Jönssonminnen.se

Vi har hunnit in i oktober och det är tid att titta till vintergarderoben. Visserligen har det inte varit sådana där krispigt kyliga dagar ännu som det kan vara tidiga mornar på höstkanten. Fast ärligt, jag är ingen morgonmänniska så jag bör ju inte uttala mig om dylika tidiga höstmornar. Min svägerska har lärt mig att då ”röten” (rötmånaden) slutar, lämnar aldrig daggen skuggan. Jag tycker det är roligt med sådana uttalanden som bottnar i långa tiders iakttagelser. Ibland hör man folk säga att det står i bondepraktikan. Jag kan inte den boken utantill, men mycket som står där är egentligen helt naturliga saker. Helt naturliga följder av årets sysslor inom jordbruket. 

Sistlidna helg blev en av de nya busslinjerna utforskad. Vi fortsätter oförtrutet att lära oss var våra bussar går i vår stad. Ibland kan det vara bra att veta alternativ då de där jobbarna som gräver i våra gator, tvingar oss att ta omvägar för att komma dit vi tänkt. Men det blir ett sätt att variera våra promenader, då vi hittar nya vandringar i stadsdelar mellan de olika ändhållplatserna. 

Vi är inne i det sista kvartalet sedan någon dag, men jag har inte släppt sandalerna ännu. Jag känner mig som en omvänd gnällspik, en sådan som ber om att få gå utan strumpor och skor då blåsippan ute i backarna står. Fast jag är lika ”hialös” då på vårkanten att få byta till sandaler, som jag är att hålla kvar dem nu. Men det är nog tid att börja kolla om man har kvar lite slityta på dojorna. 

Jag har fastnat i ”sjalträsket” om någon funderar om jag fortfarande stickar. Jag erkände detta om ”sjalträsket” då jag var ner i garnaffären för några veckor sedan, och att jag trots att jag stickat fem sjalar under våren, ville prova ett nytt mönster.  Hur många par vantar jag stickar under årens lopp har jag ingen koll på. Minst hundra par. Med vackra mönster. Så just nu har nörden gått loss på sjalar. Nya sticktekniker och mönsterfinesser gör att det känns som en evig kompetensutveckling. Vad jag ska ha alla sjalar till? Vet ej! Men det är billigare att sticka  än att röka. Ja ja, jag vet. Det var en idiotisk jämförelse, men jag tänker på alla timmar jag ägnat åt den lasten under min livstid, och till vilken kostnad. Samtidigt som jag alltid velat ha något att pyssla med. Man säger ju att summan av lasterna är konstant.

Igår fick jag ett mail med en kommentar till ett inlägg här på min sida som jag skrev 2012. Jag har i inlägget nämnt att jag gick på dansskola i min barndom. En dam hade hamnat på det inlägget och hon skrev en kommentar om att vi gått på samma dansskola. Skrev ett litet svar till damen, frågade vad hur googlat på för ord för att hamna på min sida. Hon tackade för att jag svarat men jag fick aldrig veta vad hon haft för sökord… men visst är det trevligt att det finns folk som sitter och följer med på de beskrivningar jag gjort från vandringar i vår stad. Det kallas nostalgitrippar. Och alla former av trippar som är gratis är bra trippar, tycker jag.

Drygt en vecka sedan jag delade mina tankar med er som läser detta. Dagarna går och idag fick jag frågan om hur jag har det. Svarade sådär lite nonchalant som vi ofta gör. Det rullar på, en dag i taget. Fick då veta att Bengt som ställde frågan gärna hade hoppat över vissa dagar. Jaså, undrade jag, vilka då? Själv tycker jag dagar då man får sill till middag, dem kunde man hoppa över. Men Bengt menade att de dagar då något går sönder kan man gärna få undvika också. Undrar vad han slagit sönder? Fick aldrig veta mer.

Man får ta det onda med det goda anser jag. Gråta över spilld mjölk blir ingen gladare av. Det är bara att torka upp och kanske sopa upp glasskärvorna som också följde med i katastrofen. 

