Jönssonminnen.se

nedtecknade minnen och berättelser

The lowest resistance? Minsta motståndets lag?

Throughout life one has learned law and order is the basic thing in life. And of course, no one dare to deny this fact. Do we? I think most of us don’t answer without a little hesitation. To be honest, my answer is very slow and sceptical. Can not say something else. And the older I get the slower the answer appears. Ha ha ha, why now this stupid wonderings? I have since some weeks an  awkward hip. Have been to a naprapat who has given me both some treatment and advices how to handle  my training to get better. Have been more immobile this weeks. My spouse has even more boring times, taking care of our house and his old woman. I try to keep away from too much of complaining. It doesn’t make my hip better but my spouse in a less good mood. 

This morning when I stood in front of breakfast table and waited the cramp in my leg to disappear I  whined for some seconds. But succeed to shut up the complaining noise. And in my head a thought popped up. Don’t always follow the law of least resistance. Was it Mr Ohm who figured out this law as well?  I remember it was something about resistance….. Shut up and smile. Actually it is not more energy-intensive than that whining. 

Suddenly I started to think, how many laws do we have to follow in our daily life? As a retired couple, there is not that many as when we joined the labor market. In that very moment we left our home we had to follow the laws about traffic. At work we had to stuck to laws around employment. As a nurse I had to know and follow a lot of laws about healthcare and social laws, laws about obligation to observe silence. But I must confess, this “the law of least resistance” is the easiest to abide by. I sat down and joined spouse at breakfast table and newspaper reading. 

It became silent. Doesn’t matter after 56 years together we speak to one another and with a humming we agree, if we have heard or not. Sometimes that humming is without any meaning. Just a humming. 

Suddenly spouse asked if children nowadays let go on math lessons? Didn’t they learn any kind of math in school today?

– Why do you ask, I replied.

– Every article in newspaper about area tell how many football pitches the area is about. Not any kilometres or metres. Don’t children nowadays know how to count a square meter. Or a litre of milk? 

Of course they learn, and it is so easy for them to understand because of all images they are able to compare to. I am sure if I have had any idea i.e. how easy it was to swish some money when I was in first-grade in school I had made much better negotiations with my brothers. I both ironed their shirts and brushed their shoes for a lousy nickel, when they were going to their dates. The lowest coin weekly, and for rest of my life, what about that? They were so eager to get me to do it, I think some kind of better deals had been agreed. At least the oldest of them. The younger had stopped date if the price had become too vulnerable to him. 

It isn’t less knowledge nowadays, it is how we learn and how we use the fact. But I must say I admire those young people who find the facts in their heads when they need them. 

I bought a new computer this week. My old one had become slow and probably not able to upgrade enough for my needs. Our computer expert told us to buy a new one. Now l have a device I can’t find anything at any longer. Mr Ohm again, what about that resistance in brain? To keep up with the development? I don’t blame him, but I feel as he have walked by my side all life, and despite it, I have never been good to explain his “law”. 

When I wrote the headline I thought of the decalogue. But a lot of precedent confused me. However, if they are laws or precedents we have to try and stick to them, don’t we. 

The law of least resistance is my favorite, which is yours?

här kommer svenskan

Under hela livet har man lärt sig att lag och ordning är det grundläggande i livet.  Och naturligtvis vågar ingen förneka detta faktum.  Gör vi?  Jag tror att de flesta av oss inte svarar utan att tveka.  För att vara ärlig är mitt svar väldigt långsamt och skeptiskt.  Kan inte säga något annat.  Och ju äldre jag blir desto långsammare innan svaret kommer.  Ha ha ha, varför nu dessa dumma undringar?  Jag har sedan några veckor haft en besvärlig höft.  Har varit hos en naprapat som har gett mig både behandling och råd hur jag ska hantera min träning för att bli bättre.  Har varit mer orörlig de här veckorna.  Min make har ännu tråkigare tider, tar hand om vårt hem och sin gamla hustru.  Jag försöker hålla mig borta från för mycket klagomål. Det gör inte min höft bättre men min make på ett mindre bra humör.

 I morse när jag stod framför frukostbordet och väntade att krampen i benet skulle försvinna gnällde jag i några sekunder.  Men lyckas knipa käft.  Och i mitt huvud dök en tanke upp.  Följ inte alltid lagen om minst motstånd.  Var det herr Ohm så skapat den lagen också?  Jag minns att det var något om motstånd… .. Håll käften och le.  Egentligen är det inte mer energikrävande än det där gnället.

 Plötsligt började jag tänka, hur många lagar måste vi följa i vårt dagliga liv?  Som pensionerat par är det inte så många som när vi var ute på arbetsmarknaden.  Just i det ögonblicket vi lämnade vårt hem var vi tvungna att följa lagarna om trafik.  På jobbet var vi tvungna att hålla fast vid lagar kring anställning.  Som sjuksköterska var jag tvungen att känna till och följa många lagar om vård och sociala lagar, lagar om skyldighet att iaktta tystnad.  Men jag måste erkänna att denna ”minsta motståndets lag” är lättast att följa.  Jag satte mig ner tillsammans med maken vid frukostbordet och läste tidningen.

