Jönssonminnen.se

nedtecknade minnen och berättelser

Midsummer solstice /midsommar sommarsolståndet

I have no idea how many hot days we have had by now. But it is many according to me. I am not very fond of this heat, l get whiny and tired. 

There is one thing l have learnt by this restrictions because of the corona virus. To have boring times, nothing but dull days. So this heatwave last week l must confess, l have been proud of myself, doing nothing. Not even followed the weather forecast, just wait an see what happens. Haven’t been able to take any walks during daylight, the sun feels like it burns at my skin. But late evenings are wonderful to stroll around. Old ladies should be in bed that late hours, but l have become a night owl. Today, or should l say tonight we walked slow along the path around the quarter, where l use to take my daily walk. I said to my husband, this night is the shortest night at the year, tomorrow is summer solstice. After that we approach darker times again. Who want to listen to that rubbish. Haven’t we have dark times enough?? 

I think most people are looking forward to some month with sun and bath. Berry picking, first strawberries, after that blueberries and raspberries. If we are lucky maybe we might be able take a walk in forest and pick some cloudberries. I have seen along my walking path blackberries are blooming already. It is early, but all over our country it is earlier than it use to be. l get a lot of pictures from our flower girl up north. She had made a walk with camera, a real flower safari. And the pictures arrived to me, because she knows l am as fond of the flowers as well. She has get a nickname by me: “Blomfia”. And she lives up to that epithet. If she is in her summerhouse next to ours, there is a vase with flowers on our table when we arrive. She is very keen to learn what name on the flowers. Every year we enlarge our knowledge of the name of the flowers and mushrooms we find in nature. We learn their medical use and which mushrooms are toxic or if we can eat them. It happens l get some tiny bottles from Blomfia with elixir to use for different deceases. Even a basket full of mushrooms later in summer, that delicious kind l like so much. In exchange they like when the BBQ is at our grill. It is a fair trade l think when different generations contribute after their capacity. 

Tonight’s walk around the block felt almost magic. To walk in the twilight and listen to the birds who still sings even in middle of night. I haven’t heard the cuckoo yet this year and people say, after midsummer you will not hear him. But up north he sounds another month, so maybe we will hear him this year too. Some sounds and some views like seeing a flower I almost forget, makes me happy every year l get my eyes on them. 

This very evening we are supposed to pick seven kind of flowers and put under our pillow at bedtime. Then we will see our intended fiancé in our dreams this night. Must admit l forgot to pick any flowers when l walked tonight. I got a straw my husband picked to me, but no strawberries on it. Amazing how much thoughts a human brain can contain, when we miss the strawberry when we get a nice straw to look at, how it shone in the twilight. He light ax on the straw looked as glowing in the midsummernight light. I saw the lack of the berries. Shame of me, spoiled girl. 

Now l ought to go to bed before the dawn, it is as l say, the shortest night of the year. Good night, folks. 

Här svenskan

Jag har ingen aning om hur många heta dagar vi har haft nu.  Men det är många enligt mig.  Jag är inte särskilt förtjust i den här värmen, jag blir gnällig och trött.

 Det finns en sak som jag har lärt mig av dessa begränsningar på grund av koronaviruset.  Att ha tråkiga tider, ingenting annat än tråkiga dagar.  Så den här värmeböljan förra veckan måste jag erkänna, jag har varit stolt över mig själv och gjort ingenting.  Inte ens följt väderprognosen, bara vänta och se vad som händer.  Har inte kunnat gå några promenader i dagsljus, solen känns som att den bränner min hud.  Men sena kvällar är underbara att promenera på.  Gamla damer borde ligga i sängen så sent, men jag har blivit en nattuggla.  Idag eller ska jag säga ikväll gick vi långsamt längs stigen runt kvarteret, där jag brukar ta min dagliga promenad.  Jag sa till min man, den här natten är den kortaste natten på året, imorgon är sommarsolstånd.  Därefter närmar vi oss mörkare tider igen.  Vem vill lyssna på det skräpet.  Har vi inte haft mörka tider nog ??

 Jag tror att de flesta ser fram emot någon månad med sol och bad.  Bärplockning, först jordgubbar, därefter blåbär och hallon.  Om vi ??har tur kanske vi kan ta en promenad i skogen och plocka några hjortron.  Jag har sett längs min promenadväg björnbären blommar redan.  Det är tidigt, men över hela vårt land är det tidigare än det brukade vara.  Jag får många bilder från vår blomflicka norrut.  Hon hade gått en promenad med kameran, en riktig blomsafari.  Och bilderna kom till mig, för hon vet att jag är lika glad i blommorna.  Hon har fått ett smeknamn av mig: ”Blomfia”.  Och hon lever upp till denna epitet.  Om hon är i sitt sommarhus bredvid vårt, finns det en vas med blommor på vårt bord när vi anländer.  Hon är väldigt angelägen om att lära sig namnen på blommorna.  Varje år utökar vi vår kunskap med namnet på blommorna och svamparna vi hittar i naturen.  Vi lär oss deras medicinska användning och vilka svampar som är giftiga eller om vi kan äta dem.  Det händer att jag får några små flaskor från Blomfia med elixir att använda mot olika sjukdomar.  Till och med en korg full av svamp senare på sommaren, den delikata typen jag gillar så mycket.  I utbyte kommer de när BBQ är på vår grill.  Det är en rättvis handel tänker jag, när olika generationer bidrar efter deras förmåga.

