Jönssonminnen.se

Awaiting for some story from me? I can not say stories is finished, only I have no one in mind. Have to dig in my memory and think if there is some one according to the autumn. Most memories from my childhood is from summer spring and winter. those winters when we had got some snow. When we were able to go skiing or skating. Not every winter it was possible because some winters it never became that cold we got some ice or snow. 

When we walk our daily walks I use to think about those winters when I grew up. We pass areas where I sprained my ankles several times every winter before I achieved the skill skating. The ponds around the funeral chapel was the most popular skating places we appreciated as kids. The chapel is surrounded by this moat, but I can not remember it was possible to skate around the whole chapel.

But the autumns I can not remember that much from. Probably because we started the school and the time was occupied with new classmates and new books and aims. The stay outdoors was less than during summer. A different way of life. Visiting the library downtown was a “daywork” after school. It was dark before I arrived home from library, and the weather often rainy and cold.

When we nowadays walk in sunshine in middle of day I feel as a discovery, those sunny days. Where were they when I grew up? Realise at that time I sat indoors in school. We had a week free around Halloween but it was named as potato-holiday. I can not remember I never have harvest a single little potato during those days. But the sleeping mornings we never refused. Maybe harvesting of some late apple in our garden. But most outdoor work finished at this time a year. 

My hip has been sore since we arrived home from cottage, so my walkings is very slow and with many rests. My walker allows me to sit for a while to the cramp in my leg disappear. And I am able to study every blade of grass and plants. Not just study, trying to remember their names, the plants. The different kind of grass I have decided to leave to my next life. Grass has so many different kinds I am not able to learn in this lifetime. 

But most plants makes me forced to remember their names. Probably you think I am a fool, and I agree. But this fool can not resist. Many years ago I saw a TV-series, there was an old man who knew all names in calendar. The children loved to tease him by shout a date i.e. first of August and before the old man had even thought why this date was shouted out, he had answered the shout: Per! He was seen as the village idiot, but I think he wasn’t more idiot than I am. What guarantees that is! But when I sit on my walker and search in my mind for a name at a flower I haven’t seen for some years, I feel as that village idiot. Regardless I can not stop to search for the name of the flower. And yesterday I found a flower I never have seen in my life. My spouse pointed at a flower and asked me; what is it? 

First of all I didn’t see any flower just a green plant. And in late October it is not many fresh plants. So my first answer was, I don’t know. But same moment I said those words, I reacted. Normally I don’t refuse to answer anything about my beloved flowers like that: I don’t know! So I took some steps nearer the green plant and stared at it. Suddenly I saw it was a blue flower! And I told him it is a blue flower. That, he meant, was obvious to him. Once again I looked at the flower and saw a plant I wasn’t sure of. Started to give some suggestions about potato plants and its related kind of flowers. We stood there and spoke about; that flower we had in our garden, the weed. What was its name? We looked at each other and waited for the name…. I thought my spouse as the gardener should know its name, and he thought as the flower lover I am, knew the name. None! Not a sound over our lips! Those silent moments seems to be more and more frequent. But we have all time in the world. Nothing hurry us. During the remaining walk back home we tried some names but no one was accepted as the right one. 

Today Sunday some names popped up in our brains. And when we started to look them up in my flower book I found at last the flower we saw yesterday. In Swedish ”Ballon flower”, a plant as I said I never have seen before. We took some picture and this story is as a documentary to my discovery.

During the continuing walking my husband told me he had seen a bullfinch last time he walk this path. Oh I said, what a sign of autumn. I envied him a little, and I asked if it was a he- or she-bird. A silence followed and I became confused. What was the problem, I asked? Don’t you know the difference between the sex at that bird? One of the easiest birds to determine the sex of. No, it was not the problem, the problem was he remembered the wrong name of the bird. It was a such one; you know the Lord cleaned his brushes against when he had painted our birds. 

Ha ha, I know very well his memory slots. My head is full of such ones. He spoke about chaffinch instead of bullfinch. But as we agreed – finch as a finch.

the Swedish here

Väntar du på en berättelse från mig?  Jag kan inte säga att berättelser är slut, bara jag har ingen i åtanke.  Måste gräva i mitt minne och tänka om det finns något som handlar om hösten.  De flesta minnen från min barndom är från sommar, vår och vinter.  Detta vintrar när vi hade fått lite snö.  När vi kunde åka skidor eller skridskor.  Inte varje vinter det var möjligt eftersom vissa vintrar det aldrig blev så kallt att vi fick någon is eller snö.

 När vi går våra dagliga promenader brukar jag tänka på de vintrarna när jag växte upp.  Vi passerar områden där jag stukade anklarna flertal gånger varje vinter innan jag uppnådde skickligheten att åka skridskor.  Dammarna runt begravningskapellet var de populäraste skridskoplatserna vi uppskattade som barn.  Kapellet är omgivet av denna vallgrav, men jag kan inte minnas att det var möjligt att åka skridskor runt hela kapellet.

Däremot höstarna kan jag inte komma ihåg så mycket från.  Förmodligen för att vi startade skolan och tiden var upptagen med nya klasskamrater och nya böcker och mål.  Utevistelsen var mindre än under sommaren.  Ett annat sätt att leva.  Att besöka biblioteket i centrum var ett ”dagsverke” efter skolan.  Det var mörkt innan jag kom hem från biblioteket och vädret ofta regnigt och kallt.

 När vi numera går i solsken mitt på dagen känner jag det som en upptäckt, de soliga dagarna.  Var var de när jag växte upp?  Inser då att jag satt inomhus i skolan.  Vi hade en ledig vecka runt Halloween, den fick namnet potatislov.  Jag kan inte minnas att jag någonsin har skördat en enda liten potatis under dessa dagar.  Men sovmorgnarna uppskattade vi.  Kanske skörd av något sent äpple i vår trädgård.  Men det mesta utomhusarbetet hade avslutats vid den här tiden på året.

