nedtecknade minnen och berättelser

I, an influencer / Jag, en influencer

New names old duties. Our world is on edge to become destroyed and we arguing about people who sit in quiet compartments in the train and push the keys on their computers and make all that noice. Or we use a lot of energy to find out what name on different workers, cleaning lady or sweeper. Many knows we can not live without them, so instead giving them higher salary we change their names as workers. Does it makes them to feel better? Do we appreciate them more because their professional title has been upgraded? And if people who needs help from society shall be mentioned as users or patients, and I’m almost criminal when I use the wrong word. 

This kind of thoughts appear when I hear about people who present themselves as influencers. What is an influencer? When I look at google I can read, influencer is a person who affect other people in any way. When I share a recipe of a delicious cake or dish, because someone has asked for the recipe, I consider myself an influencer. As a parent I tried to be an influencer, sometimes it succeed but as most children, even my children had their influencers as their friends more often. When I think back how many times I tried to influence my children by persuade them to reconsider their need of the subject they asked for, my only thought is; what an annoying mom I must have been. But after all I tried to be an influencer, or in many cases an anti influencer. Told them how much all advertising was a way to fool them to buy unnecessary things, but they only saw me as that scrimp, miserly mother of theirs. 

I can still hear complaining about what an awkward parent I have been. And I see all this ads in TV which I know they see as a piece of information, not any try to influence us. Sighing I think it isn’t my business anymore. I know by now their wallets make them forced to think if they really need this or that. Maybe there is a moment of it sometime. Every little acquisition requires care, and I hope it hurt a bit when they realise they didn’t took care, and their possession has turned to a wreck. I know about that pain when I have noticed I have forgot to pay attention enough about possessions in my life. I also can hear a voice from past, my mothers comment about “making their own experiences”. So the influencers live a hard life. All kind of them, but most this one who try to fool us to buy and buy. The influencers who show how to take care of and use what we already have, I wish them all luck. I think we need them. And remember every human being is an influencer. Wonder how long it will take before the world will change that title?

The other day I copied and sent a recipe on “Baba au rhum” to my son. I told him I wanted that cake for dessert when they invited us for crayfish fest. I don’t know if that lad understand me? Or what is he going to do with his collection of all bottles of rhum? I still try to influence for my own benefit.


Nya namn gamla plikter.  Vår värld är på väg att bli förstörd och vi bråkar om människor som sitter i tysta kupéer i tåget och trycker på tangenterna på sina datorer och åstadkommer allt det där oväsendet.  Eller så använder vi mycket energi för att ta reda på vad olika arbetare heter, städerska eller sopåkare.  Många vet att vi inte kan leva utan dem, så istället för att ge dem högre lön byter vi deras namn som arbetare.  Får det dem att må bättre?  Uppskattar vi dem mer för att deras yrkestitel har uppgraderats?  Och om människor som behöver hjälp från samhället ska nämnas som brukare eller patienter, jag blir nästan kriminell när jag använder fel ord.

 Den här typen av tankar dyker upp när jag hör om människor som presenterar sig själva som influencers.  Vad är en influencer?  När jag tittar på google kan jag läsa, influencer är en person som påverkar andra människor på något sätt.  När jag delar med mig av ett recept på en utsökt tårta eller maträtt, för att någon har bett om receptet, anser jag mig vara en influencer.  Som förälder försökte jag vara en influencer, ibland lyckades det men som de flesta barn hade även mina barn oftare sina vänner som  influencers.  När jag tänker tillbaka på hur många gånger jag försökte påverka mina barn genom att övertala dem att ompröva sitt behov av ämnet de bad om, är min enda tanke;  vilken irriterande mamma jag måste ha varit.  Men trots allt försökte jag vara en influencer, eller i många fall en anti influencer.  Berättade för dem hur mycket all reklam var ett sätt att lura dem att köpa onödiga saker, men de såg mig bara som den där snåla, gnidna mamman till dem.

