Jönssonminnen.se

Today I read the authorities allows people with more than three weeks from at least first vaccination of corona, those people are allowed to meet other people outside home. As I am at day two and I have 19 days before I will be an allowed I continue my isolated existence for some weeks. It means our family have different stipulations for at least a fortnight. Suddenly I am aware what it means to be limited by restrictions. The only joy I can realise about all this “stay safe, stay at home” is, I save some money. When I sit here and talk to myself, I start to feel as Ebenezer Scrooge, a man in a story by Charles Dickens. He as far as I remember was the biggest miser I ever heard of. He never spent a penny before he really tried to manage without the intended purchase. Ebenezer only had one purpose, to save money. I can not remember why and what he saved his money for. But he saved. I must admit this Ebenezering situation we are in, the isolation the virus has forced us into, many of us maybe can see a little positive effect of, we save some money. 

I don’t look at advertising in TV, I scrolls past the ads in my magazines and newspapers so any temptations from those ads will not affect me. I have bought one thing via internet lately. A watch I thought I needed, even in my Ebenezer world I needed it. But it was not something I found in any ads. It is a watch for people with bad sight, and products for people with any disability, we mostly find in their member magazines. And I am not a member, yet. So I found it when I searched for it at Webb. Ordered it via a company which seems to be specialised on products for people with eye disability. When the watch arrived, I handed over the bill over to my chief accountant, my husband. And he complained this invoice was different to the ones he were used to. Finally we found the information where to send the money and when. At first I laughed and said we were unable to pay any money because we didn’t find how to send, but after a while we discovered it. Pity I said. Now we have to pay. My husband, who is not even for fun any criminal, didn’t follow my jokes. He looked at me with an ashamed glance. 

My thoughts have been around all this savings and what to do with it. We are not getting younger and realise most of our needs is by now fulfilled. And our savings is only digits in our computer. No, we don’t have them in our mattresses like older people are accused to have. We don’t want to have a lumpy bed, we have them in a bank office, just as our parents taught us to do. Have our savings in such a branch. When we had the trouble to find out where to send the payment for my watch we notice the name of the bank. It wasn’t our bank but we both said, this bank nowadays is the only bank we think about as reliable. Our bank is often told about in news as being a bank which transforms illegal money to become legal. 

When we spoke about it an idea popped up in my head. If I tell my bank I want to withdraw my money and want to fetch them this or that day, go there cash them and look at the sum, and tell them I just regretted my decision. But now at that moment, I should say, I know you have them safe for me. Put it back to my account. Meanwhile I had been able to look if they were clean and ironed. Or just ordinary money, used as payments. My husband warned me. Such a task probably would cost me several percent, he said. But admit it had been fun, I said. He doesn’t think so. He doesn’t find it amusing. Maybe he have more trust for them, the employees,  than I have. 

I will not suggest a date and time when we all in Sweden will do as I wanted to do, tell them we will look at our money for some minutes, just to insure they keep them safe for us. 

Här är svenskan

Idag läser jag att myndigheterna tillåter människor med mer än tre veckor från åtminstone första vaccinationen mot korona, dessa människor får träffa andra människor utanför hemmet.  Eftersom jag är på dag två och jag har 19 dagar innan jag blir tillåten fortsätter jag min isolerade existens i några veckor.  Det betyder att vår familj har olika bestämmelser under minst två veckor.  Plötsligt är jag medveten om vad det innebär att vara begränsad av restriktioner.  Den enda glädjen jag kan inse över allt detta ”vara säker, stanna hemma” är att jag sparar lite pengar.  När jag sitter här och pratar med mig själv börjar jag känna mig som Ebenezer Scrooge, en man i en berättelse av Charles Dickens.  Så vitt jag minns var han den största snåljåp jag någonsin hört talas om.  Han spenderade aldrig ett öre innan han verkligen försökt klara sig utan det avsedda köpet.  Ebenezer hade bara ett syfte, att spara pengar.  Jag kan inte komma ihåg varför och vad han sparade sina pengar för.  Men han sparade.  Jag måste erkänna denna Ebenezer-situation vi befinner oss i, den isolering som viruset har tvingat oss in i, många av oss kanske kan se lite positiv effekt av, vi sparar lite pengar.

