Jönssonminnen.se

I morgon söndag blir det julgransplundring. Då städar vi undan juldekorationerna för denna julsäsong. Det känns lite melankoliskt, lite ledsamt att plocka bort och packa ner adventsljusstakar och juldukar. I samband med att man stoppar in dem i förråd och kartonger kommer tanken, om någon någonsin kommer att packa upp dem igen. Och om denne någon ser något värde i det. Det finns saker som inte är av intresse för Bukowskis men för oss har de varit värdefulla. Den där tomten som bara är en lurvig fårskinnstuss, men som jag har fått av maken ett år för länge sedan. De där domherrarna som dottern har tillverkat av garn, och som hon hängt i ett tallris i övervåningen för att då de presenterades för mej skulle komma till sin rätt. Inte ligga och trängas i en kartong, utan hänga där och flaxa med garnvingarna. Det finns andra nostalgiska saker som har flyttat vidare till nästa generation. Julgransmattan som maken och jag satt och broderade med jättestora korsstygn. Vi satt på var sin sida och kämpade på för att hinna få den färdig den där julen för snart sextio år sedan, den har flyttat till dottern. Hoppas den inte ligger helt bortglömd, för vi har tänkt på den i samband med att vi pyntade till denna jul. Min mors vackert broderade julduk ligger i mitt linneförråd. Den har ingen lämplig plats i vår lilla lägenhet. Den kräver minutiös strykning och jag har slutat med det jobbet. 

Nostalgin känns tydligt då man packar in julsakerna i sina kartonger. Men annars skulle det inte vara så trevligt att plocka fram dem nästa vinter, om de skulle stå framme året runt. Det är ändå så mycket som har fått stryka på foten vad gäller traditioner för vår del. Lite skamset då jag tänker på hur mycket av julmaten vi struntade i att inhandla eller tillverka i år. Det blev lussekatter och brunkål, två karakteristiska attribut runt jul. Och en amaryllis som blommar med sin tredje stängel i dagarna. Pepparkakor har både inköpts och fått från sonen med familj. Men de räcker inte länge alls. Hur många vi än köper. Eller får. Men nu ryker julen ut imorgon. En dag tidigare än vi brukar. Det blir ett dagsverke med städning och undanpackande av grejorna. Vi brukar fira Knut kör julen ut genom att gå ut på en bit mat då vi är färdiga för dagen. Förr om åren brukade vi ta en Tura, men ingenting är längre som förut. Så åka färja känns inte naturligt längre. Det har blivit ny regi på restaurangen på färjan. Vi får se hur vi gör. Ingenting är bestämt ännu. Man är inte sämre än att man kan ändra sig.

Det där med att ändra sig, sa jag tidigare idag då vi skulle ut och sträcka på benen lite. Jag föreslog att vi skulle gå bort till Laröd och åka bussen hem därifrån. Okej sa maken, det låter som ett bra förslag. 

Då jag klev genom porten ut mot gatan höll jag på att blåsa omkull. Det kom en riktig rivare med iskall vind. Jag tappade andan och stod där helt förvånad. Så svinigt kallt! Förtvivlat tittade jag på maken och frågade om man fick ändra sig? Han skrattade och menade att vi traskar åt andra hållet. Beslöt att ta bussen ner mot Kopparmöllan och strosa ner för Hälsan. Där var det lä för sådana isvindar. Sedan kunde vi traska runt mellan husen i stan och få sträcka på benen på det viset istället. Här och där stannade vi i gläntor så att solen kunde lysa på våra näsor en liten stund. Jag sa till maken att vi måste ta vara på de gratis AD-vitaminerna vi får via solen. Gratis är gott enligt min lillasyster. Det var skönt att komma hem i värmen igen. Men vi fick röra på oss lite. Annars känns soffhörnan väldigt mysig sådana blåsvädersdagar. 

Sista röda helgdagen i almanackan som gett oss extra ledigheter från arbetet passeras idag. Nu dröjer det till påsk innan vi får liknande trevligheter. Kanske funderar du hur jag en gammal pensionär har sådana tankar om extra röda dagar. Jag har ju inte OB-tillägg. Kan inte få mer ledigt än jag redan har som folkpensionär. Men jodå. Då dagarna är röda i almanackan kan vi åka buss dygnet runt med vårt seniorkort! Och det gillar jag. Sista två veckorna har jag åkt lite extra, bara för att komma iväg på små promenader i nya omgivningar. 

Senaste veckan har busstrafiken varit upp- och nedvänd i Helsingborg. Stora genomfarten förbi centralstationen har varit avstängd på grund av en storbrand i en fastighet. Även efter att man släckt själva brandhärden har avstängningen fortsatt då man behöver säkra och sanera runt fastigheten. Därför har bussarna fått köra omvägar och flera hållplatser nere i centrala staden har varit helt stängda. Nästan alla bussar har kört ner och inom busscenter på centralstationen på sin färd från norr till söder och vice versa, och man har fått vara uppmärksam så att man hamnar på, inte bara rätt nummer på bussen, utan även rätt riktning. 

Ett flertal gånger har vi sagt att det har känts bra att vara så beresta med stadsbussarna som vi är. Det har varit tydligt att folk varit förvirrade, inte vet hur de ska hantera situationen som uppstått. Jag noterade att folk var helt förvirrade första dagarna, men nu är det tio dagar sedan branden och Skånetrafiken hade satt in folk i gula västar som hjälp att hitta bussarna. Senaste dagarna har informationen tydliggjorts på de anslag som finns på centralstationen. Man hittar lätt runt i busssystemet var jag hittar min buss. Men fortfarande får man vara uppmärksam på att kolla destinationen. Igår då vi åkte hem efter en promenad i staden plus en snabbtur ut på vårt köpcentra Väla, hade det hunnit bli mörkt. Men så gott som alla byten för vår del har skett på centralstationen. Alla bussar som varit aktuella passerar där. Då är det enklast att även göra bytena där. Visserligen har tidtabellerna i appen på mobilen varit oerhört punktliga trots den röra som uppstått, men det är bättre vindskyddat inne på centralen än på många hållplatser runt om i vår stad. 

Igår då vi steg på vår egen busslinje såg jag att chauffören var bak i bussen och talade med en äldre man. En för mig ganska välbekant man på grund av hans ”fräcka keps”. Jag hörde chauffören försäkrade sig om att mannen ville stiga av på Kopparmölleplatsen. Jag nickade för mig själv där jag satt, jo han brukar kliva av där tänkte jag. Hade han bekymmer med att se var vi befann oss längs vägen? Inte konstigt. Vi åkte ju inte samma väg uppför Hälsovägen som vi brukar. 

Väl framme vid ”Kopparmöllan” stannade bussen, chauffören öppnade dörrarna trots att ingen ringt på klockan. Nu är vi på din hållplats sa chauffören till mannen. Minuten innan hade mannen besvarat ett samtal, någon ringde honom. Var han saknad av någon? Tydligen. Mannen reste sej tog sin rollator men stannade vid dörren, vände och gick fram och talade några ord med chauffören. Gick tillbaks och satte sig på sin plats igen. Jag mumlade till maken att han ville gå nerför backe istället för uppför, då han beslöt sig för en hållplats till. Nästa hållplats Tågagatan erbjöd chauffören igen med öppna dörrar, mannen reste sig tittade ut genom dörrarna men skakade på huvudet. Ingenting är sig likt då det är mörkt… Nästa hållplats, Halalid blev han erbjuden att stiga av igen men nu verkade han ha gett upp hoppet om att hitta hem. 

Där sitter man och ser en stackare som inte hittar rätt i den lätt kaotiska värld som uppstått. Mannen är ingen orutinerad resenär men han reser oftast på dagtid annars. Inte otroligt att han klivit på ”sin” buss med en stor trea på, och kanske varit och vänt vid andra ändhållplatsen. På chaufförens beteende verkade det som de hade diskuterat situationen tidigare. Chaufförerna är utbildade bussförare, men hur mycket äldreomsorg ligger det i deras utbildning? Det är kanske överkurs för dem. Ändå ser man ofta passagerare som behöver deras uppmärksamhet och hjälp. 

Då vi klev av vid vår hållplats satt mannen kvar, modstulen och uppgiven. Han var nu kilometervis från ”sin” destination. Jag var glad att han satt kvar på bussen och inte klev av i desperation på någon av de felaktiga hållplatserna. Nu satt han i alla fall skyddad från kyla och regnrusk. Undrar om de som ringde saknade honom? Var gör Skånetrafiken av gamlingar som blir över efter körpassen? Lämnar in på hittegods?