 Det blev tyst.  Spelar ingen roll efter 57 år tillsammans talar vi med varandra och med en hummande håller vi med om vi har hört eller inte.  Ibland är det hummandet utan mening.  Bara en humning.

 Plötsligt frågade maken om barn nu för tiden slapp mattelektioner?  Lärde de sig inte någon form av matematik i skolan idag?  Varför frågar du, undrade jag.  Varje artikel i tidningen om område berättar hur många fotbollsplaner området handlar om.  Inte några kilometer eller meter.  Vet inte barn numera hur man räknar en kvadratmeter.  Eller en liter mjölk?

 Naturligtvis lär de sig, och det är så lätt för dem att förstå på grund av alla bilder de kan jämföra med.  Jag är säker på att om jag har haft någon aning, det vill säga hur lätt det var att swischa lite pengar när jag gick i första klass i skolan hade jag gjort mycket bättre förhandlingar med mina bröder.  Jag både strök deras skjortor och borstade deras skor för ett uselt nickel, när de skulle till sina dejter.  Det minsta myntet ett per vecka och resten av mitt liv, vad sägs om det?  De var så ivriga att få mig att göra det, så jag tror att man hade kommit överens om någon form av bättre affär för min del.  Åtminstone den äldsta av dem.  Den yngre hade slutat dejta om priset hade blivit för sårbart för honom.

 Det är inte mindre kunskap nuförtiden, det är hur vi lär oss och hur vi använder dessa fakta.  Men jag måste säga att jag beundrar de unga som hittar fakta i huvudet när de behöver dem.

 Jag köpte en ny dator i veckan.  Min gamla hade blivit långsam och förmodligen inte kunna uppgradera tillräckligt för mina behov.  Vår datorexpert sa att vi skulle köpa en ny.  Nu har jag en enhet som jag inte kan hitta någonting på längre.  Herr Ohm igen, hur är det med det motståndet i hjärnan?  Att hänga med i utvecklingen?  Jag skyller inte på honom, men jag känner att han har gått vid min sida hela livet, och trots det har jag aldrig varit bra att förklara hans ”lag”.

 När jag skrev rubriken tänkte jag på decalogen.  Men många prejudikat förvirrade mig.  Men om det är lagar eller prejudikat måste vi försöka hålla oss till dem, eller hur.

Minsta motståndets lag är min favorit, vilken är din?

My eldest brother/Min storebror

Another of my stories I want to republish, this time even translated. I want to put some pictures I have in my archives as well.

Typing anguish.  Do you know what it is?  Well, when it itches in fingers to be allowed to write and can not think of anything to write about!  You get a little precocious remarks from friends and acquaintances that, now it was a long time ago you wrote.  Well, what do you want me to write about then, I ask?  Got a suggestion from my brother that I should tell when Stig biked down Furutorpsbacken in full career on his tricycle.  Well, I protested.  I was not even born then, so I’m not the right person to tell??  Am I?  Am I perhaps the last person in this world who can relate that event based on the hearsay I have received?  Yes, you hear.  Maybe it’s like sit hiding a story that no one else knows anything about?

 So that’s why this page was written about my “big brother Stig”.  The brother with the chestnut brown hair and the brown eyes, the ones who could sparkle like the sun when he was happy, but could also be so incredibly sad when there were sadness.  The one who was there as a consolation when no one cared that I felt unfairly treated, the one who bought a nice inflatable beach ball for my birthday from his first hard-earned salary when he had his first work one summer.  SEK 1.75, it was written with a ballpoint pen on one side of the ball, numbers that could never be washed away.  So I knew it would cost him just over half a day’s salary.

 Now to the story of bike riding.  My aunt was on her way home from ”town” after work that day.  You can not bike upwards Furutorpsbacken so it was just for her to kindly step off and lead the bike uphill.  At that time, in the time of left-hand traffic, people stepped off and led the bike comfortably protected from the traffic.  You walked on the curb, with the bike between you and the car traffic.  Now, it was certainly not like today an eternal whizzing of cars, but one came and another a few minutes later.  While Auntie struggled up the hill, something else swished down the hill!  My then four-year-old brother Stig!  On a tricycle!  With his legs straight out in the air, enjoying the allure of speed ….. So far I can retell the story.  Then only speculation follows …. what did he do so far from his home?  Was he possibly with our mother on a visit to his grandmother who lived just above this life-threatening hill?  Had mother left him in the yard at grandma’s in belief that he would play nicely within the yard’s boundaries?  In any case, he didn’t.

 Another speculation is – how did this perilous journey end?  I have also never heard, nor thought about asking when there were people left in life who knew the answers.

