fina dagar då vi kunnat ta långpromenader i höst. Att gå en sträcka längs sundet har varit njutbart ofta i höst. Vidare in till garnaffären i city. Stickan inhandlad. Sedan sa mina ben att bussen var alternativ 1, för min del.  Förra söndagen var det julmarknad på Wrams Gunnarstorp. Inte för att vi är så ”köpnödiga”, men jag provade att locka någon att köra oss dit. Erbjöd entréavgiften betald till den eventuelle förare som ställde upp. Sonen körde oss dit men ville inte gå med in, han hade annat för sig. – Ring när ni vill bli hämtade, sa han då han släppte av oss. 

Det doftade av grillad korv, saffran och glögg precis som det ska göra på en julmarknad. Vi strosade runt bland utställarna. Ett par fårskinnstofflor lockade, men jag var inte mogen för det priset. Hur länge lever jag? Men några batteridrivna ljus slank ner i ryggsäcken och en annan liten grej som jag inte kan avslöja. Får berätta efter att tomten varit här. En fika, kaffe med skinkmacka, på deras kafé fick bli dagens lunch. Sedan beslöt vi oss för att promenera till Åstorp och ta pågatåget därifrån. Så kunde sonen sköta det där andra i lugn och ro. 

Det blev en balansgång på dikeskanten längs landsvägen i fyra kilometer, då det varken fanns utrymme för varken cyklister eller gående. Men det var ju mitt på dagen så vi tog chansen att se denna del av Skåne. Vädret ljummet trots november månad. Då vi nådde ortsskylten med Åstorp, bad jag maken ta en bild av mig vid den skylten, skicka till sonen som då borde förstå att han var fri från vidare uppdrag den dagen. Vi slank in på stationen i Åstorp så att vi hann med 15.14-tåget tillbaks till stan. 

De tre första dagarna i veckan är vi upptagna med aktiviteter, och då begränsas vår rörelsevidd. Torsdag blev förslaget att vi skulle gå fyra kilometer nånstans….. men vart? Det var Gustav Adolfdagen, så att traska ner till Börjes konditori och köpa en Gustav Adolf-bakelse blev en bra målsättning.

Staden lockade med ”Höstljus” på Sofiero. Ska vi gå dit och titta undrade jag på fredagen? Googlade på öppettider och såg att det var kvällstid. Givetvis. Det måste vara mörkt ute för att man ska se dessa ljusinstallationer som visas där. Men vi bör gå dit en gång i livet, sa vi. Entréavgiften var hög och vi beslöt oss för att investera i ett kulturkort. Priset för detta blev lägre än tvåentréavgifter så för första gången i livet köpte vi ett sådant kort. Det blir därför ett krav på att det måste användas minst en gång till och ett krav på att vi måste fortsätta leva. Vojne vojne, man gör ris åt sin egen rygg.  

De senaste åren har julmarknaden på Fredriksdal fått klara sig utan oss. Lite på grund av ointresse men även prismässigt. Nu finns det ingen pardon i år, även om vi veckan efter planerar att besöka Skansen och deras julmarknad. Vi måste få kulturkortet att löna sig. 

Väldigt vad jag blivit tyst. Är det någon som saknat mitt tjafsande? Kanske någon som tror jag har blivit datorlös. Eller sjuk. Men nej, det är så att jag stött på problem vad det gäller min stickning. Så mycket jag stickat och producerat genom åren, kanske inte allt sådär vackert, men mycket av det ändamålsenligt. Koftor med krusidulliga mönster. Stickade med olika garnfärger. Vantar kan jag nog räkna in i dussin. Sjalar kan jag inte räkna. Vi ska inte tala om alla sockar. Det är säkert en bakomliggande diagnos vad gäller mitt stickande, men jag kan inte det latinska namnet på den. Dock sedan drygt en vecka sitter jag här med ett litet arbete, en så kallad fuskpolo. Sonen bad mej förra vintern om om en sådan då han kände att det var kallt om nacken då det var kyligt och blåste. Nu är ju vår stad ett riktigt blåshål, så jag vet vad han talar om. Den fuskpolon jag stickade gjorde jag helt utan något mönster. Den blev inte bra alls. Även om jag är van stickerska så behöver jag ha mönster. Jag kan inte skapa själv, bara kopiera. Men han använde den i alla fall, den var bättre än inget.

Nu har jag hittat ett bra mönster på en riktigt fräck polokrage. Den verkar mysig. I ett garn som är mjukt och lent, där förhoppningsvis inte sonens skäggväxt gör om ytan på kragen till en bomullstuss-liknande yta meddetsamma. Karlar med skägg får man tänka till två gånger, innan man bestämmer vad för garnkvalitet man ska välja på saker som går upp mot haka och hals. Idealet hade kanske varit stålull, men det är ingen värme i den ullen. Problemet är att jag inte klarar av mönstret. Det är inte så konstigt, trots engelskan som jag knäckte översättningen på ganska snabbt. Man blir varse alla dessa uttryck man har inom olika hantverk. Det är knepiga ord som dyker upp om man googlar. Man får gissa lite här och där. Förra veckan då jag var på stickkaféet som jag deltar i varannan onsdag, dök där upp en ”ny dam” som undrade om hon kunde få lite hjälp. Hon hade med sig ett arbete som hon sa sig gått bet på, hon förstod inte texten i mönstret. Jag tittade på mönstret och insåg att det var en AI-översättning. Från ett danskt mönster. Jag har stickat efter norska mönster och har lärt mej vad norska stickerskor talar om i mönsterna då de talar om ”rillor” och andra konstiga ord. Länkar och kedjor brukar vi inte använda oss av här i landet, men på mönstret vimlade det av sådana. Det liknade faktiskt de lustiga uttryck jag mött i norska mönster. Vi diskuterade och då vi skildes verkade damen ifråga lugn och pigg på att sticka vidare. Vi får se på onsdag hur det fortlöpt. 