 Min höft har varit besvärlig sedan vi kom hem från stugan, så mina promenader är väldigt långsamma och med många vilostunder.  Min rullator gör det möjligt för mig att sitta en stund tills krampen i benet försvinner.  Och jag kan studera varje grässtrå och växter.  Inte bara studera, försöka komma ihåg deras namn, växternas. Gräset har jag bestämt mig för att lämna studierna runt till mitt nästa liv.  Gräs har så många olika sorter som jag inte kan lära mig dem under den här livstiden.

 Men de flesta växter gör att jag tvingar mig komma ihåg deras namn.  Förmodligen tror du att jag är en dåre, och jag håller med.  Men den här dåren kan inte motstå.  För många år sedan såg jag en tv-serie, det var en gubbe som kunde alla namn i kalendern.  Barnen älskade att reta honom genom att skrika ett datum, t.ex. “första augusti”, och innan gubben ens hade tänkt på varför detta datum ropades, hade han svarat de ropande: Per!  Han sågs som byns idiot, men jag tror att han inte var mer idiot än jag.  Vilka garantier är det nu är!  Men när jag sitter på min rullator och i tankarna söker efter ett namn på en blomma som jag inte har sett på några år, känner jag mig som den där bynfånen.  Oavsett det, kan jag inte sluta leta efter blommans namn.  Och igår hittade jag en blomma som jag aldrig sett i hela mitt liv.  Min make pekade på en blomma och frågade mig;  Vad är det?

 Först och främst såg jag ingen blomma bara en grön växt.  Och i slutet av oktober är det inte många färska växter.  Så mitt första svar var, jag vet inte.  Men i samma ögonblick som jag sa de orden reagerade jag.  Normalt vägrar jag aldrig svara på något sånt om mina älskade blommor;  att jag inte vet!  Så jag tog några steg närmare den gröna växten och stirrade på den.  Plötsligt såg jag att det var en BLÅ blomma!  Och jag sa till honom att det är en blå blomma.  Det, menade han, var självklart för honom.  Återigen tittade jag på blomman och såg en växt som jag inte var säker på.  Började ge några förslag om potatisväxter och dess släktingar.  Vi stod där och pratade;  den blomman vi hade i vår trädgård, ogräset.  Vad hette den?  Vi tittade på varandra och väntade på namnet skulle dyka upp i huvudet på någon av oss….  Jag tyckte att min make som trädgårdsmästare borde veta dess namn, och han tyckte att jag som blomälskare visste namnet.  Ingen!  Inte ett ljud över våra läppar!  De där tysta stunderna verkar vara mer och mer frekventa.  Men vi har all tid i världen.  Ingenting skyndar på oss.  Under den återstående promenaden hemåt provade vi några namn men ingen accepterades som den rätta.

 Idag söndag dök det upp några namn i våra hjärnor.  Och när vi började slå upp dem i min blomsterbok hittade jag äntligen blomman vi såg igår.  I Ballongblomma, en växt som jag sa jag aldrig sett förut.  Vi tog en bild och den här historien är som en dokumentär till min upptäckt.

 Under fortsatta promenaden berättade min man för mig att han hade sett en domherre förra gången han gick denna väg.  Åh sa jag, vilket hösttecken.  Jag avundades honom lite, och jag frågade om det var en han- eller hon-fågel.  En tystnad följde och jag blev förvirrad.  Vad var problemet, frågade jag?  Vet du inte skillnaden mellan könet på den fågeln?  En av de enklaste fåglarna att avgöra könet på.  Nej, det var inte problemet, problemet var att han kom ihåg fel namn på fågeln.  Det var en sådan;  du vet som Herren rengjorde sina penslar mot när han hade målat våra fåglar.

 Ha ha, jag känner mycket väl till hans minnesluckor.  Mitt huvud är fullt av sådana.  Han talade om bofink istället för domherre.  Men som vi kom överens – fink som en fink.

Today the English above

Söndagmorgon. Solen tvekar fortfarande klockan tjugo i elva. Så här i oktober brukar dagarna vara vara betydligt kortare än sommardagarna. Vi har ju trots allt passerat höstdagjämningen med en månad. Men brittsommaren/indiansommaren detta år har varit så trevlig och inbjudande till små promenader och utflykter, att de flesta av oss inte insett att vi är inne i det mörka dystra vinterhalvåret. Nu idag verkar det som om solen väntade på att jag skulle vakna till liv. Det är man ju tacksam för, att man är solsystemets medelpunkt. 

Lätt nedlåtande undrar jag om dagens blaska är ledig då jag kommer till ett frukostbord som tydligt är halvfärdigt avätet. Det gäller att ta på sig den där attityden innan maken får fram ett ljud om ”god middag”. Små-kivandet oss emellan är en ständig kamp – vem av oss som kan hitta på de smartaste och roligaste kommentarerna. Visserligen är jag inte så rapp i skallen så här nyuppstigen, så småpratet går lite trögt. 

Nuförtiden handlar det mest om de där konstiga pauserna som uppkommer i vårt vardagsprat. De som avslöjar att ett ord fattas – inne i huvudet på den som talar. Ett vanligt vardagsord. Inget konstigt svåruttalat, bara ett alldeles vanligt ord. Båda lider av detta tappabort-ord-syndrom. Det innebär att vi har förståelse för varandra, och respekterar de pauser som uppstår. Förr i tiden talade man om pinsamma pauser som uppstod då någon tappade tråden för ett ögonblick i samtalet. Då det blir sådana pauser tar vi det som en utmaning att hålla kvar temat i samtalet medan man hittar ordet eller lämplig synonym. Känner inte dem som pinsamma, snarare en gemensam vardagstrivialitet. Trögheten i samtalen generar oss inte, det som är mest genant är att efter en längre tankepaus – med fullkomlig tystnad, plötsligt samtalet återupptas, då ordet hittats i de djupaste hjärnvindlingarna, att den andre av oss har glömt att vi är mitt i en diskussion! Jösses, vad talade vi om? 

Ingen av oss sitter helt overksam under tiden vi samtalar. Det sneglas på de senaste nyheterna eller vilka annonser son påkallar uppmärksamhet i våra iPads. Man vill ju vara uppdaterad vad som händer i världen. Så genansen hamnar hos den väntande oftare än hos den som för tillfället förde ordet – det ord som borttappades för en stund – och nu ersatts med något liknande. 