Vi går in i hösttider och man får börja med den där manövern igen, ”huvud axlar knä och tå…”. Så att det blir kontrollerat att man har nycklar mobil hörapparater busskort plånbok med ID-kort i tryggt förvar i ryggsäck och i öron osv. då man ger sig iväg hemifrån. Det är så lätt att glömma en av detaljerna, men det rubbar ens cirklar oerhört om man kommer på att man lämnat något hemma. Förmodligen klarar man det hur bra som helst, men det oroar. En annan sak som jag fasar för är att man, då man varit på något arrangemang, ger sig iväg hemåt utan ytterplagg. Såhär i i början av hösten alternerar jag ofta med att åka iväg utan jacka. Det hände på den tiden jag jobbade, hade gjort ett par hembesök och när det var tid att åka hem på kvällen kunde jag inte minnas var jag hängt min jacka. Med bilnycklar och kanske plånbok. Hemma hos någon patient som inte gick och tittade i rockhyllan efter kvarglömde effekter. Det blev till att sätta sig och ringa runt. Det hände bara en gång, men jag glömmer aldrig nesan. Och detta var på höstkanten då man växlade mellan ”med och utan ytterkläder”.

Jag var ner till stranden idag och tog ett dopp. Lusten till ett sensommardopp kom över mig för en vecka tid sedan, men då hade jag precis varit på behandling för mitt öga. Och jag får vara försiktig med att blöta hår osv. dagarna efter. Men nu var jag tvungen att komma till skott. Vinden var så stark att det gick rätt höga vågor. Jag menade att det underlättar för man behöver inte dyka så djupt för att doppa sig, det räcker att gå ut till midjehöjd och niga lite då nästa våg är på väg. Så hjälper den starka vinden med rejäla vågor en då man fegar. Man sköljs över i nästa sekund. Maken tycker inte det är något nöje, och idag var det verkligen ett mycket grumligt vatten. Han menar att bada ska man göra för att bli ren, inte skitig som idag i detta ”dyngvatten”. Men jag har upptäckt att ett snabbt dopp i havet, det gör ungefär samma verkan på kroppen som en panodil. Man känner sig mer rörlig och för några timmar protesterar inte lederna. Det blåste rätt mycket nere vid sjön men jag upplevde att vinden var varm som en sommarvind. Dock fick man se till att inte släppa taget om någonting, fick se till att det var förankrat i något tyngre. Annars fick man hämta det i sjön. Och bänken jag brukar använda längst ut på bryggan var inte till att tänka på idag. Vågorna slog upp och sköljde över den hela tiden. Men maken som menar att han bör finnas med som livräddare till den här tokan, assisterade med elegans och höll ordning på mina attiraljer. Man har det bra, en butler kostar pengar. 

Imorgon är det vardag igen, och det är stora hål i kylskåpet. Så det är att börja om från början igen. Skriva lista och handla hem. 

Vi är i mitten av september och fortfarande är det sandaler och kortbyxor som gäller. Även om denna ändlösa sommar är njutbar, måste jag ändå tillstå att något konstigt med detta klimat vi haft de senaste åren. Jag kan inte inbilla mig att det är jag som blivit mer anpassningsbar. Som inte fryser då det blåser från havet. Eller heller inte gnäller över den heta obarmhärtiga solen, utan traskar glatt på, även om jag söker den skuggiga sidan av gatan. Vi behöver inte sjunga den där gamla slagdängan om ”the sunny side of the street”. Det har varit mycket lagom denna sommar. 

Men då vi promenerar runt och ser in i trädgårdar och kolonilotter ser vi fruktträden dignar av frukt. Det ÄR höst. Även om meteorologerna insisterar på att det är sommar ännu. Det är tid för fest på äppelpajer. Det låg en doft i hela vårt hus av en äppelpaj häromdagen. Vi såg fram emot eftermiddagsfikat. Maken frågade om jag trodde man kunde vispa vår vaniljvisp med stavmixern. Förvånat tittade jag på honom och erkände, att jag efter drygt fyrtio år fortfarande inte kan hantera detta köksredskap. Jag vet inte när man ska använda detta och hur. Men prova du, menade jag. Men jag föredrar den gamla vanliga elvispen, sa jag. Jaha, men nu har den slutat att fungera, fick jag veta. Va?! Den är ju nästan garantin kvar på. Nej det är det inte efter fyrtio år, sa maken. Oj vad tiden inte går men väl springer, sprintar iväg! 