 But I know about his large scars he had over his chest and one whole thigh came from another dangerous event.  This was nothing that Stig himself remembered, so it was mother who told.  How Stig had started to crawl, this the first in the group of children began to move for on own.  He was no longer where he was laid!  One day mother boiled water on the stove and was going to brew a good cup of coffee.  She was just about to move that little step away to the coffee pot with the saucepan, when she stumbled she over the crawling little one who in this moment got the entire contents of the saucepan over him!  So awful, what a feeling!  What happened?  Ambulance?  How to do?  The year was thus 1939, and Stig was enrolled to the nice old children’s hospital which is located next to Slottvångsskolan.

With the enormous burns that occurred, they had to put the little boy to sleep, it was probably the most merciful thing to do for him.  But the situation was critical and I know that mother and father got help with replacing an aunt, as they watched over him for several weeks.  But he recovered and was able to bike riding  down Furutorpsbacken!

här är svenskan som jag skrivit 2014

Skrivarvånda. Vet ni vet det är? Jo när det kliar i fingrarna att få skriva och kan inte komma på något att skriva om! Man får lite försynta påpekanden av vänner och bekanta att, nu var det längesedan du skrev. Jaha, vad vill ni jag ska skriva om då, frågar jag? Fick ett förslag från bror min att jag skulle berätta när Stig cyklade ner för Furutorpsbacken i full karriär på sin trehjuling. Jamen, protesterade jag. Jag var inte ens född då, så jag är väl inte den rätta att berätta?? Är jag det? Är jag kanske den sista här i världen som kan relatera händelsen utifrån den hörsägen jag fått mig till del? Ja, hör ni. Det är kanske så att man sitter inne med en berättelse som ingen annan vet något om? 

Så därför får denna sida bli lite om storebror Stig. Brorsan med det kastanjebruna håret och de bruna ögonen, de där som kunde glittra så när han blev glad, men också kunde bli så oerhört sorgsna när det blev tråkigheter. Han som fanns som tröst när ingen brydde sig om att jag kände mig orättvist behandlad, han som köpte en fin uppblåsbar badboll till min födelsedag av sin först surt förvärvade avlöning då han sommarjobbade en sommar. Kr.1.75:- stod det skrivet med kulspetspenna i ena sidan på bollen, siffror som aldrig gick att tvätta bort. Så jag visste att den kostat honom drygt en halv dagslön. 

Nu till historien om cykelfärden. Min faster var på väg hem från ”stan” efter arbetets slut den dagen. Furutorpsbacken kan man inte cykla uppför så det var bara för henne att snällt stiga av och leda cykeln uppför. På den tiden, på vänstertrafikens tid, steg man av och ledde cykeln bekvämt skyddad från trafiken. Man gick på trottoarkanten, med cykeln mellan sig och biltrafiken. Nu var det visserligen inte som idag ett evigt svischande av bilar, utan det kom en då och en annan några minuter senare. Men medan faster knegade på uppför backen kom det något annat svischande nerför backen! Min då fyra-åriga bror Stig! På en trehjuling! Med benen rakt ut i vädret, njutande av fartens tjusning….. Så här långt kan jag återge historien. Sen följer bara spekulationer….vad gjorde han så långt hemifrån? Var han möjligen med mor på visit hos mormor som bodde strax ovanför denna livsfarliga backe? Hade mor lämnat honom på gården hos mormor i tron att han skulle leka snällt inom gårdens gränser? Det gjorde han i alla fall inte.

En annan spekulation är – hur slutade denna vådliga färd? Har jag heller aldrig hört, inte heller tänkt på att fråga medan det var människor kvar i livet som visste svaren. 

Men jag vet att hans stora ärrbildningar som han hade över bröstet och hela ena låret kom från en annan vådlig händelse. Detta var ingenting som Stig själv mindes, så det var mor som berättade. Hur Stig hade börjat krypa, denna den första i barnaskaran började förflytta sig för egen maskin. Han låg inte längre kvar där man lagt honom! Plötsligt en dag då mor kokt vatten på spisen och skulle brygga en god kopp kaffe. Hon skulle bara flytta sig det där lilla steget bort till kaffekannan med kastrullen, då hon stod på näsan över den krypande småttingen som i detta nu fick hela kastrullens innehåll över sig! Så fruktansvärt, vilken känsla! Vad hände? Ambulans? Hur göra? Året var alltså 1939, och Stig blev inlagd på det fina gamla barnsjukhuset som ligger bredvid Slottvångsskolan.

Med de enormt stora brännskador som det blev var de tvungna att söva ner den lille pågen, det var nog det mest barmhärtiga för att smärtstillande honom. Men läget var kritiskt och jag vet att mor och far fick hjälp med avbyte av en annan faster till mig, då de vakade över honom i flera veckor. Men han kom på benen igen och kunde cykla nerför Furutorpsbacken!

Times we don’t want back/ tider vi inte vill ha tillbaka

The world will never be the same. This very date nine-eleven is one of the points of references, as well as corona times had changed the world. Historically a number of both occasions and times with plagues we read about in school or was told by media as TV and radio. Not without a shudder we heard about it, but I never thought it would happen again. Not in our civilised world. When I look back to that fact I was unable to fear any of those worldwide goings-on, I do see what a safe world my parents left to me. 