Efter lite tidningsläsande frågar jag maken hur det är med hans ”kåsen-het”, ett ord som väckte debatt under gårdagens samtal med brorsan. Han, brorsan menade att jag skulle prata ”redigt”, inte sån där norrländska… jag fick förklara för honom att det var hans egen barndomsdialekt jag talade. Ren Stattena-dialekt, då jag sa att maken känt sig ”kåsen”. Protester från brorsan gjorde att jag blev tvungen att forska om detta ord ”kåsen”. En halvtimme senare kunde jag både SMS:a och maila skärmdumpar från böcker utgivna på ämnet ”Skånska ord”. Som svar anlände ett ”Tack”, inget aha eller jaha du…. 

Dagens ”kåsenhet” hos maken är mindre men inte borta. Visst händer det lite nu och då att man känner sig lite risig, lite lätt hostig. En irritation i hals och svalg som man undrar om man har någon förkylning på gång. Körtlarna på halsen lätt förstorade. Handen far upp i pannan för att konstatera att man inte har någon feber. Inte trött, inte frusen. Bara halvsjaskig. Efter dessa Corona tider har man förmodligen blivit ännu mer uppmärksam på dessa svaga – men ändock – symptom. 

Dagens tidning innehåller ännu en artikel om en skribents tyckande och låtande om en viss rondellhund. Jag följer dessa inlägg, eftersom jag har en väldigt bestämd åsikt om detta sätt att uttrycka sig. Då meningen med det hela var att gå ut i offentligheten med åsikter som tydligt uttrycker förringande om andras religion. Jag är själv är uppväxt i ett helt ateistiskt hem. Föräldrarna förklarade att detta var den enda vettiga tron, ateismen, blev jag redan då tvehågsen. Hur visste de att det var så? Samtidigt hörde jag dem säga, folk får tro vad de vill, men…. 

Jag har än idag vid hög uppnådd ålder inte riktigt fått klart för mig hur de ville ha det… 

Trots allt, var det detta faktum de sände ut mig i livet med. Ska vi snacka om taskig barndom?  Nej det ska vi inte. Men förstå mig, om jag blivit en språk- och vad menar de – polis. Jag är ingen vän av terrorhandlingar som utförs i profeters anda, men jag kan inte förstå vad de har med en hel trosuppfattning att göra. Att man hänvisar till att den eller den profeten inte gillar andra trosbekännelser och samtidigt attackerar med olika attentat, har ingenting med religionen att göra. Enbart kriminellt och brottsligt mot dina medmänniskor. 

Därför har rondellhundar ingenting att göra i debatter i tidningar eller media. De är skapade för ENDAST en sak. De är ett hot mot ALL form av demokrati. Och yttrandefriheten som åberopas är av det slaget att de vill ha igång ett ordkrig. Jag vet inte om ett ordkrig är bättre än alla dessa andra motsättningar som vi läser och förfäras om dagligen i media. Lite som småbarnen då de förklarar; de var han som började…

Kolla! Nu har de även fått igång mig! Till att tycka och tänka. Jag som anser att diskussionen som uppstått efter en känd ”konstnärs” bortgång borde aldrig uppstått. Diskussionen avslöjar alldeles för många åsikter som aldrig borde ha varken uttalats eller tryckts. Fy mig, nu ska jag låta min mun få socker….

Here the English text

Sunday morning.  The sun still hesitates at twenty before eleven.  Like this in October, the days tend to be significantly shorter than the summer days.  After all, we have passed the autumn equinox by one month.  But the latesummer / Indian-summer this year has been so pleasant and inviting to small walks and excursions, that most of us have not realised that we are in the dark gloomy winter.  Now today it seems as if the sun was waiting for me to wake up to life.  I am grateful for that, being the center of the solar system.

 Slightly condescending, I wonder if today’s newspaper is free when I come to a breakfast table that is clearly eaten, half of it.  It is important to take on that attitude before the husband makes a sound about ”good day, not good morning”.  The small quarrel between us is a constant struggle – who among us can come up with the smartest and funniest comments.  Admittedly, I’m not that quick in brain this early, so the small talk is a bit sluggish.

 Nowadays, it’s mostly about those strange pauses that arise in our everyday conversation.  Those who reveal that a word is missing – inside the head of the speaker.  A common everyday word.  Nothing strangely difficult to pronounce, just a very ordinary word.  Both suffer from this drop-word syndrome.  This means that we understand each other, and respect the breaks that arise.  In the past, people talked about embarrassing pauses that arose when someone dropped the thread for a moment in the conversation.  As there are such pauses, we take it as a challenge to keep the theme in the conversation while finding the word or suitable synonym.  Do not feel them as embarrassing, rather a common everyday triviality.  The inertia of the conversations does not bother us, the most embarrassing thing is that after a long pause for thought – with complete silence, the conversation suddenly resumes, when the word is found in the deepest brain twists, that the other of us has forgotten that we are in the middle of a discussion!  Geez, what were we talking about?

 None of us sit completely idle while we talk.  Mostly we looks at the latest news or which ads are attracting attention in our iPads.  You want to be updated on what is happening in the world.  So the embarrassment ends up with the waiting person more often than with the one who was currently the talker – who dropped the word for a while – and has now been replaced it with something similar.

 After some newspaper reading, I ask my husband how it is with his ”kåsen-het”, a word that aroused debate during yesterday’s conversation with his brother.  He, my brother, meant that I should speak odd words, not like that from Norrland… I had to explain to him that it was his own childhood dialect I was speaking.  Pure Stattena dialect, when I said that my husband felt ”kåsen”.  Protests from my brother meant that I had to research this word ”kåsen”.  Half an hour later, I was able to both text and email screenshots from books published on the subject ”Scanian words”.  In response, a ”Thank you” arrived, nothing aha or  oh yeah….