Vad gör vi nu då? Med vår ljuvligt doftande äppelpaj? Okej, provar stavmixern.

Skeptiskt tittade vi på den slabbiga röran som skulle föreställa det där mumsiga vispet som vi brukar ha till pajer. Suckande beslöt vi oss för en akututryckning till Väla, mammons tempel. Där kan man köpa en ny elvisp fastän det är söndagseftermiddag. Allt var inte bättre förr. Man kunde inte handla hur som helst då det var helg. Kaffet med paj blev pausat, och vi slängde oss på bussen. Kanske lite skamsna att vi inte kunde improvisera fikat. Då vi var på hemväg med en ny elvisp, kom vi att tänka på att förr i tiden, då långt innan elvisparnas tid, använde vi oss av handkraft. Otaliga är de gånger vi vispat vaniljsåsen för hand! Men det hade fallit så långt bak i minnet att ingen av oss kommit att tänka på möjligheten! 

Det är inte fel att säga till varandra och sig själv lite då och då: hur gjorde vi förr i tiden?? Annars är det garanterat bortglömt då man behöver kunskapen. 

Idag var vi borta på Viskängen för ett parti minigolf. Just nu är det maken som vill ha revansch. Det visade sig att golfklubben anser att det är vinterhalvår nu, för de hade stängt för säsongen. Så det blev undertecknad som står med den senaste segern. Istället blev det en promenad längs gator i staden, gator som vi inte gått tidigare. Blåsten var lite väl vass, så vi avstod från något dopp i havet idag. Förra helgen var det mycket lockande med ett havsbad, men jag hade precis fått min behandling för ögat, och då får jag inte slabba och blöta ansikte och hår i onödan de första tre dagarna. Men baddräkten ligger med handduk i ryggsäcken, och den följer med mig alltid. Tills sandalerna ställs undan. 

Segersötma är en av livets delikatesser. I måndags vann vi turneringen på bridgeklubben. Det ger en motivation att fortsätta att spela, även om man får däng då och då. På tisdagen välkomnade vi ett nytt par som vill komma och prova att spela hos oss. Paret är mina f.d. elever som jag haft kurser för i deras hem sedan ganska många år. Jag måste erkänna att jag var lite orolig att de inte skulle klara tempot. De brukar spela långsamt och analysera både budgivning och spel i sakta mak då vi spelat under kurstillfällen. Jag sa att de var välkomna, men måste tänka på att de skulle orka spela i tre timmar. 

Damerna ifråga dök upp i god tid, var laddade men kanske lite ängsliga. Ängsliga att deras kunskaper inte skulle räcka till. Men jag vet att de kan. Och vem sopade banan med oss allihop? Efter 24 spelade givar hade mina två damer både lyckats klara av tiden bra, och sedan vunnit hela turneringen. Klart de kan! 

Man kan inte analysera sönder med att stirra på resultatet efter varje spelad hand. Det är inte färdigt förrän ”den feta damen sjunger nationalsången” som en av mina bridgepartners på nätet brukar säga. Och jag kunde ana den segersötman smakade smarrigt för dem . Det känns som en liten bubbla man lever i då man vunnit, framför allt då man inte insett det själv före slutresultatet dyker upp. Och meddelandet jag fick ett dygn efter andades fortfarande den rusiga glädjen över vinsten. Jag hoppas få se dem komma igång och uppleva både fler vinster men framför allt glädjas åt detta roliga sällskapsspel som bridge är.

Nånstans vid Trädgårdsgatan går gränsen för att du betalar för din bussresa. Reser du längre söderut verkar det vara helt gratis…..eller? Jag har hört vuxna människor svära över de jävla busschaufförerna som inte öppnat de bakre dörrarna, då det inte finns avstigande passagerare vid busshållplatsen. Men det finns folk som vill komma på. Trots att det inte finns någon “blippar-maskin” vid de bakre dörrarna. Att det är en med barnvagn som vill komma in där kan jag tycka är ok, men inte en fullt frisk människa som står och bankar på den bakre dörren. 