Under nyårshelgerna såg vi även yngre människor som for vilse. Då vi for norrut mot Dalhem med helsingborgsexpressen hörde vi ett par längre bak i bussen som frågade om denna buss gick direkt till Råå? De hade klivit på på centralen. Nja inte riktigt direkt menade folk som satt runt dem. En liten runda upp om Dalhem fick de hänga med på, där svänger bussen vid ändhållplatsen kanske laddar en stund och går sedan så direkt som möjligt i dessa tider till Råå. De var unga människor som inte var så ”vana” bussåkare som jag. Förmodligen hade de valt bort bilen denna dag av anledning som man får gissa. 

Nu när vi är tillbaka i vardagslunken efter alla helger ska vi åka till bridgeklubben. Vi får tänka till om vi ska åka tidigare så vi inte kommer försent. Trots allt har de flesta chaufförer visat ett tålamod utöver vad förväntat. Passagerare som sitter kvar vid ändhållplatserna beroende på att de gjort misstaget att de bara tittat på siffran på bussen, inte kollat destinationen. Jag hörde en vän klaga på att det står bara Gott Nytt År på skylten uppe på bussen. Ja då vet man ju inte var man hamnar, det måste jag hålla med om, men de bussar jag åkt med har varit destinerade nånstans. 

Det ska bli skönt när den grå vardagen är tillbaka.

Sista skälvande dagen på året 2024. Sitter med min påtår av frukostkaffet. Har just ringt svägerskan och gratulerat henne på 80-årsdagen. Hon kommer att tillbringa dagen i sängen då hon dragit på sig en praktförkylning. Fast nuförtiden heter de flesta sådana åkommor influensa eller något annat tjusigt som är svårstavat. 

Funderar på om jag ska göra ett försök till min alldeles egen årskrönika. Kan jag det? Jag har ju ett ganska digert material att sovra ur om jag vill, men bör jag inte börja med en första övergripande rapport. Den blir ju det jag minns bäst, eller det som i mitt anseende lämnat mest intryck. Ja jag tror jag försöker.

Resorna är de som varit roligast, även om vi har ett mysigt hem att tillbringa vår tid i. Men vi känner att vi hanterar det här med resandet utan att ha en bil att packa massor i, har blivit en möjlighet för vår del. Kortare resor kräver bara en termos med lite kaffe och ett par extra trosor, i fall i fall. Jamen pengar och ID tänker ni. Givetvis! Men de har mer eller mindre växt fast vid oss. Då vi står i hallen, färdiga för att lämna hemmet klappar vi oss en runda på öron fickor och handled i den ordningen. Kollar att vi har laddade hörapparater, mobilen i fickan och klockan på handleden – laddad. Samtidigt som vi mumlar – som ett mantra: höror, mobbe, klocka. Plånbok tänker ni? Ja den är också medtagen, antingen i jackfickan eller i ryggsäcken. Men den har inte tagits med i det mantra som vi rabblar – ännu. Än så länge har vi ”bara” kutat hem igen för att hämta något av dessa tre attributen: hörapparater, mobil eller klocka. Men man kan alltid ändra sig. Utöka sina ritualer.

  

Så, resorna vi gjort under året har bl.a. blivit Landskrona Lund Kristianstad Malmö osv. Alltså Skåne runt ett antal gånger. (Läs massor). Mycket av dessa resor har gett oss en rutin på planering. Vilket gör att eventuell ängslan att irra bort sig har minskat, istället gett oss ett lugn hur vi hanterar det om vi råkar ut för ett försenat tåg eller buss. Det finns alltid en lösning. En annan aspekt är den att vi inte behöver så mycket packning. Vi har ganska god uppfattning om hur många klädbyten man måste göra på en vecka. Hur stort behov av artiklar för egenvård osv. Med skåneresornas erfarenhet har vi packat och tillbringat en 14-dagsperiod i stugan. Lätt packning har varit det som gjort resan möjlig. Och vi kan ge oss själv godkänt för den resan. Erkännes dock att en viss hjälp av våra släktingar blev vår räddning, med avhämtning av hyrbil i norrlandsmetropolen Umeå. Flyget var försenat så lösningen hade blivit hotell en extra natt om inte jäntan våran räddat oss. Dock hade vi en reservplan, om inte detta hade lösts.

En längre helg vistelse i Göteborg med omnejd under hösten gav oss mersmak. Visst ville vi se Stockholm, och så gjorde vi. Så en tillbakablick på året med de resor vi gjort känns som om vi lever, trots gamlingars krämpor och stelhet. 

Alla dagar däremellan har rullat på. Med de vanliga vardagssysslor som måste göras de mindre lustfyllda och de som görs med glädje. Bridgen är något som ger oss glädje. Både med att vi känner att vi håller hjärnan igång när det gäller att beräkna och räkna. Det behöver vi verkligen hålla levande, det med beräkning. För varje vecka hisnar vi över kostnaden för en liten kasse livsmedel. Vi skulle ju bara ha ett bröd och lite mjölk. Men väl hemkomna och vi checkade av kvittot var där betydligt mer än det som stod på vår shoppinglista. Okej, det var saker som vi behövde inom snar framtid, så det var inga onödor inhandlade. Men trots våra hyfsade kunskaper i beräkningar, så känns det som om vi inte hänger med trots allt. Onekligen lite skrämmande. Eller ska vi strunta i det och bara följa med vad som händer? Tiderna verkar lite osäkra vad det gäller det mesta här i världen, så man kanske ska bara släppa oron. 

Trots allt så smider vi planer på vad vi ska göra nästkommande år. Med glädje hörde jag maken berätta att han skulle titta över sin ekonomi efter nyår, om det fanns utrymme att köpa några 24-timmars biljetter duo Skåne runt och lägga på lut i mobilen. De gäller ett år efter inköpsdatum. Han hade noterat att priserna går upp den 7 januari. Det innebär att han är beredd att förflytta sig runt länet. Och jag är aldrig svårflirtad då det gäller att resa lite. 

Jag känner att vi blivit lite mer spontana när vi får idéer. Förr lät det: det ska vi göra en vacker dag. Nu för tiden då idén dyker upp antingen refuserar vi den genast på grund av sin egen omöjlighet, eller så gör vi det omedelbart. Alldeles för många ”det ska vi göra en vacker dag” ligger glömda sedan länge. Men om de dyker upp i minnet minns vi att lusten att göra det har funnits, men har blivit omöjliga att genomföra i nutid. 

Därför badade vi havsbad två dagar före höstdagjämningen i år. Något vi njuter av att minnas. Våra promenader runt vår stad har varit många under året. Vi har strövat och funnit Lussebäckens källor. Vi har korsat skogen mellan vårt hem och Sofiero både på korsande och tvärsan. Pålsjö skog har inga mörka fläckar på kartan. Längs stranden från Råå hamn norrut in till stan vet vi nu allt om. Promenaden från Tinkarpsbacken in mot Sundtorget vet vi hur lång den är. Stadens parker kan vi blommorna i. Staden har många spännande exotiska träd utöver de vanliga inhemska bestånden, fråga oss. Vi vet många sådana. 

En sak som dock gör oss lite ledsna, vi har aldrig lyckats lära oss så många fågelläten. En brist när synen börjar att bli grumlig. För ser vi pjåddarna vet vi vilka de är. Men jag har en app installerad i mobilen. Visserligen fick jag inte veta om den förrän i höstas. Och då jag provar den på olika fågelsång jag hör, som vid denna tid på året inte är någon sång, får jag bara upp skata kråka råka eller duva. Jag kommer att ta upp appen då jag om cirka en månad hör talgoxens glada chirp chirp i en solig glänta. Det är väl den fågel jag oftast noterar som den första varje år, då den börjar sjunga sity sity istället för sitt chirpande. Gärdsmygen brukar också vara tidig men inte lika vanlig. Blåmesen kan man säkert höra redan nu om solen lyser lite. Vi får se. Eller rättare sagt höra. 

Jag avslutar dagens skrift med att önska mina läsare med ETT GOTT NYTT ÅR.

Here the English

The very last trembling day of the year 2024. Sitting with my second cup of coffee from the breakfast. Just phoned my sister-in-law and congratulated her to her 80th birthday. She will spend the day in bed as she has caught a terrible cold. Although these days most such ailments are called influenza or something else fancy that is difficult to spell. 

Thinking about whether I should try to write my very own annual report. Can I? I have quite a lot of material to sift through if I want, but shouldn’t I start with a first overall report. It will be what I remember best, or what in my opinion left the most impression. Yes, I think I’ll try. 

