Now I can hear how people think I am boring, make a lot of fun things and don’t tell about it. But no dear reader, I don’t do. Life is just as usual. Eat and sleep. We have been lazy last weeks and have eaten a lot fast food, so our grocery list for shopping next time is very poor. Some relatives use to laugh at me when I mean as long as we have some sausages in fridge we aren’t without any food, or as use to say we aren’t foodless. And some parcels of coffee in the cupboard, it isn’t any crisis. We have decided to get rid of our car and now it is done. Both of us have really thought about if we are sorry to be car-less. But we aren’t. Not yet. Maybe in future we will miss the opportunity to…… yes what? There are buses trains aeroplanes and cars for rent. After all it is positive I speak about a future, and in a way we have made it possible to plan how to do when we are going somewhere.
When we washed the car and refuelled it a lat time, we didn’t feel any sadness. It was nice to make the car in a shape which made it its best condition to leave for next owner.
Now we don’t have to pay for rent a garage, not any insurance payment and most of all no anxious about own a car very seldom used. We aren’t any good drivers at our age either. Every day I read in newspaper about severe car accident and I think, it wasn’t our fault this time. When we are waiting for our bus downtown, we shake our head and with a deep sigh are happy we aren’t any fellow road users anymore, just bus passengers. When we started as car drivers the speed limit was one of the first things we had to observe. To show consideration and not blow the horn unnecessary was an important rule. I remember once when I had a hole in the exhaust pipe, the car sounded like an aeroplane and uphill our largest road I wished nobody would see who drove that car. It was a shame to own a car with such damage even if it would be taken care of immediately. No one used a damaged car which sounded like that.
Nowadays youngsters makes their cars to sound like that. And speed limit…? I am convinced they have no idea about consideration to either fellow car drivers or pedestrians. The higher sound and more careless driving, they really do annoying people around them. I have to admit, I like too, when one of this traffic marauders approach a zebra crossing, I slowly take a step out on the street and without any hurry I cross the street. In my own pace, maybe even a wee slower. My limping hip will be very visible to them. They use to step on the gas pedal once or twice and a horrible roar occurs. And yes I have succeeded in my way to return some of the irritation to those marauders.
It isn’t any attention to show I envy them their life, it is a way to tell them if they wonder we are many people living in this town as well.
I feel like one of my friends who has told me about her bus riding. She never wears a wristwatch, and between 15.00 and 18.00 our senior bus tickets doesn’t apply. She enters the bus whatever time it is and if there is any comment about the ticket reader shows RED, she blame her bad eyes if anyone comments her ride isn’t allowed. And she in peace quietly sit down and continue her ride. You can never compare a crime to another crime but admit, dear reader, some crimes isn’t as bad as some others. Many many passengers especially young men enters the bus through the back doors in the bus and never pay for their ride. But they do it on purpose to get a free ride. My friend has no check what time it is so she doesn’t care to try to be legal.
Last weekend we spent in emergency room in our hospital. When we after a day have travelled around our landscape I wanted to look at my husbands leg. He had stepped wrong in a staircase last Monday and the leg had get swollen during last days. That evening it had get very thick and a red area started to show. Typically Friday evening and our doctor wasn’t available before Monday. I phoned our helpline for medical questions. When they heard my suspicion about an erysipelas, they advised us to emergency, it should be treated as soon as possible. As an old nurse I knew very well, but I feel I want some check up so my knowledge isn’t too old. When we had arrived the hospital
we were asked to sit down and wait, and so we did. Four hours later a nurse called our number, and she inspected my husbands leg. She was very doubting, asked a colleague to check as well. They both decided to send us home and return next day when there was another surgery to visit for less emerge calls. At 3.00 in the night we had to take a cab and home for some hours sleep. Back next day and met a doctor who inspected husbands leg. When he heard about the step failure last Monday he decided to send for an X-ray. He wanted to start with it before he decided next step, he said. And we were sent to radiology department. After being examined by x-ray we were sent back to emergency, were we had been the day before. And again we were registered as a new patient, with a new ID strip around the wrist. After some hours our number were called for and we met a young nurse who said we might leave and go home. No fractures made it necessary to see or meet any doctor she said and she opened the door and more or less threw us out. When in waiting room I said, we go home and try to get a meeting with our ordinary doctor Monday morning.