Till slut blev den dam som jag såg idag, tvungen att traska fram och gå på genom främre dörren. Hon fick blippa en biljett, men oj så många okvädningsord hon lät hagla över chauffören. Då jag hörde det hela kunde jag inte hålla tyst, utan sa till damen ifråga att chauffören gjorde helt rätt som inte öppnade bakdörren för eventuella fripassagerare. De är tillräckligt många ändå. Så bjöds även jag på några fula ord. 

Vid sluthållplatsen som vi hade som mål, tackade chauffören mig för att jag stöttat henne. Men det är ju inte henne personligen jag ville uppmärksamma. Det är detta numera helt utbredda kriminella beteende, denna stöld som begås dagligen av så många människor. Det är vår skatt som blir högre, våra busschaufförer färre. Jag förstår att det inte är ett yrke man satsar på. Vem kommer i fortsättningen att sitta bakom ratten på våra bussar? Är de bara de som inte platsar någon annanstans? Vad har de för ansvarskänsla? Kan de känna att de har en bra och trygg arbetsmiljö? Eller har denna yrkeskår börjat känna sig hotade av alla dessa kriminella som anser att bussen är till för dem, GRATIS? 

Jag ser föräldrar som kommer med hela familjer och inte en antydan till att betala för bussresan. Är de ute och fostrar sina barn om hur de ska agera i samhället? Detta anarkistiska beteende är så utbrett i Helsingborg idag att det är utom all kontroll. 

Låt våra politiker överta ansvaret och höja skatten för ALLA inkomsttagare inom kommunen med en tusenlapp i månaden och ge oss fria bussresor. Jag tror inte det blir billigare, men det hade förstärkt chaufförskåren, med både bra förare, ansvarskänsla och yrkesstolthet. Som det är just nu, kan jag förstå att varje dag som de sitter och ser alla dessa fripassagerare, det gör att de mår dåligt. Att de är förbannade . Detta gör dem inte till bra förare, snarare tvärtom. 

Jag åker gärna buss och norr om Trädgårdsgatan är dessa snyltåkare bara ett fåtal. Så då övergår resan till att vara ett trevligt inslag i vardagen. 

Nog om dessa tjuvar. 

Man brukar säga att man inte är sämre än att man kan ändra sig. Jag har ändrat mig. I förra veckan fick vi i vår brevlåda ett kuvert med röstkort! Vad är det nu då, frågade jag maken. Är det EU-val nu igen? Nej det är kyrkoval, svarade han. Jaså, det brukar jag inte vara så uppdaterad med. För att vara helt ärlig har jag nog aldrig röstat i detta val. Så det blev en snabb titt på valsedeln innan jag gjorde konfetti av den. Där stod alla uppgifter om min person och bostadsadress, så i dagar som dessa kan man aldrig vara för säker. Nu hade jag tagit det beslutet. 

Sedan gick det några dagar och vi fick mer information i brevlådan. Från en politisk organisation. Oj då, var det politik i kyrkovalet också? Hur insatt är jag i det? Ingenting. Nu sorterar det visserligen under den nationella politiken, inte den del som jag har hand om. Jag har hand om världsläget. Jag svär över de stora gubbarna med de små…hmm, de agerar som om de måste förstärka sina positioner på något sätt. Och ju mer de agerar desto mindre att komma med… så är i alla fall min uppfattning om dem. Många pojkar och män har i alla tider sett krig som ett bra sätt att visa framfötterna

Nu insåg jag att det inom den nationella sfären som kyrkovalet rör sig om, arbetades med politisk inriktning. Jag vill absolut inte se Jimmie Åkesson som närmsta arbetskompis med vår ärkebiskop!! Hjälp! Och jag som slängt röstkortet! Men med googles hjälp har jag nu funnit ut hur jag skriver ut ett nytt röstkort, och antagligen för första gången i mitt liv ska jag gå och rösta i kyrkovalet. Bara för att lägga en motröst och kompensera eventuella sverigedemokrater att få makt någonstans i mitt land. Så, som sagt, man är inte sämre än att man kan ändra sig.