Since my first memories from childhood I can recall my parents tell about what they had gone through during WW2. We were told many things were a shortage and how they tried to replace this lack with anything else or cope to be without it. Most things was about food. I can’t recall I ever heard them speak about they froze. Therefore I think the supply of firewood and coal was enough for people in my town. It was mostly food they had to change their habits about. But as long as they survived on what was found even if some were some substitutes, I’m sure they were happy to avoid starving. 

After the war when our world became rebuilt many people thought this was the biggest crises ever, and it would never be repeated. A little child don’t read any papers or listen to the news in other media, but listen to mam and dad and what the speak about at dinner table. And even more intense they listen what they say when the parents lower their voice or perhaps starts to spell the word instead of saying it. I will bet any five year kid know what I C E C R E A M means, spelled out loud. And the more curious child they more difficult to hide things for them. I could spell ice cream before I was able to spell my name.

Why I write this is, it is a kind of confession about me as a child. I think I had my ears on edge all my waking time. It made me vulnerable, I couldn’t deny when they asked me to do this or that by saying I hadn’t heard. A dilemma I realised rather early in my lifetime. I think it took me some years to learn to handle situations like that. 

The expression: even this day was worth living, I have thought many times when I have learned something new. Probably it started when I succeed to outfox my parents and their either whispering voices or their spelling those words they didn’t let us children to understand. Most parents has no idea how little the world is for a small child, and how important their conversation is to the kid. And how much trust they bring to the child. 

I can recall me as a ten year girl, my father entered our home after had been at work all day. He didn’t take off his outerwear, just put his shoes off and stood there. The anxiety shone from his eyes and he said; now we have a new war ongoing! 

It was the Suez crisis 1956, and for my father it felt like as a doomsday. It was my first memory from the worries around the world. Since then I can not think of a day we have had peace all over the world. It is smaller or bigger trouble spots all over the world. The cause to it I don’t follow and can not decide which one of the parts who is right. 

Nine-eleven I never doubt what I think about this terrorists. So disrespectful to another human being as this deed shows, they never get any sympathy from me. They are not any soldiers they are slaughterer. And why. I hope they never get any space in our world but the smallest place to survive but decrease as a human race with their kind of brains. 

Another thing which hit our world is this last pandemic, the corona virus. The trust from my childhood things like this never should happen, after we get vaccinated for the polio epidemic in late fiftieth. 

It is two decades between those, nine-eleven and corona pandemic. But both of them has changed our world. We seems to forgot the equality for all. We seems to have forgot to live in place. Some days ago I so my froggyfriend tried to persuade a Belgian player not being so furious. Several times he told him; calm down, when the player had an arguing with his own partner, a beginner. Why this anger?  Does it change us?  For something better or worse? We have all too short to get upset. We don’t think before we speak out. We seems to be in a hurry all the time. Yesterday I was at cinema too look on a movie I have waited for long. Only four visitors in the cinema, two ladies in the line in front of us. They took up their iPhones each fifth minutes to look at the screen if something had happened. Do you have any idea how much a smartphone light up a dark cinema? I decided to tell them after the movie: I hope my little cough didn’t disturb you as much as your frequently shining phones disturbed to me. But when I have an sour hip I was all too slow to reach and say something to them. They seemed to be in a hurry for some next event…. Do people have more to do after this pandemic? Do we have a quota to fill during our lifetime?

After the cinema we enjoyed the moment being downtown. Thought a hamburger was a perfect meal and we haven’t eaten any since we arrived home from cottage. It use to be a confirmation we have reached civilisation again. To have a fast food like that. We sat outdoor the pavement restaurant and ate. Cars, bikes and buses in a steady stream passed by. Kick boards and pedestrians in a crowd around us. We felt we have left our paradise on earth. But to have two worlds is our way to appreciate we can share time with our siblings and relatives. 

One pedestrian a man with a support collar around his neck, I saw met my stare with a little smile. Did I know him? I have during my years met a lot of patience, some of them still remembering me. And I am aware of it, even if I have no idea who they are. But I use to nod a little mini nod and a mini smile back. They probably see the confusion in my eyes and by then know it is a false acquaintance. This man sat down at a bench behind me and waited us to finish our meal. He had by then noticed we had cans with water to our meal. And when we left the table he approached our table to ask for the cans. Of course I said, you’re welcome. And he started to explain he collected to the poor and homeless people. I answered I didn’t felt it as a charity but was happy someone taking care the cans for reuse. Once again he repeated it was for poor and homeless. This man confused me a bit. Was he begging for more? Or did he tell me something else? Some mumbling word about it was for someone else he collected and I admit, I left him there at the street with his bags and maybe a need to talk some words to someone. The noice from traffic made it almost impossible to have any conversation made me hurry away. All people seems to be in a hurry, as I said. 