 

The trips are the ones that have been the most fun, even though we have a cozy home to spend our time in. But we feel that managing this traveling thing without having a car to pack a lot in has become an opportunity for us. Maybe even a challenge. Shorter trips only require a thermos with some coffee and a pair of extra panties, just in case. Well, money and ID, you think. Of course! But they have more or less get stuck to us. When we stand in the hall, ready to leave home, we pat our ears, pockets and wrists in that order. Check that we have charged hearing aids, the mobile phone in our pocket and the watch on our wrist – charged. At the same time we mumble – like a mantra: ears, mob, watch. Do you mean wallet? Yes, it is also taken, either in the jacket pocket or in the backpack. But it has not been included in the mantra that we are babbling – yet. So far we have ”only” rushed home again to pick up one of these three attributes: hearing aids, mobile phone or watch. But we can always change our mind. Expand our rituals.

So, the trips we have made during the year have been, among other things, Landskrona, Lund, Kristianstad, Malmö, etc. So around Skåne a number of times. (Read a lot). Many of these trips have given us a routine for planning. Which means that any anxiety about getting lost has decreased, instead giving us peace of mind about how to handle it if we encounter a delayed train or bus. There is always a solution. Another aspect is that we don’t need to pack so much. We have a pretty good idea of ??how many changes of clothes you need to make in a week. How much you need for personal care items, etc. With the experience of Skåne trips, we have packed and spent a fortnight in our cottage. Light packing has been what made the trip possible. And we can give credit for that trip. However, it is acknowledged that some help from our relatives was our salvation, with the collection of a rental car in Umeå. The flight was delayed so the solution would have been a hotel for an extra night if our girl hadn’t saved us. However, we had a backup plan, if this hadn’t been resolved.

An extended weekend in Gothenburg and the surrounding area during autumn gave us the appetite for more. Of course we wanted to see Stockholm, and so we did. So looking back on the year with the trips we have made feels as if we are alive, despite the ailments and stiffness of old people. 

All the days in between have rolled on. With the usual everyday chores that have to be done, the less enjoyable ones and the ones that are done with joy. Bridge is something that gives us joy. Because we feel like we are keeping our brains active when it comes to calculating and counting. We really need to keep it alive, with calculation. Every week we gasp at the cost of a small bag of groceries. We were only supposed to have a loaf of bread and some milk. But once we got home and checked the receipt, there was significantly more than what was on our shopping list. Okay, these were things we needed in the near future, so it wasn’t unnecessary purchases. But despite our decent knowledge of calculations, it feels as if we are not keeping up after all. Undeniably a bit scary. Or should we ignore it and just follow what’s happening? Times seem a bit uncertain when it comes to most things in the world for now, so maybe we should just let slip out of our worries. 

Despite everything, we are making plans for what we are going to do next year. I was happy to hear my husband say that he would look over his finances after the New Year, if there was room to buy some 24-hour tickets Skåne around and put them on his mobile phone. They are valid for one year from the date of purchase. He had noted that the prices will raise on January 7th. This means that he is prepared to travel around the county. And I am never a difficult flirt when it comes to traveling a week. 

I feel we have become a little more spontaneous when we get ideas. It used to be: we will do it one day. Nowadays, when an idea comes up, we either reject it immediately because of its own impossibility, or we do it immediately. Far too many ”we will do it one day” have long been forgotten. But if they pop up in our memory, we remember that the desire to do so has existed, but has become impossible to carry out in the present. 

That’s why we went swimming in the sea two days before the autumn equinox this year. Something we enjoy remembering. Our walks around our city have been many during the year. We have wandered and found the springs of Lussebäcken. We have crossed the forest between our home and Sofiero both intersecting and across. Pålsjö forest has no dark spots on the map. Along the beach from Råå harbour north into the city we now know everything about. We know how long the walk from Tinkarpsbacken towards Sundtorget is. We know the flowers in the city’s parks. The city has many exciting exotic trees in addition to the usual native species, ask us. We know many of them. 

One thing which makes us a little sad, however, is we have never managed to learn so many bird calls. A shortcoming when your vision starts to get cloudy. Because if we see the birds, we know who they are. But I have an app installed on my phone. Admittedly, I didn’t find out about it until last fall. And when I try it on different bird songs I hear, which at this time of year are not songs, I only get magpie crow rook or pigeon. I will pick up the app when in about a month I hear the happy chirp chirp of the great tit in the sun. It is probably the bird I usually note as the first every year, when it starts singing sity sity instead of its chirping. The wren is also usually early but not as common. The blue tit can probably be heard already now if the sun is shining a little. We’ll see. Or rather hear. 

I end today’s writing by wishing my readers a HAPPY NEW YEAR.

English after the Swedish

På vår bröllopsdag anlände vi till kungliga huvudstaden dagen efter Nobelfirandet, och lyckades mycket smidigt hitta till hotellet. Det glädjer en ängslig gammelmans/kvinnas själ. Framför allt då vi alltid undvikit denna hektiska stad om det funnits alternativ. Vad jag minns var sista gången vi var här sommaren 1975 då femdagarsorienteringen gick av stapeln här i Stockholm. 

Vi levde campingliv med klubbkamraterna under den juli-veckan. En av dagarna hade vi bestämt träff med min bror och svägerska, som logerade med sin klubb på annat håll. Vi skulle träffas för att turista staden lite på kvällen. Även de var dåligt insatta i staden, och lite virrigt strosade vi runt i Gamla Stan. Men på den tiden fanns inte google maps så i flera gathörn blev vi tvungna att veckla upp den turistkarta vi hade funnit. Och trots att vi var rutinerade orienterare fanns det inga höjdkurvor och sådana karttecken vi var vana vid från respektive turneringar i skog och mark. Norr och söder tappade vi bort fortare än vi hittat rätt på dem. Jag har trots allt lite vaga minnen av att vi kom tillrätta så småningom, men inte hur det gick till. Idag har staden en mycket snabbare puls och mer intensiv trafik. 

Vi borde vara klokare än att ge oss iväg på sådana äventyrligheter. Men allting började med att maken frågade om vi skulle deltaga i bridgeklubbens julfest. Förvånad tittade jag på honom och undrade varför han frågade om detta? Ja men det är ju “vår” dag, sa han. Kanske det men det är bara vår förlovningsdag menade jag. Förvånat noterade jag att den gamle mannen höll rätt på dessa dagar efter ett drygt halvsekel. Visserligen går jag inte och tänker på dem hela tiden, men för mig den notoriska kalenderbitaren så har de aldrig passerat obemärkta. 

Lite inspirerad av hans fråga började jag titta på en resa till kungliga huvudstaden. Det eventuella resmål vi diskuterat efter vår Göteborgstripp tidigare i höst. Då sa vi att där fanns vissa saker vi kanske är lite nyfikna på. Jag ska erkänna att vi ICKE påverkats av reklam i TV, men väl av stadsmiljö-beskrivningar i böcker vi läst senaste året. I somras fastnade vi för en antikhandlare i Gamla Stan och hur han löste mordfall. Ofta rekommenderar vi böcker till varandra då vi finner en mysig berättelse.Visst har ni hört talas om Johan Homan, Jan Mårtenssons gamle fiktive figur? Och onekligen har vi följt honom runt i Stockholm i somras då vi plöjde igenom ganska många böcker om Johan Homan. Somliga gatunamn har lagts på minnet och staden känns inte så främmande längre. Troligen har vårt resande med olika färdmedel då vi haft god hjälp av den teknik som finns idag, gjort oss modigare. 

Så jag beslöt att med sonens hjälp söka upp både resa och boende. Med tåg upp till Göteborg där ett regionaltåg mot Stockholm bjöd på en gammaldags resa.  Då resan var beslutad frågade jag maken om vi skulle kontakta några gamla vänner som vi inte träffat sedan min gamle bridgepartner Rune begrovs. Ingemar är syskonbarn till Rune, och detta är egentligen vår enda gemensamma nämnare. Men kontakten har vi haft kvar med ett telefonsamtal då och då, vid jultid och födelsedagar. Jag menade att om de ringer till jul och vi berättar att vi varit och besökt Stockholm utan att träffa dem så blir de antagligen ledsna. Så jag slog en signal, och givetvis ville de att vi skulle träffas.   