Veckobladet från pensionärsklubben, med programmet för kommande vecka dök upp i min mailbox ganska tidigt förra söndagen. Jag läste och såg att denna veckas söndagspromenad skulle gå från Gantofta in till Raus kyrka. Det var längesedan vi gick den sträckan. Jag undrade om maken kände för att hänga på? Vi skulle hinna om vi skyndade oss. Packade en liten fikasäck och iväg. Ner till stationen och pågatåget ut till Gantofta. Väl där ner mot Råådalen och stigen på norra sidan om ån. Det var ett gäng raska pensionärer, och jag kände att uppförsbackarna blev jag akterseglad. Med det gjorde inte så mycket. Då vi gick i klungan av folk så pratades så mycket. Om böcker, om resor de gjort osv. Jag tror inte de noterade en enda blomma eller fågel. Så jag släppte gärna dem före mig, för att få se på hur detta vår gamla promenadstråk utvecklats sedan vi flyttade till stan. Vid rastplatsen blev det ändå gemenskap där vi fikade. Det blir nog inte fler promenader med det gänget. Det var som om man skulle tillryggalägga ett antal kilometer på kortast möjliga tid. Inte min melodi. Jag går hellre lite långsammare och samlar in en massa intryck. 

Sedan har det varit ytterligare en vecka med finväder. Det har blivit nästan förbjudet att sitta inomhus sådana dagar. Vi njuter av att vara oberoende av tider som ska passas, känner att det är faktiskt en fördel som vi pensionärer kanske inte tänker på att uppskatta. Men vi kan resa oss upp och säga att nu tar vi en promenad innan eftermiddagskaffet. Ifall det ska komma en skur senare ikväll, kan vi utnyttja dagen helt till vår glädje. Måndagen med bridge är ett måste. I onsdags började höstens stickkafé. Veckorna bara svischar förbi. 

Torsdagen sa jag att jag ville gå ner på stranden och ta ett dopp. Vid promenaden ner dit, passerade vi massor av björnbärssnår som inte var kalplockade ännu. Maken har även han en inneboende ekorre i sig, så han noterade att det skulle gå och plocka ihop en liter fina bär ganska lätt. Men var sak för sig, så doppet igår och bären idag. Plocka björnbär bör man planera så att man är klädd för det. Inga kortärmade skjortor eller shorts. Nej heltäckande klädsel. Det blev idag infruset så det räcker till vinterns muffins. Vi har med oss kaka till kaffet på bridgen, så det blir ofta muffins. Muffins med mycket kardemumma och bär, mums. 

Häromdagen satt maken och studerade en resebroschyr som kommit i brevlådan. Var han lite fundersam på en resa igen? Han sa då vår sommarbiljett var slut, och framförallt då vi kom från Norrland att nu räckte det med resandet. Okej, åldern tar ut sin rätt, tänkte jag. Jag får låta bli att tala om några resor i höst. Men så satt han där! Och frågade om priserna som stod angivna i broschyren var för två personer? Skrattande svarade jag att det hade väl varit synd om dem som kanske reser ensamma. Men jag hörde vad han menade, att allting är så dyrt. 

Jag påminde honom då om, att vi då vi avslutade vårt bilägande, räknade hem ett sparande på drygt tvåtusen kronor varje månad. Skatt, försäkring och garagekostnad betalade vi varje månad och det var vissa månader som vi överhuvudtaget inte rörde bilen. Så våra flygbiljetter till Norrland plus hyra av bil medan vi är däruppe, i år tre veckor, har vi kunnat ta av den potten som det avslutade bilägandet har renderat. 

Vi får väl se vad framtiden har att bjuda på. Ska vi hålla oss inom stadens gränser. Vi har ju fortfarande de nya busslinjerna att utforska. Jag hörde hur bridgekompisarna beklagade sig förra veckan, de visste inte hur de skulle ta sig från punkt A till B. Det duger inte att vara vilse i sin egen stad. Och för vår del kostar det ju ingenting att kolla upp hur bussarna går. Vi varierar gärna våra promenader utifrån olika busslinjers utforskning. Man kan hitta små oaser lite runtom i staden på det viset.