 Jag kan fortfarande höra klagomål på vilken besvärlig förälder jag har varit.  Och jag ser alla dessa annonser i TV som jag vet att de ser som en del information, inte som något försök att påverka oss.  Suckande tänker jag att det inte är min sak längre.  Jag vet vid det här laget att deras plånböcker får dem att tänka på om de verkligen behöver det eller det.  Kanske finns det ett sådant ögonblick någon gång.  Varje litet förvärv kräver vård, och jag hoppas att det gör lite ont när de inser att de inte tog hand om dem, och deras ägodel har förvandlats till ett vrak.  Jag vet om den smärtan när jag har märkt att jag har glömt att vara tillräckligt uppmärksam på ägodelar i mitt liv.  Jag kan också höra en röst från tidigare, min mor kommenterar om att ”göra sina egna erfarenheter”.  Så influencers lever ett hårt liv.  Alla typer av dem, men mest den här som försöker lura oss att köpa och köpa.  De influencers som visar hur man tar hand om och använder det vi redan har önskar jag all lycka till.  Jag tror att vi behöver dem.  Och kom ihåg att varje människa är en influencer.  Undrar hur lång tid det kommer att ta innan världen kommer att ändra den titeln?

 Häromdagen kopierade jag och skickade ett recept på ”Baba au rhum” till min son.  Jag sa till honom att jag ville ha den där kakan till efterrätt när de bjöd in oss på kräftfest.  Jag vet inte om den killen förstår mig?  Eller vad ska han göra med sin samling av alla flaskor med rom? Jag försöker fortfarande vara en influenser men till min egen fördel.

A kind of appendix / en sorts appendix

We are by now so seasoned travellers on our way through Sweden, we sit during our travelling and recall many moments and where it happened. We also tell one another – behind next road bend it is that nice view with a resting place. We know when we are entering a long long downhill. Sometimes we get surprised how we remember about small villages or some places in nature. 

There is a wild camp about eighty kilometres south from Östersund, you don’t notice it if you just pass by. It is a place where they launched timber for rafting in older days. Perfect shore for wash up your plates and cutlery when you campad for a night or two. We nowadays comment; here it is, even if it is at least five years since we stayed our caravan or camped in any way at that place. And when we did, my husband always paid a hundred crown bill in an envelope and put in a small letterbox as a payment for the rent for the piece of land. There was an instruction for us to do so at a small proclamation. We had never seen any personal so who got that bill? I laughed many times and told the honest man, why not just take a chance and see what happens if we don’t pay for the stay? But he told me, according to the proclamation it would cost 120 crowns if we not paid!! So the penalty should be twenty crowns for that criminal deed! I am such dishonest woman, I many times asked him to avoid that payment and check up what will happen? He refused my urging. There was a yellow piece of paper you wrote your name and registration number and put into the envelop too. 

And my husband put that 100 crown bill in that envelop every year. He doesn’t like any challenging.

I think the rascal callers who phones old people and try to cheat them of their bank codes, have something to learn from this silent landlord with his prompt and envelop. 

Many other places wakes up our memory when we pass by them. That old pump house, very well perpetuated, where the steam locomotive was supplied with water along the old railway. Just above the hills after Noppikoski. We also drive through a deep ravin with a stream. When we passed this year I asked my husband; wasn’t it this ravin you were down to the stream to wash our son’s sleeping bag when he had peed in it? It must be a hero deed to climb down to that stream, I said when I saw the depth. He hadn’t peed in it, my husband answered, he had pooped. Ha ha, sometimes the memories getting bleached. 

We know where we could buy that old time danish for our coffee-breaks along the way. We know where we can find toilettes in good conditions. We know where it is possible to find a place to enjoy our coffee breaks. We know where that white lichen grows, the lichen we use to have to our advent candles. We know where the old rusty car wreck stood in the forest. We know where the lingonberries is easiest to pick.

It is amazing the old buildings in Älvros is in that good shape after all this year. It seems to be a small village in middle of nowhere, not many inhabitants. But both the church and many old beautiful houses seems to never get  neglected and mismanaged. 

Of course many of the accidents which happened that time I have told about in my story I named “It should have been a caravan” getting memorised every year. The rain, the cold, the feeling of desperation pops up during our travel. We laugh at the memories and we suffer once again over our misadventures. But after all we are a little bit proud of our way of solving the problems. 

Now for a good night sleep in my bed the soft one. Good night folks. 



Vi är vid det här laget så rutinerade resenärer på väg genom Sverige, vi sitter under vår bilresa och minns många stunder och var det hände.  Vi berättar också för varandra – bakom nästa vägkrök är  det fina stället med en rastplats.  Vi vet när vi ska nedför en lång lång nedförsbacke.  Ibland blir vi förvånade över hur vi minns små byar eller vissa platser i naturen.

