Jönssonminnen.se

Today your country fellows will meet a new regime, Kala. And you aren’t with us any longer. I wish you were. I wish it was able for you to discover your country has changed their mind about who they want to reign your United States.

An olympiad ago, Kala told me she was desperate when USA got Mr Trump as their president. In a very indiscriminate both election campaign and after the election Mr Trump was questioned about his honesty. Kala had no confidence at all in that man, and as a mother she thought about the future for her children. 

I met Kala in my bridge club at net, and knew her since some years. We aren’t supposed to speak politic matters in chat, but those days all spoke about it everywhere. And Kala asked me if we Swedish people had any idea what was going on in US at this time. I had a feeling she got some comfort when she heard the whole world followed the election circus. And when this looney won the election Kala told me she would never bid anything but NT, which  means no trump, a common bid when you play bridge. Kala, as well as l am, was a medium good player, but she loved to play. The win wasn’t most important, it was the play and the company. And when we were odd tables, next round required one extra pair, so Tourney Director asked for the pair who were Least Losers, the table where the least difference between winners and losers, the losing pair become quailified for next round as well. Same moment TD announced he needed a LL Kala cheered. She loved that idea we would get a second chance to advance in the tourney. Some TDs started their announcement saying; and now Kala, we need an LL. and Kala cheered. 

Kala passed away a summer some year ago. But we mention her a couple of times every week. That expressions having a LL round is still mentioned as a Kala round.

During this four years Mr Trump hasn’t become a great man, but as a fool he has made himself well-known, so dear Kala, you can rest in peace. Your children get a new president today, I think USA will recover and he will not make any harm anymore, I hope.

här är svenskan

Idag möter dina landsmän en ny regim, Kala.  Och du är inte längre med oss.  Jag önskar att du var.  Jag önskar att det var möjligt för dig att upptäcka att ditt land har ändrat sig om vem de vill ska regera ditt USA.

 För en olympiad sedan berättade Kala för mig att hon var desperat när USA fick Trump som sin president.  I en mycket urskillningslös både valkampanj och efter valet ifrågasattes Trump om hans ärlighet.  Kala hade inget förtroende alls för den mannen, och som mamma tänkte hon på framtiden för sina barn.

 Jag träffade Kala i min bridgeklubb på nätet och kände henne sedan några år.  Vi ska inte tala politiska frågor i chatten, men dessa dagar talades det om detta överallt.  Och Kala frågade mig om vi svenska folk hade någon aning om vad som hände i USA just då. Jag kände att hon fick lite tröst när hon hörde att hela världen följde valcirkusen.  Och när denna too vann valet sa Kala till mig att hon aldrig skulle bjuda något annat än NT, vilket betyder ingen trumf, ett vanligt bud när du spelar bridge.  Kala, liksom jag, var en medium bra spelare, men hon älskade att spela.  Vinsten var inte viktigast, det var spelet och sällskapet.  

Och när vi var udda bord krävde nästa omgång ett extra par, så tävlingsledaren bad paret som var minst förlorade, hade lägsta differensen i resultatet.  Samma ögonblick TD meddelade att han behövde en LL hurrade Kala.  Hon älskade den idén att vi skulle få en andra chans att gå vidare i turneringen.  Några TDs började sitt meddelande och sa;  och nu Kala, vi behöver en LL.  och Kala jublade.

 Kala avled en sommar för något år sedan.  Men vi nämner henne ett par gånger varje vecka.  De uttrycket en LL-runda nämns fortfarande som en Kala-runda.

 Under dessa fyra år har Trump inte blivit en stor man, men som en dåre har han gjort sig välkänd, så kära Kala, du kan vila i fred.  Dina barn får en ny president idag. Jag tror att USA kommer att återhämta sig och han kommer inte att göra någon skada längre, hoppas jag.

I have to continue to try and develope my skill to find the right letters at keyboard, no one has sent me any job applications yet about being my secretary.  So here l sit and discover for every day I hit the key better and better. 