 Today’s ”kåsenhet” with the husband is smaller but not gone.  Of course it happens a little now and then that you feel a little weak, a little slightly coughy.  An irritation in the throat that you wonder if you have a cold on go.  The glands on the neck are slightly enlarged.  The hand goes up in the forehead to state that you have no fever.  Not tired, not frozen.  Just half shabby.  After these Corona times, people have probably become even more aware of these weak – but still – symptoms.

The daily news contains another article about a writer’s opinion and thoughts about a certain “patrol dog”.  I follow these posts, because I have a very definite opinion about this way of expressing myself.  Then the whole point was to go out in public with opinions that clearly express contempt for the religion of others.  I myself grew up in a completely atheistic home.  My parents explained that this was the only sensible belief, atheism, I was already hesitant.  How did they know it was so?  At the same time I heard them say, people can believe what they want, but….

 Even today, at a very old age, I have not really understood how they wanted me to think…

 After all, it was with fact like this they sent me into life.  Shall we talk about shitty childhood?  No, we will not.  But understand me, if I became a language – and “what do they mean” – police.  I’m not a fan of terrorist acts performed in the spirit of prophets, but I can not understand what they have to do with a whole conception of faith.  That one refers to the fact that this or that prophet does not like other creeds and at the same time attacks with various assassinations has nothing to do with religion.  Only illegalities and criminal acts against your fellow human beings.

 Therefore, “patrol dogs” have nothing to do with debates in newspapers or the media.  They are created for ONLY one thing.  They are a threat to ALL forms of democracy.  And the freedom of speech that is invoked is of the kind that they want to start a war of words.  I do not know if a war of words is better than all these other contradictions that we read and are horrified about daily in the media.  A bit like the toddlers when they explain;  they were the one who started…

 Check!  Now they have even got me started!  To think and thought.  I who believe that the discussion that arose after the death of a famous ”artist” should never have arisen.  The discussion reveals far too many opinions that should never have been expressed or published.  Ashamed of me, now I’m going to let my mouth get sugar….

I woke up with a sound I recognise as something I have heard earlier, but what was it? Someone told me he/she wanted talk to me. I listened and tried to understand who was speaking to me? And why didn’t this someone tell about the errand. Just repeatedly nagging about ”you have to answer, I maybe have something important to tell you, you have to answer…please answer NOW…”. This sentence I think I heard at least twice, maybe trice. Slowly I woke up and understood it was a phone call at my phone. It is the calling signal at my phone, this signal someone maybe has something important to tell… Who called in middle of my night? I stood up and realised the time wasn’t any night anymore. It was 11.05 am. But as it is Sunday we are allowed to have sleeping mornings. Just as Alfred the peasant boy sings about his Sunday sleeping mornings, the priest can sleep late all weekdays but Sundays, but decent people starts their working early rest of the week. So Sunday we turn over in bed and take another nap when the weather is grey and clock is too early. 

I was too slow to answer the phone call. I decided to leave the bed and put some clothes on. Check if there was some coffee left at the coffeepot and if spouse had read his newspaper. Before first cup of coffee I wasn’t too keen to call and ask about the phone call. 

When i sat with the news, I got stuck with another word I see once a while. Pragmatic! If you are to be truthful, how often do you use that word when you speak; pragmatic? Some words I refuse to use, is mostly I haven’t any idea of its real signification. Therefore I avoid those words. As the word in my latest chat, the culture word. 

Now I had to look up the word “pragmatic” and got an explanation which told me – perception that claims that truth is dependent on its usefulness or fertility; pragmatic attitude!

Oh, how I envy those people who can look up those difficult words and immediately say; oh my God, so simple it is…I didn’t think of it. I use to think; well, and where can I do another request and get and answer what this humble-mumble means?

I read and wondered. Sipped my hot coffee and ate my fresh toast with apricot jam. Continue the reading, and suddenly I noticed the coffee also tasted fresh. I squinted at my spouse to see if he also have had a sleeping morning? Was his hair water combed and still wet? No, he handed over the newspaper when I entered the kitchen, he had been up for some time by then. When he saw my pensive look, he told me he had made a pot of new brewed coffee, because he knows what I dislike old coffee, either in thermos or had been kept hot at a hot plate. 

I am as a spoiled child, I know. And I have the sense to appreciate it. 

The phone rang again, and this time I answered. My sister in law wanted to discuss the book I had spoke about. What book I wondered, the last one she said. And I had to try and recall, when did we speak about books last time? And in what context? 

In situations like this I don’t want to show my beginning ageing and reveal my bad memory. So I tried and carefully speak about my latest read book. But no, I heard it was wrong…. When did we last speak book? I think it is month ago. We have spoken knitting, instructions of knitting, moose hunting, baking bread, shopping winter clothes and fishing. Not any books latest month. I didn’t want to confess my bad memory. So a question about the weather saved me for a while, and now I was reminded of our long country and up north they had much shorter days by now. It is grey days before they get any snow, this snow as seems getting the days lighter and life easier to live. 

I mentioned the book again, and by now I got the answer she just had read my last tale about the book circle. The title on that book I read last Sunday, I had to look for it. By now I am already at the last pages in next book, but she got the answer what she wondered about. And we have had a nice chat about weather wind families and relatives. Completed the call with a promise to send some pictures from nature, to show about the autumn. 

Returned to my last not read pages in newspaper. Drunk the second cup of coffee, which still tasted very good, despite my slow breakfast/brunch.  Spouse looked at me and said, are we going to do the medical work today? I looked at him and realised it was high time to do the work I do once per every four week, put my pills in a special box for my medications. 

Okay, I fetched the box with medicines. And that special tool we have to push out the pills from its blister pack. 394 pills in four weeks it is what an old lady as I consumes. If I make a quick estimate, it is less than 100 pills a week. Keeps my body going and my brains not too much occupied with pity and pain. Most of my needs for medicine is because of welfare diseases, so who am I to complain and not to be ashamed. 

This huge sum of pills was made very quickly today, and when we were finished I asked if we should do his medicine sharing as well. An old man at eighty years and just have 21 pills per week, that job with his medicine is fast done. When I said pick your box with medicine and we do that job as well, he answered it was done. What? So early in the morning and he already had done a whole day work. He replied it wasn’t early and he had waited for me to show for hours. There had been a lot of time doing that boring job and read news and and and… probably I was supposed to be ashamed over my sleeping morning, but I am not. It is very healthy to change our habits occasionally, not do same thing every day and every hour. 

Now I also have written this chat before lunch which I enjoyed at 3.30 pm. The punishment for my lazy life will be a very short afternoon. Have to cope with that.

Här är svenskan

Jag vaknade av ett ljud som jag känner igen, något jag har hört tidigare, men vad var det?  Någon sa till mig att han/hon ville prata med mig.  Jag lyssnade och försökte förstå vem som talade till mig?  Och varför berättade inte denne någon om ärendet.  Bara tjata upprepade gånger om ”du måste svara, jag har kanske något viktigt att berätta, du måste svara … snälla svara NU…”.  Den här meningen tror jag att jag hörde minst två gånger, kanske tre gånger.  Sakta vaknade jag och förstod att det var ett telefonsamtal på min telefon.  Det är ringsignalen på min telefon, den här signalen någon kanske har något viktigt att berätta … Vem ringde mitt i natten?  Jag reste mig upp och insåg att det inte var någon natt längre.  Klockan var 11.05.  Men eftersom det är söndag får vi ha sovmorgnar.  Precis som Alfred, bonddrängen som sjunger om sina söndagsmorgnar; prästen kan väl sova hela måndagen men, för en fattig bonddräng börjar knoget igen.  Så söndag vänder vi på oss i sängen och tar en tupplur igen när vädret är grått och klockan är för tidig.

 Jag var för långsam för att svara på telefonsamtalet.  Jag bestämde mig för att lämna sängen och ta på mig lite kläder.  Kontrollera om det fanns lite kaffe kvar vid kaffekannan och om maken hade läst sin tidning.  Innan den första koppen kaffe var jag inte så angelägen om att ringa och fråga om telefonsamtalet.

 När jag satt med nyheterna fastnade jag för ett annat ord jag ser då och då.  Pragmatisk!  Om du ska vara ärlig, hur ofta använder du det ordet när du talar;  pragmatisk?  De flesta ord jag vägrar att använda beror på att jag troligtvis inte har en aning om dess verkliga betydelse.  Därför undviker jag dessa ord.  Som ordet i min senaste chatt, kultur-ordet.

 Nu var jag tvungen att slå upp ordet ”pragmatisk” och fick en förklaring som berättade för mig – uppfattning som hävdar att sanningen är beroende av dess användbarhet eller fertilitet;  pragmatisk inställning!

 Åh, vad jag avundas de människor som kan slå upp de svåra orden och direkt säga;  herregud, så enkelt är det … jag tänkte inte på det.  Jag brukar tänka;  Tja, och var kan jag göra en annan förfrågan och få och svar på vad detta humble-mumble betyder?

 Jag läste och undrade.  Smuttade på mitt varma kaffe och åt min färska toast med aprikossylt.  Fortsätt läsa, och plötsligt insåg jag att kaffet också smakade färskt.  Jag sneglade på min make för att se om han också har haft en sovmorgon?  Var hans hår vattenkammat och fortfarande blött?  Nej, han lämnade över tidningen när jag kom in i köket, han hade varit uppe ett tag då.  När han såg mitt fundersamma kollande berättade han för mig att han hade fixat en kanna med nybryggt kaffe, för han vet vad jag ogillar gammalt kaffe, antingen i termos eller om det hade hållits varm på en värmeplatta.

 Jag är som ett bortskämd barn, jag vet.  Och jag har vett att uppskatta det.

 Telefonen ringde igen, och den här gången svarade jag.  Min svägerska ville diskutera boken jag hade talat om.  Vilken bok undrade jag, den sista sa hon.  Och jag var tvungen att komma ihåg, när pratade vi om böcker sista gången?  Och i vilket sammanhang?

 I sådana här situationer vill jag inte visa mitt åldrande och avslöja mitt dåliga minne.  Så jag försökte noggrant tala om min senaste lästa bok.  Men nej, jag hörde att det var fel ….  När talade vi bok sist?  Jag tror att det är månader sedan.  Vi har talat stickning, instruktioner om stickning, älgjakt, bakning av bröd, shopping av vinterkläder och fiske.  Inga böcker senaste månaden.  Jag ville inte erkänna mitt dåliga minne.  Så en fråga om vädret räddade mig ett tag, och nu blev jag påmind om vårt långa land och att norrut hade de mycket kortare dagar nu.  Det är gråa dagar innan de får snö, den här snön tycks göra dagarna ljusare och livet lättare att leva.

 Jag nämnde boken igen, och nu fick jag svaret att hon precis hade läst min sista berättelse om bokcirkeln.  Titeln på den boken läste jag i söndags, jag var tvungen att leta efter den.  Nu är jag redan på de sista sidorna i nästa bok, men hon fick svaret det hon undrade över.  Och vi har fått en trevlig pratstund om väder, vind, familjer och släktingar.  Vi avslutade telefonsamtalet med ett löfte om att skicka några bilder från naturen, för att visa hur långt hösten kommit.

 Återvände till mina senast olästa sidor i tidningen.  Drack den andra koppen kaffe, som fortfarande smakade väldigt bra, trots min långsamma frukost/brunch.  Maken tittade på mig och sa, ska vi göra det medicinska arbetet idag?  Jag tittade på honom och insåg att det var hög tid att göra det jag gör en gång var fjärde vecka, lägga mina piller i en specialbox för mina mediciner.

 Okej, jag hämtade lådan med mediciner.  Och det specialverktyget måste vi pressa ut pillerna från sin blisterförpackning.  394 piller på fyra veckor är det vad en gammal dam som jag konsumerar.  Jag gör en snabb uppskattning är det mindre än 100 piller i veckan.  Håller min kropp igång och min hjärna inte alltför upptagen av självmedlidande och smärta.  De flesta av mina behov av medicin är på grund av välfärdssjukdomar, så vem är jag att klaga och inte skämmas.

 Denna enorma mängd piller gjordes väldigt snabbt idag, och när vi var klara frågade jag om vi också skulle göra hans medicindelning.  En gammal man på åttio år och bara har 21 tabletter per vecka, det jobbet med hans medicin är geschwint gjort.  När jag sa; plocka fram din låda med medicin så gör vi det jobbet också, svarade han att det var klart.  Vad?  Så tidigt på morgonen och han hade redan jobbat ett helt dagsverke.  Han svarade att det inte var tidigt och han hade väntat på att jag skulle visa mig i timmar.  Det hade varit mycket tid att göra det tråkiga jobbet och läsa nyheter och och och … förmodligen skulle jag skämmas över min sovmorgon, men det gör jag inte.  Det är mycket hälsosamt att ändra våra vanor ibland, inte göra samma sak varje dag och varje timme.

 Nu har jag också skrivit den här chatten före lunch som jag njöt av vid 15.30 -tiden.  Straffet för mitt lata liv blir en mycket kort eftermiddag.  Måste klara av det.

What do you mean when you say ”culture”? In my ears it always sounds as something the upperclass use as a time-killer, when days have more hours to fill. I have never felt as l have any need for culture, my life is fulfilled as it is with all pursuit I find out is in need for me to do. Culture is for this people who is brought up in homes where both theatre-going’s and opera was usual everyday life. When I was a teenager the visits at a cinema was filled with a feeling of luxury. My pocket money was all gone, but I had seen a movie. It was possible for me to participate in talk about that movie next week. And if someone in those days had named my cinema visit as a cultural deed, I am sure I had refused. Not denied the fact I had been at cinema, but it was culture deed, I had denied. Rubbish, it was just such a “simple” joy, we children could afford. Just an ordinary afternoon joy a Sunday during falls and winters. If someone at that time had said to me I had joined any “culture” I had refused their say. Cinema wasn’t any culture, it was a cinema. 

All my life I have been convinced I am an ordinary simple girl without any needs of culture. Ordinary life has been enough for me. Not without a small feeling of jealousy I have heard people speak about their travelling or visits at those performance at opera house. But I have tried to persuade myself I haven’t the right clothes or economy for this kind of gaiety. And culture like book circles is high above my knowledge, I have thought. Who I am to discuss my taste of literature, me who read those detective novels who is on top of the sellers list. That isn’t any culture named to become extradited, but have been my favourite reading most of my life. 

Some weeks ago there was an advertisement in our daily newspaper about a “book circle”. Everything about any books I read and this one tempted me. The first meeting at the circle was about a book by, and with one of my latest favourite authors. I have lived that long, I realise even authors get retired and even pass away, they don’t fulfils my reading needs and publish new books anymore. Therefore I am wide open when a debut author is presented. 

The book circle in my newspaper was about an author I already had read some books by. But I was curious to meet him and listen to him. I sent in my registration of interest, and I got a book sent home to me, the latest by this author, published earlier this year. The book arrived Saturday morning and I realised the weekend became occupied reading the book. Didn’t want to go to the meeting and not read the entire book. Fortunately the weather wasn’t too nice. It was easy for me to spend my days in sofa corner. And I also knitted half a stocking. 

Yesterday evening I went for the get-together. Must admit I was a little anxious what people I should meet there. Were they highly intelligent people with a lot of books read during years? But I have read a huge sum of books too. Were they very good to speak, analyse and socialize with the author and the other participants? When I sat and waited outside the building before the meeting started, a lady approached towards me and asked if I intended to go for a book circle meeting. Her hesitating speech revealed she was a beginner as well as I was. Not many sentences needed and we had made a new friend. There were a group of women just beside us. We clearly saw that they were old acquaintances and we were convinced they had been at this kind of meeting earlier. As two anxious beginner we kept each other company all evening. Funny how quickly you can find security in another human being just because you have a common anxiety. 

Today when I sat and made a a summary of my experience, I thought of the word “culture”, and looked it up in dictionary. Two different explanations were presented

-Human activity in a certain area and a certain time;  science, literature, art, music, etc.

-Systematic cultivation of e.g.  plants, 

When I knew I hadn’t any dirty hands or soil under my nails I was sure the first alternative was the answer of my request. I had joined a culture event last evening. But what more? When I read the explanation, I gained an insight. All my life I have been doing a lot of “culture”. All my handicraft during years can be sorted out to be culture things too. My simple cinema visits is also a kind of culture. When I get abroad visiting towns like London and Paris and I walk around and look at buildings and people around me, not shopping as women are supposed to do, I also do a cultural deed. Oh my God, what a cultural person I am. You can practice culture even in your worn out blue jeans! Another word has been a word in my vocabulary as an accepted word, not only for upper class people but for me as well. Wow….

Här är svenskan

Vad menar du när du säger ”kultur”?  I mina öron låter det alltid som något överklassen använder som tidsfördriv, när dagarna har fler timmar att fylla upp. Jag har aldrig känt att jag har något behov av kultur, mitt liv är fullt som det är med allt jag är i behov av mig att göra.  Kultur är för dessa människor som är uppfostrade i hem där både teaterbesök och opera var vanlig vardag.  När jag var tonåring var besöken på en bio fyllda med en känsla av lyx.  Mina fickpengar var borta, men jag hade sett en film.  Det var möjligt för mig att delta i samtal om den filmen nästa vecka.  Och om någon på den tiden hade kallat mitt biobesök som en kulturell gärning, är jag säker på att jag hade sagt nej. Inte förnekat det faktum att jag hade varit på bio, men att det var kulturhandling, det hade jag förnekat.  Skitprat, det var bara en sådan ”enkel” glädje, vi barn hade råd med.  Bara en vanlig söndagseftermiddag under höst och vintrar.  Om någon vid den tiden hade sagt till mig att jag hade avnjutit någon ”kultur” hade jag vägrat.  Bio var ingen kultur, det var en bio.