Tåget upp till Göteborg sa bara swisch, men sen bytte vi till ett regionaltåg vidare mot huvudstaden. Det stannade på massor av stationer och vi kan numera skryta att vi besökt alla möjliga platser som tidigare varit en svart fläck på vår karta. Dock blev alla små och större platser väl genomgångna av oss. Herrljunga, vad är det känt för, sa vi? Men jodå, plötsligt dök cidern upp i huvudet på oss. Arboga påstod maken att de bara hade leverpastej, men sedan kom jag på Arboga-ölet som kommer surt efter…. Vi roar oss verkligen då vi far land och rike runt. Pepparroten omnämndes då vi passerade Enköping, och hur ofta tänker vi att Västerås har en domkyrka (och gurka)?

Här strax efter Västerås aktiverade vi de SL-biljetter som vi köpt innan vi lämnade Helsingborg. Ett SL-kort så vi kunde åka med obegränsat inom SL-området. Som för tillfället är allt vad vi behöver. Då vi anlände hufvudstaden och klev ut på perrongen, märktes genast en annan puls än vi är vana vid. Men då vi tagit höjd med att tillbringa fem dagar till att resa, blev vi inte stressade. 

En planering i förväg hemma innebar att det var luft i vår to-do-lista. De ögonblick som uppstår med jämna mellanrum, då vi tappar tråden eller förlorar var vi befinner oss, måste accepteras. Det blir till att stanna upp invänta varandra både fysiskt och psykiskt. Mobilerna kommer upp och vi spanar av kartan och den blå pricken som är JAG. Det kart-spanet har samma funktion som då man gått vilse i skogen vid bär- eller kantarell-plockning, man bör sätta sig på en sten och vända jackan ut-och-in. Ge sig själv en lugnande klapp på axeln att du fixar det här. Vi har behövt använda det tricket två gånger dessa dagar, jag återkommer till dessa episoder.

Första kvällen beslöt vi att prova en restaurang precis om hörnet, fått tips om den. Soldaten Svejk har vi besökt i Prag, men att de har en här i Stockholm också! Spännande. En schnitzel lät lika lockande som deras gulasch, men man kan ju bara äta en rätt. Så schnitzel fick de bli. Alldeles så ljuvlig med en perfekt smaksatt panering, detta skulle min far ha smakat. (Han åt alltid wienerschnitzel vart han än kom, alla dagar på alla resor – överallt) Denna tunna köttskiva stor som ett dassalock täckte hela tallriken, så man fick gräva och leta efter potatissalladen. Som också var mycket smaklig. Ett glas vin kändes lagom att fira med denna vår 59:onde bröllopsdag. 

Då vi bad om att få betala kom kyparen med den numera obligatoriska “betalmaskinen”. Lite struligt i den trånga miljön. Jag lyckades inte betala med kortet meddetsamma, men jag förstod inte vad det berodde på först. Vänta ska jag hjälpa sa kyparen blippade på maskinen och bad mig hålla fram kortet igen. Blipp och beloppet som jag först såg ökade 15%! Jaså, sa jag var det vad du hjälpte mig med? Att klämma dit 15% procent dricks? Det menar jag är på gränsen till åldringsbedrägeri! Att göra så utan att vi avtalat detta. Med ett generat leende lämnade han oss. Men då vi skulle lämna krogen kom han ikapp oss, och med några sedlar i handen bad han om ursäkt, menade att det var inte gjort med flit? Jag svarade att han skulle behålla pengarna men vid hans nästa löneförhandling skulle han berätta att han behövde mer i lön för att slippa detta tiggeri. Snopet stoppade han på sig pengarna igen.

Tillbaks till hotellet tappade jag upp ett karbad. Låg och njöt detta bad tills jag liknade ett russin. Oh, vad jag saknar badkaret som vi hade då vi hade huset. Jag slog en signal till våra vänner Ingemar och Birgitta, och stämde träff med dem nästa dag. Vi tänkte besöka Nordiska muséet och då vi berättade detta ville de gärna hänga med. 

Vår förlovningsdag för sextio år sedan blev firad på detta vis. Gå på museum och träffa gamla vänner. Ett enormt hus men pompös hall, där självaste Gustav Vasa välkomnar oss. Carl Milles stora staty beskriver på detta vis vilken tid som museets samlingar och utställningar spänner över. Alltså 1523 och till vår tid. Våra gamla vikingarna och stenåldersmän må ursäkta, men man kan inte ta in allt. Istället kändes det som om man kunde följa de föremål som finns till beskådan. De inrymmer bara den tid man har hyfsad kunskap om från historielektionerna i skolan och dokumentärer som man sett på TV. 

Man såg hur jordbruksredskap utvecklats och man såg hur klädedräkter fanns för både fattig och rik. Många högtidsdräkter och brudklädslar från olika delar av landet fanns. Brudkronor verkade finnas en mångfald av.  Samernas historia med deras speciella dräkter och slöjdalster av både renhorn och renskinn fanns att titta på och alla skogsfinnarna med sin historia. Där fanns många par näverskor, stövlar, konter och andra bruksföremål som man förknippar med dessa skogsfinnar. Nybyggarna i Norrland fanns med då även de representerar en tid i vår svenska historia.  Med nybyggarna visades också slöjdprodukter från skogen. Jag berättade för Birgitta om min svärmor som varit en duktig björkrotsslöjderska. Plötsligt stod vi och tittade i en monter där en kopia av den brudkrona jag fick av min svärmor till vårt bröllop. Denna museets krona var tillverkad 1992 så min är äldre, den gjorde min svärmor 1965.  Vi gladdes åt att titta på alla dessa slöjdalster då maken och jag har hållit på och knåpa med lite av varje bl.a. med näver. 

 Muséet har tre våningar fulla med skatter och historia. Men efter en våning var vi rejält trötta och hungriga. Lite mat nu passade våra magar och att få sitta ner var skönt. Våra vänner undrade om vi  ville fortsätta de andra två våningarna som vi inte sett ännu. Men det var bara att erkänna, vi kunde inte ta in mer för tillfället. Nu ville vi se om vi kunde få värma händerna på Margareta.

Vi hade åkt spårvagn ut på Djurgården och önskade att komma in mot stan igen. Nordiska får vänta med de andra våningarna till en annan gång. Hopp på spårvagnen in mot Nybroplan . Och där precis på hörnet vid Dramaten står statyn av Margareta Krook, denna kvinna som gestaltat så många roller både på Dramaten, på film och i TV. Maken är en av hennes djupaste beundrare och han stod och kramade henne rejält då han kände hennes värme. Där har jag en rival om makens gunst, men vi är i olika gestalter, så det är lugnt. Visst är damen i fråga en klassiker av Guds nåde. 

På min to-do-lista stod Svenskt Tenn. Vi klev in i butiken och genast kände vi en atmosfär som andades DYRT. Men jag ville så gärna titta på Josef Franks skåp med Carl Lidmans planscher från Nordisk Flora. Jag har fascinerats av detta skåp många gånger, men inte känt till bakgrundshistorien till det. Ett biträde i butiken berättade att Estrid Eriksson en gång besökt Linnémuséet i Uppsala. Då hon kom in i Carl von Linnés sovrum, såg hon att väggarna var tapetserade med planscher från Carl Lidmans “Planscher med Nordiska floran”. Hon tog idén med sig till sina ateljéer i Stockholm. Josef Frank som har mycket blommor i sina alster omsatte idén och gjorde skåpet med påklistrade planscher från Lidmans flora som jag nu fått se med egna ögon, till och med strukit mina händer mot. Oh, dessa blommor. Jag vet jag är (små)tokig. Men blomälskare trivs ihop. Jag var ju i Giverny och tittade på Monets blommor sist vi var neråt Europa. (Ett resmål som uppfylldes då efter många års funderingar.)

Butiken var inredd så att det var lockande att titta flera gånger. Uniformerad personal, något tjusigare än ICAs och COOPs jobbeklädslar. Men det innebar att man kunde börja prata rakt ut i luften om man hade en fundering på något, genast fanns det någon runt en som hade svar. Antingen en ung dam mellan 25 och 30 år med snygg outfit, eller en medelålders herre i diskret kostym. Först kände jag mig bevakad, men efter en stund övergick det till en form av uppvaktning. Ingen som låg på knä på golvet och packade upp varor. Hela personalen var där för min skull. Men lustigt med deras ålder. Var tar de vägen vägen då de passerat åldersstrecken för respektive personalgrupp? 

Sortimentet är inte till för oss vanliga dödliga på Svenska Tenn, men man har kommit på att göra bordstabletter med Josef Franks motiv. De klarar en vanlig pensionär att köpa. Och kan på det viset njuta av dessa blommor hemma också. Det blev så att säga biljetter på inträdesavgiften. 