When we arrived home I felt very satisfied, my sour hip is better for each day and soon I can have my bus tours as I have spoken about. As long as we don’t get more threatening terrorism or any new pandemic, we will go back to …..not normal but freer life. 

 

Här är svenskan

 

Världen blir aldrig densamma.  Just detta datum nionde-i-elfte är en av referenspunkterna, liksom coronatider hade förändrat världen.  Historiskt sett ett antal både tillfällen och tider med plågor vi läste om i skolan eller fick höra i media som TV och radio.  Inte utan rysningar hörde vi om det, men jag trodde aldrig att det skulle hända igen.  Inte i vår civiliserade värld.  När jag ser tillbaka på det faktum att jag inte kunde frukta någon av dessa världsomspännande händelser, ser jag vilken trygg värld mina föräldrar invaggade mig i.

 Sedan mina första minnen från barndomen kan jag minnas att mina föräldrar berättade om vad de hade gått igenom under andra världskriget.  Vi fick höra att många saker var bristvaror och hur de försökte ersätta denna brist med något annat eller klara sig utan det.  Det mesta handlade om mat.  Jag kan inte minnas att jag någonsin hört dem tala om att de frös.  Därför tror jag att tillgången på ved och kol var tillräckligt för människor i min stad.  Det var mestadels mat de fick ändra sina vanor runt.  Men så länge de överlevde på det som hittades, även om vissa var några ersättare, är jag säker på att de var glada över att slippa svälta.

 Efter kriget när vår värld återuppbyggdes trodde många att detta var de största kriserna någonsin, och det skulle aldrig upprepas.  Ett litet barn läser inte några tidningar eller lyssnar på nyheter i andra medier, men lyssnar på mor och far och vad de talar om vid middagsbordet.  Och ännu mer intensivt lyssnar de på vad de säger när föräldrarna sänker rösten eller kanske börjar stava ordet istället för att säga det.  Jag kan slå vad att ett femårigt barn vet vad G L A S S betyder, stavat högt.  Och ju mer nyfiket barn, desto svårare att dölja saker för dem.  Jag kunde stava glass innan jag kunde stava mitt namn.

 Varför jag skriver det här är, det är en slags bekännelse om mig som barn.  Jag tror att jag hade mina öron viftandes hela min vakna tid.  Det gjorde mig sårbar, jag kunde inte förneka när de bad mig göra det eller det genom att säga att jag inte hade hört.  Ett dilemma som jag insåg ganska tidigt i mitt liv.  Jag tror att det tog mig några år att lära mig hantera sådana situationer.

 Uttrycket: även denna dag var värt att leva, jag har tänkt många gånger när jag har lärt mig något nytt.  Förmodligen började det när jag lyckades överlista mina föräldrar och deras antingen viskande röster eller deras stavning av ord de inte lät oss barn förstå.  De flesta föräldrar har ingen aning om hur liten världen är för ett litet barn och hur viktig deras konversation är för barnet.  Ej heller hur mycket trygghet de ger barnet.

 Jag minns mig som en tioårig tjej, min far kom hem efter att ha varit på jobbet hela dagen.  Han tog inte av sig ytterkläderna, bara tog av sig skorna och stod där.  Ångesten lyste från hans ögon och han sa;  nu har vi ett nytt krig på gång!

 Det var Suez -krisen 1956, och för min far kändes det som en undergång.  Det var mitt första minne från oron runt om i världen.  Sedan dess kan jag inte komma på en enda dag vi har haft fred över hela världen.  Det är mindre eller större oroshärdar över hela världen.  Orsaken till det följer jag inte så noga och kan heller inte bestämma vilken av parterna som har rätt.

 Men nionde-i-elfte tvivlar jag aldrig på vad jag tycker om dessa terrorister.  Så respektlöst mot en annan människa som denna gärning var, får de aldrig någon sympati från mig.  De är inga soldater de är slaktare.  Och varför.  Jag hoppas att de aldrig får något utrymme i vår värld utom det minsta möjliga stället att överleva men minskar som en mänsklig ras med sin typ av hjärnor.

 En annan sak som drabbade vår värld är denna sista pandemi, corona -viruset.  Tryggheten från min barndom sade att det bör aldrig hända saker som detta efter att vi vaccinerats mot polioepidemin i slutet av femtiotalet.

 Det är två decennier mellan dem, nionde-i-elfte och coronapandemin.  Men båda har förändrat vår värld.  Vi verkar glömma jämlikhet för alla.  Vi verkar ha glömt att leva i fred.  För några dagar sedan försökte min froggyfriend att övertala en belgisk spelare att inte vara så rasande.  Flera gånger sa han till honom;  lugna ner dig när spelaren bråkade med sin egen partner, en nybörjare.  Varför denna ilska? Förändrar det oss? Till något bättre eller sämre? Vi har alltför kort startsträcka  till att bli upprörda.  Vi tänker inte innan vi säger ifrån.  Vi verkar ha bråttom hela tiden.  Igår var jag på bio för att titta på en film jag har väntat länge på.  Endast fyra besökare på bio, två damer i raden framför oss.  De tog upp sina iPhones var femte minut för att titta på skärmen om något hade hänt.  Har du någon aning om hur mycket en smartphone lyser upp en mörk biograf?  