We walked to the bus stop to head home. Just before our home my husbands phone rang and the doctor who had sent us for x-ray wondered if we had escaped. No, we told him, we had been thrown out from hospital by a nurse who had the x-ray result in her hand. The doctor asked us to return and he was going to send us to another part of the hospital. We were almost at home and we slipped in for a fast cup of coffee and visiting a toilet. At half past four in the afternoon we were back at hospital. We got an envelop with a referral to another hospital ward. A new registration and a new strip around his wrist with his ID. And then, please sit down in the waiting room. Three hours later we were ushered into the new ward. It was now evening and our stomachs complained over the emptiness. My son had handed over a bag with some sweets when we had asked him to drive us back to hospital. I told my husband we may open the bag if we weren’t ready at 20.30. A nurse who come by to take a blood test from my spouse, she asked if we wanted a cup of coffee and a sandwich. Coffee yes please but sandwich, no not for the moment. We were convinced we would be taken care of any minute.
At midnight we asked for that sandwiches we were offered earlier. The sweets, Ahlgrens cars was almost finished by now. We sat neat and nice on a bench and had to pull our feet in every time the ambulance arrived with a new injured patient. Clearly we saw it was Saturday night and the weather was nice, because it was many injured drunken patients who were rolled up on stretchers. Some sober patients as well. But they weren’t bleeding a lot, the sober ones. At 2 o’clock in middle of night a new doctor arrived. She asked if she might look at my husbands leg or if we wanted to get a free room to get examined in. At that time we were ready to show him naked in a public room. It ended up in more blood tests, and new waiting. After half an hour another blood test, the last one had coagulated before it reached the laboratory. Our eyes felt as we needed some tape to keep the eyelids up. Four o’clock the doctor returned and said she should send spouse for an ultrasound examination, to rule out any venous thrombosis’. But she said we needed some sleep and she were going to ask for an appointment Monday morning. So go home and sleep she told us.
At five o’clock we went to bed and slept almost all Sunday.
Monday morning I had an appointment for my eye. To get a new injection and after that we continued to the ward were they do the ultrasound examination. We felt so brave who still moved around all this wards, without either GPS or wheelchair. The nurse who made the examination doubted it was any thrombosis, she said it looked more like an erysipelas! We sighed and went back to the ward, the last before the ultrasound. Now my spouse once again were registered and a new strip around his wrist with ID. In a way it felt safe with this ID strips around his wrist. They might not lose him between all movements. Now we had been involved in this healthcare situation 62 hours because of me who wanted to get it diagnosed fast and not wait to Monday after the weekend. Now half the Monday had gone and finally we met a doctor who looked at spouse leg and stated an erysipelas, a rose fever. A diagnosis which is supposed to be treated as soon as possible.
Antibiotic pills in chemistry and at last. For the fourth time my husband tore the ID strip from his wrist.
Now we are waiting for the bill from hospital, wonder how many visits we may pay for?
Här är svenskan
Nu kan jag höra hur folk tycker att jag är tråkmåns, gör en massa roliga saker och inte berättar om det. Men nej kära läsare, det gör jag inte. Livet är precis som vanligt. Äta och sova. Vi har varit lata senaste veckorna och har ätit mycket snabbmat, så vår inköpslista för att handla nästa gång är väldigt gles. Vissa släktingar brukar skratta åt mig när jag menar att så länge vi har några korvar i frysen så är vi inte utan mat, eller att vi inte är matlösa. Och några paket kaffe i skåpet, då är det är ingen kris. Vi har bestämt oss för att göra oss av med vår bil och nu är det klart. Vi båda har verkligen funderat på om vi är ledsna för att vi är billösa. Men det är vi inte. Inte än. Kanske kommer vi i framtiden att missa möjligheten att…… ja vad? Det finns bussar tåg flygplan och bilar att hyra. Det är JU trots allt positivt jag pratar om en framtid, och på sätt och vis har vi gjort det möjligt att planera hur vi ska göra när vi ska någonstans.
När vi tvättade bilen och tankade den en sista gång kände vi ingen sorg. Det var trevligt att göra bilen i ett skick som gjorde att den kunde lämnas till nästa ägare.