 Det finns en vildcamping cirka åttio kilometer söder om Östersund, den märker man inte om man bara far förbi.  Det är en plats där man sjösatte timmer för timmerflottning i gamla dagar.  Perfekt strand för att diska upp dina tallrikar och bestick när du campar för en natt eller två.  Vi kommenterar den platsen såhär numera;  här är den! Det är minst fem år sedan vi sist använde husvagn eller campade på något sätt.  Men när vi gjorde det, lade min man alltid en hundrakronorssedel i ett kuvert som han lade i en liten brevlåda som betalning för hyran av den här campingplatsen.  Det fanns en instruktion för oss hur göra det, på en litet plakat.  Vi hade aldrig sett någon personal så vem fick den sedeln?  Jag skrattade många gånger och sa till den där ärliga mannen, varför inte bara chansa och se vad som händer om vi inte betalar för vistelsen?  Men han sa till mig, enligt informationen på plakatet att det skulle det kosta 120 kronor om vi inte betalade!!  Där fanns en gul papperslapp som du skrev ditt namn och registreringsnummer och lade med  i kuvertet också. Och min man lade den där 100-kronorssedeln i kuvertet varje år. Flertal gånger försökte jag övertala honom att strunta i den betalningen, men hotet att det skulle kosta honom tjugo kronor mer gjorde att han avstod från att vara så kriminell som jag försökte lura honom till. 

 Jag tror att skojarna som ringer gamlingar har något att lära av den där tyste hyresvärden med sin kungörelse och kuvert.

 Många andra platser väcker vårt minne när vi går förbi dem.  Det där gamla pumphuset, mycket väl bevarat, där ångloket försågs med vatten längs den gamla järnvägen strax ovanför kullarna efter Noppikoski.  Vi kör också genom en djup ravin med en bäck.  När vi passerade i år frågade jag min man;  var det denna ravin du var nere till bäcken för att tvätta vår sons sovsäck när han hade kissat i den?  Det måste vara en hjältedåd att klättra ner till den bäcken, sa jag när jag såg djupet.  Han hade inte kissat i den, svarade min man, han hade bajsat.  Ha ha, ibland bleks minnena.

 Vi vet var vi kunde köpa de där gammaldags wienerbröden till vår fika längs vägen.  Vi vet var vi kan hitta toaletter med bra förhållanden.  Vi vet var det är möjligt att hitta en plats att njuta av våra fika.  Vi vet var den vita laven växer, laven vi brukar ha till våra adventsljus.  Vi vet var det gamla rostiga bilvraket stod i skogen.  Vi vet var lingonen är lättast att plocka.

 Det är fantastiskt att de gamla byggnaderna i Älvros är i så bra skick trots alla dessa år.  Det verkar vara en liten by mitt ute i ingenstans, inte många invånare.  Men både kyrkan och många gamla vackra hus tycks aldrig bli vanvårdade och misskötta.

 Naturligtvis många av de missöden som hände den gången jag har berättat om i min berättelse som jag döpte till ”Det borde ha varit en husvagn” blir återuppväckta varje år.  Regnet, kylan, känslan av desperation dyker upp under vår resa.  Vi skrattar åt minnena och vi lider än en gång över våra missöden.  Men trots allt är vi lite stolta över vårt sätt att lösa problemen.

 Nu för en god natts sömn i min säng den mjuka.  God natt gott folk.

Times changes / Tiderna förändras

August, the darkest evenings of all year.  People talk about this darkness meaning crayfish feast and eel feast. But right now the sun is shining through my window. And here I sit and prolong my last cup of breakfast-coffee. Tomorrow it will be too late for this luxury. It is time to go back south to Helsingborg. Funny, it is just about two years ago, since we moved to our flat and when I’m going to type Helsingborg, a second of hesitating appears in my mind and hands. As if I don’t know where I live. But I do! I’m just astonished how difficult to change expressions which has been usual for ages. It isn’t the place in my brain it is the name of it, making my surprised. When I think how I will relax after the journey (3 days through our country), my soft bed and cosy couch is the first I think about. And the buses outside not far from my house is those I have missed the most this summer. 

It is like we need some “being away” for some time, to realise this everyday life is something to long for. And it is reverse when we have been in town too long. Therefore we have an excellent way of life, changing between cottage and town. 