Men jag då. Jag kommer nästa vecka till stickkaféet och är kvar på varv sju eller nåt sånt. Om jag inte rivit upp och börjat om många många gånger, hade polon varit färdig och en halv till stickad. Jag vet inte vad jag ska skylla på. Ren och skär ouppmärksamhet. Plötsligt har det smitit en maska! Inget ovanligt. En av de människor som är den mest vana att hämta upp tappade maskor är just denna här. Men denna teknik som jag stickar i, gör att jag inte kan plocka upp och maska upp de tappade maskorna. Jag stickar patentstickning. Det är nästan premiär för min del. Jag tycker garnet börjar se nött ut då idag då jag startade från början igen, för säkert tjugonde gången. Maken sa igår då jag bad honom om hjälp att nysta upp det jag rev upp, att det här behöver jag faktiskt inte träna på längre. Det är jag mästare på numera, sa han. Med ett lite pillemariskt smil. Ja ja, men nu är det ju så att jag bestämt att jag köper mer garn om detta blir utslitet, svarade jag. Och då insåg han att det skulle troligen bli fler insatser från hans sida med upprivehjälp. 

Jag har sex veckor på mig till sonens födelsedag, har jobbat i drygt två veckor på arbetet. Och när jag kollar vad jag lyckats sticka idag, så är där ett litet fel. Men inte större än att jag kan acceptera det. Har flyttat en uttagning två maskor till höger. Men alla maskor är hitintills kvar. PEPPAR, PEPPAR. När jag river upp nästa gång blir det justerat, det där felplacerade uttaget. Som ni hör har jag redan nästa omstart inplanerad. 

Jag har läst slut på mina 100 timmar på bokklubben, och tänker inte köpa till några extra-timmar. Nya perioden börjar den tredje denna månad. Under tiden lyssnar jag på radio och någon podd. Men jag har svårt att hålla intresset vid liv med att lyssna på poddar. 

Var Bror Rexed den storebrodern som såg oss då….på den tiden? Nu är det AI som är vår storebrors, den där som ser mig. Vad än jag hittar på så är jag övervakad. Är det bra eller ruskigt? Det är många år sedan jag senast tänkte på det där med att ha en storebror. Det har passerat drygt trettio år sedan jag miste min äldste bror, den som jag förknippar med storebror. Han som kunde samtala med mig, som kunde trösta och ta hand om mig då jag behövde stöd från ett syskon under uppväxten. Så det uttrycket ”storebror ser dig” har aldrig låtit hotande i mina öron, snarare förtröstansfullt och tryggt. I vuxen ålder fick talesättet en annan innebörd, inte samma trösterika som jag uppfattade som barn. 

Nu hade skepnaden bytt gestalt till att vara en myndig makt, någon man ínte ville skulle knacka en på axeln och påpeka några misstag man gjort. För visst har man klantat till det ibland. Händelser man hoppas aldrig kommer till kännedom för någon. Som man skamset gömt längst in i sina gömmor. Men idag blir det lättare att glömma eventuella klantigheter. 

Men jag har ögonen på mig hela tiden. Det visade sig bland annat i onsdags då jag öppnade min iPad för att läsa dagens tidning. På skärmen var en karta över den del av Helsingborg där min Ica-butik ligger. Och på den kartan var där en liten symbol, en shoppingvagn! 

Måndagar och tisdagar är där en kartbit från del av staden där jag går och spelar bridge. Men iPad vet tydligen ingenting om bridge, för då hade det funnits en symbol med en kortlek eller liknande. Min iPad har aldrig fått följa med varken på bridgen eller på veckoshoppingen. Men den håller koll på mig. 

Börjar jag ha förföljelsemani? Fick ett samtal från min audionom häromdagen. De ville berätta för mig om den nya generationen hörapparater. De som är så fantastiska. Jag lyssnade en stund, men avbröt sedan och bad att få veta priset på apparaterna. Än en gång fick jag höra om deras förträfflighet. Men jag ville veta priset! 32 000:- svarade killen som talade så varmt om dessa fina mojänger. Jag svarade så att de mojänger jag har, de jag köpte hos dem för tre och ett halvt år sedan är till full belåtenhet. De svarar helt upp till mina behov. Och de fungerar som jag har hoppats. Jag streamar böcker, TV osv med dem. Så om jag ska köpa något onödigt köper jag hellre en mobiltelefon, berättade jag för uppringaren. Trettiotvå tusen! Kan jag ha till något annat kul. 

Efter samtalet blev det talat om det till kaffet.  Erkände att jag ömkade denna yrkesgrupp som har en gedigen utbildning inom vården. Med sina kunskaper om hörseln. Nu sitter de istället som några påstridiga telefonförsäljare och försöker övertyga oss gamlingar om att man kan köpa sig till lycka! 

Jag undrade om det var möjligt att någon kan gå in och mixtra via min mobil, så att mina hörapparater lägger av? Om nu min iPad kan ha koll på var jag är, kanske man kan mixtra med mina mojänger via mobilen. 

Är det konstigt att man blir konstig? Fast jag brukar säga att man kan inte bli det man redan är…..