 Kvällens promenad runt kvarteret kändes nästan magiskt.  Att gå i skymningen och lyssna på fåglarna som fortfarande sjunger även mitt på natten.  Jag har inte hört gök ännu i år och det sägs att efter midsommar kommer du inte att höra honom.  Men norrut låter han ytterligare en månad, så kanske vi kommer att höra honom i år också.  Vissa ljud och det att se en blomma som du nästan glömt, gör mig glad varje år jag får se dem.

 Just denna kväll förväntas vi plocka sju sorters blommor och lägga under kudden vid sänggåendet.  Då kommer vi att se vår tillkommande i våra drömmar i natt.  Måste erkänna att jag glömde att plocka blommor när jag promenerade ikväll.  Jag fick ett grässtrå som min man plockade till mig, men inga jordgubbar på det.  Fantastiskt hur mycket tankar en mänsklig hjärna kan innehålla, när vi saknar jordgubben när vi får ett trevligt strå att titta på, hur det lyste i skymningen.  Jag såg bristen på bär.  Skäms på för mig, bortskämd tjej.

 Nu borde jag gå och lägga mig innan gryningen, det är som jag säger, den kortaste natten på året.  God natt, folk.

The world opens up/ Världen öppnar sig

Suddenly the world opens up and a new era starts up. Yesterday I got an invitation from my eye doctor, who wanted to see me. I have been waiting for that summons for long time, even if I knew it should be about this time they called. As long as I didn’t know anything about when, our wanted travelling to our cottage had been very uncertain. Friends and relatives has asked us about when and how we are going away. Not just because they long for us, but our emergence in cottage is a proof world is going back to normal life. And our stay in the cottage tells everyone: many of us has survived this boring period, with the virus which ruled our world. 

Isn’t it such egocentric people like I am for the moment, who very clearly feels how the world spins around them? If I read my news about Biden and Putin who are meeting, it is not that important than I and my journey to Norrland. However, now we have to plan for our journey. 

It is almost two years since we shut and locked the door and as I usual do, turn around stand for while and say, bye my dear cottage we’ll meet again next year. When I stand there like that, I feel a sorrow inside my chest. A wondering feeling every time. Will it become true? Do we live next year? Will we be able to do this long journey? But we don’t know before we have made a try. Therefore for the 28th summer we start to plan for our journey. 

The shower will become a low prioritised project this summer. Water pipe from the lake and water in tap in the kitchen is good enough. The cottages around us are equipped with showers. If we pretend we come for a cup of coffee, we may borrow the toilet and a quick shower is done in same moment they prepare our coffee. If they wonder why I am wet in hair after a usual visit at their privacy, they will not get any answer. 

I need to buy new bags of flour and sugar. Have to bake some buns and boil some jam. We can not be without those basic things we use to have there. 

I still remember when my homemade buns were used as a carrot for some of the youngsters when they had been out for a walk in the mountains, a long walk some days. The last day one of them were so tired she sat down and refused to take another step. Her sister told her, they were not far from home by then and she intended to visit us in cottage for a “fika” and some buns, which I am famous for. Her sister resigned and asked for some more minutes, but after a while rose and continued the last distance and arrived to our cottage exhausted, hungry and thirsty. As a saviour my buns worked that time. Maybe you think I am bragging, and yes I am. I will not tell you it have taking me about 50 years to develop this skill. To bake the buns just as I want them. During years there has been a load of mistakes, burnt buns, not the right ingredients and many more mistakes. 

It maybe sounds pretty weird to plan for baking some buns, but it belongs to the summer, to have coffee and buns when people pop up as guests in our summerhouse. Another side of this baking is, when I make them it makes our cottage being a real home, not only a shelter to spend the nights into. Makes the old timber house built long time before our ownership, to be an old settlement where people I have met while they still were alive, had lived in. They were brought up in this small cottage without any facilities. Just an open fire in the corner in the “living room” one small chamber  to sleep in. Not any kitchen or any bathroom. 

We have made some arrangement in the the chamber so a modern kitchen with stove, refrigerator, freezer and sink. The most important when we made the cottage more comfortable was, not to change the exterior too much. Too keep the roof with its turf surface was important to me. Enlarge the cottage to get a bathroom was out of the question for me. If my husband had made plans of such a change I had refused and forced to sell the cottage. I can live with that simple standard, can use lake as my shower and I can pee in our little shelter for privacy. 

Do you divine my longing to get to cottage? We are leaving an apartment this time, not with bad conscience towards our children having a big house to look after. Maybe if we are lucky, we have three plants which need some water once a week. And the postbox to become emptied. Not any land  with harvest to look after, or any robot lawn mover who needs some service. Just to lock the door and go away. It will be a new experience for us. One of those advantages we looked forward to, when we decided to sell our house after 47 years. 

For a while after the sale of the house, I thought how nice it was being just an renter. Without the responsibility for painting the walls and repair if anything was broken, just call the landlord and ask for assistance. But after some weeks I remembered we still have a house which need to be taken care of. So it’s high time to pay some attention to the cottage. Both in- and outside. 

How much do we have to pack for 7-8 weeks? My iPad and some more things. Ha ha, my needs is very simple, and there’s stores who lives because there is customers who need some equipment. Day by day we find out what we need to pack. Has already spoken about write a list. In our world  even things like planning has any hurry. 