Jag bestämde mig för att berätta för dem efter filmen: Jag hoppas att min lilla hosta inte störde dig lika mycket som era ofta lysande telefoner störde mig.  Men när jag har en besvärlig höft var jag alltför långsam för att hinna att säga något till dem.  De verkade ha bråttom till nästa evenemang ….  Har människor mer att göra efter denna pandemi?  Har vi en kvot att fylla under vår livstid?

 Efter biografen fortsatte vi av att vara kvar i city.  Tänkte att en hamburgare kunde vara en perfekt måltid och vi har inte ätit någon sedan vi kom hem från stugan.  Det brukade vara en bekräftelse på att vi har nått civilisationen igen.  Att ha sådan snabbmat.  Vi satt utomhus på trottoaren och åt.  Bilar, cyklar och bussar i en evig ström körde förbi.  Kickboards och fotgängare i massor omkring oss.  Vi kände att vi har lämnat vårt paradis på jorden, stugan.  Men att ha två världar är vårt sätt att uppskatta att vi kan dela tid med våra syskon och släktingar.

 En fotgängare en man med en stödkrage runt halsen kom gående, såg att jag mötte hans blick.  Kände jag honom?  Jag har under mina år mött mycket patienter inom vården, några av dem minns mig fortfarande.  Och jag är medveten om det, även om jag inte alltid har en aning om vilka de är.  Men jag brukar nicka en liten mini -nick och ett minileende tillbaka.  De ser förmodligen förvirringen i mina ögon och vet då att det är en falsk bekantskap.  Den här mannen satte sig på en bänk bakom mig och väntade på att vi skulle avsluta vår måltid.  Han hade då märkt att vi hade burkar med vatten till vår måltid.  Och när vi lämnade bordet närmade han sig vårt bord för att be om burkarna.  Självklart sa jag, varsågod.  Och han började förklara att han samlade för de fattiga och hemlösa.  Jag svarade att jag inte kände det som en välgörenhet men var glad att någon tog hand om burkarna för återanvändning.  Återigen upprepade han att det var för fattiga och hemlösa.  Den här mannen förvirrade mig lite.  Ber han om mer?  Eller sa han något annat till mig?  Något mumlande ord om det var för någon annan han samlade och jag erkänner, jag lämnade honom där på gatan med sina påsar och kanske ett behov av att prata några ord med någon.  Ljudet från trafiken gjorde det nästan omöjligt att ha någon konversation, fick mig att skynda iväg.  Alla människor verkar ha bråttom, som sagt.

 När vi kom hem kände jag mig mycket nöjd, min besvärliga höft är bättre för varje dag och snart kan jag ta mina bussturer som jag har talat om.  Så länge vi inte får mer hotfull terrorism eller någon ny pandemi, kommer vi tillbaka till … inte ett normalt men friare liv.

Relativitetsteorin

Many times I hear people sigh and say they don’t understand where times go by. And of course I agree. Can nothing else but agree. A wise explanation I was presented by my son and his daughter, when we had a discussion about when this and that had happened. We were surprised, was it really so many years since it happened? I remembered it as it was just a while ago. But they son and his family, explained to me, I was right, it was just a one twentieth of my life but one fifth of my granddaughter’s lifetime. I am enjoyed to count and play with figures. Suddenly I saw how this comparison changes all the time depending what fact I compared. 

When that girl was born I was 55 times as old as she. Some years later my age was just 12 times her age, when she went 5 years I celebrated my 60th birthday. And for every year this part of our age gets less. Funny this very year I am only 4 times as old as she is. What happens? Do I get younger or is she growing more than one year at at the time? Will the day come when we are equal?

Today Monday is phone call day with my sister. And she asked if we had laundry washing today. Yes I said we are back in our usual schedule after have been away to cottage all summer.  Now we have Mondays as laundry room day. 

And again we started to compare how time runs away. Just a few days since we changed bed-linen I thought. How fast time between Monday to Monday times run. But comparing to p-day, when we get our salary the time is like a never ending story. Is there any chance to change that fact? Salary every week and the bed-linen every month. It is ok for me. What about you? 

Einstein isn’t the only one we think of when we solve mathematic problems, another guy has also got blamed for his intricacies. 

http://www.jönssonminnen.se/2019/01/snalla-rara-pythagora-hjalp/

Now we are back in normal days again. And son has asked if we want to get some help with shopping because of the corona. We have decided to try and take care of it ourselves. Knowing we get help if we need. We have a feeling if we try and stay safe as much as possible we may start to go back to usual life little by little.

här är svenskan

Många gånger hör jag människor sucka och säga att de inte förstår var tiden tar vägen.  Och visst håller jag med.  Kan inget annat än hålla med.  En klok förklaring presenterades av min son och hans dotter, när vi hade en diskussion om när något hade hänt.  Vi var överrumplade, var det verkligen så många år sedan det hände?  Jag kom ihåg det som för bara ett tag sedan.  Men sonen med familj förklarade för mig, jag hade rätt, det var bara en tjugondel av mitt liv men en femtedel av mitt barnbarns liv.  Jag är förtjust över att räkna och leka med siffror.  Plötsligt såg jag hur denna jämförelse ändras hela tiden beroende på vilka fakta jag jämförde.

