Tisdagsmorgon, och ett besök hos ögon doktorn. Sist jag fick behandling för mitt öga hade det förflutit tolv veckor mellan behandlingarna och det visade sig att tolv veckor var inte bra. Jag hade legat på ett 6-8 veckors schema tidigare. Nu ville man göra ett längre uppehåll för att testa om de kunde ”töja” på intervallerna. Jag kunde inte ifrågasätta det, man måste väl prova tänkte jag. Tyvärr insåg jag att det var en klar försämring och då man kontrollerade min syn noterades att det var en tydlig förlust. Man sade redan då att man skulle påskynda nästa behandling. Men efter två veckor och jag inte märkte någon förbättring av senaste behandlingen, satte jag mig i förtvivlan och skrev några rader på 1177. Några dagar senare kom en kallelse till nästa behandling och jag såg att de krympt ner väntan till 5 veckor! Skönt tänkte jag, hoppet återvände att min syn skulle klara ytterligare en tid.
Några dagar senare ringde en sköterska och berättade att de tagit till sig mina rader jag skrivit till dem, och att jag hade fått nya direktiv. Först hade de strukit tiden för min nya behandling, sedan satt upp en tid hos ögonläkaren. Nej nej, inte stryka tiden bad jag. Men det var redan gjort och läkartiden som var efter ytterligare en vecka var bara att acceptera. Av erfarenhet vet jag är vårdpersonalen på denna avdelning svårflörtade så det var bara att bida sin tid. Det har ändå blivit lite bättre med synen veckorna som gått, men som före jul är det inte. De vackra stjärnmönstren som berättar att glaskroppen i ögat är påverkat kommer och går. Speciellt då jag har mörkt garn att sticka. Då syns de tydligare. Men låt bli att titta då tänker man. Men vad är alternativet? Blunda?
Nu fick jag göra nya syntester i tisdags och jag var glad att kunna säga att det trots allt var bättre än sista gången jag var in för behandling. Testet visade en bättring. Men jag beklagade mig för sköterskan att jag ångrade så att jag skrivit de där raderna till dem. Jag var i större behov av fortsatt behandling än att få träffa en läkare som kanske skulle säga att jag fallit för åldersstrecket för ytterligare behandling.
När jag kom in till läkaren frågade han mig hur jag hade det. Genast sa jag bedjande; snälla ni låt mig få fortsatt behandling! Ja nu frågade han hur jag hade det, sa han igen med ett lugn som gjorde att jag reagerade. Jag svarade att jag ängslades för att det skulle bli svart igen, precis som jag minns nyåret 2021, då jag tappade mycket av synen. Avslutade meningen med att än en gång vädja om fortsatt behandling. Givetvis ska du få behandling sa han, och jag ska se hur snabbt jag kan få en tid för det.
Då jag gick hem kändes det som en sten lyfts från mina axlar. Hela dagen gick jag med ett leende från ena örat till det andra. På eftermiddagen pep min mobil om ett meddelande från 1177. En ny tid bokad torsdag den 16 april. Hurra! Och jag hinner få ögat vidgjort innan vi tar iväg för en liten weekendtripp över påsken. Gulle dej doktorn! Det var snabbt fixat!
Onsdagsmorgon skulle jag ha sovmorgon. Programmet för dagen var på eftermiddagen, stickkaféet. Skönt. Men klockan fem blev jag väckt av att min klocka varnade att jag hade fått ett förmaksflimmer. Tog ett klock-EKG som sade att jag borde ta kontakt med någon vårdgivare. Har sedan tidigare besked att jag ska ta ett extra piller och avvakta. Om det inte lugnar ner sig ska jag infinna mig fastande på akuten klockan 8.00. Tog min dos medicin och kröp mer mellan lakanen igen. Men efter två timmar var flimret kvar. Väckte maken och berättade att jag tänkte bege mig till akuten och han klev upp för att fixa frukost. Jag sa att jag skulle vara fastande så han fick ta sitt kaffe själv. Jag tog ett nytt EKG strax efter sju, och fick samma besked att uppsöka vården. Jag kände ju det oroliga bultandet men hade inte ont. Taxi häruppe i Mariastaden är inte snabb, så bort till bussen för att ta en taxi vid centralstationen. Det går mycket snabbare. Maken löste en duobiljett då han inte gärna släpper iväg mig ensam i detta skick. Då vi satt på bussen signalerade min klocka att jag åkt från mobilen! Jag måste erkänna att jag var en aning ängslig, och hade inte koll på allt. Jag hade ju dokumentation på när och hur flimret visat sig, så maken erbjöd sig att hoppa av och hämta mobben. Ja du har ju biljett som täcker tiden sa jag och beslöt mig för att fortsätta själv.
Tänkte igenom att jag inte hade mer som jag behövde innan han anslöt vid lasarettet. Vid nästa hållplats dök det upp kontrollanter! Oj då, jag hade ju ingen gällande blippad biljett! Nu var jag beredd att förhandla mig till en månad i fängsligt förvar på vatten och bröd istället för att betala böterna. 1500:- skulle gräva ett djupt hål i min kassa. Men dels en inackordering med mat skulle ge en besparing och att jag slapp hosta upp den summan. När jag förklarade vad som hänt och att maken förmodligen kom med nästa buss, önskade han mig god bättring. Ytterligare en man som visade förståelse för gamla tanter. Tack Skånetrafiken. Väl uppe på lasarettet hände det som hänt flera gånger tidigare. Mitt flimmer slog om till sinusrytm igen. Så det blev ett kort besök. Ett nytt EKG och ett snabbt samtal med läkare som skickade hem mig med besked att det skulle skrivas remiss till hjärt-kliniken. Men stanna hemma och äta frukost är inget alternativ när hjärtat rusar. Nu blev det hemgång och stickkafé på eftermiddagen.
Vår busslinje hade fått en omväg då man håller på och asfalterar runt om i min del av staden. Traskade bort mot S:a Maria, hållplats Kryddlandet och klev på bussen där. När jag åkte hem från stickkaféet lät chauffören meddela att bussen inte stannade förrän Mariastaden, om vi inte hoppade av vid Krematoriet. Efter dagens vedermödor kände jag inte för den relativt långa promenaden. Åkte med och gick fram till chauffören och bad att få bli avsläppt där jag klivit på. Kan jag inte svarade han. Då får jag lägga till tid?? Vadå för tid undrade jag. Släpp du bara av mig vid min hållplats, sa jag. Men han vägrade. Nu blev jag arg, och sa att han skulle bara göra som jag bad, för i busstidstabellen stod det klart och tydligt att Kryddlandet är den hållplats som ersätter min Tofsmesgatan, under pågående arbete. Du får ringa Skånetrafiken och klaga för jag har ingen skyldighet att stanna där sa chauffören. Nu tog jag till brösttoner, berättade att jag skiter fullständigt i hans skyldigheter. Jag ska av nu! Och jag orkar inte gå från Mariastaden station.
Han svängde in på hållplatsen, jag hoppade snabbt av och tackade för skjutsen.
Det har varit en vecka då jag utnyttjat regionens både vård och transporter. Tur att de finns, men de är till för oss, inte vi för dem.