I had an uncle who had a nickname within the circle of his siblings, a very common name by the gypsies. He had a life travelling around with both work and his holidays he was fond of travel too. I am sure people has thought the same about us if it were those times. 

Of course I can imagine your speculations about our small extra journeys made last decades out in Europe, but they are short and by now history. 

Talking about history, my cousin told me he is going to do the annual inspection of his car to get allowance to drive it next year. When I was a kid there wasn’t such inspections. It was invented by government when a car became an every man’s property. And a crowd of vehicles in our streets appeared. The requirement for expansion of roads and streets had to be financed somehow, and this annual inspection was one invention to finance for it. Development is the name for it. 

And now my cousin told about that scary moment he was going to by now. He woke up an old memory, my father and his old car. Cars has an peculiarity to getting old faster than us human being. He felt he had just paid last instalment for that car and it started to need some repairs and change of tyres. And when he had been called for that annual examination he started sweating. He knew by that time he wanted to postpone the expenses till later on, if the car wasn’t approved. But how to do this? He was convinced women had better luck to get their vehicles approved than most men had. And he got an idea. He asked me to put some nice clothes on and drive the car for inspection. I smiled and obeyed his wish, but demanded to get money for purchase some rather expensive cake if I managed to get the car approved. There is moments in life you feel blackmailing is allowed. And of course he didn’t want his idea about a woman made his car “better” disappear, he couldn’t refuse. Since that day I had a annual day when I was employed by my father and as a payment we had a very luxury afternoon coffee with this exclusive cakes. Every time I was away for this “examination” he also sent money for the cake, in the case the car were approved. And he asked me to put the cake box at the roof of the car when I arrived outside their house, before I locked the car. He was hanging through the open window expecting me as if it was one of his most difficult moments in life. And the cake box signaled -“it’s ok father, you have a vehicle for next year too”.

I was seen as the fairy who “fixed the car”. But at last there became some trouble even a fairy couldn’t help. He turned to my husband and asked for some help to repair the engine. A man had better trust than any woman about technical problems. He drove up beside our house and my husband went out to check up if there was anything for him to help with. My father followed him and they both, one of each side of the car, lifted the hood and started to try and analyse the problem. Suddenly my father put his elbow at the wheel arch over the tyre and bent forward. A sudden noise appeared as if someone crashed a hard bread. I big hole showed and he was able to inspect the tread depth and tyre wear without bending his back, he saw through that hole. I was happy it had been done by himself and not at the other side where my husband was leaning. Now he had to take all the blame himself. 

Actually I can’t remember how this incident ended. If he bought a new car or get it mended. Those times people tried with duct tape, plastic padding and many other kind of cheap repairs. 

Now my breakfast coffee is finished and I have had lunch meanwhile I type with one hand. 

Now I have to do myself useful. Tomorrow morning we start our drive home south.



Augusti, de mörkaste kvällarna på hela året. Man talar om att detta mörker betyder kräftfest och ålagille.  Men just nu skiner solen genom mitt fönster.  Och här sitter jag och förlänger min sista kopp frukost-kaffe.  Imorgon är det för sent för denna lyx.  Det är dags att åka tillbaka söderut till Helsingborg.  Lustigt, det är bara två år sedan vi flyttade till vår lägenhet och när jag ska skriva Helsingborg dyker en sekund av tvekan upp i mina tankar och händer.  Som om jag inte vet var jag bor.  Men det gör jag!  Jag är bara förvånad över hur svårt det är att ändra uttryck som har varit vanligt i evigheter.  Det är inte boplatsen som jag tvekar över det är namnet på den, vilket gör mig förvånad.  När jag tänker på hur jag ska koppla av efter resan (3 dagar genom vårt land) är min mjuka säng och mysiga soffa det första jag tänker på.  Och bussarna utanför inte långt från mitt hus är de jag har saknat mest i sommar.

 Det är som att vi behöver lite ”vara borta” ett tag, för att inse att vardagen är något att längta efter.  Och det är omvänt när vi har varit i stan för länge.  Därför har vi ett utmärkt sätt att leva, växla mellan stuga och stad.

 Jag hade en farbror som hade ett smeknamn inom sin syskonkrets, ett väldigt vanligt namn hos resandefolket.  Han levde livet med att resa runt både arbete och semester, han var förtjust i att resa.  Jag är säker på att folk har tänkt detsamma om oss.