Då vi lämnat butiken ville vännerna visa oss ett ljusspel på Stockholms stadshus. Det var Nobelvecka med många event runt om i staden. Tyvärr kunde jag inte hitta information om vad ljusspelet handlade om trots mitt googlande. Det är förmodligen inte ogooglebart, det berodde nog mer på att jag inte hade rätta sökorden. Vi skildes från vännerna med löfte om att vi skulle besöka dem i hemmet lördagkväll. Letade oss med T-bana mot vårt hotell. 

Luciadagen var vi inställda på att titta på Gamla stan, där den där antikhandlaren lett runt oss i böckerna. Vädret var kyligt och vi kände vinden nöp i nästippen då vi startade vår vandring. Då vi kom upp på Västerlånggatan släppte vi Johan Homans beskrivningar och övergick till att försöka minnas MONOPOL och dess gator. Denna gata, den billigaste på Monopol, var som om man förflyttades till portabello Road i London. Butik för butik med souvenirer, de flesta made in China, men med Sverige broderat eller påmålat, blandat med butiker med ett sortiment lite udda. Små restauranger insprängda mellan butikerna där menyn var turistvänlig. Köttbullar blandat med den pizza folk känner sig trygg med överallt i världen. En stor skylt med Älgköttbullar drog till sig min uppmärksamhet, dyra köttbullar. Jag tog en bild och skickade till min svägerska i Norrland, de som har älgkött som basföda. Jag kan tänka mig att hon svimmade då hon fick se vad hennes vardagsmat kostar på Västerlånggatan i huvudstaden. Finns den på Norrmalmstorg också, och vad kostar den då där? Vi strosade vidare. Vinden ven bistert i de smala gränderna och vi var glada för våra yllemössor och tumvantar. Ingen av oss är några souvenir-köpare, men det är roligt att gå och titta. Mycket älgar och vikingar trängdes i skyltfönstren. I en liten shop såldes ljus, stearinljus från en ljusfabrik i Östergötland. På självaste luciadagen var det extra pyntat i deras skyltfönster, såklart. Där stod en Lisa Larson keramiklucia, en av de bedårande figurerna som vår svenska keramiker gjort. Jag är barnsligt förtjust i Lisa Larson, har aldrig haft råd att handla dem jag önskade. Men jag kunde inte motstå denna lilla keramiktjej med ljus i håret. Vi klev in i butiken, men de hade inga lucior till försäljning, den enda vi sett var till skyltningen. Och då damen i butiken frågade vad hon kunde hjälpa oss med, och jag framförde mitt önskemål, svarade hon att de hade bara det exemplaret. Men efter en stunds betänketid fick jag köpa den. Där flög semesterkassan. Vidare längs turiststråket.

Nu nöp kylan i nässpetsen så att man fick ha en näsduk till hands hela tiden, dropp dropp från nässpetsen. Vi var in i Gudrun Sjödéns shop, inte för att köpa något, mest för skojs skull. 

Klockorna i Gamla stan som Edvard Persson sjöng om en gång i tiden klämtade så vackert och ekot av dem snurrade i gränderna. Då vi gick förbi Gyllene Freden pekade jag på den och frågade om vi skulle gå in på en öl. Nu är ingen av oss öldrickare så det blev inget, och förmodligen satt varken Bellman eller Taube kvar. 

Det var så mysigt med den gamla stadsmiljön. Inte som i Helsingborg där vi har frisörsalonger, massageinstitut och nagelstudios var tjugofemte meter. 

Vi började känna oss mogna för en FIKA, något som också blivit en svensk grej. Detta ord, fika. Vi slank in på ett litet café i ett månghundraårigt hus, trångt mellan borden men varmt och med en doft som var gudomlig. Vi trängde oss in vid ett bord och strax kom en man och serverade vad vi beställt. Lussekatten serverades på en assiett och med ett litet set kniv och gaffel. Jisses så flott. En rejäl kopp hett kaffe och denna lussekatt som visade sig vara penslad extra med sockerlösning. Och upphettad! Därför dessa bestick. Men man behövde dem, det gick inte att “äta med näven”. Vi njöt och kände att värmen började återvända i kroppen igen.

Vidare uppåt genom smala gränder. Många mycket gamla hus med hissanordningar högst upp, man hade ingen annan möjlighet att få upp tyngre skrymmande föremål förr i tiden. Och se där, där hade vi Köpmansgatan. Gatan med butiken där vår fiktive antikhandlare håller till. Saga och verklighet blandat…

Utanför Svenska Akademins vackra hus, på Stortorget var det julmarknad. Många hantverksstånd med bl.a. stickat som gladde mej. Jag stod och beundrade en tröja då damen i ståndet frågade om hon skulle lyfta ner den så jag kunde titta närmre på den. Tack sa jag, jag bara står och memorerar mönstret. Jag stickar själv. Konstigt nog blev hon inte besviken, snarare att hon mött en själsfrände och vi började diskutera garner. Bredvid garndamen en mugg glögg, smakar alltid gott, och ingen julmarknad utan glögg!

Vi traskade vidare förbi Storkyrkan ner över Slottsbacken. Statyn med Karl XIV Johan passerades och då vi kom ner på Skeppsbron fick vi syn på en staty till. Vem är nu det, undrade vi. Han hade ingen häst den gubben. Måste vi undersöka. Det var Gustav III som stod där med något i hand som vi diskuterade länge, vad det var han höll i. Kylan började göra sig påmind igen och vi struntade i vad Gustav hade i näven. Det kom en buss så lämpligt. Vi hoppade på och åkte till Norrtull. 

Detta är perfekt då det dyker upp en buss när våra fötter börjar protestera och kylan gör sig påmind. 

Vid ändhållplatsen undrade chauffören precis som Christian Luuk brukar undra: vart är vi på väg? Jag berättade för honom att vi pensionärsturistade. Då fötterna blev ömma och vi frusna kastade vi oss på en buss. Vila och värme! Han skrattade och tyckte det lät trevligt att han hade sådana passagerare. Vi sa att ett besök på NK var nästa tänkta besöksmål. Han lovade att se till att vi skulle komma av på rätt hållplats. Och vid Kungsträdgården klev vi av. Tvärs över gatan och in på NK. 

Oj vilket palats. Med ledstänger i guld! Jag menade att här var det nog dyrare än på Svenska Tenn. men vi hittade inte en enda produkt som väckte något köpsug. Våning efter våning med hudvårdsprodukter. Som ett jätte-apotek. Heminredningsavdelningen som vi hittade till slut var snabbt överstökad. Inget i vår smak. Även här arbetar bara människor mellan 25 och 30 års ålder, var tar de vägen sen?? Men vi har varit på NK! Och jag åkte rulltrappor i alla riktningar. Upp och ner och en vända till. Att vi just nu kände oss som riktiga bondlurkar och lantlollor gjorde ingenting. Vi är dem vi är.

Nu var vi klara med vår to-do-lista idag. Buss ner till T-centralen och T-banan bort mot Medborgarplatsen där vi hade hotellet. Klev av och hittade en hiss från perrongen. Skönt med hiss. Ute på trottoaren blev vi stående. Var hade vi hamnat? Vad var nu detta? Jag var ledsen att vi kanske klivit av fel hållplats. Men jag kände ju igen julgranen framför näsan på oss. Den ser vi ju från vårt fönster i sovrummet på hotellet. Ingenting stämde! Tills vi vred huvudet och tittade – inte rakt fram men rakt till vänster. Där med stora bokstäver i lysande neon stod Scandic Malmen. HEMMA!!

Lördag började med mulet och grått. Åkte in mot stan, trodde vi! Var var de vanliga hållplatserna? Vi insåg att vi hoppat på T-banan åt fel håll. Ok, hoppa av på nästa och vända färdriktningen.

Vi hade inte sett staden från bussar ännu. Bara varit på väg till eller ifrån något, och mest med T-banan. Nu hade vi lite tid att åka med buss och spårvagn och titta på staden. Strindberg klagade på på stadens omvandling i sin dikt om Esplanadsystemet. Och jag har tänkt på hans klagan ett otal gånger då man omorganiserat i mitt Helsingborg så man inte känner igen min gamla stad längre. Men Stockholm har många ställen kvar trots allt. Många byggnader i jugend-stil kan man se då man åker ut mot Djurgårdsbron. Vi tog spårvagnen till Valdemarsudde, fram och tillbaka. Att se staden på detta sätt kanske är lättjefullt, men mitt i vintern och gamla människor. Väl inne i stan igen hoppade vi på en buss som gick till Djurgårdsbrunn. Kom förbi Gärdet och Kaknästornet. 