 Hela mitt liv har jag varit övertygad om att jag är en vanlig enkel tjej utan behov av kultur.  Vanligt liv har räckt för mig.  Inte utan en liten känsla av svartsjuka har jag hört folk tala om sina resor eller besök på föreställningen i operan.  Men jag har försökt övertyga mig själv om att jag inte har rätt kläder eller ekonomi för denna typ av glädje. Och kultur som bokcirklar ligger högt över mina kunskaper, har jag tänkt. Vem är jag för att diskutera min smak av litteratur, jag som läser de deckare som ligger högst upp på säljarlistan.  Det är inte någon kultur, men har varit min favoritläsning större delen av mitt liv.

 För några veckor sedan fanns det en annons i vår dagstidning om en ”bokcirkel”.  Alla artiklar om böcker läser jag och den här frestade mig.  Det första mötet vid cirkeln handlade om en bok av och med en av mina senaste favoritförfattare.  Jag har levt så länge, jag inser att även författare går i pension och till och med går bort, de uppfyller inte mina läsbehov och publicerar inga nya böcker längre.  Därför är jag vidöppen när en debutförfattare presenteras.

 Bokcirkeln i min tidning handlade om en författare som jag redan hade läst några böcker av.  Men jag var nyfiken på att träffa honom och lyssna på honom.  Jag skickade in min intresseanmälan och jag fick en bok hemskickad till mig, den senaste av denna författare, publicerad tidigare i år.  Boken kom på lördag morgon och jag insåg att helgen var helt upptagen om jag skulle henna läsa boken.  Ville inte gå till mötet och inte läst hela boken.  Tur att vädret inte var för bra.  Det var lätt för mig att spendera weekenden i soffhörnan.  Och jag stickade också en halv strumpa.

 Igår kväll gick jag på träffen. Måste erkänna att jag var lite orolig för vilka människor jag skulle träffa där.  Var de mycket intelligenta människor med många böcker som de läst under åratal?  Men jag har också läst en enorm massa böcker. Var de mycket bra på att tala, analysera och umgås med författaren och de andra deltagarna?  När jag satt och väntade utanför byggnaden innan mötet började, närmade sig en dam mig och frågade om jag tänkte gå på ett bokcirkelmöte.  Hennes tveksamma tal avslöjade att hon var lika mycket nybörjare som jag.  Det behövdes inte många meningar och vi hade fått var sin ny vän.  Det stood en grupp kvinnor bredvid oss.  Vi såg tydligt att de var gamla bekanta och vi var övertygade om att de varit på ett sådant möte tidigare.  Som två ängsliga nybörjare höll vi varandra sällskap hela kvällen.  Roligt hur snabbt man kan hitta trygghet hos en annan människa bara för att vi har en gemensam ängslan.

 Idag när jag satt och gjorde en sammanfattning av min erfarenhet tänkte jag på ordet ”kultur” och slog upp det i ordlistan.  Två olika förklaringar presenterades

– Mänsklig aktivitet inom ett visst område och en viss tid;  vetenskap, litteratur, konst, musik etc.

– Systematisk odling av t.ex.  växter,

 Jag visste att jag inte hade några smutsiga händer eller smuts under naglarna, så jag var säker på att det första alternativet var svaret på min förfrågan.  Jag var med på ett kulturevenemang i går kväll.  Men vad mer?  När jag läste förklaringen fick jag en insikt.  Hela mitt liv har jag hållit på med ”kultur”.  Allt mitt handarbetande genom åren kan sorteras in som att vara kultursaker också.  Mina enkla biobesök är också en slags kultur.  När jag kommer utomlands och besöker städer som London och Paris och jag går runt och tittar på byggnader och människorna runt mig, inte handlar som kvinnor ska göra, gör jag också en kulturell gärning.  Herregud vilken kulturell person jag är.  Du kan utöva kultur även i dina slitna blå jeans!  Ett ord i mitt ordförråd som har blivit ett accepterat ord, inte bara för överklassfolk utan också för mig.  Wow….

We can’t eat all meals out complained spouse when I said I wanted to take a day trip to Denmark and eat some of that danish sandwiches they are famous for. The Danish people are very skilled making delicious bread and butter. It is a whole meal, not only a small sandwich. With fish, shrimps, chicken, cheese or some steak covered with vegetables, the bread is served as a masterpiece. During the corona times it has stayed in my mind as a wish going to Denmark and eat one of those meals. 

Last weekend some relatives made a weekend trip to Denmark, and I received some pictures as SMS with some sandwiches. He knew how to make me jealous! But I had to make a joke of that picture. In Denmark they say “breakfast” about the meal we in Sweden eats as lunch. So as an answer I replied the text with -“do you eat the vet’s night sandwich for breakfast”? Are you astray about the time? And I got an reply, the Vet had an early emergency call and now was at his way to bed. That relative is always anxious if he doesn’t have the last say!

The day after I spoke to my sister and gossiped about the messages. And said, it is not the cheapest lunch if we take the train to Copenhagen to eat a sandwich, two persons and one sandwich per each for thousand Swedish crowns. It is very weird to do something like that, but little sister rejected. It wasn’t stupid doing such thing. She meant enjoy your money as long as you are able to do so. If you are without any money when you die, she said, the society pays your funeral with up to 20.000 Swedish crowns. I became astonished she was so well informed about it! But she is participating in sessions about retired people and their rights, so the sum can be likely.  After all she agreed the Danish bread and butter is something special. 

Living in Helsingborg, neighbour to Denmark we rather long for Danish food than food they use to serve up north, high north up in Sweden. After all we are seen as almost Danish by people living in our capital Stockholm. Understandable, when our children read about Gustav Vasa the Swedish king 450 years ago they don’t read the fact he wasn’t king in our part of the country. We were Danish at that time! 

Admittedly borders have changed, had been moved during times but it isn’t for sure people change. They keep their old habits. As well as we hear all this foreign language when we go by bus, telling us the passengers around us were born in other countries. They stick to their habits. And in our grocery stores we see a lot of odd both vegetables and other materials we have no idea how to use. But after a visit at some restaurant with foreign food, or we get invited to friends who have discovered new dishes and want to share the taste with us, we learn and after some years it is written on our list for daily dinner next week. We learn and change but some old habits we never leave. My parents used the dripping, grease from fried pork to spread some dark bread when it was fest. Butter was for people living in town, but peasants saved the grease and used as bread spread. My parents were brought up with this habit. Butter was too expensive. When we go to Denmark and order a whole lunch with their wonderful cold cuts, there is a parcel with this oldtimes grease too, not only butter. I am convinced some dark bread taste better with that grease instead of butter. 

Probably you by now feel hungry, and so do I. Maybe I will take another serious speak to spouse taking a smaller trip to Helsingör for some sandwiches. We don’t need all the way to Copenhagen for that lunch. We save the train ticket. Can I persuade him it will be a cheap lunch, if I tell him in this way? Presumedly not, but he maybe gives in because of my nagging.

A week ago he said about my writing it is unnecessary and don’t make anyone happy. Immediately both my loyal follower and I protested, at least both two of us became happy by my eternal gossip at this page. And I know there is some more who sometimes read, even if I don’t have any idea who they are. It isn’t important to me, who they are, just fun I have some secret followers. So most of the writing is to keep my brain in as good shape as possible, and another thing; when I have published it, I can read my own thoughts. A method to remember what I for the moment thought of.

And another thing;  once I have published it I can read my own thoughts.  A method of remembering what I was thinking at the moment.  And if discussion arises, I can never deny that I said so or so.

här är svenskan

Vi kan inte äta alla måltider ute klagade maken när jag sa att jag ville ta en dagsutflykt till Danmark och äta några av de danska smörgåsarna de är kända för.  Det danska folket är mycket skickliga att göra utsökta smörrebröd.  Det är en hel måltid, inte bara en liten smörgås.  Med fisk, räkor, kyckling, ost eller någon gott kött täckta med grönsaker serveras brödet som ett mästerverk.  Under coronatiderna har det stannat kvar i mitt sinne som en önskan att åka till Danmark och äta en av dessa måltider.

 Förra helgen gjorde några släktingar en weekendresa till Danmark, och jag fick några bilder som sms med några smörgåsar.  Han visste hur han skulle göra mig avundsjuk!  Men jag var tvungen att  skämta om bilden.  I Danmark säger man ”frukost” om den måltid vi i Sverige äter som lunch.  Så som svar svarade jag texten med -”äter du dyrlægenes natmad till frukost”?  Är du vilse i tiden?  Och jag fick svar, veterinären hade en tidig utryckning och var nu på väg till sängs.  Den släktingen är alltid orolig om han inte får det sista ordet!

 Dagen efter pratade jag med min syster och småpratade om meddelandena.  Och sa, det är inte den billigaste lunchen om vi tar tåget till Köpenhamn för att äta en smörgås, två personer och en smörgås per skalle för tusen svenska kronor.  Det är lite konstigt att göra något sådant, men lillasyster protesterade. Det var inte dumt att göra sådant.  Hon menade att njuta av sina pengar så länge man kan göra det.  Om du är utan pengar när du dör, sa hon, betalar kommunen din begravning med upp till 20.000 svenska kronor.  Jag blev förvånad att hon var så välinformerad om det!  Men hon deltar i sessioner för och om pensionärer och deras rättigheter, så summan kan vara trolig.  När allt kommer omkring instämde hon i att de danska smörrebröden är något speciellt.

 Bor i Helsingborg, granne till Danmark, vi längtar hellre efter dansk mat än mat de vi får serverade norrut, högt norrut i Sverige.  När allt kommer omkring ses vi som nästan danska av människor som bor i vår huvudstad Stockholm.  Förståeligt, när våra barn läser om Gustav Vasa den svenske kungen för 450 år sedan, läser de inte det faktum att han inte var kung i vår del av landet.  Vi var danska på den tiden!

 Visserligen har gränserna ändrats, hade flyttats under tider men det är inte säkert att människor ändras.  De behåller sina gamla vanor.  Förutom att vi hör alla dessa främmande språk när vi åker buss, som berättar att passagerarna runt oss är födda i andra länder.  Även de håller fast vid sina vanor.  Och i våra livsmedelsbutiker ser vi många udda både grönsaker och andra material som vi inte har en aning om hur vi ska använda.  Men efter ett besök på någon restaurang med utländsk mat, eller om vi blir inbjudna till vänner som har upptäckt nya rätter och vill dela smaken med oss, lär vi oss och efter några år är det skrivet på vår lista för daglig middag nästa vecka.  Vi lär oss och förändrar men vissa gamla vanor lämnar vi aldrig.  Mina föräldrar använde stekflottet från fläsk för att breda på mörkt bröd när det var fest.  Smör var för människor som bor i stan, men bönderna sparade stekfettet och användes som smörfett.  Mina föräldrar uppfostrades med denna vana.  Smör var för dyrt.  När vi åker till Danmark och beställer en hel lunch med deras underbara pålägg, finns det alltid ett paket med detta gammaldags fett också, inte bara smör.  Jag är övertygad om att mörkt bröd smakar bättre med det fettet istället för smör.

 Förmodligen känner du dig hungrig nu, och det gör jag också. Kanske tar jag ett nytt seriöst samtal med maken om en mindre resa till Helsingör och några smörrebröd.  Vi behöver inte hela vägen till Köpenhamn för den lunchen.  Vi sparar tågbiljetten.  Kan jag övertyga honom om att det blir en billig lunch, om jag säger det till honom på det här sättet?  Förmodligen inte, men han kanske ger efter på grund av mitt tjat.

 För en vecka sedan sa han om mitt skrivande att det är onödigt och gör ingen människa glad.  Omedelbart protesterade både min lojala följare och jag, åtminstone båda två blir glada av mitt eviga skvaller på den här sidan.  Och jag vet att det finns några fler som ibland läser, även om jag inte har någon aning om vilka de är.  Det är inte viktigt för mig, vilka de är, bara kul att jag har några hemliga följare.  Så det mesta av skrivandet är att hålla min hjärna i så bra form som möjligt, Och en annan sak;  när jag har publicerat det kan jag läsa mina egna tankar.  En metod för att komma ihåg vad jag för tillfället tänkte på. Och om diskussion uppstår kan jag aldrig förneka att jag sagt si eller så.