 Jag tittar inte på reklam i TV, jag bläddrar förbi annonserna i mina veckotidningar och dagstidningar så att alla frestelser från dessa annonser inte ska påverka mig.  Jag har köpt en sak via internet nyligen.  En klocka som jag tror jag behöver, även i min Ebenezer-värld behöver jag den.  Men det var inte något jag hittade i några annonser.  Det är en klocka för personer med dålig syn, och produkter för personer med funktionshinder hittar vi mest i deras medlemstidningar.  Och jag är inte medlem ännu.  Så jag hittade det när jag sökte efter det på webben.  Beställde den via ett företag som verkar vara specialiserat på produkter för personer med synsvaghet.  När klockan anlände överlämnade jag räkningen till min kamrer, min man.  Och han klagade över att denna faktura var annorlunda än de han var van vid.  Slutligen hittade vi informationen vart vi skulle skicka pengarna och när.  Först skrattade jag och sa att vi inte kunde betala några pengar eftersom vi inte hittade hur vi skulle skicka, men efter ett tag upptäckte vi det.  Synd sa jag.  Nu måste vi betala.  Min man, som inte ens är för skoj skull skämtar om pengar, följde inte mina skämt.  Han tittade på mig med en skamsen blick.

 Mina tankar har varit kring alla dessa besparingar och vad jag ska göra med det.  Vi blir inte yngre och inser att de flesta av våra behov är uppfyllda.  Och våra besparingar är bara siffror i vår dator.  Nej, vi har inte dem i våra madrasser som äldre anklagas för att ha.  Vi vill inte ha en klumpig säng, vi har dem på ett bankkontor, precis som våra föräldrar lärde oss.  Ha våra besparingar i en säker bank.  När vi hade problem att ta reda på var vi skulle skicka betalningen för min klocka noterade vi namnet på banken.  Det var inte vår bank men vi sa båda, den här banken är idag den enda banken som vi tycker är pålitlig.  Vår egen bank berättas det ofta om i nyheter som en bank som förvandlar olagliga pengar till att bli lagliga.

 När vi pratade om det dök en idé upp i mitt huvud.  Om jag säger till min bank att jag vill ta ut mina pengar och vill hämta dem den där eller den dagen, gå dit och titta på summan, och sedan säga att jag bara ångrat mitt beslut.  Men just nu, bör jag säga, jag vet att du har dem säkra för mig.  Sätt tillbaka det till mitt konto.  Under tiden hade jag kunnat se om de var rena och strukna.  Eller bara vanliga pengar, som betalningar.  Min man varnade mig.  En sådan uppgift skulle förmodligen kosta mig flera procent, sa han.  Men erkänn att det hade varit kul, sa jag.  Han tror inte det.  Han tycker inte att det är underhållande.  Kanske har han mer förtroende för dem, de anställda, än jag har.

 Jag kommer inte att föreslå ett datum och tid när vi alla i Sverige kommer att göra som jag ville, säga till banken att vi kommer för att titta på våra pengar i några minuter, bara för att försäkra att de håller dem säkra för oss.

The other day when l was playing some hands with my froggyfriend, one of our opponents was also a Swedish player. We played some hands and at 6.00 pm that swede said; my last, thank you for play. We all said thanks to him as well. After that my partner said to me; do you realise partner, that swede eat his rollmops one hour earlier than you. He made me really laughing. Froggy use to ask me when my herring will be served? l use to answer, just one hour earlier than your snails is taken out of your oven. It is a funny way we have since years talking about how long we can play. According to this french gentleman, my dinner consists of herring and aquavit every day all the year around. As well as l insist he has his chewy snails every day. 

Today l laughed a little and said, I felt as we had a guest at our dinner table. Froggyfriend sat there and enjoyed our herring too. Nice to have guests in virus times like this. Why did we feel him visiting us? At first we actually had herring at our platter, and when we just was going to sit down I asked my husband if we wanted a little shot? Sounds nice he answered and I went to the refrigerator to look for a bottle of ouzo. My eyes isn’t the best so there I stood and looked for the bottle. At last I found it. Picked two glasses from cupboard. We have the smallest most cute glasses for such occasions. With a Swedish flag on. To emphasise the moment why we drink aquavit. Suddenly my husband asked which one bottle I have chosen? The ouzo, the raki or the french pastis? I grabbed the bottle with the french beverage too and told him there wasn’t any chilled raki. 

We sat down and started to eat. Talked about the serie we are looking at for the moment. in connection of an English royalty and his passing away some days ago, our glass of ouzo we dedicated him. He was a Greek prince, and probably he liked this kind of drink. When the glass was emptied we poured another glass but now we tried the pastis. Our herring liked the combination with some drinks, even if I had a big glass of milk beside me. We spoke about how come this bottle with pastis had been bought, and l told my husband it was last autumn, when l had told froggyfriend about our loss of ouzo. The borders were closed and we wasn’t able to travel to Germany any longer. Our purchase of beverages had become impossible. Froggy laughed at me and said I’m sure you may find it in Swedish stores as well. And he told at that moment his brother in law who had passed away a month ago, use to drink “that beverage” which tasted almost as the pastis.  Of course he made, me curious, so when we went to the liquor store we bought one bottle of the french anise drink too, to taste. The ouzo we knew since earlier. We cheered for the Prince, we cheered for our visitor. Wondered if we should have a little rendezvous and taste different drinks with anise taste. Pity my three small bottles with absinth is in cupboard in cottage. They are strong, very strong. And probably illegal. I got it from a guest as a gift some years ago. It would have become a CROWN at the meeting tasting beverages. Tomorrow we may have some dull food, maybe pea soup, but it demands some warm arrakspunsch… 

We have dropped the sense for normal food and drinks. Help…. Vaccination is a big need. 

Här svenskan

Häromdagen när jag spelade några händer med min froggyfriend, var en av våra motståndare också en svensk spelare.  Vi spelade några händer och kl 18.00 sa svensken;  min sista, tack för spel.  Vi sa alla också tack till honom.  Efter det sa min partner till mig;  inser du partner, att den svensken äter sin rollmops en timme tidigare än du.  Han fick mig att verkligen skratta.  Froggy brukade fråga mig när min sill kommer att serveras?  Jag brukar svara, bara en timme tidigare än att sniglarna tas ur din ugn.  Det är ett trevligt sätt som vi sedan åratal har pratat om hur länge vi kan spela.  Enligt denna franska herre består min middag av sill och akvavit varje dag året runt.  Förutom att jag insisterar på att han har sina sega sniglar varje dag.

 Idag skrattade jag lite och sa, jag kände att vi hade en gäst vid vårt middagsbord.  Froggyfriend satt där och gjorde oss sällskap.  Trevligt att ha gäster i virustider som denna.  Varför kändes det som om han besökte oss?  Först hade vi faktiskt sill på våra fat, och när vi just skulle sätta oss ner frågade jag min man om vi ville ha en liten snaps?  Låter trevligt svarade han och jag gick till kylskåpet för att leta efter en flaska ouzo.  Mina ögon är inte de bästa så där stod jag och letade efter flaskan.  Äntligen hittade jag det.  Plockade två glas från skåpet.  Vi har de minsta sötaste glasen för sådana tillfällen.  Med en svensk flagga på.  För att betona tillfället till varför vi dricker akvavit.  Plötsligt frågade min man vilken flaska jag har valt?  Ouzo, raki eller fransk pastis?  Jag grep också flaskan med den franska drycken och sa till honom att det inte fanns någon kyld raki.

 Vi satte oss ner och började äta.  Pratade om serien vi tittar på just nu.  I samband med en engelsk kunglighet och hans bortgång för några dagar sedan, tillägnade vi vårt glas ouzo honom.  Han var en grekisk prins och förmodligen gillade han den här typen av dryck.  När glaset tömdes hällde vi ett nytt glas men nu provade vi pastis.  Vår sill gillade kombinationen med några drinkar, även om jag hade ett stort glas mjölk bredvid mig.  Vi pratade om varför denna flaska med pastis hade köpts, och jag sa till min man att det var förra hösten, när jag hade berättat för froggyfriend om vår avsaknad av ouzo.  Gränserna var stängda och vi kunde inte resa längre till Tyskland.  Vårt köp av drycker hade blivit omöjligt.  Froggy skrattade åt mig och sa att jag är säker på att du hittar den också i svenska butiker.  Och han berättade i det ögonblicket att hans svåger som hade gått bort för en månad sedan, brukade dricka ”den drycken” som smakade nästan som pastis.  Naturligtvis gjorde han mig nyfiken, så när vi gick till spritbutiken köpte vi en flaska fransk anisdrink också för att smaka.  Ouzo vi kände vi sedan tidigare.  Vi skålade för prinsen, vi skålade för vår besökare.  Undrade om vi skulle ha en liten träff och smaka på olika drycker med anis smak.  Synd att mina tre små flaskor med absint är i skåpet i stugan.  De är starka, mycket starka.  Och förmodligen olagliga.  Jag fick den som gåva av en gäst för några år sedan.  Det skulle ha blivit en CROWN på mötet att prova drycker.  I morgon kan vi ha lite tråkig mat, kanske ärtsoppa, men det kräver lite varm punsch …

 Vi har tappat känslan för normal mat och dryck.  Hjälp …. Vaccination är ett stort behov.

Sat outside the store today. Rather cool in the wind. Not all days confirms any spring ongoing. But still l am not any good customer, because of my eyes which makes me irritated and I turn to be a frustrated lady who makes her shopping as fast as possible. All those plastic bags where l can’t see the content, makes me disappointed. I have all my life been a very determined girl, never had to ask other people about what is obvious for a normal seeing human. It doesn’t help with a magnifier, it is a grey mass in front of my eyes. And magnify a grey mass to become a bigger grey mass, doesn’t make me happy. 

Therefore l send in my husband, we must not accompany each other in the store. Have to make our errands alone. And send in a man in a grocery store you get what you asked for, hopefully. Sometimes there is a lack in shopping bag, but l use to ask for this and that….did you buy it? With some sadness in his eyes he convinces me he have bought everything we agreed our needs were. 

And l sat outside today in the chill, hoped he should find what we were missing in refrigerator. With my AirPods in ears l listened to a book, once l answered a call from my husband he complained he didn’t reached me via FaceTime. Did l have the right settings? I don’t know, have to check it up later on. I am reading l told him and we had a discussion about what vegetables l wanted. He got an answer and l  continued my book.  

The young unknown people who had said some words to me before they entered the shop came out from the store and spoke some words again. They were curious why l sat there in this not very comfortable weather. l told them, l had my staff in the shop doing my errands.

And l returned to my book, had to back some pages. When I get interrupted I drop focus for a while and sometimes it can affect the story a lot.

She was back on the train, the girl in the book. I tried to get the story coherent in my brain. I concentrated on the story, didn’t allowed me to look at people passing by, no cars either. When I sat there I also tried to ignore the fact, I have some company by my side. A barking dog, a grey dog attached to a tree. When he start to bark it wasn’t that bad, but as times went by, he showed his disappointment louder and louder. At last I couldn’t hear the voice in my audiobook any longer. I tried to make him quiet by saying shhhhh…. but the dog didn’t take any notice of me at all. Just continue to tell the world what a pity for him to sit here all abandoned. 

People passed by and many of them looked at me with a regrettable look. For a while I thought of Eliza outside Covent Garden when she sold violet bouquets, and wished I had had some flowers to offer. As I sat there I realised people maybe saw me as one of all this beggars we have seen last years. I maybe will try a jar in my right hand next time I sit outside the store. I can see wondering looks in many peoples eyes and those young people who addressed me about why I sat there. I told them I sat there because I wasn’t any illiterate. There was a big sign at the entrance “COME IN ALONE PLEASE”. The youngsters didn’t answer me but looked in another direction and hurried on. Where I sat I had to withdraw my feet because some people passed by so close to me I nearly get my feet stepped on. I had to suit myself, when I sat and stretched my legs as I owned the pavement and dog site outside the store. 

Our new neighbours passed by and a quick greeting without any following chat. Last time we spoke to each other I probably made myself a bitch by comment all her complaining with the words; we try and pick up the positive things this corona times brings…. I am sure she knew what the answer should become if she had asked me why I sat outside the store. 

My husband came out from store and we made a quick check up he had bought everything. Strolled on our way back home, and we were happy coming indoors again, the spring hesitates some days more I think.

Här kommer svenskan

Satt utanför butiken idag.  Ganska kyligt i vinden.  Inte alla dagar bekräftar någon pågående vår. Jag är ingen bra kund på grund av mina ögon som gör mig irriterad och jag blir en frustrerad dam som gör att jag handlar så fort som möjligt.  Alla de där plastpåsarna där jag inte kan se innehållet gör mig besviken.  Jag har hela mitt liv varit en mycket bestämd tjej, aldrig behövt fråga andra människor om vad som är uppenbart för en normal seende människa.  Det hjälper inte med ett förstoringsglas, det är en grå massa framför mina ögon.  Och förstora en grå massa för att bli en större grå massa, gör mig inte glad.

 Därför skickar jag in min man, vi får inte följa varandra i butiken.  Måste göra våra ärenden ensamma.  Och skicka in en man i en livsmedelsbutik så får du förhoppningsvis vad du bad om.  Ibland saknas något i shoppingkasse, men jag brukar fråga, det här och det  där… köpte du det?  Med lite sorg i ögonen övertygar han mig om att han har köpt allt vi var överens om att våra behov var.

 Och jag satt ute i kylan i dag och hoppades att han skulle hitta vad vi saknade i kylskåpet.  Med mina AirPods i öronen lyssnade jag på en bok, när jag besvarade ett samtal från min man som  klagade att han inte nådde mig via FaceTime.  Hade jag rätt inställningar?  Jag vet inte, måste kontrollera det senare.  Jag läste, jag berättade för honom och vi diskuterade vilka grönsaker vi ville ha.  Han fick svar och jag fortsatte min bok.

 De unga okända killar som hade sagt några ord till mig innan de gick in i butiken kom ut från butiken och sa några ord igen.  De var nyfikna på varför jag satt där i det inte särskilt mysiga vädret.  Jag sa till dem att jag hade min personal i butiken som gjorde mina ärenden.

 Och jag återvände till min bok, var tvungen att backa några sidor.  När jag blir avbruten tappar jag fokus ett tag och ibland kan det påverka berättelsen mycket.

 Hon var tillbaka på tåget, flickan i boken.  Jag försökte få historien sammanhängande i min hjärna.  Jag koncentrerade mig på berättelsen, tillät mig inte att titta på människor som passerade, inga bilar heller.  När jag satt där försökte jag också ignorera det faktum, jag hade fått lite sällskap vid min sida.  En skällande hund, en grå hund fäst vid ett träd.  När han började skälla var det inte så illa, men då tiden gick visade han sin besvikelse starkare och högre.  Slutligen kunde jag inte höra rösten i min ljudbok längre.  Jag försökte få honom tyst genom att säga shhhhh … men hunden tog inte hänsyn till mig alls.  Fortsatte bara berätta för världen vad synd det var om honom att sitta här helt övergiven.

 Folk gick förbi och många av dem tittade på mig med ett beklagligt blick.  Ett tag tänkte jag på Eliza utanför Covent Garden när hon sålde violbuketter och önskade att jag hade några blommor att erbjuda.  När jag satt där insåg jag att folk kanske såg mig som en av alla dessa tiggare vi har sett senaste åren.  Jag kanske kommer att prova en mugg i min högra hand nästa gång jag sitter utanför butiken.  Jag kan se undrande blick i många människors ögon och de unga Killarney som talade till mig om varför jag satt där.  Jag sa till dem att jag satt där eftersom jag inte var analfabet.  Det fanns ett stort skylt vid ingången ”KOM IN ENSAM”.  Ungdomarna svarade inte mig utan tittade i en annan riktning och skyndade vidare.  Där jag satt var jag tvungen att dra tillbaka fötterna för att vissa människor passerade så nära mig att de nästan trampade på fötterna på mig.  Jag var tvungen att skylla mig själv där jag satt och sträckte benen som om jag ägde trottoaren och hundplatsen utanför butiken.

 Våra nya grannar gick förbi och en snabb hälsning utan följande chatt.  Förra gången vi pratade med varandra gjorde jag förmodligen mig till en satkäring genom att kommentera alla hennes klagomål med orden;  vi försöker plocka upp de positiva saker som den här koronatiden ger … Jag är säker på att hon visste vad svaret skulle bli om hon frågade mig varför jag satt utanför butiken. Givetvis hade även de fått veta att jag är läskunnig, 

 Min man kom ut ur butiken och vi kollade snabbt upp, han hade köpt allt.  Promenerade vägen hem, och vi var glada att komma inomhus igen, våren tvekar några dagar till tror jag.

Last two days we have had a wonderful weather. Sun and lukewarm winds. Afternoon coffee at the patio. Children laughing, playing at the slide just outside our window in living room. Some of them put their clogs aside and tried some steps barefoot. I saw their big smiles when they notices the warm slabs and the possibility to play hopscotch without their clogs. A memory from my childhood popped up in head, the feeling of the warm soil towards my soles and how it suddenly were changed by an unpleasant discovery, how sensitive my skin had become last winter. When l grow up we mostly had gravel planes and they weren’t smooth and comfortable. Many tries ended up with tears and complaining to mother, asking for a adhesive plaster. The blood flow often had stopped before the tears, and l can’t remember I ever get any patch. But I remember the horrible pain. I still hesitate before I put a bare foot at ground, it is like the expression burnt child avoid the fire. 

Today it is the last ordinary day before Easter. This day was a holy day in former days but 1773 Sweden changed it to become a  ordinary day as well. Denmark still celebrate Maundy Thursday and have it as a holy day. Yesterday the tongue in the bells in church should become wrapped with some soft cloth. It’s why that day is named doomsday. To tell us we have some sad days this week. Nowadays I think most people not ponder why we have this holy days called Easter, but to eat eggs and skiing at the remaining snow. And sad or fun, it is a real different time we live in. The world is paralysed by the pandemic. I think if we continue some old habits to celebrate our holidays, I think it’s also my duty to talk about why we have them. 

Or maybe we wake up one day and the headlines in our news says; from this day the government has abolished all kind of holidays, anyone need them anymore. What will we do? Accept? Deny our old culture and the reason why we celebrated those Christmas, Easter and Pentecost? It amuses me to know why and when we celebrate those. So I continue to repeat and tell. 

Today first of April l am a real April fool according to my husband. he shook his head when we were out for our walk. I wore my clogs and the stockings were left home in the drawer. Heavenly! Now it will be barefoot to late fall. When I got a pebble into my clog which hurt me I was silent, not a little pipe slipped over my lips. I will not give him the satisfaction to say: what did I  say!

And my feet is as happy as the feet of the disciples when Jesus had washed them this very day Maundy Thursday. Clean and white  as the edelweiss Julie Andrew sung about in that movie. Funny it is second time in some month I refer to that movie, but that song fills me with such joy. 

Här är svenskan 

De senaste två dagarna har vi haft ett underbart väder. Sol och ljummet vindar. Eftermiddagskaffe på uteplatsen. Barn skrattar och leker vid rutschbanan precis utanför vårt fönster i vardagsrummet. Några av dem lade sina träskor åt sidan och försökte några steg barfota. Jag såg deras stora leenden när de märkte de varma plattorna och möjligheten att spela humle utan sina träskor. Ett minne från min barndom dök upp i huvudet, känslan av den varma jorden mot min sula och hur den plötsligt förändrades av en obehaglig upptäckt, hur känslig min hud hade blivit förra vintern. När jag växte upp hade vi mest grusplan och de var inte smidiga och bekväma. Många försök slutade med tårar och klagande till mamma och bad om ett självhäftande gips. Blodet som flög hade ofta slutat innan tårarna, och jag kan inte komma ihåg att jag någonsin fick någon lapp. Men jag minns den hemska smärtan. Jag tvekar fortfarande innan jag sätter en bar fot på marken, det är som att uttrycket om bränt barn undviker elden.
Idag är det den sista vanliga dagen före påsk. Denna dag var en helig dag i tidigare dagar men 1773 ändrade Sverige den till att bli en vanlig dag också. Danmark firar fortfarande skärtorsdagen och har det som en helig dag. Igår bör tungan i klockorna lindas med en mjuk trasa. Det är därför den dagen heter dommedag. Att berätta för oss att vi har några sorgliga dagar den här veckan. Numera tror jag att de flesta inte speglar varför vi har de här heliga dagarna som kallas påsk, utan att äta ägg och åka skidor vid den återstående snön. Och ledsen eller kul, det är en helt annan tid vi lever i. Världen är förlamad av pandemin. Jag tror att om vi fortsätter med några gamla vanor för att fira semestern, tror jag att det också är min plikt att prata om varför vi har dem.
Eller kanske vaknar vi en dag och rubrikerna i våra nyheter säger; från denna dag har regeringen avskaffat alla slags helgdagar, vem som helst behöver dem längre. Vad ska vi göra? Acceptera? Förneka vår gamla kultur och anledningen till att vi firade jul, påsk och pingst? Det roar mig att veta varför och när vi firar dem. Så jag fortsätter att upprepa och berätta.
Idag den första april är jag en riktig april-idiot enligt min man. han skakade på huvudet när vi var ute och gick. Jag bar mina träskor och strumporna lämnades hemma i lådan. Himmelskt! Nu kommer det att vara barfota till sent på hösten. När jag fick en sten i min täppa som skadade mig var jag tyst, inte ett litet rör gled över mina läppar. Jag kommer inte ge honom tillfredsställelsen att säga: vad sa!
Och mina fötter är lika glada som lärjungarnas fötter när Jesus tvättade dem just denna dag skärtorsdag. Ren och ljus som edelweiss Julie Andrew sjöng om i den filmen. Roligt det är andra gången på en månad som jag hänvisar till den filmen, men den låten fyller mig med sådan glädje.

Friday after noon when we were walking our daily stroll, to get sun on our noses and stretch our legs, we noticed a lot of school children on their way back from school to home. This time a year people seems to experience life easier to live. This children we met looked almost like calves coming out from barn to enjoy sunshine in spring. At first my focus was to keep safe and not to become a victim for any bicycle collision, but realised pretty soon those children are masters how to drive and avoid any such accidents. With a happy face and just one hand at the handlebar, they ride around an passed by without any further contact. As I said I was focused to keep my position at the path, I didn’t notice what they said. So when one young boy said something to me when he passed by, I didn’t hear what he said. And it is too late to ask for a repeat when he already was at least twenty metres away. Ok, nothing heard, nothing to be sad over, I thought. Suddenly there was a gang of more children coming towards us. Walking. And just when they approached, they smiled and said “Happy Easter”. In that moment I understood what the kid at the bike had said to me when he passed by. Of course I returned the greeting by wish them the same, happy Easter. And told my husband why we met all those children. They had some minute ago left school for a Easter Holiday. To be free from school at least ten days. 

Times like this, corona times, many of our children have had both sick leave and leave because of contagion occasions in their everyday life, therefore an ordinary Easter holiday maybe can be seen as a relieve from all complicated times like this. I thought it was a possible explanation to their joy and happy conduct. To salute us old people with that happy greeting, I can imagine it was a kind of eruption of their feelings. And they had no clue how much it meant to us. It filled us with a joy, a joy it is spring, a joy this children noticed us and paid their attention towards us. 

Today when we have switched time the day is a bit confused. the conversation when we sat and had our lunch was about our stay in town, not able to travel to cottage as we use to do every spring. I use to get a birch from forest. And I decorate this tree with coloured chicken feathers. We put it in a snow drift outside the cottage so every car or bus passing by at the road can see we are “at home in cottage” celebrating Easter. This year we need to be satisfied with pictures from this sunny landscape and some reports about the fish our relatives had caught this year. And of course those fishes has never been as big as this year! 

So many times I have spent sitting at my snow scoter just beside a drilled hole in ice at the lake, with a fishing pole and enjoyed the sun. Felt how my freckles appeared on my nose. Where have they been since last fall? Sometimes the joy has been disturbed by some fish who had swallowed my bait, and dinner for that day was established. 

Now we are in our home in town and have to try and survive this corona restrictions. When lunch was finished I decided to send some greetings to our friends, and wish them a happy Easter. Don’t know if they get as glad as we got, but a try is a try. Meanwhile I was looking for some nice cards I wrote this thoughts. Dear readers, happy Easter to you all.

Här kommer svenskan 

Fredag eftermiddag när vi gick vår dagliga promenad, för att få sol på näsan och sträcka på benen, såg vi många skolbarn på väg hem från skolan.  Den här tiden på året verkar människor uppleva livet lite lättare att leva.  De här barnen vi träffade såg nästan ut som kalvar som kom ut från ladugården för att njuta av solskenet på våren.  Först fokuserade jag på att hålla mig säker och inte bli offer för någon cykelkollision, men insåg ganska snart att dessa barn är mästare på hur man kör och undviker sådana olyckor.  Med ett glatt ansikte och bara en hand vid styret cyklar de runt en och förbi utan närmre kontakt.  Som sagt var jag fokuserad på att behålla min position på vägen, jag märkte inte vad som sades.  Så när en ung pojke sa något till mig när han cyklade förbi, så hörde jag inte vad han sa.  Och det är för sent att be om en upprepning när han redan var minst tjugo meter bort.  Ok, ingenting hört, inget att vara ledsen över, tänkte jag.  Plötsligt kom ett gäng med fler barn mot oss.  Gående.  Och precis när de närmade sig, log de och sa ”Glad påsk”.  I det ögonblicket förstod jag vad barnet på cykeln hade sagt till mig när han for förbi.  Naturligtvis returnerade jag hälsningen genom att önska dem detsamma, glad påsk.  Samtidigt berättade för min man varför vi träffade alla dessa barn.  De hade för några minuter sedan lämnat skolan för ett påsklov.  Och att få vara fri från skolan minst tio dagar

 Tider som dessa, koronatider, har många av våra barn haft både sjukfrånvaro och ledighet på grund av smittorisken i deras vardag, därför kan ett vanligt påsklov kanske ses som en lindring från alla komplicerade tider som dessa.  Jag tror att det var en möjlig förklaring till deras glädje och glada uppförande.  Att hälsa oss gamla människor med den glada hälsningen kan jag föreställa mig att det var ett slags uttryck för deras känslor.  De hade ingen aning om hur mycket det betydde för oss.  Det fyllde oss med en glädje, en glädje att det är vår, en glädje att dessa barn märkte oss och uppmärksammade oss.

 Idag när vi har bytt till sommartid är dagen lite förvirrad.  Konversationen när vi satt och åt vår lunch handlade om vår vistelse i stan, att inte kunna resa till stugan som vi brukar göra varje vår.  Jag brukar få en björk från skogen.  Och jag dekorerar detta träd med färgade hönsfjädrar.  Vi ställer den i en snödriva utanför stugan så att varje bil eller buss som far förbi på vägen kan se att vi är ”hemma i stugan” och firar påsk.  I år måste vi vara nöjda med bilder från detta soliga landskap och några rapporter om fisken som våra släktingar hade fångat i år.  Och naturligtvis har dessa fiskar aldrig varit lika stora som i år!

 Så många gånger har jag tillbringat att sitta på min snöskoter precis bredvid ett borrat hål i isen på sjön, med ett pimpelspö och njutit av solen.  Känt hur mina fräknar dukat upp på min näsa.  Var har de varit sedan förra hösten?  Ibland har glädjen störts av vissa fiskar som hade svalt mitt bete och middagen för den dagen var fixad.

 Nu är vi i vårt hem i stan och måste försöka överleva dessa koronarestriktioner.  När lunchen var klar bestämde jag mig för att skicka hälsningar till våra vänner och önska dem en Glad  Påsk.  Vet inte om de blir lika glada som vi blev, men ett försök är ett försök.  Under tiden jag letade efter några fina kort skrev jag ned de här tankarna.  Kära läsare, Glad Påsk på (till) er alla.