Nu behöver vi inte betala för att hyra ett garage, inte någon försäkringsbetalning och framför allt ingen oro för att äga en bil som används mycket sällan. Vi är inga bra förare i vår ålder heller. Varje dag läser jag i tidningen om allvarliga bilolyckor och jag tänker att det inte är vårt fel den här gången. När vi väntar på vår buss i centrum skakar vi på huvudet och med en djup suck är vi glada att vi inte är några medtrafikanter längre, bara busspassagerare. Då vi började som bilförare var hastighetsbegränsningen en av de första sakerna vi fick lära att följa. Att visa hänsyn och inte tuta i onödan var en viktig regel. Jag minns en gång när jag hade ett hål på avgasröret, bilen lät som ett flygplan och uppför Hälsovägen önskade jag att ingen skulle se vem som körde den bilen. Det var skamligt att äga en bil med sådana skador även om den skulle tas om hand direkt. Ingen använde en skadad bil som lät så.
Nuförtiden jobbar ungdomar på att få sina bilar att låta så. Och hastighetsbegränsning…? Jag är övertygad om att de inte har någon aning om hänsyn till vare sig medtrafikanter eller fotgängare. Ju högre ljud och mer slarvig körning, irriterar de verkligen människor runt sig. Jag måste erkänna, jag gillar, när en av dessa trafikmarodörer närmar sig ett övergångsställe, tar jag sakta ett steg ut på gatan och utan brådska går jag över gatan. I min egen takt, kanske till och med något långsammare. Min haltande höft kommer att vara väldigt synlig för dem. De brukar trampa på gaspedalen en eller två gånger och ett hemskt vrål uppstår. Och ja, jag har lyckats på mitt sätt att återgälda en del av irritationen till de marodörerna.
Det är ingen uppmärksamhet att visa att jag avundas dem deras liv, det är ett sätt att berätta för dem om de undrar, att vi är många som bor i den här staden också.
Jag känner mig som en av mina vänner som har berättat om sina bussresor. Hon bär aldrig armbandsur och mellan 15.00 och 18.00 gäller inte våra seniorbussbiljetter. Hon går på bussen vilken tid det än är och om det finns någon kommentar om att biljettläsaren visar RÖTT, skyller hon på sina dåliga ögon, om någon berättar att hennes åktur inte är tillåten. I lugn och ro sätter hon sig ner och fortsätter sin färd. Du kan aldrig jämföra ett brott med ett annat brott men erkänn, kära läsare, vissa brott är inte lika illa som andra. Många många passagerare, särskilt unga män, går in genom bakdörrarna i bussen och betalar aldrig för sin resa. Men de gör det med flit för att få en gratis åktur. Min vän har ingen koll på vad klockan är så hon bryr sig inte om att försöka vara laglig.
Förra helgen tillbringade vi på akuten på vårt sjukhus. När vi efter en dag har rest runt i vårt landskap bad jag att få titta på min mans ben. Han hade trampat fel och snubblat i en trappa i måndags och benet hade blivit svullet under de senaste dagarna. på fredagskvällen hade det blivit väldigt tjockt och ett rött område började synas. Typiskt, fredag kväll och vår läkare var inte tillgänglig före måndag. Jag ringde vårtider elvasjuttiosju för medicinska frågor. När de hörde min misstanke om en erysipelas rådde de oss åka till akuten, det borde behandlas så snart som möjligt. Som gammal sjuksköterska visste jag det mycket väl, men jag känner att jag vill ha en koll så att mina kunskaper inte är för gamla. När vi kom till sjukhuset vi blev ombedda att sitta ned och vänta, och det gjorde vi. Fyra timmar senare ropade en sjuksköterska upp vårt nummer, och hon inspekterade min mans ben. Hon var väldigt tveksam, bad en kollega kolla också. De bestämde sig båda för att skicka hem oss och vi skulle återvända nästa dag när det var en annan mottagning för lindrigare fall. Klockan 3.00 på natten fick vi ta en taxi hem för några timmars sömn. Tillbaka nästa dag och fick träffa en läkare som inspekterade makens ben. När han hörde talas om felsteget på måndagen bestämde han sig för att skicka till röntgen. Han ville utesluta frakturer innan han bestämde sig för nästa steg, sa han och vi skickades till röntgenavdelningen. Efter att ha undersökts där skickades vi tillbaka till akuten, där vi hade varit dagen innan. Och återigen blev maken registrerad som ny patient, med en ny ID-remsa runt handleden. Efter några timmar ropades vårt nummer upp och vi träffade en ung sjuksköterska som sa att vi kunde åka hem. Inga frakturer som gjorde det nödvändigt att träffa någon läkare sa hon och hon öppnade dörren och mer eller mindre motade ut oss. När vi kom ut i väntrummet sa jag, vi går hem och försöker få ett möte med vår vanliga läkare på måndag morgon.
Vi gick till busshållplatsen för att åka hem. Strax innan vi nådde hemmet ringde min mans telefon och läkaren som hade skickat oss på röntgen undrade om vi hade rymt. Nej, sa vi till honom, vi hade blivit utkastade från sjukhuset av en sjuksköterska som hade röntgensvaret i handen. Läkaren bad oss återvända, han skulle skicka oss till en medicinakuten. Just då var vi nästan hemma så vi smet in på en snabb kopp kaffe och ett toalettbesök. Klockan halv fem på eftermiddagen var vi tillbaka på sjukhuset. Vi fick ett kuvert med en remiss till medicinavdelningen. En ny registrering och en ny remsa runt handleden med hans ID. Och varsågoda, sätt er i väntrummet. Tre timmar senare fördes vi in på den nya avdelningen. Det var nu kväll och våra magar klagade över tomheten. Min son hade lämnat över en påse med lite godis när vi hade bett honom att köra oss tillbaka till sjukhuset. Jag sa till min man att vi får öppna påsen om vi inte var färdiga vid 20.30. En sjuksköterska som kom förbi för att ta ett blodprov, frågade om vi ville ha en kopp kaffe och en macka. Kaffe ja tack men smörgås, nej inte för tillfället. Vi var övertygade om att vi skulle bli omhändertagna vilken minut som helst.
Vid midnatt bad vi om de där smörgåsarna vi erbjudits tidigare. Godiset, Ahlgrens bilar var nästan slut vid det här laget. Vi satt snällt och fint på en bänk och fick dra in fötterna varje gång ambulansen kom med en skadad patient. Klart vi såg att det var lördagskväll och vädret var fint, för det var många skadade berusade patienter som rullades in på bårar. Några nyktra patienter också. Men de blödde inte mycket, de nyktra. Vid 2-tiden på natten kom en ny läkare. Hon frågade om hon kunde titta på min mans ben där i korridoren eller om vi ville vänta för att få ett ledigt rum att bli undersökt i. Då var vi redo att visa honom naken i ett offentligt rum. Det slutade i fler blodprover, och ny väntan. Efter en halvtimme ytterligare ett blodprov, det senaste hade koagulerat innan det nådde laboratoriet. Våra ögon kändes som vi behövde lite tejp för att hålla ögonlocken uppe. Klockan fyra kom läkaren tillbaka och sa att hon skulle skicka maken på ultraljudsundersökning för att utesluta ventrombos. Men hon sa att vi behövde sova och hon skulle be om en tid måndag morgon. Så gå hem och sov sa hon till oss.
Vid femtiden gick vi och la oss och sov nästan hela söndagen.
Måndag morgon hade jag en tid för behandling av mitt öga. För att få en ny injektion och efter det fortsatte vi till avdelningen där de gjorde ultraljudsundersökning. Vi kände oss så tappra som fortfarande rörde oss på alla dessa avdelningar, utan vare sig GPS eller rullstol. Sjuksköterskan som gjorde undersökningen tvivlade på att det var någon trombos, hon sa att det såg mer ut som en erysipelas! Vi suckade och gick tillbaka till medicinavdelningen, den sista innan ultraljudet. Nu blev maken återigen registrerad och en ny remsa runt handleden med ID. På ett sätt kändes det tryggt med dessa ID-remsor runt handleden. De kanske inte tappar honom mellan alla förflyttningar. Nu hade vi varit inblandade i den här sjukvårdssituationen 62 timmar på grund av mig, som ville få det snabbt diagnostiserat och inte vänta till måndag efter helgen. Nu hade halva måndagen gått och äntligen träffade vi en läkare som tittade på makans ben och konstaterade en erysipelas, rosfeber. En diagnos som ska behandlas så snart som möjligt.
Antibiotika piller på apoteket och äntligen. För fjärde gången slet min man id-remsan från handleden.
Nu väntar vi på räkningen från sjukhuset, undrar hur många besök vi får betala för?