Här svenskan

Plötsligt öppnas världen och en ny era börjar.  Igår fick jag en kallelse från min ögonläkare, som ville träffa mig.  Jag har väntat på den kallelsen länge, även om jag visste att det borde handla om den här tid de angav i kallelsen.  Så länge jag inte visste någonting om när, hade vår efterlängtade resa till vår stuga varit mycket osäker.  Vänner och släktingar har frågat oss om när och hur vi ska åka iväg.  Inte bara för att de längtar efter oss, utan vårt uppdykande i stugan är en bevis på att världen går tillbaka till det normala livet.  Och vår vistelse i stugan berättar för alla: många av oss har överlevt den tråkiga perioden med viruset som styrde vår värld.

 Är det inte sådana egocentriska människor som jag för tillfället är, som mycket tydligt känner hur världen snurrar runt dem?  Om jag läser nyheterna om Biden och Putin som möts är det inte lika viktigt som jag och min resa till Norrland.  Men nu måste vi planera för vår resa.

 Det är nästan två år sedan vi stängde och låste dörren och som jag som vanligt gör, vänder jag mig en stund och säger, hej min kära stuga vi träffas igen nästa år.  När jag står där så känner jag en sorg inne i bröstet.  En undrande känsla varje gång.  Kommer det att bli sant?  Lever vi nästa år?  Kommer vi att kunna göra den här långa resan?  Men vi vet inte innan vi har försökt.  För den 28: e sommaren börjar vi därför planera för vår resa.

 Duschen blir ett lågprioriterat projekt i sommar.  Vattenrör från sjön och vatten i kran i köket är tillräckligt bra.  Stugorna runt oss är utrustade med duschar.  Om vi ??låtsas att vi kommer för en kopp kaffe kan vi låna toaletten och en snabb dusch görs i samma ögonblick som de förbereder vårt kaffe.  Om de undrar varför jag är våt i håret efter ett vanligt besök på deras toalett, kommer de inte att få något svar.

 Jag måste köpa nya påsar mjöl och socker.  Måste baka några bullar och koka sylt.  Vi kan inte vara utan de grundläggande sakerna vi brukar ha där.

 Jag minns fortfarande när mina hemlagade bullar användes som morot för några av ungdomarna när de hade varit ute på en promenad i fjällen, en lång promenad på några dagar.  Sista dagen var en av dem så trött att hon satte sig ner och vägrade att ta ytterligare ett steg.  Hennes syster sa till henne att de inte var långt hemifrån, och hon tänkte besöka oss i stugan då de var hemma, för en ”fika” och några bullar, vilka jag är känd för.  Hennes syster resignerade och bad om några minuter till, steg upp efter en stund och fortsatte de sista kilometerna och kom utmattad, hungrig och törstig till vår stuga.  Som frälsare fungerade mina bullar den gången.  Du kanske tror att jag skryter, och ja det gör jag.  Jag kommer inte att berätta för dig att det har tagit ungefär 50 år att utveckla denna färdighet.  Att baka bullarna precis som jag vill ha dem.  Under åren har det varit en massa misstag, brända bullar, inte rätt ingredienser och många fler misstag.

 Det låter kanske ganska konstigt att planera att baka några bullar, men det tillhör sommaren, att ha kaffe och bullar när folk dyker upp som gäster i vårt sommarhus.  En annan sida av denna bakning är att när jag gör dem blir det vår stuga till ett riktigt hem, inte bara ett skjul att övernatta i.  Gör det gamla timmerhuset byggt långt innan vårt ägande, till att vara en gammal bosättning där människor jag har träffat medan de fortfarande levde, hade bott i. De uppfostrades i denna lilla stuga utan faciliteter.  Bara en öppen spis i hörnet i ”vardagsrummet” en liten kammare att sova i. Inte något kök eller något badrum.

 Vi har ordnat till i kammaren så ett modernt kök med spis, kyl, frys, arbetsbänk och vask.  Det viktigaste när vi gjorde stugan bekvämare var att inte ändra exteriören för mycket.  Att behålla taket med torvytan var viktigt för mig.  Bygga ut stugan för att få ett badrum var uteslutet för mig.  Om min man hade planer på en sådan förändring hade jag vägrat och tvingat honom sälja stugan.  Jag kan leva med den enkla standarden, kan använda sjön som min dusch och jag kan kissa i vårt lilla utedass.

 Anar du min längtan efter att komma till stugan?  Vi lämnar en lägenhet den här gången, inte med dåligt samvete mot att våra barn har ett stort hus att ta hand om.  Kanske om vi har tur har vi tre växter som behöver lite vatten en gång i veckan.  Och postlådan ska tömmas.  Inte något med skörd att ta hand om, eller någon robotgräsklippare som behöver lite service.  Bara att låsa dörren och sticka iväg.  Det kommer att bli en ny upplevelse för oss.  En av de fördelarna vi såg fram emot när vi bestämde oss för att sälja vårt hus efter 47 år.

 Ett tag efter försäljningen av huset tänkte jag hur trevligt det var, bara att hyra.  Utan ansvaret för att måla väggar och reparera om något har gått sönder, bara ringa hyresvärden och be om hjälp.  Men efter några veckor kom jag ihåg att vi fortfarande har ett hus som måste tas om hand.  Så det är hög tid att ägna lite uppmärksamhet åt stugan.  Både inomhus och utanför.

 Hur mycket måste vi packa för 7-8 veckor?  Min iPad och några fler saker.  Ha ha, mina behov är väldigt enkla, och det finns butiker som lever, eftersom det finns kunder som behöver lite utrustning.  Dag för dag kommer vi på vad vi behöver packa.  Har redan pratat om att skriva en lista.  I vår värld har inte ens saker som planering ingen brådska.