Yesterday it was very nice weather, the sun shone and almost no wind. But snow and ice made the walk a bit risky. I enjoyed the walkabout and felt I wanted to stay longer out in sunshine. I wished I had found a bench to rest my legs for a while. But no bench where I strolled. At last I found a bench at a bus stop. When I sat there the buses stopped and waited for me to enter. I had to wave at the bus driver to drive by. My walkingpartner had made a little extra tour so I sat and waited for him and  some buses passed by. Even if it was a rather cold day I thought it was nice to stay outdoors because of the warm inviting sun. And the resting place with a bench. When I sat there my thoughts about a walker appeared. Haven’t thought of myself as an owner to such a vehicle before. But this icy sidewalks made me unsecure and afraid to slip. I know it is a risk for old ladies, and I’ve realised by now I am one of them, the old ladies. 

When I arrived home I phoned a therapist and asked her about some ideas for a walker for me. And of course she meant I was entitled to get one with assistance from the society. She told me, there is a store in town, I can go and look for many different walkers and also the version she has as an alternative. I decided to look at web about that shop. And, oh my God, what a lot of versions. 

When I mentioned for my son, I was going to spend some money buying a walker he just answered what colour do you want, it sounded almost as a statement, as he said, you are that age by now mom, a walker is the right vehicle for you. Instead of that electric bike you spoke about some time ago. What about an electric walker he wondered. Did I really brought up that naughty kid, making a fool of his mom? 

Well this morning we went to the shop and looked at all kind of walkers. And must admit I was a tiny bit disappointed they had no green one for me. Green is my favourite colour. Probably old ladies shall stick to the fact it is grey or silver which is the option if you not want that red one which looks like the fire brigade has ordered them.

After lunch I went for a walkabout and it was a joy to walk in the sun. Rather cold but a wonderful winter day. The walking paths and cycle pathway was still very icy and my brand new walker seemed trustful  and comfortable. I sat many times and enjoyed the freedom I get from the possibility to rest and just enjoy the sun. 

 When I passed by the pond where I saw the heron and cormorant some days ago, the surface was frozen. Some kids were testing the ice and I didn’t dare to look at them. It is not that  strong ice after one night with minus degrees. They tested at the edge of the pond, I didn’t see what happened, but I remembered my childhood and how many ices we tested those days. In my part of country we are not used to have frozen ponds and lakes many days per year. But now in middle of night ir is really cold, so tomorrow they can probably skate on the pond. 

When we had our coffee after the walk l got a message from my optician my new spectacles was ready to pick up in store. Now l can type even better, I think. I may test my glasses to the music quiz Saturday morning, hope they will work. 

Här är svenskan

Jag måste fortsätta att försöka utveckla min skicklighet för att hitta rätt bokstäver på tangentbordet, ingen har skickat mig några jobbansökningar ännu om att vara min sekreterare.  Så här sitter jag och upptäcker för varje dag jag hittar tangenterna bättre och bättre.

 Igår var det väldigt fint väder, solen sken och nästan ingen vind.  Men snö och is gjorde promenaden lite riskabel.  Jag njöt av promenaden och kände att jag ville stanna längre ute i solskenet.  Jag önskade att jag hade hittat en bänk för att vila benen ett tag.  Men ingen bänk där jag spatserade.  Äntligen hittade jag en bänk vid en busshållplats.  När jag satt där stannade bussarna och väntade på att jag skulle stiga på.  Jag var tvungen att vinka till bussförarna att köra förbi.  Min promenadkompis hade gjort en liten extra run då så jag satt och väntade på honom och några bussar passerade.  Även om det var en ganska kall dag tyckte jag att det var trevligt att stanna utomhus på grund av den varma inbjudande solen, och rasten på en bänk.  När jag satt där föll mina tankar på en rullator.  Har inte tänkt på mig själv som ägare till ett sådant fordon tidigare.  Men de här isiga trottoarerna gjorde mig osäker och rädd för att Hakka.  Jag vet att det är en risk för gamla damer, och jag har insett att jag nu är en av dem, de gamla damerna.