 Naturligtvis kan jag föreställa mig dina spekulationer om våra små extraresor som gjorts de senaste decennierna ute i Europa, men de är korta och vid det här laget historia.

 På tal om historia sa min kusin till mig att han ska göra den årliga besiktningen av sin bil för att få tillåtelse för att köra den nästa år.  När jag var liten fanns det inga sådana inspektioner.  Den uppfanns av regeringen när bilen blev envar mans egendom.  Och en mängd fordon på våra gator dök upp.  Kravet på utbyggnad av vägar och gator måste finansieras på något sätt, och denna årliga inspektion var en av uppfinningarna att finansiera det.  Utveckling är namnet.

 Och nu berättade min kusin om detta där läskiga ögonblick han skulle åka till nu i dagarna.  Han väckte ett gammalt minne, min far och hans gamla bil.  Bilar har en egenhet att till och med bli gamla snabbare än vi människor.  Han kände att han precis hade betalat sista delbetalningen för bilen och den började behöva repareras och bytas däck på.  Och när han hade blivit kallad till den årliga besiktningen började han svettas.  Han visste vid det laget att han ville skjuta upp utgifterna till senare, om bilen inte godkändes.  Men hur gör man detta?  Han var övertygad om att kvinnor hade bättre tur att få sina fordon godkända än de flesta män hade.  

Han fick en idé.  Han bad mig ta på några snygga kläder och köra bilen till besiktningen.  Jag log och lydde hans önskan, men krävde att få pengar för att köpa dyra tårtbitar om jag lyckades få bilen godkänd.  Det finns ögonblick i livet du känner att utpressning är tillåten.  Och naturligtvis ville han inte att hans idé om en kvinna skulle få hans bil ”bättre” att ödeläggas, han kunde inte vägra.  Sedan den dagen hade jag en årlig dag då jag var anställd av min far och som betalning tog vi ett mycket lyxigt eftermiddagsfika med dessa exklusiva kakor.  Varje gång det bar iväg för denna ”inspektion” skickade han också pengar för tårtan, om bilen skulle bli godkänd.  Och han bad mig sätta tårtkartongen på taket på bilen när jag kom utanför deras hus, innan jag låste bilen.  Han hängde genom det öppna fönstret och väntade mig som om det vore en av hans svåraste stunder i livet.  Och tårtkartingen signalerade – ”det är ok far, du har ett fordon till nästa år också”.

 Jag sågs som den goda fén som ”fixade bilen”.  Men till slut blev det andra problem, som inte en fé kunde inte avhjälpa.  Han vände sig till min man och bad om hjälp med att reparera motorn.  En man hade bättre förtroende än någon kvinna angående tekniska problem.  Han körde upp bredvid vårt hus och min man gick ut för att kolla om det fanns något han kunde hjälpa till med.  Min far följde efter honom och de båda, en på varsin sida av bilen, lyfte på huven och började försöka analysera problemet.  Plötsligt lade min far armbågen mot framskärmen och böjde sig framåt.  Ett plötsligt ljud dök upp som om någon tuggade  knäckebröd.  Det uppenbarade sig ett stort hål och han kunde inspektera mönsterdjupet och däckslitaget utan att böja ryggen, man såg rakt igenom hålet.  Jag var glad att det hade gjorts av honom själv och inte på andra sidan där min man lutade sig.  Nu fick han ta på sig all skuld själv.

 Jag kommer faktiskt inte ihåg hur den här händelsen slutade.  Om han köpte en ny bil eller fick den lagad.  I dessa tider försökte folk med silvertejp, plastic padding och många andra typer av billiga reparationer.

 Nu är mitt frukostkaffe färdigt och jag har ätit lunch under tiden skrivit jag med en hand.

 Nu måste jag göra någon nytta.  I morgon bitti startar vi vår bilresa hem söderut.

About ”Beloved Ester” / Om ”Kära Ester”

What do you think? Is a week a good time between my reports about our living up here? Or am I too boring? Of course it depends if something happens or not. Last scribbling I finished telling you I was going to a culture event that evening. 

When we arrived cottage last days in June we had no idea what should happen here this summer. The big market which use to be last weekend in July every year since decades, has ended because the pandemic, and seems to has ended for ever. It was the special event when people who since long had moved from their childhood home, and now during summer returned to meet parents and siblings. A Homecoming Day where many meetings took places. An annual event.  Now when the market is gone, the culture week still is organised by the municipality and a study association.

Every summer when we are up north we use to visit some of the culture events taking place up here. It has been some authors during years. Some of them we have met more than once, but they are amusing to listen to and they both write and talk about living conditions during last decades. About hard life, about hunting, fishing and family life next to impossible to survive. And sometimes funny episodes from mountain lakes and forests. Some of them obviously untrue, but very entertainingly.  All of them from this part of our country. It has been easy to decide to visit this events, not any hesitating, just drive away to the village where the event took place. If there will be crowded it will be the risk we have to take. 

Usually two of my sisters in law and I have visited this events and last years my husband has followed. This summer it was an author we hadn’t met at this kind of event in this village earlier. I had read some books he has written. A very humorous man telling about conditions like his own childhood. Has given me an idea of the behaviour of people up here in norther part of our country. When I found information at net about this man was visiting this year I was happy and expectant. Suddenly I realised it was the man who wrote about Ester a woman who lived her life very otherwise towards most people. Her parents who protected her from being taken care of by anyone else but themselves, when they realised their daughter was “otherwise”. 

My sister in law sent me a picture from a newspaper cutting she had. The 23rd of February I got this message from her. Telling about this woman Ester, and the book who was published during pandemic. When I get a hint about any book I search for it immediately while I still remember. Or it will disappear from my memory. And I found the book at my library service. Started to read same day and in three days the book was ended. It lasted 21 hours and I realised I had read about seven hours a day. But it was so captivating, so enthralling I couldn’t put it aside. What I most of all noticed was with a humility the author told about Ester. In times like this many people made fun of people who were otherwise, but the author told about Ester as if she was his beloved sister. 

I was surprised, this story so different from other of his books made him even more respected as the author he was before. And I reread the book once again this spring when I was isolated in Covid-infection. My sister in law, who sent me the artikel about the book, told me later on, hwer husband had complained when she read the book. She forgot the time and several times there wasn’t any dinner at table when she read about Ester. Even she found the story so fascinating, a woman who had livet in our time and such a destiny.

It wasn’t the destiny of Ester which made me touched, it was the way the author processed facts about her family and their contentment with their conditions in life. How he told the story and very well saw the facts Esters family hadn’t got any options to choose among. It was what it was. Nothing more or less. And those options was very small and poor. But they all of them found it enough. This author I am allowed to tell about and his name is Kent Lundholm, and the title of the book is “Älskade Ester” means “beloved Ester” as her father use to say to her. 

Här är svenskan

Vad tror du?  Är en vecka en bra tid mellan mina rapporter om vårt boende häruppe?  Eller är jag för tråkig?  Det beror förstås på om något händer eller inte.  Förra klottrandet avslutade jag med att berätta att jag skulle på ett kulturevenemang den kvällen.

 När vi kom till stugan sista dagarna i juni hade vi ingen aning om vad som skulle hända här i sommar.  Den stora marknaden som brukade vara sista helgen i juli varje år sedan decennier, har upphört på grund av pandemin, och verkar ha upphört för alltid.  Det var den speciella händelsen när människor som sedan länge flyttat från sitt barndomshem och nu under sommaren återvände för att träffa föräldrar och syskon.  En hemvändardag där många möten ägde rum.  Ett årligt evenemang.  Nu när marknaden är borta arrangeras kulturveckan fortfarande av kommunen och ett studieförbund.

 Varje sommar när vi är norrut brukar vi besöka några av de kulturevenemang som äger rum här uppe.  Det har varit några författare under senare år.  Några av dem har vi träffat mer än en gång, men de är roliga att lyssna på och de både skriver och pratar om levnadsvillkor under de senaste decennierna.  Om det hårda livet, om jakt, fiske och familjeliv näst intill omöjligt att överleva.  Och ibland roliga avsnitt från fjällsjöar och skogar.  Vissa av dem är uppenbart osanna, men väldigt underhållande.  Alla från denna del av vårt land.  Det har varit lätt att bestämma sig för att besöka dessa evenemang, ingen tvekan, bara köra iväg till byn där evenemanget ägde rum.  Och att det blir fullsatt, är  risken vi får ta.

 Vanligtvis har två av mina svägerskor och jag besökt dessa evenemang och de senaste åren har min make också följt med.  Denna sommar var det en författare som vi inte hade träffat vid den här typen av evenemang här i byn tidigare.  Jag hade läst några böcker som han har skrivit.  En mycket humoristisk man som berättar om livet som om de vore från hans egen barndom.  Har gett mig en uppfattning om beteendet hos människor här uppe i norra delen av vårt land.  När jag hittade information på nätet om denna man skulle besöka i år blev jag glad och förväntansfull.  Plötsligt insåg jag att det var mannen som skrev om Ester en kvinna som levde sitt liv väldigt annorlunda mot de flesta.  Hennes föräldrar som skyddade henne från att bli omhändertagen av någon annan än dem själva, när de insåg att deras dotter var ”eljest”.

 Min svägerska skickade mig en bild från ett tidningsklipp hon hade.  Den 23 februari fick jag detta meddelande från henne.  Klippet berättar om denna kvinna Ester, och boken som publicerades under pandemin.  När jag får en ledtråd om någon bok söker jag efter den direkt medan jag fortfarande minns.  Eller så försvinner det ur mitt minne.  Och jag hittade boken på min bibliotekstjänst.  Började läsa samma dag och på tre dagar var boken slut.  Det varade i 21 timmar och jag insåg att jag hade läst ungefär sju timmar om dagen.  Men det var så fängslande, så spännande att jag inte kunde lägga det åt sidan.  Men det jag mest av allt lade märke till var med en oerhörd ödmjukhet författaren berättade om Ester.  I tider som dessa gjorde många narr av människor som var annorlunda, men författaren berättade om Ester som om hon var hans älskade syster.

 Jag blev förvånad, den här historien så olik andra av hans böcker gjorde honom  ytterligare respekterad som den författare han var tidigare.  Och jag läste om boken en gång till i våras när jag var isolerad i Covid-infektion. Min svägerska, som skickade artikeln om boken till mig, berättade senare att hennes man hade klagat när hon läste boken.  Hon glömde tiden och flera gånger blev det ingen middag på bordet när hon läste om Ester.  Till och med hon tyckte att historien var så fascinerande, en kvinna som hade levt i vår tid och ett sådant öde.

 Det var inte Esters öde som gjorde mig rörd, det var sättet som författaren bearbetade fakta om hennes familj och deras tillfredsställelse med deras enkla livsvillkor.  Hur han berättade historien och mycket väl såg de fakta Esters familj inte hade några alternativ att välja mellan.  Det var vad det var. ”He’ vart’ int’ viller…  Varken mer eller mindre.  Och de alternativen var väldigt små och ynkliga.  Men alla fann det nog.  Den här författaren får jag berätta om och han heter Kent Lundholm, och bokens titel är ”Älskade Ester” som hennes pappa brukar säga till henne.


Splash splash, my steps sounds with my rubber boots on my feet, I don’t have to be careful. I walk ”at west” to our loo and listen to the sharp ripples from the stream, the stream which is nearly dry the days without any precipitation. I can decide at least 20 millimetres of rain has fallen last hours, this early hours at night, just before dawn. But now it has stopped rain and a nice wind from west promise some weather with maybe sun and following lukewarm water in my shower. 

Back in cottage and breakfast in front of us, my husband tells me how to manage the path to the loo. If you holding the right edge of the path and not in middle, you don’t have to get that wet. I looked at him, smiling, and told him I do as children use to do, they’re stomping in the puddles and it splash high around them.
I do so too and it is really a pleasure to do. What a joy to stand there and feel as if I am transferred many many years back to childhood. My thoughts are, how many women at my age uses rubber boots and feel the freedom being in a world no one questions, neither dress nor manners. I don’t wait any answer from husband, his nodding has already revealed to me, he isn’t surprised. And a silent mumbling from him about why he thinking of guide me through difficulties here in life. I solve the problems in my own way, and without any shyness. As long as I never tell anyone about my cheap entertainments, like splashing water around me, he thinks I am allowed to do so. 