Vi är medvetna om att vi bara sett en liten liten del av kungliga huvudstaden. ÄNNU.

På kvällen blev vi hämtade av Ingemar i bil. De bor söder om storstaden och jag uppfattade att vi åkte långt. Men i mörkret ser man inget av omvärlden. Vi träffades och umgicks med dessa vänner som vi mötte via min gamle bridgepartner Rune, död sedan åtta år. Vi har inget gemensamt, och det lilla vi hade då var att de övernattade hos oss någon gång då de var ner till Helsingborg för att Rune skulle få hjälp med flyttning. Men kontakten mellan oss finns kvar även om den är sporadisk.

Ett vackert dukat bord väntade oss. Ljus tända i alla hörnor. Maten talade om gedigen kunskap och med lite presentation av egna produkter. Det tycker jag är så kul om man får med något eget och inte allt är “köpe”. Jag ville inte fråga om det var Lambert vi förtärde, men bären till desserten var egen skörd. 

Kvällen blev sen och jag måste erkänna att jag blev lite orolig att inte komma oss tillbaks till hotellet innan bussar slutade gå. Men tydligen är trafiken mer tillgänglig än vad vi är vana vid. Ingemar och Birgitta följde oss till busshållplatsen och vi kände en viss separationsångest. Var det sista gången vi sågs? Vem vet. Ett oerhört möte var det. 

Söndag morgon. Nu hoppade jag över äggröran och baconet vid frukosten. Kaffe och macka som vanligt och så en rejäl portion pannkakor med sylt och grädde. Det var en bra start på dagen. Kanske lite mäktig, men vad då? Vi skulle åka hem till Skåne. Tåget lämnade Stockholm 13.07. Byte i Göteborg och vidare (efter en french hot dog) ner genom Halland. Ankom Helsingborg klockan 19.17. En restid på 6 timmar och 10 minuter, då det var 40 minuters paus i Göteborg. Här behöver vi inte hämtning och lämning vid någon flygplats. Klarar oss själv. Och jag tror att restiden är ungefär samma. 

Reflektioner vi gjorde: har de inga rollatorer i Stockholm?? Såg bara 3 stycken på hela tiden. Och varför inga barnvagnar på tunnelbanor och bussar? Har man byggt bort dessa möjligheter med alla rulltrappor som gör det omöjligt att transportera sådant i? 

 

Here’s the English version

 

On our anniversery day, we arrived to the royal capital the day after the Nobel celebration, and we managed to find our hotel very easily. This pleases the soul of an anxious old man/woman. Especially since we have always avoided this hectic city if there was an alternative. What I remember was the last time we were here in the summer of 1975 when the five-day orienteering tournament was held here in Stockholm. 

We lived a camping life with our club mates during that July week. One of the days we had arranged to meet up with my brother and sister-in-law, who were staying with their club elsewhere. We were going to meet up to tour the city a bit in the evening. They were also poorly acquainted with the city, and we wandered around Gamla Stan a little confusedly. But at that time there was no Google Maps, so on several street corners we had to unfold the tourist map we had found. And even though we were experienced orienteers, there were no contour lines or the kind of map signs we were used to from the respective tournaments in the forest and on land. North and south we lost track of faster than we found them. After all, I have vague memories of eventually finding our way around, but not how it happened. Today the city has a much faster pulse and more intense traffic. 

We should be wiser than to set off on such adventures. But it all started with my husband asking if we would attend the bridge club’s Christmas party. Surprised, I looked at him and wondered why he asked about this? Yes, but it’s ”our” day, he said. Maybe it is, but it’s just our engagement day, I meant. Surprised, I noted that the old man was right about these days after more than half a century. Admittedly, I don’t think about them all the time, but for me, the notorious calendar-biter, they have never gone unnoticed. 

A little inspired by his question, I started looking for a trip to the royal capital. The possible destination we had discussed after our trip to Gothenburg earlier this fall. Then we said that there were some things we might be a little curious about. I must admit that we were NOT influenced by advertising on TV, but rather by descriptions of the urban environment in books we had read during the past year. This summer we became obsessed with an antique dealer in Gamla Stan and how he solved murder cases. We often recommend books to one another when we find a cozy story. Surely you have heard of Johan Homan, Jan Mårtensson’s old fictional character? And we have undeniably followed him around Stockholm this summer when we plowed through quite a few books about Johan Homan. Some street names have been committed to memory and the city does’nt feel so foreign anymore. Probably our traveling by different kinds of transport, as we have had good help from the technology available today, has made us braver. 

So I decided to look for both travel and accommodation with my son’s help. By train up to Gothenburg where a regional train to Stockholm offered an old-fashioned journey. When the trip was decided, I asked my husband if we should contact some old friends we hadn’t seen since my old bridge partner Rune was buried. Ingemar is Rune’s nephew, and this is really our only common denominator. But we have kept in touch with a phone call now and then, at Christmas time and on birthdays. I meant that if they call Christmas time and we tell them that we have visited Stockholm without meeting them, they will probably be sad. So I phoned them, and of course they wanted us to meet. 

The train up to Gothenburg just said swish, but then we changed to a regional train further towards the capital. It stopped at lots of stations and we can now brag about that we have visited all sorts of places that previously were a black spot on our map. However, we have covered all the small and large places well. Herrljunga, what is it famous for, we said? But yes, suddenly the cider popped into our heads. In Arboga, my husband claimed they only had liver pâté, but then I came across an old expression: the Arboga beer, which tastes sour after…. We really enjoy ourselves when we travel around the country and the kingdom. Horseradish was mentioned when we passed Enköping, and how often do we think that Västerås has a cathedral (and cucumber)?

Here, just after Västerås, we activated the SL tickets that we had bought before leaving Helsingborg. An SL card so we could travel unlimitedly within the SL area. Which is all we need at the moment. When we arrived in the capital and stepped out onto the platform, we immediately noticed a different pulse than we are used to. But when we took into account the fact that we would spend five more days traveling, we were not stressed.

Planning ahead at home meant that there was space in our to-do list. The moments that arise at regular intervals, when we lose track or lose our bearings, must be accepted. It becomes a matter of stopping and waiting for each other both physically and mentally. The mobile phones were picked up and we look at the map and the blue dot that is ME. The map-look has the same function as when you get lost in the forest while picking berries or chanterelles, you should sit on a rock and turn your jacket inside out. Give yourself a reassuring pat on the back that you will fix this. We have had to use that trick twice these days, I will return to these episodes.

The first evening we decided to try a restaurant just around the corner, we had been told about. We have visited Soldat Svejk in Prague, but they have one here in Stockholm too! Exciting. A schnitzel sounded as tempting as their goulash, but you can only eat one dish. So they had to have schnitzel. Just so delicious with a perfectly flavored breading, this is what my father would have liked. (He always ate Wienerschnitzel wherever he went, every day on every trip – everywhere) This thin slice of meat the size of a toilet seat covered the entire plate, so you had to dig and look for the potato salad. Which was also very tasty. A glass of wine felt like the right thing to celebrate with this our 59th wedding anniversary. 

When we asked to pay, the waiter came with the now mandatory “payment machine”. A little awkward in the cramped environment. I couldn’t pay with the card right away, but I didn’t understand what was wrong at first. Wait, I’ll help, the waiter said, blip on the machine and asked me to hold out the card again. Blip and the amount I first saw increased by 15%! Well, did I say that’s what you helped me with? To squeeze in a 15% tip? I mean, that’s bordering to old age fraud! To do so without our agreement. With an embarrassed smile he left us. But when we were about to leave the pub he caught up with us, and with some banknotes in his hand he apologized, did he mean that it wasn’t done on purpose? I replied that he would keep the money but at his next salary negotiation he would tell his supervisor he needed more salary to avoid this begging. He stuffed the money back to his own pocket.

Back to the hotel I poured a bath. I lay there enjoying this bath until I looked like a raisin. Oh, how I miss the bathtub we had when we had the house. I signaled our friends Ingemar and Birgitta, and arranged to meet them the next day. We were planning to visit the Nordic Museum and when we told them this they were happy to join us. 

Our engagement anniversary sixty years ago was celebrated in this way. Go to the museum together with some old friends. A huge house and a pompous hall, where Gustav Vasa himself welcomes us. Carl Mille’s large statue describes in this way the time span of the museum’s collections and exhibitions. That is, 1523 and up to the present day. Our old Vikings and Stone Age men may be excused, but you can’t take everything in. Instead, it felt as if you could follow the objects on display. They only cover the time period you have a fair amount of knowledge about from history lessons in school and documentaries you have seen on TV. 

You saw how agricultural tools developed and you saw how costumes existed for both the poor and the rich. There were many festive costumes and bridal dresses from different parts of the country. There seemed to be a variety of bridal crowns. The history of the Sami with their special costumes and handicrafts made of both reindeer antlers and reindeer skins was on display, and all the forest Finns with their history. There were many pairs of bark shoes, boots, kontes and other everyday objects that are associated with these forest Finns. The settlers in Norrland were there as they also represent a time in our Swedish history. Along with the settlers, handicraft products from the forest were also shown. I told Birgitta about my mother-in-law who was a skilled birch root craftswoman. Suddenly we were standing in a stand looking at a copy of the bridal crown I received from my mother-in-law for our wedding. This museum crown was made in 1992 so mine is older, my mother-in-law made it in 1965. We enjoyed looking at all these handicrafts as my husband and I have been tinkering with a little of each, including birch bark.

The museum has three floors full of treasures and history. But after one floor we were really tired and hungry. A little food now suited our stomachs and being able to sit down was nice. Our friends wondered if we wanted to continue the other two floors we had’nt seen yet. But we had to admit, we couldn’t take in more at the moment. Now we wanted to see if we could warm Margareta’s hands.

We had taken the tram out to Djurgården and wanted to get back into the city. Nordiska will have to wait with the other floors for another time. Hop on the tram towards Nybroplan. And there right on the corner by the Dramaten stands the statue of Margareta Krook, this woman who has played so many roles both at the Dramaten, in film and on TV. My husband is one of her deepest admirers and he stood and hugged her really hard when he felt her warmth. There I have a rival for my husband’s favor, but we are in different guises, so it’s calm. The lady in question is certainly a classic.

On my to-do list was Svenskt Tenn. We stepped into the store and immediately felt an atmosphere that breathed EXPENSIVE. But I really wanted to look at Josef Frank’s cabinet with Carl Lidman’s prints from Nordisk Flora. I have been fascinated by this cabinet many times, but did not know the background story to it. An assistant in the store told me that Estrid Eriksson once visited the Linnaeus Museum in Uppsala. When she entered Carl von Linné’s bedroom, she saw that the walls were wallpapered with prints from Carl Lidman’s ”Prints with Nordic Flora”. She took the idea with her to her studios in Stockholm. Josef Frank, who has a lot of flowers in his works, implemented the idea and made the cabinet with pasted-on prints from Lidman’s flora that I have now seen with my own eyes, even rubbed my hands against. Oh, these flowers. I know I am (a little) crazy. But flower lovers thrive together. I was in Giverny and looked at Monet’s flowers the last time we were down in Europe. (A destination that was then fulfilled after many years of wondering.)

The store was decorated in such a way that it was tempting to look several times. Uniformed staff, somewhat fancier than ICA’s and COOP’s work clothes. But that meant that you could start talking straight into the air if you had a question, immediately there was someone around you who had an answer. Either a young lady between 25 and 30 years old with a nice outfit, or a middle-aged gentleman in a discreet suit. At first I felt watched, but after a while it turned into a form of courtship. No one kneeling on the floor unpacking goods. The entire staff was there for me. But it’s funny about their age. Where do they go when they’ve passed the age limit for each staff group? 

The range is not for us ordinary mortals at Svenska Tenn, but they have come up with making placemats with Josef Frank motifs. They are affordable for an average retired one to buy. And that way you can enjoy these flowers at home too. So to speak, the entrance fee was worth those tickets. 

When we left the store, our friends wanted to show us a light show at Stockholm City Hall. It was Nobel Week with many events around the city. Unfortunately, I couldn’t find any information about what the light show was about despite my Googling. It’s probably not ungoogleable, it was probably more because I didn’t have the right search terms. We parted ways with the friends with the promise that we would visit them at home Saturday evening. We went by subway back to our hotel.

On St. Lucia’s Day we had decided to visit at the Old Town, where that antique dealer had shown us around in the books. The weather was chilly and we felt the wind pinching the tip of our noses as we started our walk. When we got up to Västerlånggatan we dropped Johan Homan’s descriptions and switched to trying to remember MONOPOL and its streets. This street, the cheapest on Monopol, was like being transported to Portabello Road in London. Shop after shop with souvenirs, most made in China, but with Sweden embroidered or painted on, mixed with shops with a slightly odd assortment. Small restaurants interspersed between the shops where the menu was tourist-friendly. Meatballs mixed with the pizza people feel safe with everywhere in the world. A large sign with Älgköttbullar (meatballs of moose) caught my attention, expensive meatballs. I took a picture and sent it to my sister-in-law in Norrland, she who has moose meat as a staple food. I can imagine she fainted when she saw how much her everyday food costs on Västerlånggatan in the capital. Is it also available on Norrmalmstorg, and how much does it cost there? We strolled on. The wind howled bitterly in the narrow alleys and we were glad for our woollen hats and mittens. None of us are souvenir buyers, but it is fun to walk around and look. Lots of moose and Vikings crowded into the shop windows. A small shop sold candles, candles from a candle factory in Östergötland. On Lucia Day itself, their shop window was decorated extra, of course. There was a Lisa Larson ceramic Lucia, one of the adorable figures that our Swedish ceramicist has made. I have a childish crush on Lisa Larson, I have never been able to afford to buy the ones I wanted. But I couldn’t resist this little ceramic girl with candles in her hair. We entered the shop, but they had only light for sale, the only one we had seen was for the signage. And when the lady in the shop asked what she could help us with, and I expressed my wish, she replied that they only had that one. But after a moment of consideration, I was allowed to buy it. There went our holiday money. 

Further along the tourist route. Now the cold was pinching the tip of the nose so we had to have a handkerchief at hand the whole time, drip drip from the tip of the nose. We had entered Gudrun Sjödén’s shop, not to buy anything, mostly for fun. 

The bells in the Old Town that Edvard Persson once sang about rang so beautifully and their echoes spun in the alleys. When we passed Gyllene Freden, I pointed to it and asked if we should go in for a beer. Now neither of us are beer drinkers so it didn’t work out, and probably neither Bellman nor Taube were left. 

It was so cozy with the old city environment. Not like in Helsingborg where we have hair salons, massage parlors and nail studios every twenty-fifth meter. 

We started to feel ripe for a FIKA, something that has also become a Swedish thing. This word, fika. We slipped into a small café in a centuries-old house, cramped between the tables but warm and with a scent that was divine. We squeezed ourselves in at a table and immediately a man came and served what we ordered. The Lussekatten (saffron bun) was served on a plate and with a small set of cutlery. Geez, so classy. A substantial cup of hot coffee and this saffron bun that turned out to be brushed extra with sugar solution. And heated! Hence these cutlery. But you needed them, you couldn’t ”eat with your fist”. We enjoyed it and felt that the warmth was starting to return to your body again. 

Further up through narrow alleys. Many very old houses with elevators at the top, there was no other way to get heavier, bulky objects up in the past. And look, there we had Köpmansgatan. The street with the shop where our fictional antique dealer is located. Fairy tale and reality mixed…

Outside the beautiful building of the Swedish Academy, on Stortorget, there was a Christmas market. Many craft stalls with, among other things, knitwear that delighted me. I was standing admiring a sweater when the lady at the stall asked if she would lift it down so I could take a closer look at it. I said thanks, I’m just standing there memorizing the pattern. I knit myself. Strangely enough, she wasn’t disappointed, rather that she had met a kindred spirit and we started discussing yarns. Next to the yarn lady was a mug of mulled wine, always tastes good, and no Christmas market without mulled wine!

We trudged on past Storkyrkan down over Slottsbacken. We passed the statue of Karl XIV Johan and when we came down to Skeppsbron we saw another statue. Who is that, we wondered. He didn’t have a horse, that old man. We have to investigate. It was Gustav III who was standing there with something in his hand that we discussed for a long time, what he was holding. The cold began to make itself felt again and we ignored what Gustav had in his fist. A bus arrived just in time. We jumped on it and went to Norrtull. 

This is perfect when a bus appears when our feet start to protest and the cold reminds us. 

At the last stop, the driver wondered just as Christian Luuk usually wonders: where are we going? I told him we were pensioner tourists. When our feet got sore and we were freezing, we jumped on a bus. Rest and warmth! He laughed and thought it sounded nice that he had such passengers. We told him a visit to NK was the next planned destination. He promised to make sure that we got off at the right stop. And at Kungsträdgården we went off. Across the street and into NK. 

Oh, what a palace. With gold handrails! I meant it was probably more expensive here than at Svenska Tenn. but we didn’t find a single product that aroused any desire to buy. Floor after floor of skin care products. Like a giant pharmacy. The home furnishing department that we finally found was quickly overwhelmed. Nothing to our taste. Here too, only people between the ages of 25 and 30 work, where do they go then?? But we have been to NK! And I rode escalators in all directions. Up and down and another turn. The fact that we felt like real peasants and country girls didn’t matter. We are who we are.

Now we were done with our to-do list today. Bus down to T-centralen and the subway towards Medborgarplatsen where we had the hotel located. Got off and found an elevator from the platform. Nice to have an elevator. We were left standing out on the sidewalk. Where had we ended up? What was this? I was sad that we might have gotten off at the wrong stop. But I recognized the Christmas tree right in front of us. We can see it from our window in the bedroom at the hotel. Nothing was right! Until we turned our heads and looked – not straight ahead but straight to the left. There in big letters in bright neon stood Scandic Malmen. HOME!!

Saturday started out cloudy and grey. We thought we were heading into town! Where were the usual stops? We realised we had jumped on the trainin the wrong direction. Ok, get off the next one and change direction.

We hadn’t seen the city from buses yet. We had only been on our way to or from something, and mostly by subway. Now we had some time to go by bus and tram and look at the city. Strindberg complained about the city’s transformation in his poem about the Esplanade system. And I have thought about his complaint countless times when they have reorganized Helsingborg so you don’t recognise my old city anymore. But Stockholm still has many places left after all. You can see many Art Nouveau buildings when you go out towards Djurgårdsbron. We took the tram to Valdemarsudde, there and back. Seeing the city this way may be lazy, but in the middle of winter and old people. Once back in town we jumped on a bus that went to Djurgårdsbrunn. Passed Gärdet and Kaknästornet. 

We are aware that we have only seen a small part of the royal capital. YET.

In the evening, Ingemar picked us up in a car. They live south of the big city and I felt we had traveled a long way. But in the dark you can’t see anything of the outside world. We met and socialized with these friends who we met through my old bridge partner Rune, who has been dead for eight years by now. We have nothing in common, and the little we had then was because they spent some nights with us when they were down to Helsingborg so Rune could get help with moving. But the contact between us remains even if it is sporadic.

A beautifully laid table awaited us. Candles lit in every corner. The food spoke of solid knowledge and with a little presentation of their own products. I think it’s so fun when you get to bring something of your own and not everything is ”bought”. I didn’t want to ask if it was Lambert (a name of a Lamb in a tale I use to read to my children) we consumed, but the berries for dessert were their own harvest. 

The evening was late and I must admit that I was a little worried that we wouldn’t get back to the hotel before the buses stopped running. But apparently the traffic is more accessible than we are used to. Ingemar and Birgitta kept us company to the bus stop and we felt a certain amount of separation anxiety. Was this the last time we saw one another? Who knows. It was an incredible meeting. 

Sunday morning. Now I skipped the scrambled eggs and bacon at breakfast. Coffee and sandwich as usual and then a big portion of pancakes with jam and whipped cream. It was a good start to the day. Maybe a little strong, but so what? We were going home to Skåne. The train left Stockholm at 13.07. Change in Gothenburg and (after a French hot dog)we went down through Halland. Arrived in Helsingborg at 19.17. A journey time of 6 hours and 10 minutes, as there was a 40-minute break in Gothenburg. Here we don’t need to be picked up and dropped off at any airport. We can manage on our own. And I think the travel time is about the same.

Hösten är här om man tittar i almanackan. I morgon kan man fråga Anders vad det ska bli för väder julafton. Men den där Mårtensknäppen har inte visat sitt rätta jag ännu. Den där dagen i förra veckan med lite snö på marken försvann. Jag hann i alla fall inte dra fram vinterkängorna, utan fortsätter i mina lågskor. Men ljuset är det snålt med. Jag har de senaste åren varit kinkig och gnällig över dagar som varit skumma. Och i år verkar det som maken också har blivit mer beroende av ljuset. Under hela livet har man hört att gamla människor behöver ha mer ljus, men aldrig riktigt förstått varför. Men nu är vi där, då vi aldrig kan få tillräckligt med ljus då vi ska pyssla med något lite pilligt. 

Onsdag, torsdag ägnades helt åt att få gjort några små pilliga arbeten på min senaste stickning. En kofta jag hittade i en veckotidning cirka en månad sedan. Ett riktigt vackert mönster som jag föll direkt för. Jag kunde inte lämna mönstret ifrån mig utan att ha stickat den. 

Jag fick åka till Landskrona för att köpa garn. Tyvärr har vi ingen butik i min stad som har något sortiment på ullgarner. Min gamla affär som jag handlade i under många år såldes till en ung dam som beklagar sig med att hon inriktar sig på näthandel! Varför då ha en butik? Så jag har fått övergå till att göra en Skåne resa då jag ska köpa garn numera. Det är omöjligt att bedöma färger på garn på de försäljningsställen som finns på nätet. Jag kan inte se färgerna. Och näthandel, då finns det ingen att fråga och be om råd att bedöma vilka färger som passar ihop. 

Alltså blev det inköpt i Landskrona. Och jag har stickat, oh så underbart mönster! Tyvärr var det kryptiskt med måttangivelserna. Det hymlades om etablerade mönster hit och dit. Men inte ett enda mått angivet i centimeter. Ursäkta en gammal van stickerska, men vad menar man med etablerade mönster? Förmodligen ingen som kan ge ett vettigt svar på det. Jag kunde i vilket fall som helst inte få grepp om vad som menades. Jag är ingen analfabet, ingen dyslektiker, lider inte av dyskalkyli heller. Jag brukar säga att ett räknefel i mitt jobb är likställt med en död patient. Slutligen beslöt jag mig för att utgå från en äldre beskrivning vad det gällde maskantal. Stickstorlek är avhängigt av vilket garn man använder. Men det vackra mönstret lyckades jag få in så att det blev jämna rapporter. Jobbade vidare och bestämde mig för att räkna mönsterrapporterna som man såg på bilden. Och utifrån det sticka så att jag gjorde den längre än bilden visade. Jag vill inte ha en midjelång kofta, en gammaldags cardigan som når ner mot rumpan ville jag ha. 

Jag skrev till firman som stod som utgivare av beskrivningen, plus att det rekommenderades deras garner. Klagade min nöd om att det inte framgick hur man stickade och avmaskade för halsringning. I varje fall inget tydligt, bara detta att det skulle ske i etablerat mönster, vad det nu betyder. En av Sveriges störst leverantörer av garner, väl kända. Men de svarade att de inte kunde ta ansvara för vad veckotidningen utgivit! Men deras firmanamn stod som undertecknad av mönstret. Dock ville de göra ett försök att hjälpa mig genom att skicka mönstret än en gång. Jag blev först glad men då jag klickade på filen var det samma mönster som jag redan hade. Trodde de jag hade slitit upp texten? 

Beslöt att försöka sticka efter gamla erfarenheter och hoppas att måtten inte blev för tokiga. Man kan alltid riva upp och ändra på dimensionerna fram till det ögonblick då man sytt sömmar för att klippa isär koftan framtill. Då har man passerat justeringsmöjligheterna. 

Alla delar har legat färdigstickade i nästan två veckor. Inget jäkt för min del. Som om jag ville töja på möjligheten att ändra om jag kom på något felaktigt. Men i onsdags var dagsljuset perfekt för att sätta sig ner och göra de sömmar som måste göras innan man klipper till ärmhål och framkant för knappribba osv. Oh så glad jag är att få hjälp med maskinsömmarna! Jag pekar, förklarar och tråcklar garn i avvikande färg för att min assistent ska våga maskinsy där jag pekat. Och sedan sätta saxen i och klippa isär hela stycket framtill. Jag kan inte se var sömmarna är, men jag litar på att de är gjorda efter alla konstens regler. 

Då detta arbetet är gjort kan jag plocka upp maskorna på axlarna och sammanfoga bak- och framstycke. Jag blev så stolt då detta var gjort, jag hade lyckats få en snygg sammanfogning på axlarna. Nu återstår bara att sticka knappribbor och räkna ut var jag ska ha knapphål. Här kommer det där med om man har dyskalkyli som ett hinder. Hoppas jag får bra ljus närmsta dagarna. För nu har jag svårt att ignorera jobbet med slutförandet. Vill komma till punkt. Tänker även ta något foto på koftan och skicka till garnfirman, eventuellt med en länk till denna story. 

Denna söm som sammanfogar bak och framstycke  är jag oerhört nöjd med