 När jag kom hem ringde jag en arbetsterapeut och talade med henne om mina idéer på en rullator för mig.  Naturligtvis menade hon att jag hade rätt att få en med hjälp från samhället. Hon sa till mig, det finns en butik i stan, jag kan gå och leta efter många olika rullatorer och även den version hon har som ett alternativ.  Jag bestämde mig för att titta på webben om den butiken.  Och, herregud, vilka mängder versioner.

 När jag nämnde för min son att jag skulle spendera lite pengar på att köpa en rullator, svarade han bara vilken färg vill du ha, det lät nästan som ett konstaterande, som om han sa, du är i den åldern nu mamma, en rullator är rätt  fordon för dig.  Istället för den elektriska cykeln du pratade om för en tid sedan.  Vad sägs om en elektrisk rullator undrade han.  Fostrade jag verkligen det näsvisa barnet som gjorde narr av sin mamma?

 Nåväl i morse for vi till affären och tittade på alla slags rullatorer.  Och jag måste erkänna att jag blev lite besviken över att de inte hade någon grön till mig.  Grön är min favoritfärg.  Förmodligen ska gamla damer hålla fast vid grått eller silver vilket är alternativet om du inte vill ha den röda som ser ut som brandkåren har beställt dem.

 Efter lunchen gick jag en promenad och det var en glädje att gå i solen.  Ganska kallt men en underbar vinterdag.  Gångstigarna och cykelvägarna var fortfarande mycket isiga men min helt nya rullator verkade pålitlig och bekväm.  Jag satt många gånger och njöt av den frihet den ger av möjligheten att vila och bara njuta av solen.

  När jag passerade dammen där jag såg häger och skarv för några dagar sedan var ytan frusen.  Några barn testade isen och jag vågade inte titta på dem.  Det är inte så stark is efter en natt med minusgrader.  De testade vid kanten av dammen, jag såg inte vad som hände, men jag kom ihåg min barndom och hur många vattenhål vi testade dessa dagar.  I min del av landet brukar vi inte ha frusna dammar och sjöar många dagar per år.  Men nu mitt i natten är det riktigt kallt, så imorgon kan de förmodligen åka skridskor på dammen.

 När vi drack kaffe efter promenaden fick jag ett meddelande från min optiker var mina nya glasögon fanns redo att hämtas i butiken.  Nu kan jag skriva ännu bättre, tror jag.  Jag får testa mina glasögon till Melodikrysset i morgon lördag, hoppas att de kommer att fungera.

When something like this happens I feel as people don’t know what  to say. Therefore l have not told some of my friends about my problems, which l have been hit by lately. I have to find out how to teach my brain find the keys in the dark. But the first thing is to remember its position at  keyboard. Working on it  and when l get the text read for me, it is promising, l will learn. 

It is much easier to type when Siri or Tessa tells me what l have written. When they reject to work l feel as I am forsaken, abandoned and very lonely. Sit there and have forgotten last sentence. It was not a big problem earlier, to forget the subject in a middles of a conversation.  Just to read last sentences and act as I follow the conversation without any memory slots. Now I have to read everything once again, as if I dropped the aim. 

Probably something I have to learn how to manage, new challenges, even if I not longed for such improvements, I will not say it is thrilling but necessary. 

My husband was a bit annoyed at me when he understood l had stayed up very late last night wondered why l was so excited staying up in the dark. It wasn’t the dark l was keen about, it was the loneliness. When l make my mistakes over and over again. No one hear the helping computer voice but me. Doesn’t hear all the stupid words l create, when l hit the wrong key. Husband sleeps without his hearing aids. I am on  my own.

This morning he accused me being a “night butterfly”, a Swedish expression, about girls with a bad reputation. Lol, l laughed at him and said, l wish l was. Instead l sat and trained to find the keys and how to make a page in my blog

I also told in a half secret way, my eyes have given up. Those followers l know l have, don’t know my problems. 

Last Monday l had an appointment with Gustav, my optician. We met last time, ten days after my surgery. He explained it was a bit too early to try and find corrections for my eyes. 

We decided for a new appointment those days between Christmas and New Year. Immediately when I met him l told him something had happened last week. A shadow over my only working eye has appeared since about a week. And when Gustav started to test my eye l could see at his whole body, something had happened. He sounded almost desperate when he asked me since when l had seen this shadow. He showed me a picture from the camera, how the bottom in my eye looked like. l saw the same thing has happened as it had happened to my lost eye years ago. Gustav sat there at his chair, didn’t know what to say. He had encouraged me to do the surgery for the cataract, and l as well as he, know this shadow has nothing to do with the surgery. It is two different causes, but the surgery aim had undeniably painted a nicer future. A year or two ago, l asked Gustav about a scenario like this, he answered it was not any risk this should happen, and now l sat there with that scenario realised. So about the surgery l was worried they should hurt me with the knife when they cut and they should hurt the lens or cornea. But they did a great job and l saw as a eagle. For at least a fortnight.   

Now you have get the whole story and l have had an opportunity to complain, and l believe it is easier to cope with if you dare to talk about it. I was asked by my husband if l had accepted it, but l am sorry, l can’t accept. The only option in  my opinion is to train and don’t let it take over my life    

In future he may check  my stockings is same colour. And he has already  complained he has to buy his stockings in future.

This text is partly copies from my letters to my froggy friend with his allowance. He has followed me by mail and messages during years and is very  well aware his bridge partner need her eyes.

Of course Gustav acted immediately, wrote a remiss and called the  hospital to ask them for an emergent appointment. It is a lot of holidays in our country, and l was also aware it is a pandemic going on in our world. So any contact with health care are very well measured. 

Last Thursday I was for another surgery, they injected some medication into my eye. It sounds awkward maybe, but at my state you as well as I will agree whatever option you get. 

When I entered the waiting room after the treatment, the nurse told me, she had heard a noice from my wardrobe when I was away. I smiled and told her it was a friend of mine who were anxious about me. And yes. I was right, the friend know by now, I struggling with my writing. But if I am a lucky girl…. they might be able to save some of my sight. 

Här är svenskan

När något sådant händer känner jag det som om folk inte vet vad de ska säga.  Därför har jag inte berättat för några av mina vänner om mina problem, som jag har drabbats av nyligen.  Jag måste ta reda på hur jag lär min hjärna att hitta tangenterna i örkret.  Men det första är att komma ihåg deras position på tangentbordet.  Arbetar med det och när jag får texten läst upp för mig känns det lovande att jag kommer att lära mig.

 Det är mycket lättare att skriva när Siri eller Tessa berättar för mig vad jag har skrivit.  När de vägrar att arbeta känner jag mig övergiven och väldigt ensam.  Sitter där och har glömt sista meningen.  Det var inget stort problem tidigare, att glömma ämnet mitt i av en konversation.  Bara att läsa sista meningarna och agera, nu när jag följer konversationen utan minnesstolpar,  nu måste jag läsa allt igen, som om jag tappat ämnet.

 Förmodligen något jag måste lära mig att hantera, nya utmaningar, även om jag inte längtat efter sådana, kommer jag att säga att det är inte spännande men nödvändigt.

 Min man var lite irriterad på mig när han förstod att jag hade stannat uppe väldigt sent igår kväll undrat varför jag var så intresserad att stanna uppe i mörkret.  Det var inte det mörka jag är angelägen om, det är ensamheten.  När jag gör mina misstag om och om igen.  Ingen hör den hjälpande rösten förutom jag.  Hör inte alla dumma ord jag skapar när jag trycker på fel tangent. Maken sover utan sina hörapparater.  Jag är ensam.

 I morse anklagade han mig för att vara en ”nattfjäril”, ett svenskt uttryck, om tjejer med dåligt rykte.  Lol, jag skrattade åt honom och sa, jag önskar att jag var det.  Istället satt jag och tränade för att hitta tangenterna och hur jag skapar en sida i min blogg

 Jag berättade också på ett diskret sätt, mina ögon har gett upp.  Dessa följare jag vet att jag har, känner inte till mina problem.

 Förra måndagen hade jag ett möte med Gustav, min optiker.  Vi träffades förra gången, tio dagar efter min operation.  Han förklarade att det var lite för tidigt att försöka hitta korrigeringar för mina ögon.

 Vi bestämde oss för ett nytt möte en av dagarna mellan jul och nyår.  Omedelbart när jag träffade honom sa jag att något hade hänt sista veckan.  En skugga över mitt enda fungerande öga har dykt upp sedan ungefär en vecka.  Och när Gustav började testa mitt öga kunde jag se på hela hans kroppshållning något hade hänt.  Han lät nästan desperat när han frågade mig sedan när jag sett den här skuggan.  Han visade mig en bild från kameran, hur ögonbotten såg ut.  Jag såg samma sak har hänt som det som  hände med mitt förlorade öga för många år sedan.  Gustav satt där på sin stol, visste inte vad han skulle säga.  Han hade uppmuntrat mig att göra operationen för grå starr, och jag liksom han vet att denna skugga inte har något att göra med operationen.  Det är två olika orsaker, men operationens mål hade onekligen utmålat en trevligare framtid.  För ett eller två år sedan frågade jag Gustav om ett sådant här scenario, han svarade att det inte var någon risk att detta skulle hända, och nu satt jag där med scenariot uppkommit.  Operationen var något jag varit orolig för, att de skulle skada mig med kniven när de skar och att de skulle skada linsen eller hornhinnan.  Men de gjorde ett bra jobb och jag såg som en örn.  I minst två veckor.

 Nu har du fått hela historien och jag har haft möjlighet att klaga, och jag tror att det är lättare att klara av om man vågar prata om det.  Jag tillfrågades av maken om jag hade accepterat det, men jag är ledsen, jag kan inte acceptera.  Det enda alternativet enligt min mening är att träna och inte låta det ta över mitt liv

 Men i framtiden får han kontrollera att mina strumpor är i samma färg.  Han har redan klagat över att han måste köpa sina strumpor i framtiden.

 Denna text är delvis kopior från mina brev till min froggyfriend med hans tillåtelse.  Han har följt mig via post och meddelanden under åratal och är mycket väl medveten om att hans bridgepartner behöver sina ögon.

 Naturligtvis agerade Gustav omedelbart, skrev en remiss och ringde till sjukhuset för att be dem om ett akut tid.  Det är många helgdagar i vårt land, och jag var också medveten om att det är en pandemi som pågår i vår värld.  Så all kontakt med sjukvården värderas väldigt nova.

 Förra torsdagen var jag på en ny operation, de injicerade medicin i ögat.  Det låter kanske besvärligt, men i mitt tillstånd är du såväl som jag överens om vilket alternativ du får är det bara att tacka och ta emot.

 När jag kom in i väntrummet efter behandlingen, berättade sjuksköterskan, hon hade hört ett ljud från min garderob när jag var borta.  Jag log och sa till henne att det var en vän till mig som var orolig för mig.  Och ja.  Jag hade rätt, kompisen vet nu, jag kämpar med mitt skrivande.  Men om jag är en lycklig tjej … kan de kanske rädda en del av min syn.

A new year has started and we will hope the life soon will return to the grey  every day life also named normal life. During my daily walks I see less people than it use to be. Almost as I am alone in the world, meeting just some dog walkers. And I try to avoid them as much as possible I step aside out on the lawns. Happens it ends up with a smell from shoe soles, if I forget to rub my shoes when we have passed each other. 

Two days has passed and this afternoon I was very excited when I arrived home after my walk. 

The weather was very grey and as usual not many people around. I lurked a while at the pond thought I was aware a heron in the reeds at other side of the pond. I was the only person on the path so I could sneak and nor reveal myself. But after a while <I have to give it up. My bad eyes make it impossible to find those colours in nature, especially now during winter. I continued my walk and suddenly I saw another rather big bird. Was it a heron too? It was only ten meters ahead of me. I stood there, almost breathless and enjoyed the sight. Suddenly as the bird was able to read my thoughts. It raised and stretched it wings out. And there he stood saying to me: I am not a heron, I am a cormorant. He looked so proud where he stood still for a long while, while he become a object for my camera. 

When I arrived home I showed the pictures for my husband. He was surprised I had seen this big birds in middle of town. And in this grey weather. After our lunch my husband made his walk to same pond and proudly arrived home an hour later. With a picture of both a heron on the reeds and a swimming cormorant at same picture!! 

Här svenskan

Ett nytt år har börjat och vi hoppas att livet snart kommer att återgå till det grå varje dagsliv som också heter normalt liv.  Under mina dagliga promenader ser jag färre människor än det brukar vara.  Nästan som jag är ensam i världen och träffar bara några hundrastare.  Och jag försöker undvika dem så mycket som möjligt. Jag går åt sidan på gräsmattorna.  Händer det slutar med en lukt från skosulor, om jag glömmer att gnugga av mina skor när vi har passerat                     

 

 Två dagar har gått och i eftermiddag var jag mycket upphetsad när jag kom hem efter min promenad.

 Vädret var väldigt grått och som vanligt inte så många människor runt omkring.  Jag lurade ett tag vid dammen och trodde att jag såg en häger i vassen på andra sidan dammen.  Jag var den enda personen på vägen så jag kunde smyga lite och inte avslöja mig själv.  Men efter ett tag måste jag ge upp. Mina dåliga ögon gör det omöjligt att hitta färgerna i naturen, särskilt nu under vintern.  Jag fortsatte min promenad och plötsligt såg jag en annan ganska stor fågel.  Var det också en häger?  Det var bara tio meter framför mig.  Jag stod där, nästan andfådd och njöt av synen.  Plötsligt som om fågeln kunde läsa mina tankar.  Den reste sig och sträckte ut vingarna.  Och där stod han och sa till mig: Jag är inte en häger, jag är en skarv.  Han såg så stolt ut där han stod stilla länge, medan han blev ett objekt för min kamera.

 När jag kom hem visade jag bilderna för min man.  Han blev förvånad över att jag hade sett de här stora fåglarna mitt inne i staden.  Och i detta gråa väder.  Efter vår lunch tog min man sin promenad till samma damm och kom stolt hem en timme senare.  Med en bild av både en häger i vassen och en simmande skarv på samma bild !!

Boxingday, I sit and pondering the odd Christmas we have expired this year. The year of twenty years old millennium of our age. All our traditions has become questioned and maybe proposed to become changed. Another request has been, what do we do instead? My husband and I have made a reduction of many of our traditional “must have or must do”. When we moved into an apartment last summer, we also reduced our belongings. 

But the traditions around Christmas, how do we solve that? Christmas day my son and his family have visited us for lunch since many years. We announced early in December we cancelled that event this year. And they all accepted our decision, not to have a crowd of people in our rather small apartment. As an alternative we were invited to join them at their lunch table Christmas Eve via FaceTime. We participated by looking at many kind of fermented herring, sausages, ham, meatballs, cheese, liver pate and aspic of veal. The beetroot salad was my grandson very proud of. It was his contribution, made by himself all the way from the earth to the salad bowl. 

I remember how satisfied I felt when my kids made their first steps as cooks, and we tasted their ability as chefs. Now our grandchildren makes their successes and I give a hint now and then. Granddaughter complained her meatballs never became any balls at all. Difficult to hide my laugh when I heard about it, by asking if she (my granddaughter) never heard how the minced meat mixture was invented, the dish we give the Italian people credit for. They had heard about swedish meatballs and tried to make those delicious dish, but they just fell apart and to make not too big loss the invented the “Bolognese sauce” served with pasta. 

My husband and I had a surprise for the evening of Christmas Eve. We had made a very tasteful mulled and spiced wine. When it was dark enough we sneaked into the back of the garden at my son. Made a tray with mugs for the mulled wine, some cake dishes with saffron buns and gingerbread. Had brought a little gas stove where we heated the wine and then at their patio we served a little Christmas surprise with social distance. My son use to say if you approaching less than one arm’s length, I maybe hit you with my fist. And we were very carefully not step further than that. One arm and a bottle was the nearest l was when I intensified the mulled wine with some rom. It tasted as a Christmas kind of warm Mojito. Very tastefully. The recipe on demand, yes.

The family we served the wine and cakes laughed and found the idea about this spontaneous visit funny and surprising. I revealed it wasn’t that spontaneous as they thought. As a matter of fact they had bought and delivered some of the ingredients themselves last week when we got our grocery delivered by those persons.

We stood there in the dark and listened to the Christmas music I had brought together with a loudspeaker. 

At this moment I was told about my granddaughter and her meatballs…. and I recalled that time many years ago when my daughter was so sad her shortbreads never become a dough. It was just a lot of crumbles and how much she and her friend worked with the crumbles it didn’t become something else ….but crumbles. At last they decided to give the attempt up, the experiment were ended. Both of them found it a waste which would wound their soul and heart, to throw away the ingredients, their purse wasn’t that thick at that time. They used a frying pan and made some kind of crumble pie. The taste was just as the shortbread the intended to bake. So it wasn’t any loss, just a win at their experience account. 

When we stood in the dark we were told my daughter in law had had a phone call earlier from her aunt, who complained all her tin cans she used to store her Christmas cakes in, was still kept in my son’s home. All of the cans. They hadn’t been transported back to its owner after a family reunion in connection with a funeral, last summer. And now in corona times it wasn’t any idea for such an event, to bring the cans back to its owner.  Especially when it was about 500 kilometres to drive. But we laughed and said, such spontaneous ideas as well as this garden party in the dark, the long drive with the tin cans maybe would become as appreciated as our mulled wine. After all they didn’t have to meet and hug the aunt. They could bring the cans outside her door and then call her on phone and wish a merry christmas.  Today i sent a message to my son and asked, did she get her cans? And he answered YES she got it.

HÄR SVENSKAN

Annandag jul, jag sitter och funderar på den udda julen vi har fått i år.  I det tjugo år gamla millenniet i vår tideräkning .  Alla våra traditioner har ifrågasatts och kanske föreslagits att förändras.  En annan fundering har varit, vad gör vi istället?  Min man och jag har minskat många av våra traditionella ”måste ha eller måste göra”.  När vi flyttade in i en lägenhet förra sommaren minskade vi också våra tillhörigheter.

 Men traditionerna runt jul, hur löser vi det?  Juldagen har min son och hans familj besökt oss för lunch sedan många år.  Vi meddelade i början av december att vi ställde in det evenemanget i år.  Och de accepterade alla vårt beslut, att inte ha en folkmassa i vår ganska lilla lägenhet.  Som ett alternativ blev vi inbjudna att följa med dem vid deras lunchbord julafton via FaceTimw.

Vi deltog genom att titta på många typer av inlagd sill, korv, skinka, köttbullar, ost, leverpastej och kalvsylta.  Rödbetssalladen var mitt barnbarn mycket stolt över.  Det var ett bidrag från honom själv hela vägen från jorden till salladsskålen.

 Jag minns hur nöjd jag kände när mina barn tog sina första steg som kockar, och vi smakade på deras alster.  Nu gör våra barnbarn sina framgångar och jag ger en ledtråd då och då.  Barnbarnet klagade på att köttbullarna aldrig blev några bollar alls.  Svårt att dölja mitt skratt när jag hörde talas om det, genom att fråga om hon (mitt barnbarn) aldrig hört hur köttfärssås uppfanns, den maträtt vi ger det italienska folket äran av.  De hade hört talas om svenska köttbullar och försökte göra den läckra maträtten, men de föll bara sönder och för att inte göra alltför stor förlust de uppfann ”Sauce Bolognese” som serveras till pasta.

 Min man och jag hade en överraskning på julaftonskvällen.  Vi hade gjort en mycket smakrik glögg, kryddat vin.  När det var tillräckligt mörkt smög vi oss in i trädgården hos min son.  Gjorde en bricka med muggar för glöggen, några kakfat med lussekatter och pepparkakor.  Hade tagit med en liten gasspis där vi värmde glöggen och sedan på deras uteplats serverade vi en liten julöverraskning med social distans.  Min son brukade säga att om du närmar dig mindre än en armlängd kanske jag träffar dig med knytnäven.  Och vi var mycket noga inte steg närmre än så.  En arm och en flaskas avstånd var närmast när jag förstärkte glöggen med lite rom.  Det smakade som en julform av varm Mojito.  Mycket smakfullt.  Receptet på begäran, ja då.

 Familjen vi serverade vinet och kakorna till, skrattade och tyckte att idén om detta spontana besök var roligt och överraskande.  Jag avslöjade att det inte var så spontant som de trodde.  I själva verket hade de köpt och levererat några av ingredienserna själva förra veckan när vi fick våra livsmedel levererade av dessa personer.

 Vi stod där i mörkret och lyssnade på julmusiken som jag hade medfört i mobilen, med en tillhörande högtalare.

Då vi stod där och smätrivdes men kände kylan krypa på, fick jag höra om mitt barnbarn och hennes köttbullar …. och jag minns den tiden för många år sedan när min dotter var så ledsen att hennes schackrutigt aldrig blev en deg.  Det var bara mycket smulor och hur mycket hon och hennes vän arbetade med dessa smulor blev det inte något annat … än smulor.  Slutligen bestämde de sig för att ge upp försöket, experimentet avslutades.  Båda tyckte att det var ett slöseri som skulle såra deras själ och hjärta, att kasta ingredienserna, deras pengabörs var inte så tjock på den tiden.  De använde en stekpanna och gjorde en slags smulpaj.  Smaken var precis som kakorna som de tänkt att baka.  Så det var ingen förlust, bara en vinst på deras erfarenhetskonto.

När vi stod i mörkret fick vi veta att min svärdotter hade haft ett telefonsamtal tidigare från sin moster, som klagade över alla sina burkar som hon brukade förvara sina julkakor i, fortfarande fanns i min sons hem.  Alla burkar.  De hade inte transporterats tillbaka till ägaren efter en familjeträff i samband med en begravning, i somras.  Och nu i koronatider var det ingen idé att burkarna skulle föras tillbaka till sin ägare.  Särskilt när det är cirka 500 kilometer att köra dit och åter.  Men vi skrattade och sa, sådana spontana idéer såväl som denna trädgårdsfest i mörkret, då skulle den långa körningen med burkarna kanske bli lika uppskattad som vårt glöggparty.  När allt kommer omkring behövde de inte träffas och krama mostern.  De kunde ställa burkarna utanför hennes dörr och sedan ringa henne på telefon och önska god jul.  Idag skickade jag ett meddelande till min son och frågade, fick hon sina burkar?  Och han svarade JA hon fick dem.