 När den tjejen föddes var jag 55 gånger så gammal som hon.  Några år senare var min ålder bara 12 gånger hennes ålder, när hon fyllde 5 år firade jag min 60 -årsdag.  Och för varje år blir den här jämförelsen av vår ålder mindre.  Roligt just i år är jag bara 4 gånger så gammal som hon är.  Vad händer?  Blir jag yngre eller växer hon mer än ett år i taget?  Kommer den dag då vi är lika?

 Idag måndag är telefonsamtalsdag med min syster.  Och hon frågade om vi hade tvättstuga idag.  Ja jag sa att vi är tillbaka i vårt vanliga schema efter att ha varit uppe i stugan hela sommaren.  Nu har vi måndagar som tvättstugans dag.

 Och igen började vi jämföra hur tiden springer iväg.  Bara några dagar sedan vi bytte sängkläder tänkte jag.  Hur snabbt tiden mellan måndag till måndag går.  Men att jämföra med p-day, när vi får vår lön är tiden som en oändlig historia.  Finns det någon chans att ändra det faktum?  Lön varje vecka och sängkläder varje månad.  Det är okej för mig.  Hur är det med dig?

 Einstein är inte den enda vi tänker på när vi löser matematiska problem, en annan kille har också fått skulden för sina invecklingar.

 http: //www.jönssonminnen.se/2019/01/snalla-rara-pythagora-hjalp/

 Nu är vi tillbaka i vanliga dagar igen.  Och sonen har frågat om vi vill få hjälp med shopping på grund av corona.  Vi har bestämt oss för att försöka ta hand om det själva.  Att veta att vi får hjälp om vi behöver.  Vi har en känsla om vi försöker hålla oss försiktiga så mycket som möjligt kan vi börja gå tillbaka till det vanliga livet pö om pö .

Cottage/stugan

This little cottage isn’t much of a comfortable flat. But filled with much atmosphere and even lot of old things which tells about times  passed by. When we succeed to buy the cottage 1992, it had been owned by a man from our capital, who had rebuilt it from two old timber houses. The men in the little village Rönäs got employed as carpenters and masons and l presume none of them got a decent salary for their work. 

The man who owned the cottage visited many farms, he was interested of the history about settlers in this part of country. The surroundings wasn’t older than about 100 years. People told him about their ancestors, their way of living and sometimes he got a gift from them. A gift they probably had bought a new and better one themselves. But it was history in the object and Knut (the man who owned the cottage) collected them as a kind of beginning of a museum for settlers in this part of country. Old kettles for coffee, a damaged violin, an old clock to hang on wall. A rocking chair, a box for margarine made of wood and a wood vessel to make butter in.  

You can see some of those objects at picture. The thing to cut wool from the sheep you see up on the chimneystock. The ceiling in cottage is full of nails where Knut has hang tools and shoes for the horses to wear in deep snow. Some skates from long before NHL and this leagues was invented.  A lot of odd things no one asks for nowadays. But I also have hang some baskets up on the nails. This basket is very useful when we pick chanterelles in forest. 

This year I climb up and took the horn from a goat who lived at my brother in laws farm. When they slaughtered the goat Svein (my brother in law) took care of the horn of the goat and preserved them. Some years ago my grandson Erik, borrowed that horn and blew a very nice old folk song in it. He is an musician, playing french horn. He stood at the shore and when he blew the horn it was heard long way.  It was like the lake transported the sound kilometres. The silence over the lake and the sound he achieved, wonderful. Here a clip from YouTube, it is not Erik who plays at this video, but the sound is similar as his play was that time

 https://youtu.be/dCru0-KN50Y

I dont know it you can listen but it is an old folk song telling about the hard life the maids had when  they herd the cattle in forest. 

My kitchen is rather new. When the cottage was a home for a family houndred years ago, they used the big fireplace in “living room” for all cooking. And that little room as we have built our kitchen in, was the only chamber in house. Those cottages is called one-chamber cottage. Not much place  when winter and cold forced people to stay indoors. 

This summer l persuade my spouse not to built up the shower cabin, but only nail up the tap at a board and put it on the wall behind the cottage. It is our backyard, even if the view is several miles, it is still our backyard. Our Lord make the hot-water by let the sun shine at the hoses laying at the ground. 

The roof have been nice this year, it is 29 years since we restored that roof, and some years with little rain during summer we are a bit concerned about it. But this year it was fine. 

I have spoken about the light during summer nights. Of course it is fantastic, but l am also fascinated by the colours and phenomena the nature offers. This picture is an ordinary sunset. But the Aurora borealis is even more mysterious, l think. This scenario met me one evening on my way to that little house….the one with a heart on the door.

It is impossible to bring about a feeling for a place, even me who loves to write and tell. But l have made a try. BTW, I got a letter the other day from a complete stranger for me. He had read one of my old stories about “ARM”. Funny when I get comments about something I wrote a year ago. But when people google they happens to find my stories. 

http://www.jönssonminnen.se/2020/04/lider-du-av-ank-do-you-suffer-from-arm/

This is what he had read, note the English after the Swedish in that story.

här är svenskan

Denna lilla stuga är inte mycket av en bekväm lägenhet.  Men fylld med mycket atmosfär och till  och med många gamla saker som berättar om tider som gått.  När vi lyckades köpa stugan 1992 hade den ägts av en man från Stockholm, han hade byggt om den från två gamla timmerstugor.  Männen i den lilla byn Rönäs blev anställda som snickare och murare och jag antar att ingen av dem fick en anständig lön för sitt arbete.

 Stockholmaren som ägde stugan besökte många gårdar, han var intresserad av historien om nybyggarna i denna del av vårt land.  Omgivningen var inte äldre än cirka 100 år.  Folk berättade om sina förfäder, deras sätt att leva och ibland fick han en gåva av dem.  En gåva som de antagligen hade köpt en ny och bättre variant av själva.  Men det var historia i föremålet och Knut (mannen som ägde stugan) samlade dem som en slags början på ett museum för nybyggare i denna del av landet.  Gamla vattenkokare för kaffe, en skadad fiol, en gammal klocka att hänga på väggen.  En gungstol, en låda för margarin av trä och ett träkärl att göra smör i, en smörkärna.

 Du kan se några av dessa objekt på bilden.  Saxen att klippa ull från fåren ser du uppe på skorstensfrisen.  Stockarna i taket i stugan är fullt av spikar där Knut har hängt verktyg, snöskor för hästarna att bära i djup snö.  Några skridskor från långt innan NHL och denna liga uppfanns.  Många udda saker som ingen frågar efter nuförtiden.  Men jag har också hängt upp några korgar på  spikarna.  De korgar är mycket användbara när vi plockar kantareller i skogen.

 I år klättrade jag upp och tog hornet från en get som levee hos min svåger.  När de slaktade bocken tog Svein (min svåger) hand om getens horn och preparerade dem.  För några år sedan lånade mitt barnbarn Erik hornet och blåste en mycket fin gammal folkvisa i den.  Han är en musiker och spelar valthorn.  Han stod vid sjöstranden och när han blåste i hornet hördes det långt.   Det var som att sjön transporterade ljudet kilometervis. Tystnaden över sjön och ljudet han uppnådde.  Här ett klipp från YouTube, det är inte Erik som spelar på denna video men ljudet liknande det som han spelade

  https://youtu.be/dCru0-KN50Y

 Jag vet inte om du kan lyssna men det är en gammal folkvisa som berättar om det hårda livet pigorna hade när de vallade boskapen i på fäbodvallen.

 Mitt stugkök är ganska nytt.  När stugan var hem för en familj som levde för ca. hundra år sedan, använde de den stora spisen i ”storstugan” för all matlagning.  Och det lilla rummet som vi har byggt vårt kök i, var den enda kammaren i huset.  Dessa stugor kallas enkammarstuga.  Inte mycket plats när vinter och kyla tvingade människor att stanna inomhus.  

I sommar övertalade jag min make att inte bygga upp duschkabinen, utan bara spika upp kranen på  en bräda och sätta den på väggen bakom stugan.  Det är vår bakgård, även om utsikten är flera mil, är det fortfarande vår bakgård.  Vår Herre tillverkar varmvattnet genom att låta solen skina på slangarna som ligger på marken.

 Taket har varit fint i år, det är 29 år sedan vi restaurerade det taket, och några år med lite regn under sommaren har vi varit lite oroliga för det.  Men i år var det bra.

 Jag har talat om ljuset under sommarnätter. Naturligtvis är det fantastiskt, men jag är också fascinerad av färger och fenomen som naturen erbjuder.  Den här bilden är en vanlig solnedgång.  Men Aurora borealis är ännu mer mystisk tycker jag. Detta scenario mötte mig en kväll på väg till det lilla huset …. Det med ett hjärta på dörren.

 Det är omöjligt att skapa en känsla för en plats, även jag som älskar att skriva och berätta.  Men jag har försökt.  BTW, jag fick ett brev häromdagen från en helt främling för mig.  Han hade läst en av mina gamla berättelser om ”ÅNK och ARM”.  Roligt när jag får kommentarer om något jag skrev för ett år sedan.  Men när folk googlar hittar de mina berättelser.

 http: //www.jönssonminnen.se 2020/04/lider-du-av-ank-do-you-suffer-from-arm/

 Detta är vad han hade läst, notera engelska efter svenska i den historien.

Sida 1 av 86

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén