I know some of you look almost daily to see if I have something to tell. But for the moment I am a bit confused and don’t know how to handle it. Day for day my sight gets worse. People around me notice I get more and more clumsy whatever I try to do. But it isn’t a continuous failure, from hour to hour it change, it is better one moment, to change and get worse and my hope is low again. Must admit, I feel a bit lonely. No one cheers me up any longer. People have enough of this pandemic. They have to take care of themselves. I can not expect people cheer me up, when I don’t cheer them up. My problem is also, I don’t ask for help, before I have done at least an attempt to solve the task. And not only solve the task, but figure out how I can do it without seeing. Many people before me has managed to organise their life.
The worse scenario is if we, my spouse and I not may have our health, we need each other. I need someone who can help me read all kind of information. Most of us have no idea how much text we use every day. I realise it when I have to ask over and over again. When I have to ask about all text at e.g. many sites at net, those I can’t enlarge. My bank who suppose me to do all my economic errands myself, so they can diminish their employees as much as possible, I have no possibility to enlarge their sites.
My spouse has latest year become my private driver, my clerk, my cleaning staff, my adviser what to wear and when. My food he prepares, sometimes with joy, when he developed as the chef he has turned to become. Of course you wonder, does he need you? In demand you can get his phone number. But who do you think do all the determining? What to have for dinner, what will we do today? And all this tasks.
So here I sit and try to find out how I can write down my thoughts in future. Maybe people think; why is it important? To write and save the stories? I imagine some still read and find it thrive to read some tales about common everyday life. And to be honest. I feel good when I can collect my thoughts and write them down. Like speaking with someone who never protest. And as I am a very determined lady, I don’t get a lot of arguing. I agree to most I say.
But a secretary with no own ideas, I would really appreciate. And of course not any claims for any salary.
During times we get older and any birthday parties is not very often. We have dropped the figure how old we are. We are supposed to stay at home, not meet if not necessary. But I will reveal I was disobedient Tuesday this week.
Last year at this time we weren’t hit by this pandemic. And my friend told us she was going to have a great party at her birthday this year when she had qualified for a bus card which gives her free travelling by buses. What a joy! I can agree, I do like to go by bus. Even I’m looking forward getting that card from my township.
We celebrated her with flower and singing. We were served a lot of delicacy, and in days like this, when we are supposed to stay at home and not meet anyone, we felt as disobedient children but enjoyed the party. So we ate and enjoyed the food. I didn’t notice we all forgot about the chocolate box I brought in hope to get as dessert. Nothing we missed.
Här är svenskan
Jag vet att några av er tittar nästan dagligen för att se om jag har något att berätta. Men för tillfället är jag lite förvirrad och vet inte hur jag ska hantera det. Dag för dag blir min syn värre. Människor runt omkring mig märker att jag blir mer och mer klumpig vad jag än försöker göra. Men det är inte en kontinuerlig försämring, från timme till timme förändras det, det är bättre ett ögonblick, till att förändras och bli värre och mitt hopp är lågt igen. Måste erkänna att jag känner mig lite ensam. Ingen uppmuntrar mig längre. Människor har nog av denna pandemi. De måste ta hand om sig själva. Jag kan inte förvänta mig att människor uppmuntrar mig när jag inte uppmuntrar dem. Mitt problem är också att jag inte ber om hjälp innan jag har gjort åtminstone ett försök att lösa uppgiften. Och inte bara lösa uppgiften utan räknar ut hur jag kan göra det utan att se. Många människor före mig har lyckats organisera sina liv.
Det värre scenariot är att om vi, min make och jag kanske inte har vår hälsa, vi behöver varandra. Jag behöver någon som kan hjälpa mig att läsa all slags information. De flesta av oss har ingen aning om hur mycket text vi förbrukar varje dag. Jag inser det när jag måste fråga om och om igen. När jag måste fråga om all text på t.ex. många webbplatser på nätet, de jag inte kan förstora. Min bank som antar att jag gör alla mina ekonomiska ärenden själv, så att de kan minska sina anställda så mycket som möjligt, jag har ingen möjlighet att förstora deras webbplatser.
Min make har senaste året blivit min privata förare, min kontorist, min städpersonal, min rådgivare vad jag ska ha på mig och när. Min mat lagar han, ibland med glädje, när han utvecklats till den kocken som han har blivit. Naturligtvis undrar du, behöver han dig? Efter förfrågan kan du få hans telefonnummer. Men vem tror du gör det avgörande? Vad ska vi äta till middag, vad ska vi göra idag? Och alla dessa uppgifter.
Så här sitter jag och försöker ta reda på hur jag kan skriva ner mina tankar i framtiden. Kanske tänker folk; varför är det viktigt? Att skriva och spara berättelserna? Jag antar att vissa fortfarande läser och tycker att det trivs att läsa några berättelser om vanligt vardagsliv. Och för att vara ärlig. Jag mår bra när jag kan samla mina tankar och skriva ner dem. Som att prata med någon som aldrig protesterar. Och eftersom jag är en mycket bestämd dam, får jag inte mycket argumentering. Jag håller med om det mesta säger jag.
Men en sekreterare utan egna idéer skulle jag verkligen uppskatta. Och naturligtvis utan några anspråk på någon lön.
Vi blir äldre och eventuella födelsedagsfester är inte så efterfrågade. Vi har tappat siffrorna på hur gamla vi är. Vi ska stanna hemma, inte träffas om inte nödvändigt. Men jag kommer att avslöja att jag var olydig tisdag den här veckan.
Förra året vid den här tiden hade vi inte drabbats av denna pandemi. Och min vän berättade att hon skulle ha en fantastisk fest på sin födelsedag i år när hon hade kvalificerat sig för ett busskort som ger henne gratis resor med bussar. Vilken glädje! Jag kan hålla med, jag gillar att åka buss. Till och med jag ser fram emot att få det kortet från min kommunen.
Vi firade henne med blomma och sång. Vi serverades många delikatesser, och i dagar som denna, när vi ska stanna hemma och inte träffa någon, kände vi oss som olydiga barn men uppskattade verkligen festen. Vi åt och njöt av maten. Jag märkte inte att vi alla glömde bort chokladlådan jag tog med i hopp om att få som efterrätt. Inget vi saknade.