  

What happens in our world? / Vad händer i världen?

What happens in the world? In our home it is as usual very quiet. We don’t play a lot of loudly music, we don’t dance a lot. We just are very silent and try and find something to look at in TV or find a good book to read. The most important daily chat is about what we are going to eat for dinner. The answer is depending on the weather and our daily shape.

Not because it is important and good behaviour to be silent, but because we both hear a little less than in younger days. So if we start to speak to each other, we have to concentrate very much, and even a pen beside us so we can make a note about our thoughts, in case the other one talks so long sentences the first one forget what is in her/his mind.  

Ha ha, this have been a fact for my friend Margareta and me for many years, this about a pencil beside. We have learnt to speak both on inhale and exhale so we don’t leave any space for the other one to interrupt. Not because we don’t allow other ones to speak, but if we gets interrupted we forget what we are speaking about. Yes to be honest, it happens we drop the subject we speak about when we starts to be too careful in explaining the subject, we forget the aim in the speech. 

Last Friday evening we decided to go to my friend at the pizzeria at her nearest corner, to meet and have a meal together. And so we did. To sit at a table at the pavement outdoors, that is summertime! Suddenly there were a gang of youngsters who started a quarrel beside the pizzeria. This part of town is famous for its disorders and disturbance because of different groups of people. A police patrol appeared some minutes later, but we continued eating our food. And l said, as long as we don’t have to duck for any pistol bullets, we eat our payed meal. And drink our wine. 

There was a very loudly exchange of opinions, between the quarrelling youngsters and the police. Suddenly a young (middle aged) lady from  table beside ours, who shout at them: can you shut up and let this elderly people get some peace to eat! 

I tried to hide my smiling face and pretend to be all occupied with my eating, but there l sat, noticed all of us. The young ones, the middle aged and at last we oldies who had decide to mixed up with rest of the world. Last year we have only been spoken about in newspapers and TV-new as the “oldies” the people who shall be carefully handled.

Now when we’ve got our vaccine and the contagion seems to decrease, we people with grey hair and bended backs pops up in the streets again. Look up!! Rest of the world, here we come. We, who claims to sit down in buses and trains. We who don’t hear what you say to us, not even the oaths about us. Not because of we don’t care, but we don’t hear. And car drivers! If you see me at the pavement approach to a pedestrian crossing, stop your car. I don’t hear your engine noise, I just cross the street. And it is illegal to overrun old ladies in Sweden.  

What a fiesta to have been released from our long quarantine. I do understand the animals which when the are released from the barns first time during spring, they jump and looks like they are dancing. We needed this release from isolation very much. I have noticed our smalltalk gets poorer and poorer. The main talk is how many days before next payday. In the old days we spoke about what we were going to spend and spoil the money at, but nowadays we almost forgot how to spend and spoil money. It is a very sad development, when we unconsciously started to be careful about expenditure. We are not supposed to save some money at our age. Just to squander what we get. The more we save, the more expensive it will be if we need to get any assistance from the elder care. So now have to start study how to spend money. 

Vicky, my friend in Saskatchewan laughed at me, when I told her I had got tax refund, and didn’t know what to spend it on. She said not often she heard anyone complained they had too much money. But even this statement is a consequence of this pandemic. We have learnt we can live with a lot of less necessaries than we thought before. 

Yesterday we went by bus downtown to take advantage of the bus ticket I bought the day before. I bought for 24 hours, and almost all Saturday I could go by buses. I am very fond of riding by bus. It was one of those windy days it use to be in beginning of summer. Warm winds and sun. Maybe because our town is a town at the coast. And the Atlantic sea is near to our city. Shopped some tasty sandwiches and went to my kidsister, and enjoyed our lunch in her court. She complained about the wind, but we insisted we still have some restrictions about meeting people if we not have any special needs for it. But outdoors we can meet. She had to dress in a jacket if she wanted to join us. And she did. Even if we are siblings we are opposite about sun and weather. When she enjoys the weather I almost faint in the heat. And when I find it comfortable and enjoyable she almost freeze to death. We have the same parents but we probably have get different hereditary predisposition. She hasn’t that red hair and pale skin as I have, not any freckles. But c’est la vie. Nothing to do about it. Wintertime and indoors we are equal. 

For the moment it feels as everything is very stuck. I wait for getting called to hospital for next treatment for my eye. Got a hint they are supposed to call me for an appointment first half of July. But l haven’t heard anything yet. People tell me; you call and ask them. But I will wait some more time. Earlier times the were very on time when I was called. So I will not disturb them with any call, not yet. 

When my eye is treated this time we will go up north and spend some weeks in our cottage. It is a long journey and we may spend some nights at hotels. Hope “summersweden” not is all occupied. 

And the weather will be pleasant those weeks we spent in cottage this summer. 

Svenskan här

Vad händer i världen?  I vårt hem är det som vanligt väldigt tyst.  Vi spelar inte mycket hög musik, vi dansar inte mycket.  Vi är bara mycket tysta och försöker hitta något att titta på i TV: n eller hitta en bra bok att läsa.  Den viktigaste dagliga chatten handlar om vad vi ska äta till middag.  Svaret beror på vädret och vår dagliga form.

 Inte för att det är varken viktigt eller bra beteende att vara tyst, utan för att vi båda hör lite sämre än i yngre dagar.  Så om vi börjar prata med varandra måste vi koncentrera oss väldigt mycket och till och med ha en penna bredvid oss ??så att vi kan göra en anteckning om våra tankar, om den andra pratar så långa meningar den första glömmer vad som finns i hennes /hans sinne.