I stand there and think of rest of Europe, the heat torment our whole world, many big areas burn around Mediterranean countries and in my hometown it is too hot to stay outdoors. Here I stand and have turned my face to that wonderful wind from west and stomp my feet in some puddles. This is one of many reasons why I like the climate up here. I am meant to be in chillier climate than that weather forcing us to go to beaches and bath in the oceans. My lake beside cottage is much more useful to chill the white wine in, than to bath in. And fish some salmon like fish. So the shower may wait until our Lord has let the sun shine for a while, and ta da! Our shower temperature is perfect.

This way of living, as we do up here in cottage, makes us much more perceptive to what weather we have and what we have to wait for next hours. 

Yesterday I read a book about meditation and contemplation, sat with my knitting and listened to my audiobook. Compared to our living for the moment. We wait for the weather to be right for a baking day. We need some higher degrees and the wind from right direction. When I realise we are almost in some meditative pace with our planning. We don’t rushing away to do it the moment we feel for, we wait for the right circumstances. But when that circumstances appear, there isn’t any time for hesitation. So the planning how to do is made since long. Our starting distance isn’t long. 

Tonight we are going to Tärnaby for a cultural events. Then I have to dress and behave myself….

här är svenskan

Plask plask, låter mina steg med gummistövlarna på fötterna, jag behöver inte vara försiktig.  Jag går ”väst” till vår toalett och lyssnar på de höga sorlet från bäcken, bäcken som är nästan torr dagarna utan nederbörd.  Jag kan av ljudet bestämma att det har fallit minst 20 millimeter regn de senaste timmarna, så här tidigt på natten, strax före gryningen.  Men nu har det slutat regna och en ljum vind från väst lovar lite väder med kanske sol och efterföljande ljummet vatten i min dusch.

 Tillbaka i stugan och med frukosten framför oss berättar min man för mig hur jag ska hantera hur man går vägen till toaletten.  Om du håller den högra kanten av stigen och inte i mitten behöver du inte bli så blöt.  Jag tittade på honom leende och sa till honom att jag gör som barn brukar göra, de stampar i pölarna och det skvätter högt runt dem.
Det gör jag också och det är verkligen ett nöje att göra.  Vilken fröjd att stå där och känna mig som om jag förflyttats många många år tillbaka till barndomen.

Mina tankar är hur många kvinnor i min ålder som använder gummistövlar och känner friheten att vara i en värld ingen ifrågasätter, varken klädsel eller uppförande.  Jag väntar inte på något svar från maken, hans nickande har redan avslöjat för mig, han är inte förvånad.  Och ett tyst mumlande från honom om varför han tänker vägleda mig genom svårigheter här i livet.  Jag löser problemen på mitt eget sätt, och utan någon som helst blyghet.  Så länge jag aldrig berättar för någon om mina billiga nöjen, som att plaska vatten runt mig, så anser han att jag får göra det.

 Jag står där och tänker på resten av Europa, värmen plågar hela vår värld, många stora områden brinner runt Medelhavsländerna och i min hemstad är det för varmt för att vistas utomhus.  Här går jag och har vänt ansiktet mot den där underbara vinden från väst och stampar med fötterna i några pölar.  Det är en av många anledningar till att jag gillar klimatet här uppe.  Det är meningen att jag ska vara i kyligare klimat än det vädret som tvingar oss att gå till stränder och bada i haven.  Min sjö bredvid stugan är mycket mer användbar till att kyla det vita vinet i än att bada i. Och fiska lite laxlik fisk.  Så duschen får vänta tills vår Herre har låtit solen skina ett tag, och ta da!  Vår duschtemperatur är perfekt.

Det här sättet att leva, som vi gör här uppe i stugan, gör oss mycket mer uppmärksamma på vilket väder vi har och vad vi har att vänta på de kommande timmarna.

 Igår läste jag en bok om meditation och kontemplation, satt med min stickning och lyssnade på min ljudbok.  Jämför med vårt boende för tillfället.  Vi väntar på att vädret ska bli rätt för en bakdag.  Vi behöver några högre grader och vinden från rätt håll.  Då inser jag att vi nästan är i något meditativt tempo med vår planering.  Vi rusar inte iväg för att göra det i det ögonblick vi känner för, vi väntar på de rätta omständigheterna.  Men när de omständigheterna dyker upp finns det ingen tid för att tveka.  Så planeringen hur man gör har gjorts sedan länge.  Vår startsträcka är inte lång.

 Ikväll åker vi till Tärnaby för ett kulturevenemang.  Då måste jag klä mig och bete mig…

Sida 1 av 100

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén