At our age, much of what is said is the kind of thing you react to with the comment: surely we’ve heard that before? And the older we get, the more ”repeats” occur. I feel that one should be careful to say it out loud, that we have been through this or that, with the fear of seeming nagging. The very first time someone thinks that what is being said is old leftovers, you get embarrassed. But it’s not that it’s ”old” news, it’s the fact that history repeats itself. Today, when I read the newspaper, it is the war in Ukraine that is overshadowing as usual.
Of course I’m looking for some small article about ”nine-eleven”, but I didn’t find anything about this. I gratefully hope that it has a less prominent place in history. Some things you want, but can’t forget. It is associated with a breaking point in many people’s naive belief in a peaceful world. However, articles about Chile and the fiftieth anniversary creep into my small local newspaper. Yes, today is 50 years since the coup took place. At the time, Chile was a distant, far away state in my mind. And my knowledge of world politics was zero. I don’t know what it was that made me think this or that at the time, but the papers carried daily reports of what was happening over there in South America. So little depending on the journalists’ way of describing the events, it probably had little effect on me. But did I read the right papers? You can you always wonder. However, the case is that no one can take rights over other people, never.
That same year, at the end of autumn, our king became ill and was cared for at the hospital in my city, and Sweden’s eyes were directed here. Even though I was the one in our family who was appointed to handle world politics, I was affected by this with a sick king even if it was domestic affairs.
With his demise, a young guy, “Tjabo”, was elevated to monarch. It was no surprise to him, he knew nothing other than that he would take over the representation of Sweden that his parents and grandparents had done. So it was accepted by both him and the Swedish people. With confidence we saw his accession to the throne.
But out in the world it was a lot of trouble. Television was so established in every household that we could follow the reports on spots of worrying kind around the world, where it was difficult to find a peaceful solution. My children were small and preferred to follow the children’s programs. This made the TV busy at children’s program time. But when they were nocturnal, people sat and followed the gunpowder smoke from many small worries.
What I was thinking about and trying to find information about was Kristallnacht. When was it? And what was it about? I mixed up Kristallnacht with Bartholomew’s Night. At this time I did not own a good encyclopedia. Our household finances hadn’t allowed for this…yet. And ask my parents, no it wasn’t that smart, because they seemed almost pissed off when I asked about this. Let forgotten be forgotten, they said. But it was not forgotten by me, not the word Kristallnacht. But what had happened and when? There was no explanation from their side, perhaps due to the fact that they had the feeling of not giving the right information. I have also, as the years have rolled on, suspected that there was a political stance on their part that had had to change with the passage of time. Kristallnacht in 1938 in Germany was perhaps an awakening for them, my parents? What do I know. It’s just speculation on my part. 85 years have passed and book burnings are still as relevant a way to express one’s opinions. Our oldest walker drivers probably remember the unrest that spread in Europe in those days. Despite the lack of www and Google.
Kristallnacht was just too delicate to ask. I wonder what they would have said if they were alive today? About these Koran burnings? Then I feel that they would have had an experience to weigh in as well, the one that later culminated in the whole Second World War.
As they say, history repeats itself. Where are we going? With new violent rulers and then I speak in the plural. They have different backgrounds and different positions but all have the same intentions, to usurp greater dominion. To get more minions and a greater pressure on the outside world.
For my part, I have a proposal: reject all the now submitted applications for burning, if it is the Koran, but allow them to burn some other religious scriptures. The Bible Talmud and other beautiful old fairy tales. Edda not to forget. Let them use this as fuel! Could be interesting with a little fair distribution. Is it as interesting for them then? Or do they blame something else? Make them show the world that they just wish they could fire a little, a little pyromania instead of other mania…
However, I hear my parents’ sigh within me; Have we heard them before? And yes, of course, there has been discussion about this phenomenon that history repeats itself. But how many times must it happen before we learn? ”When will they ever learn, when will they ever learn?” sang Pete Seeger and Peter, Paul and Mary and if I remember correctly Marlene Dietrich also sang that tune.
It’s been a long time since I heard someone sing a fight song. Sure, it was a nicer way to protest against all the crap going on in our world. Yes I said in OUR world. It is as much mine as these forces trying to take over everything.
Här är svenskan
Vid vår ålder är mycket av det som sägs sådant man reagerar på med kommentaren: visst har vi hört det förut? Och ju äldre vi blir desto fler ”repriser” förekommer. Jag upplever att man bör passa sej för att säga det högt, att vi har varit med om det eller det, med ängslan för att verka tjatiga. Redan första gången någon menar att det är gammal skåpmat det som sägs, blir man generad. Men det är JU inte det att det är ”gamla” nyheter, utan det faktum att historien upprepar sig. Idag då jag läser tidningen är det kriget i Ukraina som är överskuggande som vanligt.
Visst tittar jag efter någon liten artikel om ”nine-eleven”, men jag fann ingenting om detta. Tacksamt hoppas att jag att det fått en mindre framträdande plats i historien. Vissa saker vill man, men kan inte glömma. Det är förknippat med en brytpunkt i mångas naiva tilltro till en fredlig värld. Däremot smyger sig artiklar om Chile och femtioårsdagen in i min lilla lokaltidning. Ja ja, det är idag 50 år sedan kuppen ägde rum. På den tiden var Chile en avlägsen långt bort liggande stat i mitt medvetande. Och min kunskap om världspolitiken var lika med noll. Vad det var som fick mig att tycka si eller så på den tiden vet jag inte, men tidningarna innehöll dagliga rapporter om vad som hände där borta i Sydamerika. Så lite beroende på journalisternas sätt att beskriva händelserna hade det väl lite påverkan på mig. Men läste jag de rätta tidningarna? Kan man alltid undra. Dock är det så att ingen får ta sig rättigheter över andra människor, aldrig.
Samma år på höstkanten blev vår kung dålig och vårdades på Lasarettet i min stad, och Sveriges blickar riktades hitåt. Även om det var jag som inom vår familj var utsedd att sköta världspolitiken, påverkades jag av detta med en krasslig kung även om det var inrikesangelägenheter.
I och med hans frånfälle blev en ung kille, Tjabo, upphöjd till monark. Det var ingen överraskning för honom, han visste inget annat än att han skulle överta den representation av Sverige som hans föräldrar och farföräldrar gjort. Så det accepterades av både honom och svenska folket. Med tillförsikt såg vi hans trontillträde.
Men ute i världen jäste det. TV var så etablerad i varje hushåll så vi kunde följa reportagen om oroshärdar runt om i världen, där det v ar svårt att hitta en fredlig lösning. Mina barn var små och följde helst barnprogrammen. Detta gjorde TVn upptagen vid s.k. Bullibumpa-tid. Men då de var nattade satt man och följde krutröken från många små oroshärdar.
Vad jag tänkte på och försökte leta information om var Kristallnatten. När var den? Och vad rörde det sig om? Jag blandade ihop Kristallnatten med Bartolomeinatten. Vid denna tid ägde jag inte ett bra uppslagsverk. Vår hushållsekonomi hade inte tillåtit detta … ännu. Och fråga mina föräldrar, nej det var inte så smart, för de verkade närmast bli förbannade då jag frågade om detta. Låt glömt vara glömt, menade de. Men det var inte glömt av mig, inte ordet Kristallnatten. Men vad hade hänt och när? Det blev ingen förklaring från deras sida, kanske beroende på att de hade känslan av att inte ge rätt information. Jag har även allt efter som åren rullat på, misstänkt att det fanns ett politiskt ställningstagande från deras sida som hade fått ändras med tidens gång. Kristallnatten 1938 i Tyskland blev kanske ett uppvaknande för dem, mina föräldrar? Vad vet jag. Det är bara spekulationer från min sida. 85 år har gått och bokbränningar är fortfarande lika aktuellt sätt att visa sina åsikter. Våra äldsta rullatorstyrare minns förmodligen oron som spreds i Europa dessa dagar. Trots avsaknad av www och Google.
Kristallnatten var bara så ömtåligt att fråga om. Jag undrar vad de hade sagt om de levt idag? Om dessa koran-bränningar? Då känner jag att de hade haft en erfarenhet att väga in också, den som senare utmynnade i hela andra världskriget.
Som man säger historien upprepar sig. Vart är vi på väg? Med nya våldshärskare och då talar jag i pluralis. De har olika bakgrunder och olika ståndpunkter men alla har samma intentioner, att få tillskansa sig större herravälde. Att få fler underhuggare och ett större tryck på omvärlden.
Jag för min del har ett förslag: avslå alla nu lagda ansökningar om bränningar, om det är koranen, men tillåt att de bränner lite andra religiösa skrifter. Bibeln Talmud och andra vackra gamla sagoberättelse. Eddan inte att förglömma. Låt dem få använda detta som bränsle! Kan väl vara intressant med lite rättvisefördelning. Är det lika intressant för dem då? Eller skyller de på annat? Få dem att visa omvärlden att de bara önskar få elda lite, lite pyromani istället för annan mani…
Jag hör dock inom mej mina föräldrars suck om; Har vi hört dem förut? Och ja visst har man diskuterat om detta fenomen att historien upprepar sig. Men hur många gånger skall det ske innan vi lär oss? ”When will they ever learn, when will they ever learn?” sjöng Pete Seeger och Peter, Paul and Mary och om jag inte minns alldeles fel sjöng även Marlene Dietrich den melodin.
Det var länge sedan jag hörde någon sjunga en kampsång. Visst var det ett trevligare sätt att protestera mot allt skit som händer i vår värld. Ja jag sa i VÅR värld. Den är lika mycket min som dessa krafter som försöker ta över allt.