 Ha ha, detta har varit ett faktum för min vän Margareta och mig i många år, det här om en penna bredvid.  Vi har lärt oss att tala både under inandning och utandning så att vi inte lämnar något utrymme för den andra att avbryta.  Inte för att vi inte tillåter andra att tala, men om vi blir avbrutna glömmer vi det vi pratar om.  Ja för att vara ärlig, det händer att vi tappar ämnet vi pratar om när vi börjar vara för omständiga med att förklara ämnet, vi glömmer huvudmålet i talet.

 I fredags kväll bestämde vi oss för att åka till min vän på pizzerian, hennes kvarterskrog för att träffas och äta en måltid tillsammans.  Och så gjorde vi det.  Att sitta vid ett bord på trottoaren utomhus, det är sommartid!  Plötsligt kom det ett gäng ungdomar som startade en gräl utanför pizzerian.  Denna del av staden är känd för sina störningar och oroligheter på grund av olika grupper av människor.  En polispatrull dök upp några minuter senare, men vi fortsatte att äta maten.  Och jag sa, så länge vi inte behöver ducka för pistolkulor, äter vi vår betalda måltid.  Och dricker vårt vin.

 Det var ett mycket högljutt meningsutbyte mellan de grälande ungdomarna och polisen.  Plötsligt kom en ung (medelålders) dam från bordet bredvid vår som ropar på dem: kan ni hålla käften och låta de äldre få lite lugn och ro att äta!

 Jag försökte dölja mitt leende ansikte och låtsas vara upptagen med att äta, men där satt jag och noterade oss allihop.  De unga, medelålders och äntligen vi gamlingar som hade beslutat att blanda oss med resten av världen.  Sistlidna år har vi bara talats om i tidningar och TV-nya som ”riskgrupper” de människor som ska hanteras varsamt.

 Nu när vi har fått vårt vaccin och smittan verkar minska, dyker vi människor med grått hår och böjda ryggar på gatorna igen.  Se upp!!  Resten av världen…. här kommer vi.  Vi, som hävdar att vi sitta ner på bussar och tåg.  Vi som inte hör vad ni säger till oss, inte ens svordomarna om oss.  Inte på grund av att vi inte bryr oss, men vi hör inte.  Och bilförare!  Om du ser mig på trottoaren närma mig ett övergångsställe, stanna din bil.  Jag hör inte ditt motorljud, jag korsar bara gatan.  Och det är olagligt att köra över gamla damer i Sverige.

 Vilken fest att ha släppts ut från vår långa karantän.  Jag förstår djuren som när de släpps från ladorna första gången under våren, de  hoppar och ser ut som de dansar.  Vi behövde denna frigörelse från isolering väldigt mycket.  Jag har märkt att vår småprat blir fattigare och fattigare.  Huvudämnet är hur många dagar till nästa lönedag.  Förr i tiden pratade vi om vad vi skulle spendera och förstöra pengarna på, men nuförtiden har vi nästan glömt hur vi skall spendera och förstöra pengar.  Det är en mycket sorglig utveckling när vi omedvetet började vara försiktiga med utgifterna.  Vi ska inte spara pengar i vår ålder.  Bara att slösa bort det vi får.  Ju mer vi sparar desto dyrare blir det om vi behöver hjälp med äldreomsorgen.  Så nu måste man börja studera hur man spenderar pengar.

 Vicky, min vän i Saskatchewan skrattade åt mig när jag sa till henne att jag hade fått skatteåterbetalning och inte visste vad jag skulle spendera det på.  Hon sa, det är inte ofta hon hörde någon klaga på att de hade för mycket pengar.  Men även detta uttalande är en följd av denna pandemi.  Vi har lärt oss att vi kan leva med mycket mindre nödvändigheter än vi trodde tidigare.

 Igår åkte vi med buss i centrum för att dra nytta av bussbiljetten jag köpte dagen innan.  Jag köpte en för 24 timmar och nästan hela lördagen kunde jag därför åka buss på den biljetten.  Jag är väldigt glad för att åka med buss.  Det var en av de blåsiga dagar som det brukade vara i början av sommaren.  Varma vindar och sol.  Kanske för att vår stad är en stad vid kusten.  Och Atlanten ligger nära vår stad.  Shoppade några goda smörgåsar och gick till min lillasyster och åtnjöt vår lunch på hennes innergård.  Hon klagade på vinden, men vi insisterade på att vi fortfarande har vissa begränsningar för att möta människor om vi inte har några speciella behov för det.  Men utomhus kan vi träffas.  Hon var tvungen att klä sig i en jacka om hon ville vara med oss.  Och det gjorde hon.  Även om vi är syskon har vi motsatta uppfattningar om väder och vind.  När hon njuter av vädret svimmar jag nästan i värmen.  Och när jag tycker att det är bekvämt och mysigt fryser hon nästan ihjäl.  Vi har samma föräldrar men vi har förmodligen fått olika ärftlig benägenhet.  Hon har inte så rött hår och blek hud som jag har, inga fräknar.  Men c’est la vie.  Inget att göra åt det.  Vintertid och inomhus är vi lika.

 För tillfället känns det som att allt står väldigt stilla.  Jag väntar på att bli kallad till sjukhus för nästa behandling för mitt öga.  Fick besked att de ska kalla mig för ett möte första halvan av juli.  Men jag har inte hört någonting än.  Folk säger till mig; ring och frågar dem.  Men jag väntar lite längre.  Tidigare var de mycket punktliga när jag blev kallad.  Så jag kommer inte att störa dem med något samtal, ännu inte.

 När mitt öga behandlats den här gången åker vi norrut och njuta av några veckor i vår stuga.  Det är en lång resa och vi får tillbringa några nätter på hotell under resan.  Hoppas att ”sommarsverige” inte är upptaget utan rum finns för oss.

 Och hoppas vädret kommer att vara trevligt de veckorna vi tillbringar i stugan i sommar.

Swedish Flag Day / Svenska Flaggans Dag

When I was a kid this day, the day of 6th June was celebrated were we had some sport events and some important political persons made a speech. Often in our big sports ground, where many sports clubs had their activities. Many times I have viewed one of our town’s most important persons give away a flag to both associations and private individuals. After submitted applications to our town council and a special committee, you were able to get a flag from this authority. It was very serious event. I can still recall the feeling inside me when we walked our way back home. A kind of seriousity not often experienced. And some envy over those who had got a flag, even if my parents as far as as I know, never send any request to get one. 

The flag was a serious symbol for the country and there IS a lot of rules around how to use it. 

When our flag had become so worn out it started to show some broken edge, my parents forbid us to hoist the flag. Not before it were carefully mended or we had bought a new one. And it was nothing to compromise about. You might not have a flag pole if you didn’t own a flag. And you might not own a flag if you didn’t hoist the flag when it was flag days according to the almanac. It was in my fathers opinion almost a mortal sin to forget to lower the flag in the evening. 

I still remember one day he arrived to our little summerhouse and revealed us still sleeping kids and the flag at the top of the flagpole. No one had remembered to lower it the day before. We celebrated we had a little parent-free evening, staying up late and play and chat almost all night.

We were told how ashamed he was over his children who had no respect for our country, over our lineage, our origin. Those days weren’t worth to beg for some coins for candy. We had to wait almost a week until it was possible to talk to him again.

One of the most horrible ”jokes” my father suffered from was, when his two older brothers had hoist a chair from the garden furniture up to top at flagpole before they went home from our summerhouse. After a party which had last long after the flag was lowered They weren’t sober, none of them, neither my father. But he was very quick to take the chair down before he even notice his headache next morning.

And here I am, this old girl, who still react when I see a naked flagpole this very day, Swedish flag day. Nowadays we celebrate it named as National Day. It has turn to be a red-letter day. It is a profane holiday. And in my mind it will remain as  “Swedish flag day” in my lifetime. The other name of this day, can concern every country in this world, but the name in my head only has one reference, to Sweden.

Many times my husband has laughed at me and told me I am as if I had made a military career as the warrant-officer, a high upgraded officer who even take care of the flag. Nowadays I don’t own a flag and am not supposed to buy any, but if, I know the rules around it and the symbol, that blue and yellow banner is mine and something I am proud of.

här är svenskan

När jag var barn firades denna dag, den 6 juni, och vi hade några sportevenemang och några viktiga politiska personer som höll ett tal.  Ofta på vår stora idrottsplats, där många idrottsklubbar hade sina aktiviteter.  Många gånger har jag sett en av stadens viktigaste personer ge bort en flagga till både föreningar och privatpersoner.  Efter att ha lämnat in ansökningar till vårt kommunfullmäktige och en särskild kommitté kunde man få en flagga från denna myndighet.  Det var en mycket allvarlig händelse.  Jag kan fortfarande minnas känslan inuti mig när vi gick hem.  Ett slags allvar som inte ofta upplevs.  Och en del avund mot dem som hade fått en flagga, även om mina föräldrar så vitt jag vet, aldrig skickat in någon begäran om att få en.

 Flaggan är en viktig symbol för landet och det finns många regler kring hur man använder den.

 När vår flagga hade blivit så utsliten att den började visa en trasig kant, förbjöd mina föräldrar oss att hissa flaggan.  Inte innan den noggrant reparerats eller vi hade köpt en ny.  Och det var inget att kompromissa med.  Du har inte en flaggstång om du inte äger en flagga.  Och du äger inte en flagga om du inte hissar flaggan när det var flaggdagar enligt almanackan.  Det var enligt min far nästan en dödssynd att glömma att hala flaggan på kvällen.

 Jag minns fortfarande en dag att han kom till vår lilla sommarstuga och avslöjade oss fortfarande sovande barn och flaggan högst upp på flaggstången.  Ingen hade Kim it ihåg att hala den dagen innan.  Vi firade att vi hade en liten föräldrafri kväll, stannade uppe sent och lekte och pratade nästan hela natten.

 Vi fick höra hur skamsen han var över sina barn som inte hade någon respekt för vårt land, över vårt nationalitet, över vårt ursprung.  Denna dag var det inte värt att försöka be om ens en liten peng för lite godis.  Vi fick vänta nästan en vecka tills det var möjligt att prata med honom igen.

Ett av de värsta ”skämten” som far led av var när hans två äldre bröder hade hissat upp en stol från trädgårdsmöblerna upp till toppen vid flaggstången innan de åkte hem från vårt sommarhus.  Efter en fest som hade varat långt efter att flaggan halats. De var inte nyktra, ingen av dem, inte heller min far.  Men han var väldigt snabb att ta ner stolen innan han ens märkte hans huvudvärk nästa morgon. 

Och här är jag, den här gamla flickan, som fortfarande reagerar när jag ser en naken flaggstång just denna dag, Svenska Flaggans Dag.  Numera firar vi den namngiven Nationaldagen.  Det har blivit en röd helgdag. Det är en profan helgdag.  Och i mina tankar kommer den att förbli som ”Svenska Flaggans Dag” under min livstid.  Det andra namnet Nationaldagen kan avse alla andra länder i denna värld, men namnet i mitt huvud “Svenska Flaggans Dag” har bara en hänvisning, till Sverige.

 Många gånger har min man skrattat åt mig och sagt att jag är som om jag hade gjort en militär karriär som fanjunkare, en högt uppgraderad officer som även tar hand om flaggan.  Nuförtiden äger jag inte en flagga och ska inte köpa någon, men att jag känner till reglerna kring den och symbolen, det blå och gula baneret, är mitt och något jag är stolt över.

Second jab/Andra sprutan

A year ago no one had any idea for how long this odd existence should last. All this recommendations and restrictions. We live day by day. The longest we dare to look forward to is one week a time. The hairdresser felt as an utopia for a while. The dentist, we have almost forgot his face. The whole community have been locked for less urgent actions. 

When all this happened I found we became better to plan our everyday life. First because we were asked not to go the shops without any shopping list and if possible not more than one person into the store. During spring and summer last year we sold our house and moved to an apartment in town. When we decide to do this big step in life, I looked forward to move closer to all this service in town, stores, buses, restaurants and an easier life. Same day as we were supposed to sign the contract for the apartment, the virus paralysed our society. 

Funny what we have learnt and what we have sorted out as “not necessary” things. But we have got assistance to turn to compact living. It was a time when many things were visualised after long time in cupboards and clothes closets. Cant move all that stuff into the new flat. They were not needed, just not thrown away. But as the old collectors as both of us are, we couldn’t just throw it. Lists of pictures with the stuff, with a request for any interest  were mailed to our children. And I must admit, I was surprised they said yes to many of the things. 

Laughing for myself I think of the Christmas tale we see in TV every year, where the father in the story desperate shout out: “ I have nourished a communist at my bosom“, I can feel I have nourished some collectors as well in my bosom. But in same moment I try to persuade myself, they are not any friends of fast decisions, as maybe will be regretted later when it is too late to regret. Nowadays our place for “good to have”- things is diminished to one drawer in a drawer. Proudly I will tell you there is a lot of empty space in that drawer. 

Last week we celebrated my husband, he turned 80 years old or young. Choose what you want. And when we expected some people wanted to celebrate him, we wondered how to do. It is nice with some guests. But still this restrictions. At our age the birthday parties is more seldom than funerals, but friends still living is welcome. So a little party, not to many guests. In corona times nobody knows how many is a good crowd and how many is one too much. But we have a little circle we have considered our circuit. This circuit and some dear friends we wanted to see.

I didn’t know how to serve my guests, many of them know we are rather good kitcheners. And we usually love to plan and prepare a party. But this time I felt a bit out of any ideas what to cook and serve. I called my daughter in law and asked her for assistance. At first it sounded as she hesitated, maybe she hadn’t enough time to help me. When I told her I had run out of ideas what to serve, she said yes. She even let me know she found it fun. She took care of the whole concept, and I was so satisfied by her enthusiasm. The worse thing for me was to not ask and interfere. When you give an trust, make it true by not interrupt anything at all. I must admit I was so curious I almost bursted last week. Like I got a birthday gift despite it wasn’t my birthday. 

The Tuesday became a very nice day. It rained all day and it was chilly. And my daugther in law had made a delicious buffet with a lot of exciting pastry and other kind of small tasty delicacies. Spinach, cheese, beef salted and flavoured with cognac, salmon in a pastry. And small Quiche Lorraine á la Lena. Birthday cake with coffee and everyone was satisfied. Very good job by my daughter in law. Her telephonenumber on demand. 

Some people says how happy we can be having our birthdays summertime. We can have our parties in the garden and now as we have no garden but at the patio. I use to reply, winter birthdays doesn’t have any options but indoors, lucky those birthday child. Nothing to think about. No one have any desire to sit in garden with mittens and caps of wool, and enjoy birthday cake. So indoors for them. 

Tuesday last week was chilly and wet. So indoors for us as well. But we now and then stretched out our arms to test the distance was enough. My both siblings visited us. Very nice. And some friends. Our apartment isn’t bigger than it felt as crowded. We were accommodated a dozen persons in our flat, and it almost a limit. Most of the elderest had got their vaccination and another time seems as possible for us. 

Can we look forward to a journey somewhere? Can we go by bus and have a day tour in town? Relatives up north calls and asks when we arrive. I get my last jab Thursday, and when I got the card with the batch number of the vaccin from the nurse, I took it and kissed it and said: Paris, here we come. She laughed and said, you have to wait a fortnight. 

Doesn’t matter, can wait much longer but it has undeniable opened a gate to Europe, this vaccination. First cottage in norrland before any other debauchery.

här svenskan

För ett år sedan hade ingen någon aning om hur länge denna udda existens skulle vara.  Alla dessa rekommendationer och begränsningar.  Vi lever dag för dag.  Det längsta vi vågar se fram emot är en vecka i taget.  Frisören kändes som en utopi ett tag.  Tandläkaren, vi har nästan glömt hans ansikte.  Hela samhället har varit låst för mindre brådskande åtgärder.

 När allt detta hände fann jag att vi blev bättre att planera vår vardag.  Först för att vi ombads att inte gå i butiker utan någon inköpslista och om möjligt inte mer än en person in i butiken.  Under våren och sommaren förra året sålde vi vårt hus och flyttade till en lägenhet i stan.  När vi bestämde oss för att ta detta stora steg i livet såg jag fram emot att komma närmare all denna service i stan, butiker, bussar, restauranger och ett enklare liv.  Samma dag som vi skulle underteckna kontraktet för lägenheten paralyserade viruset vårt samhälle.

 Kul att se vad vi har lärt oss och vad vi har ordnat in som ”inte nödvändiga” saker.  Men vi har fått hjälp för att ändra till ett mer kompakt boende.  Det var en tid då många saker visualiserades efter lång tid i skåp och lådor.  Kan inte flytta allt det där in i den nya lägenheten.  De behövdes inte, bara hade inte kastats bort.  Men som de gamla samlarna som vi båda är, kunde vi inte bara kasta det.  Listor över bilder med grejerna, med en begäran om intresse, skickades till våra barn.  Och jag måste erkänna att jag blev förvånad över att de sa ja till så många saker.

 Skrattar för mig själv Jag tänker på julberättelsen som vi ser i TV varje år, där fadern i berättelsen desperat ropar: ”Jag har närt en kommunist vid min barm”, jag kan känna att jag också har närt några samlare vid min barm.  Men i samma ögonblick försöker jag övertyga mig själv, de är inte några vänner till snabba beslut, som kanske kommer att beklagas senare när det är för sent att ångra.  Numera har vår plats för ”bra att ha” – saker minskas till en låda i en byrån.  Stolt kommer jag att berätta att det finns mycket tomt utrymme i lådan.

 Förra veckan firade vi min man, han blev 80 år gammal eller ung.  Välj vad du vill.  Och när vi förstod att några ville fira honom, undrade vi hur vi skulle göra.  Det är trevligt med gäster.  Men fortfarande dessa begränsningar.  I vår ålder är födelsedagsfesterna mer sällsynta än begravningar, men vänner som fortfarande lever är välkomna.  Så en liten fest, inte för många gäster.  I Corona-tider vet ingen hur många som är en lagom och hur många som är en för mycket.  Men vi har en liten cirkel som vi har betraktat som vår krets. Denna krets och några kära vänner ville vi se.

 Jag visste inte hur jag skulle servera mina gäster, många av dem vet att vi är ganska bra köksmästare.  Och vi älskar vanligtvis att planera och förbereda en fest.  Men den här gången kände jag mig utan några idéer vad jag skulle laga och servera.  Jag ringde till min svärdotter och bad henne om hjälp.  Först lät det som om hon tvekade, kanske hade hon inte tillräckligt med tid för att hjälpa mig.  När jag sa till henne att jag hade slut på idéer vad jag skulle servera, sa hon ja.  Hon lät till och med mig förstå att hon tyckte att det var kul.  Hon tog hand om hela konceptet, och jag var så nöjd med hennes entusiasm.  Det värsta för mig var att inte fråga och störa!  När du ger ett förtroende, gör det verkligt genom att inte avbryta någonting alls.  Jag måste erkänna att jag var så nyfiken att jag nästan sprack som en ballong sista veckan.  Som om jag fick en födelsedagspresent trots att det inte var min födelsedag.

 Tisdagen blev en mycket trevlig dag.  Det regnade hela dagen och var lite kyligt.  Vissa säger hur glada vi kan vara som har våra födelsedagar sommartid.  Vi kan ha våra fester i trädgården och nu eftersom vi inte har någon trädgård ute på uteplatsen.  Jag brukar svara, vinterfödelsedagar har inga alternativ utom inomhus,  lyckliga födelsedagsbarnet.  Inget att tänka på.  Ingen har någon önskan att sitta i trädgården med vantar och yllemössa och njuta av födelsedagstårta.  Så inomhus för dem.

 Tisdag förra veckan var kall och våt.  Så inomhus för oss också.  Och min svärdotter hade gjort en utsökt buffé med mycket spännande bakverk och andra slags små läckra delikatesser. Spenat, ost, saltat nötkött och smaksatt med cognac, lax i bakverk. Och liten Quiche Lorraine á la Lena. Födelsedagstårta med kaffe och alla var nöjda. Mycket bra jobb av min svärdotter. Hennes telefonnummer på begäran. 

Men vi sträckte då och då ut armarna för att testa avståndet var tillräckligt.  Mina båda syskon besökte oss.  Mycket trevligt.  Och några vänner.  Vår lägenhet är inte större än att det kändes nästan lite trångt.  Vi var ett dussin personer i vår lägenhet, och det är nästan en gräns.  De flesta av de äldsta hade vaccinerats och en annan tid verkar möjlig för oss. Det ljusnar lite nu. 

 Kan vi se fram emot en resa någonstans?  Kan vi åka buss och ta en dagstur i stan?  Släktingar norrut ringer och frågar när vi anländer ditupp.  Jag fick mitt sista vaccin torsdags, och när jag fick kortet med satsnummer på vaccinet av sjuksköterskan tog jag det och kysste det och sa: Paris, här kommer vi.  Hon skrattade och sa, du måste vänta två veckor.

 Spelar ingen roll, kan vänta mycket längre men det har onekligen öppnat en grind till Europa, denna vaccination.  Men först stugan i Norrland före något andra utsvävningar.

Sida 1 av 83

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén