Jönssonminnen.se

nedtecknade minnen och berättelser

As far as I remember/ Så vitt jag minns

It is a more than a week ago since we were to see THE MOVIE. I think I will put it at first place among all my favourite movies. Even if I now and then change the order because I remember another one as good at the first. After all it is a movie I saw sixty four years ago and I surprise myself how well I remember and recognise the scenario and the characters. West side story has been remade by Steven Spielberg.

What a masterpiece. He hasn’t changed the music. It is a musical, and shame of anyone who even think of making any change. I don’t know how old Steven was when he first saw this musical. I have googled how old he is and when he is year child with me, I can imagine he was as old as I was when he saw the movie first time. It was a time when many great musicals were the amusement people liked. Porgy and Bess, The Showboat, Oklahoma are some I remember from those times. And suddenly they made a movie about the life in a big city and all segregation problems which arose when the immigrants came to town.

When I think of the new created stage work from those days mid-fifties another great story about class differences, was My Fair Lady. A story about an ordinary poor girl who became educated and transformed from a simple girl to an upperclass lady. And because some gentlemen’s bet if it was possible to be able to present a poor girl at court and she wouldn’t become revealed as the simple girl she was. 

Most of the musicals and operas was like fairytales about being moved from the simple  everyday life to a luxurious existence. A daydream came true almost as by accident. But suddenly the main theme changed and the stories started to tell about the daily life around us. Not any fairytales anymore, but the usual life where we recognise many situations. Not from court and upperclass. People with small problems both economical and social. 

The movie West Side Story was made! I remember when I saw the movie I was surprised they spoke about the colour of the skin, and spoke about white people and this Puerto Rican young immigrants. They were spoken about as coloured people. And I have since those days in late fifties when I saw the movie first time wondered, if I the freckled red haired poor girl from the working class, had a higher position in society because of my skin colour, even freckled?

The time between those movies we have had both “Me too” movement and “Black lives matter”. We are much more updated to all kind of variance, but are we wiser? The violence between young gangs are harder and more dangerous, not the fist as weapon anymore, but guns. The sentence “it was better in old days” have never been so true as if we looks at this tasks.

When Spielberg remade the movie the theme is just the same, problems between the segregated people in a country where “old” population and just immigrated people claims the right to the commonwealth. When I saw the movie this time I thought of the “old” ones as different survivors to people from all over the world, especially Europe. Most of them with same reason to go to America as the new immigrants. Wishing for some better conditions than in their old country. 

When Spielberg decided to do this remake, he made one change and I am sure Leonard Bernstein and Stephen Sondheim forgive him to do a little change. Nothing which remade the main characters or the story in the movie. Instead I was overwhelmed Spielberg very carefully made a glorious switch of two of the characters in this movie. The drugstore owner was a man in first version and in this it was a woman. An old wise woman. At first I was a bit annoyed Spielberg had made this change. When that person had get on her task to sing one of my favourite songs “Somewhere”, I felt a disappointment. Was ready to leave the cinema, but decided to listen to the music. And this old woman sung it as good as the role character Anita made in first movie I saw. Well ok then, the song was still the great song, telling the main theme of the movie. 

When I arrived home I still thought of why did Spielberg make this change? And I googled and googled. Anitha in first movie from 1957= Rita Moreno…. Drugstore owner in second movie from 2021=Rita Moreno!!! I had no reason to feel fooled. I had got the same actress to sing the song in both movies! With sixty five years difference. Same actress. And what an actress! 

Now dear Steven Spielberg, you made a trick no one is possible to make. Wonder how many people will pay attention to it, or even observe it. After all it made you even bigger in my heart, thank you Steven. It is okay if Rita Moreno gets retired by now, isn’t it?

Här är svenskan

Det är drygt en vecka sedan vi såg THE MOVIE.  Jag tror att jag kommer att sätta den på första plats bland alla mina favoritfilmer.  Även om jag då och då ändrar ordningen för att jag minns en annan lika bra först.  Det är trots allt en film jag såg för sextiofyra år sedan och jag förvånar mig själv hur väl jag minns och känner igen scenariot och karaktärerna.  West side story har nygjorts av Steven Spielberg.

 Vilket mästerverk.  Han har inte ändrat musiken.  Det är en musikal och en skam för alla som ens tänker på att göra någon förändring.  Jag vet inte hur gammal Steven var när han först såg den här musikalen.  Jag har googlat hur gammal han är och när han är årsbarn med mig kan jag tänka mig att han var lika gammal som jag var när han såg filmen första gången.  Det var en tid då många stora musikaler var nöjen folk gillade.  Porgy och Bess, The Showboat, Oklahoma är några jag minns från den tiden.  Och plötsligt gjorde de en film om livet i en storstad och alla segregationsproblem som uppstod när invandrarna kom till stan. 

När jag tänker på det nyskapade scenverket från mitten av femtiotalet var en annan stor berättelse om klasskillnader, My Fair Lady.  En berättelse om en vanlig fattig tjej som blev utbildad och förvandlades från en enkel tjej till en överklassdam.  Och detta, för att vissa herrar slagit vad om, om det var möjligt att kunna presentera en fattig arbetarflicka vid hovet och att hon inte skulle bli avslöjad som den enkla tjej hon var.

 De flesta musikaler och operor var som sagor om att förflyttas från den enkla vardagen till en lyxig tillvaro.  En dagdröm gick i uppfyllelse nästan som en slump.  Men plötsligt ändrades huvudtemat och berättelserna började berätta om det dagliga livet omkring oss.  Inte några sagor längre, utan det vanliga livet där vi känner igen många situationer.  Inte från hov och överklass.  Mn människor med små problem, både ekonomiska och sociala.

 Filmen West Side Story gjordes!  Jag minns då jag såg filmen blev jag förvånad över att de talade om hudfärger och talade om vita människor och dessa unga invandrare från Puerto Rico.  Man talade om dem som färgade människor.  Och jag har sedan de där dagarna i slutet av femtiotalet när jag såg filmen första gången undrat om jag, den med fräknar, rödhåriga flickstackaren från arbetarklassen, hade en högre position i samhället på grund av min hudfärg, till och med med fräknar?

 Tiden mellan dessa filmer har vi haft både ”Me too”-rörelse och ”Black lives matter”.  Vi är mycket mer uppdaterade på alla typer av samhällsproblem, men är vi klokare?  Våldet mellan unga gäng är hårdare och farligare, inte näven som vapen längre, utan skjutvapen.  Meningen ”det var bättre förr” har aldrig varit så sant som nu då vi tittar på dessa frågor.

 När Spielberg nygjorde filmen är temat precis detsamma, problem mellan de segregerade människorna i ett land där ”den vanliga” befolkning och invandrade människor hävdar rätten till samhället de lever i.  När jag såg filmen den här gången tänkte jag på ”de vanliga” som olika överlevare av människor från hela världen, särskilt Europa.  De flesta av dem med samma anledning att åka till Amerika som de nya invandrarna.  Önskan om lite bättre levnadsvillkor än i deras gamla land.

 När Spielberg bestämde sig för att göra den här nyinspelningen gjorde han EN förändring och jag är säker på att Leonard Bernstein och Stephen Sondheim förlåter honom för att han gjorde denna lilla förändring.  Inget som påverkade huvudkaraktärerna eller historien i filmen.  Istället blev jag överväldigad. Spielberg gjorde mycket genomtänkt och ett fantastiskt byte av vissa av karaktärerna i den här filmen.  Apoteksägaren var en man i första versionen och i denna nya version var det en kvinna.  En gammal klok kvinna.  Först var jag lite irriterad på att Spielberg hade gjort denna förändring.  När den personen även hade fått som uppgift att sjunga en av mina favoritlåtar ”Somewhere”, kände jag en oerhörd besvikelse.  Var redo att lämna biografen, men bestämde sig för att lyssna på musiken.  Och den här gamla kvinnan sjöng den lika bra som rollkaraktären Anita gjorde i den första filmen jag såg.  Okej då, låten var fortfarande den fantastiska låten som berättade filmens huvudtema.

 När jag kom hem funderade jag fortfarande på varför Spielberg gjort denna förändring?  Och jag googlade och googlade.  Anita i första filmen från 1957 = Rita Moreno….  Apoteksägare i denna andra film från 2021=Rita Moreno!!!  Jag hade ingen anledning att känna mig lurad.  Jag hade fått lyssna till samma skådespelerska sjunga låten i båda filmerna!  Med sextiofem års skillnad.  Samma skådespelerska.  Och vilken skådespelerska!

 Nu käre Steven Spielberg, du gjorde ett trick som ingen annan möjligtvis kan göra.  Undrar hur många som kommer att uppmärksamma det, eller till och med observera det.  Trots allt gjorde detta dig ännu större i mitt hjärta, tack Steven.  Det är okej om Rita Moreno får gå i pension vid det här laget, eller hur?

What did we eat for dinner/ Vad åt vi till middag?

OMG, now we sit here again. We started Wednesday this week, after weeks of preparations to play in a bridge club, I was involved in. The former TD died last summer and the start was for me to try and restart. Many people were happy to get out of the quarantine and all this restrictions. And we gathered some tables for play. After almost two years of time-out because of the pandemic I heard the hesitating among people. Do I know how to play and how to bid? But it is like if you once have learnt to ride a bike. It is just to enter the vehicle again, and either you ride away or you crash, with a bleeding nose. And a bleeding nose heals meanwhile we sit indoors to next time we are allowed to meet again. So go for it. And we did. We knew our authorities mused about new restrictions but we didn’t get it before next morning. And we can not live all the time staying in bed and wait for next information about what we may or may not to do. 

When I called Thursday morning and informed the members about last decision, I heard many sigh and feeling of abandonment. Proposals about solutions, hire a new place and try to gather in someone’s home instead, told me people after all long for some kind of amusement. But I answered them, some weeks and we are back in business again. After all it wasn’t the lack of local, it was the  increasing infection which stopped us this time. And time isn’t enough to reconstruct the the club in other forms. Or is it? I feel as I rather take another rest for some weeks and wait for the developing restrictions. Most people think it is boring. They run out of “to do” on their schedule. 

They aren’t as happy as I am, who have my schedule full of to do things. 

When we get better light, when the sun returns I have one sock of a pair almost knitted and it will be finished. About one hour, and I can jump on one foot in a new knitted sock. I have a lot of ideas to write about in this pages. About music I heard in a movie I looked at last week. I can continue stories about cats and guru Giri has encouraged me to tell stories from his book to you, my readers. 

But most of all the returning sun tempts me to take some walks with a picnic basket, at first with coffee and some biscuits. 

Because of my ageing brain I sometimes can’t decide which one of all this, and I sit without any of it. If I start to do some of it, I realise I should have done this or that instead today. The brain doesn’t keep the capability to do one thing at a time any longer and I run as a “scalded rat” (a Swedish expression for those who is in a hurry without any need). Therefore I left a lot of things not finished. Good for me. I am never without any work to do.

My poor friends find me unstructured, a wee breathless, and always ongoing. I know it is very close to some diagnose, but as long as I can manage, no one can lock me up in any mattressed cell yet. 

I don’t know if it is any advantage to perceive it myself, or if it is a drag. 

A difficult things in this restricted times is, to keep up the dates and times. We have no employer who miss us and calls when we have mixed up the days and times. 

Another thing is, what did we have for dinner yesterday? We have never written a weekly list for dinners in advance, ok some tries have been done. But it ends up when we read it and say, no not fish today, I rather feel for noisette. And the whole schedule for that week falls. 

Instead we have agreed we shall write the schedule for what we eat, day by day. The idea about this popped up when my husband refused to have sausage again for dinner. He insisted we have ate it four times last week and I said we have had fish that many times I clearly felt gills grow on the sides on my neck. We had eaten fish many many times lately, I propsed on! But he replied we hadn’t had any fish but the  salmon pudding last Wednesday. One of our quarrels started and we decide to start and write a list “What did we eat for dinner?”. 

Another shared list about every day things was invented. But the sharing was not working. How did we do last time we made such a shared document? We tried and tried. At last I had to call son, our technical support. I explained to him about the list and why we wanted such one. With a big laugh he answered, : you can not share such a list. When some of you want the fish or sausage back as dinner you go in and make a change at last weeks dinners. It doesn’t work mom, he said. Such a list is built on confidence. And the reason you have agreed to do such a list depends on this confidence is missed between you. 

Since when have the children started to bring up their parents?

I think I will dig in the treasure of Giri’s stories instead…

Här kommer svenskan

Jösses, nu sitter vi här igen.  Vi började i onsdags den här veckan, efter veckor av förberedelser för att spela i en bridgeklubb var jag involverad i. Den före detta TD:n dog i somras och uppgiften lades på mig att försöka starta om.  Många människor var glada över att komma ur karantänen och alla dessa restriktioner.  Och vi samlades några bord för spel.  Efter nästan två år av time-out på grund av pandemin hörde jag tvekan bland människor.  Vet jag hur man spelar och hur man bjuder?  Men det är som om man en gång har lärt sig att cykla.  Det är bara att kliva på hojen igen, och antingen åker man iväg eller så kraschar man, med blödande näsa.  Och en blödande näsa läker under tiden vi sitter inomhus till nästa gång vi får träffas igen.  Så kör för det.  Och det gjorde vi.  Vi visste att våra myndigheter funderade över nya restriktioner men vi fick det inte förrän nästa morgon.  Och vi kan inte leva hela tiden med att ligga kvar i sängen och vänta på nästa information om vad vi får eller inte får göra.

 När jag ringde på torsdagsmorgonen och informerade medlemmarna om det senaste beslutet hörde jag många suckar och en känsla av uppgivenhet.  Förslag om lösningar, hyra ett nytt ställe och försöka samlas i någons hem istället, lät tydligt att folk trots allt längtar efter någon form av tidsfördriv och socialt liv.  Men jag svarade dem, några veckor och vi är tillbaka i verksamheten igen.  När allt kommer omkring var det inte bristen på lokal, det var den ökande infektionen som stoppade oss.  Och tiden räcker inte till för att rekonstruera klubben i andra former.  Eller gör den det?  Jag känner att jag hellre tar en ny vila i några veckor och väntar på att restriktionerna minskas.  De flesta tycker att det är tråkigt.  De får slut på ”att göra” på sitt schema.

 De är inte likadana som jag, som har mitt schema fullt av att göra saker.

 När vi får bättre ljus, när solen kommer tillbaka har jag en strumpa av ett par nästan stickad och den ska bli färdig.  Ungefär en timme, och jag kan hoppa på en fot i en ny stickad strumpa.  Jag har många idéer att skriva om på de här sidorna.  Om musik jag hörde i en film jag tittade på förra veckan.  Jag kan fortsätta berättelser om katter och guru Giri har uppmuntrat mig att berätta historier från sin bok för er, mina läsare.

 Men mest av allt lockar den återkommande solen mig att ta några promenader med en picknickkorg, först med kaffe och lite kex.

 På grund av min åldrande hjärna kan jag ibland inte bestämma mig för vilket av allt detta, och jag sitter utan något av det blir gjort.  Om jag börjar göra en del av det inser jag att jag borde ha gjort det eller det istället idag.  Hjärnan har inte längre förmågan att göra en sak i taget och jag springer som en ” skållad råtta ” (ett svenskt uttryck för den som har bråttom utan något behov).  Därför lämnar jag många saker som inte är färdiga.  Bra för mig, de sätts upp på min to do-lista igen.  Jag är aldrig utan något arbete att göra.

 Mina stackars vänner tycker att jag är ostrukturerad, lite andfådd och alltid ”pågående”.  Jag vet att det är väldigt nära någon diagnos, men så länge jag orkar kan ingen låsa in mig i någon madrasserad cell än.

 Jag vet inte om det är någon fördel att uppfatta det själv, eller om det är en hämsko.

 En svår sak i dessa begränsade tider är att hålla koll på datum och tider.  Vi har ingen arbetsgivare som saknar oss och ringer, när vi har blandat ihop dagar och tider.

 En annan sak är, vad åt vi till middag igår?  Vi har aldrig skrivit en veckolista för middagar i förväg, ok några försök har gjorts.  Men det slutar när vi läser det och säger, nej fisk, inte idag, jag känner snarare för köttbullar.  Och hela schemat för den veckan faller.

 Istället har vi kommit överens om att vi ska skriva listan för vad vi äter, dag för dag.  Idén om detta dök upp när min man vägrade att äta korv igen till middag.  Han insisterade på att vi hade ätit det fyra gånger sistlidna veckan och jag sa att vi har haft fisk så många gånger att jag kände tydligt att gälar växer på sidorna på min hals.  Vi hade ätit fisk många många gånger på sistone, propsade jag på!  Men han svarade att vi inte hade fått någon fisk förutom laxpuddingen i onsdags.  Ett av våra bråk började och vi bestämmer oss för att börja och skriva en lista ”Vad åt vi till middag?”.

 En annan delad lista om vardagliga saker uppfanns i detta ögonblick.  Men delningen fungerade inte.  Hur gjorde vi förra gången vi gjorde ett sådant delat dokument?  Vi försökte och försökte.  Till slut var jag tvungen att ringa sonen, vår tekniska support.  Jag förklarade för honom om listan och varför vi ville ha en sådan.  

Med ett stort skratt svarade han: ni kan inte dela en sådan lista.  När någon av er vill ha tillbaka fisken eller korven som middag går ni in och gör en ändring på förra veckans middagar.  Det funkar inte mamma, sa han.  En sådan lista bygger på förtroende.  Och anledningen till att ni har gått med på att göra en sådan lista beror på detta förtroende saknas mellan er.

 Sedan när har barnen börjat uppfostra sina föräldrar?

 Jag tror att jag ska gräva i skatten av Giris berättelser istället…

Guru Giri’s story / guru Giri’s berättelse

I have noticed Giri at net playing bridge at very odd times depending on his living in western part of India, in Chennai, Tamil Nadu. At first I thought it was a single occurrence, but next day again. Decided to ask my daily partner about the weather in Tamil Nadu. He has a brother living in Chennai and spoke to him often. Yes some more rain than usual, even if it it the winter monsoon period. I thought of the answer and at last l decided to ask Giri himself, how come he had last weeks played bridge that late at night, almost dawn. 

He laughed at me and understood he had confused me with his appearance that time a day. But he told me he were visiting his son in California. An explanation why he had turned the globe in my head. And the turning is, between that places almost half the globe. 

He send me some pictures and I get the feeling my guru Giri had a nice time over there. This man has sent me some small anecdotes and a book he published. When I read them it is another english than I follow rather well by now. I can hear his wonderful Indian accent, his words is not the same as an cockney Londoners. And I have to use the translator more often when I read his stories. But I get better and better following his accent. And his stories are very nice. Many of them are everyday events, like those which happens every one of us. But his way to write them makes me laugh. And sometimes he gives me inspiration to write about very simple events. 

The following story I received in a letter from him yesterday and when I read it my eyes got filled with tears. Not because of sorrow, but the feeling he woke up in me. The feeling to have a connection with an animal and what happiness it brought. He reminded me my own cat Oscar. But most he reminded me about the novel by Doris Lessing: Rufus. I returned him a letter and told him, if he get a phone call from Nobel Price committee, it maybe was because I have asked him to share the story to you, my readers. Doris Lessing was a Nobel Price winner 2007, maybe not for the novel Rufus, but I think it is her best. And Giri’s is the next one on my top ten list. 

I do wonder why the cat got a name from a Indian way to cook rice. I have googled the recipe and you may get it from me on demand.

A little later I noticed Giri had made his own explanation how Jeera Rice got his name. If you push the headline you will get the page with comments appearing after the story, after the swedish one.

Here’s guru Giri’s story

Back with a Bang !

When we got back to Chennai home after 3 months, I was mildly surprised to see no sign of Jeera Rice on Day 1.

After all, we knew through video footage that he was regularly visiting our house during our absence…

On next day, I stepped out after breakfast with a song on my lips and I was stopped in my tracks by the Return of Jeera !

He gave me a mew lashing for the next three minutes : ‘ Where the hell  were you all these days ? You know I could have starved to death !’ 

I looked him over and mildly replied,’you seem quite fine, if anything a bit more rounded than when we left..’

‘ That’s beside the point’ he mewed back, ‘ anyway now that you are back, feed me Now !’

I pulled out a slice of bread and put it on his feeding point on the wall outside the kitchen and he quickly polished it off. 

But he continued to sit there and mew at me, much to the irritation of Honey who was cooking,’ I thought we had gotten rid of him…’

‘You ate that bread.  What else do you want?’ I asked him.   

‘ Some fish of course’ he promptly replied.   

‘ Sorry, no fish is available. Now get lost and try your luck tomorrow’ I shot back.

He left for then but returned after 30 minutes and mewed again.

‘Now what do you want?’ I asked him wearily.

‘ One more slice of bread. After all, you did not feed me for 90 days, so there is a quite a backlog…’

G

här är svenskan

Jag hade lagt märke till att Giri spelade bridge vid mycket udda tider beroende på att han bor i västra Indien, i Chennai, Tamil Nadu.  Först trodde jag att det var en enstaka händelse, men nästa dag igen.  Bestämde mig för att fråga min dagliga partner om vädret i Tamil Nadu.  Han har en bror som bor i Chennai och pratar ofta med honom.  Ja lite mer regn än vanligt, även om det är vintermonsun-perioden.  Jag funderade på svaret och till slut bestämde jag mig för att fråga Giri själv, hur kommer det sig att han de senaste veckorna hade spelat bridge så sent på natten, nästan gryning.

 Han skrattade åt mig och förstod att han hade förvirrat mig med sitt uppdykande den tiden på dagen.  Men han berättade för mig att han besökte sin son i Kalifornien.  En förklaring till varför han hade vänt jordklotet i mitt huvud.  Och vändningen är, mellan dessa platser nästan halva jordklotet.

 Han skickade några bilder till mig och jag fick en känsla av att min guru Giri hade det trevligt där borta.  Den här mannen har skickat några små anekdoter till mig och en bok han publicerat.  När jag läser dem är det en annan engelska än jag förstår ganska bra vid det här laget.  Jag kan höra hans underbara indiska accent, hans ord är inte detsamma som en ”cockney” Londonbo.  Och jag måste använda översättning oftare när jag läser hans berättelser.  Men jag blir bättre och bättre på att följa hans accent.  Och hans berättelser är väldigt fina.  Många av dem är vardagliga händelser, liknande de som händer var och en av oss.  Men hans sätt att skriva om det får mig att skratta.  Och ibland ger han mig inspiration att skriva om väldigt enkla händelser.

 Följande berättelse fick jag i ett brev från honom igår och när jag läste den blev mina ögon fyllda av tårar.  Inte på grund av sorg, utan känslan av att han väckte i mig.  Känslan av att ha en koppling till ett djur och vilken lycka det gav.  Han påminde mig om min egen katt Oscar.  Men mest påminde han mig om romanen av Doris Lessing: Rufus.  Jag skickade tillbaka ett brev till honom och sa till honom att om han får ett telefonsamtal från Nobelpriskommittén så var det kanske för att jag har bett honom om att fåtillåtelse att dela historien till er, mina läsare.  Doris Lessing var nobelpristagare 2007, kanske inte för romanen Rufus, men jag tycker att den är hennes bästa.  Och Giri’s är nästa på min topp tio-lista.

 Jag undrar varför katten fick ett namn från ett indiskt sätt att koka ris.  Jag har googlat på receptet och du kan få det av mig på begäran. Giri har själv kommenterat och berättat hur Jeera Rice fick sitt namn. Klicka på överskriften så dyker kommentarsfältet upp efter storyn.

Här kommer Giris berättelse:

Tillbaka till en utskällning!

 När vi kom tillbaka hem till Chennai efter 3 månader, blev jag lätt förvånad över att inte se några tecken av Jeera Rice under dag 1.

 När allt kommer omkring visste vi genom videofilmer från övervakningskameran att han regelbundet besökt vårt hus under vår frånvaro…

 Nästa dag klev jag ut i trädgården efter frukost med en sång på mina läppar och jag stoppades av den återvändande Jeera!

 Han gav mig en jamande föreläsning under de följande tre minuterna: ”Var fan har du varit alla dessa dagar?”  Du vet att jag kunde ha svultit ihjäl!’

 Jag tittade på honom och svarade milt: ’Du verkar ha det ganska bra, om något lite mer rundad än när vi reste..’

 ”Det har inte med saken att göra”, jamade han tillbaka, ”i alla fall, nu när du är tillbaka, mata mig nu!”

 Jag tog fram en skiva bröd och lade den på hans matställe vid väggen utanför köket och han svepte snabbt i sig den.

 Men han fortsatte att sitta där och jama mot mig, till stor irritation för Honey som lagade mat, ’Jag trodde att vi hade blivit av med honom…’

 ”Du åt det där brödet.  Vad vill du ha mer?’ frågade jag honom.

 ”Några fiskar såklart” svarade han snabbt.

 ”Tyvärr, ingen fisk är tillgänglig.  Gå nu iväg och pröva lyckan imorgon, svarade jag.

 Han gick, men kom tillbaka efter 30 minuter och jamade igen.

 ’Vad vill du nu?’ frågade jag honom trött.

 ”En till skiva bröd.  När allt kommer omkring har du inte matat mig på 90 dagar, så det finns en ganska stor eftersläpning…’

 G

The decorations in my town/ Juldekorationerna i min stad

Sometimes I have to confess, I am like a child about this decorations with a lot of light we find in my town when Christmas times approaching. At the beginning, first Sunday in advent, I don’t be in any hurry to go and look at them. But suddenly the Christmas is gone and New Years eve as well. When I look at the calendar I realise weeks has passed and soon they will pick down all the decorations and with a sigh I note, I missed it this year as well as I did last year. 

No, now I want try and look what our people who decide how our town are going to look like. I had to persuade my husband for a trip first by bus then walk though our town. From south to north. 

First he shook his head, but when I repeated the request he said yes. At his age he know how to keep the domestic peace. 

Since a year and a half we have our own bus service, bus number 3. A quick decision going to Furutorpsplatsen as the first lap. When we stepped off the bus it was still daylight. But we by then stood just a wee distance from home of my sister. A phone call to her, complaining about our plan about look at the lightened decorations, made her laugh and she said: come up and I give a cup of coffee. Nice to taste my goddaughter’s saffron buns, she had baked for her mother and guests. My sister told me her son had been involverad putting the swans in the tiny pond at Terasstrapporna when the Christmas decorations were set up.

When we entered the pavement after our coffee break, sunset had passed. And the decorations sparkled and gleamed. At Gustav Adolfs torg I picked up my mobile phone and took a picture. The Christmas tree was nicely decorated with coloured light. I like the multicoloured lights.

I remember when I many years ago had bought a Christmas tree loop for outdoors use, red, green, blue and yellow bulbs. And a neighbour told me it looked like as if I wasn’t Swedish! I asked what he meant by that commentary, but I never got any further explanation. The winter weather was hard, rain and cold. Suddenly all colour had been washed away and the tree loop remained in a white colour. Wonder if the neighbour saw my as a Swedish girl after that or if I remained as the “coloured girl”. Never asked him about it. 

The tree at our first stop was really not Swedish according to my neighbor’s statement, but beautiful in my eyes. Even if I have problems to see all colours because of my weak eyes. But if I “scroll” with my head I can see most of the colours. 

We went on and there were some winsome angels at the lampposts along Södergatan. I had told my husband about the unicorn I had seen from bus when we passed by some days ago. I wanted to take a picture of it, and it is really impressive when you come near it. With the light tree just behind the unicorn made it as a fairytale. 

Not many steps and we saw the waterfall at the corner. And during winter the water is shut but the light replaces the water and makes it very 5887ECC1-B8F8-4C43-8621-9FA52B373C39.

The impressive crystal chandeliers hanging over the street along Norra Storgatan, reminds us about when we spent New Year in Prag some years ago. This huge bohemian crystal chandeliers, more tall than a man. We were overwhelmed when we entered the hotel where we were going to eat our New Year’s supper. The light and glitter required almost sunglasses. Now our town was decorated likely. But this weren’t any bohemian crystal. But a lot of electric lamps and in a shape which made them as glorious as if they were made out of crystal. 

When we arrived Stortorget the light play just ended and we had to wait 8 minutes to the next play. My feet was by then rather tired and I appreciated to sit and rest my old legs for a while. Meanwhile I wondered how it was possible to take a video at the light play when it started. When we spoke with my sister I understood this play she hadn’t seen this year. I am not any good photographer and even less any who take good videos. But what about make a try? The cost is for free and I can put it in dustbin as soon as I have found, I am not any good photographer about videos either. I sat down at the seat at my walker and tried to keep the phone still. And when the play started I saw the swans. The music that belonged to the play was a wee weak but I tried to  fetch it too. I talked and said; do you see the swans kidsister? To draw her attention when the swans were more visible. (Push that underlined blue word VISIBLE and you will see the video, it is about 9 minutes long).  Afterwards we went further north and ended our walk outside concerto hall with its tree filled with hanging trumpets and lyres, (small harps).

We haven’t seen all decorations, we have to take another walk to look at the decorations in Stadsparken among others. But till now we have made at least half of it. And it is better than nothing.  

Här är svenskan

Ibland måste jag erkänna att jag är som ett barn när det gäller dessa dekorationer med mycket ljus, vi hittar i min stad när julen närmar sig.  I början, första söndagen i advent, har jag inte bråttom att gå och titta på dem.  Men plötsligt är julen förbi och nyårsafton likaså.  När jag tittar på kalendern inser jag att veckorna har gått och snart kommer de att plocka ner alla dekorationer och med en suck noterar jag, jag missade det i år lika väl som förra året.

 Nej, nu vill jag försöka se hur människorna som bestämmer om hur vår stad ska se ut.  Jag var tvungen att övertala min man för en resa först med buss och sedan en promenad genom vår stad.  Från söder till norr.

 Först skakade han på huvudet, men när jag upprepade mitt önskemål sa han ja.  I sin ålder vet han hur man behåller husfriden.

 Sedan ett och ett halvt år har vi egen busslinje, buss nummer 3. Ett snabbt beslut gjorde Furutorpsplatsen yill ett första stopp.  När vi klev av bussen var det fortfarande dagsljus.  Men vi stod då bara en liten bit från min systers hem.  Ett telefonsamtal till henne, som berättade om vår plan att titta på de upplysta dekorationerna, fick henne att skratta och hon sa: kom upp och jag bjuder på en kopp kaffe.  Trevligt att smaka på min guddotters saffransbullar, hon hade bakat till sin mamma och gäster.  Min syster berättade för mig att hennes son hade varit involverad i att montera svanarna i den lilla dammen vid Terasstrapporna när juldekorationerna sattes upp.

 När vi kom ner på trottoaren efter vår fikapaus hade solnedgången passerat.  Och dekorationerna gnistrade och lyste.  Vid Gustav Adolfs torg tog jag upp mobilen och tog en bild.  Granen var fint dekorerad med färgat ljus.  Jag gillar de mångfärgade lamporna.

 Jag minns när jag för många år sedan hade köpt en julgransslinga för utomhusbruk, röda, gröna, blå och gula lampor.  Och en granne sa till mig att det såg ut som om jag inte var svensk!  Jag frågade vad han menade med den kommentaren, men jag fick aldrig någon ytterligare förklaring.  Vintervädret var tufft, regnigt och kallt.  Plötsligt hade all färg tvättats bort och granslingan stod kvar i en vit färg.  Undrar om grannen såg mig som en svensk tjej efter det eller om jag blev kvar som den ”färgade tjejen”.  Har aldrig frågat honom om det.

 Granen vid vårt första stopp var verkligen inte svenskt enligt min grannes utsago, men vackert i mina ögon.  Även om jag har problem med att se alla färger på grund av mina svaga ögon.  Men om jag ”scrollar” med huvudet kan jag se de flesta färgerna.

 Vi gick vidare och det hängde några fina änglar på lyktstolparna längs Södergatan.  Jag hade berättat för min man om enhörningen jag hade sett från bussen när vi gick förbi för några dagar sedan.  Jag ville ta en bild på den, och den är verkligen imponerande när man kommer nära den.  Med ljusträdet precis bakom enhörningen gjorde det det till en saga.

 Några steg vidare och vi såg vattenfallet i gathörnet.  Under vintern är vattnet stängt men lamporna ersätter vattnet och gör det väldigt vackert.

 De imponerande kristallkronorna som hänger över gatan längs Norra Storgatan, påminner oss om när vi tillbringade nyår i Prag för några år sedan.  Dessa enorma bömiska kristallkronor, högre än en  människa.  Vi blev bedövade när vi kom in på hotellet där vi skulle äta vår nyårssupé.  Ljuset och glittret krävde nästan solglasögon.  Nu var min stad verkligen dekorerad.  Men det här var ingen bömisk kristall.  Men många elektriska lampor och i en form som gjorde dem lika imponerande som om de vore gjorda av kristall.

 När vi kom fram till Stortorget tog ljusspelet precis slut och vi fick vänta 8 minuter till nästa spel.  Mina fötter var då ganska trötta och jag uppskattade att sitta och vila mina gamla ben en stund.  Under tiden undrade jag hur det var möjligt att ta en video av ljusspelet när det började.  När vi pratade med min syster förstod jag den här föreställningen hade hon inte hade sett i år. 

Jag är ingen bra fotograf och ännu mindre någon som tar bra videos.  Men vad sägs om att göra ett försök?  Kostnaden är gratis och jag kan lägga den i soptunnan så fort jag har funnit att, nä, jag är ju ingen bra fotograf på videos heller.  Jag satte mig på sätet på min rollator och försökte hålla telefonen stilla.  Och när ljusspelet började såg jag svanarna.  Musiken som hörde till spelet var lite svag men jag försökte få med den också.  Jag pratade och sa;  ser du svanarna lillasyster?  För att uppmärksamma henne på när svanarna var tydligare.  (Tryck på det understrukna ordet TYDLIGARE och du får se videon, den är ca 9 minuter). Efteråt gick vi vidare norrut och avslutade vår promenad utanför konserthuset med dess träd fyllt med hängande trumpeter och lyror, (små harpor).

 Vi har inte sett alla dekorationer, vi måste ta en promenad till för att titta på dekorationerna i bland annat Stadsparken.  Men hittills har vi avverkat minst hälften av dem.  Och det är bättre än ingenting.

Gott Nytt År alla vänner/ Happy New Year all friends

We are back where we were some month ago. With harder restrictions and we aren’t allowed to walk around in any crowds or go by bus without wearing masks if the bus is a bit crowded. Must admit I feel as when I was  a child and had to get allowance from my parents whatever I was going to do. And every single thought which passed my brain, I had to test towards my parents if it was acceptable or not. Peculiar. As if I had backed back to times when I was underage. 

To be honest, several times during life, especially on my birthdays, I have thought; is it like this to be an adult? To make my own decisions, to be responsible for my actions all by myself. Not that often since I have become a grandmother, but after all, once in a while the thought has hit me. Those moments I have convinced myself, I am an adult by now, and have no one to blame for any mistakes. No one, but myself. And as long as I am able to feel the shame, I realise I think twice before I behave shameless among people who can hear and see me. To feel responsible how I behave and also talk about things. 

Not to convincingly tell about things I probably know something but not for sure, about. As if I were a well in-versed person. I have in my circle of friends, one who use to say; I do THINK for sure…. And every time she says it I think; do you THINK or are you SURE? 

Maybe I have become more responsive, listen more carefully what people say and how they act since we have been hit by this pandemic and have got new rules of conduct to live up to. Maybe it depends on my poorer self-confidence. Ha ha ha, many friends of mine laugh at that last one thought. Less self-confidence, Inga-Lill? No no. 

Ok, I blame the authorities instead. To have put me under a kind of guardianship. Me, an old woman. When I late in life finally got an insight no one to blame but myself for most things. No one knocks on my door and asks if I am satisfied with my life. But if someone would do so, I have told them I am a bit disappointed at this virus. 

It has decreased my radius of action. I had plans to be more of a globetrotter my last years in life. As much as it would be possible. With my old body and bones. This autumn we made a trip across Öresund to Hamlet’s old town Elsinore. A twenty minute travel. It is the longest trip for me last half year. Before that we have waited for the government to allow us to walk about freely. 

Sometimes when I think of these new boundaries in terms of what to do, unconsciously froggyfriend’s mother shows up in my mind. It is soon three years since she passed away but when we play bridge, she is still in our memories as the vigilant parent who doesn’t allow us to be up late. I lost my both parents rather early in life, so the feeling being allowed or not by them, I almost have forgotten. Whether there have been any thoughts of doing or not, it have been on the ethical or moral plan. But any allowance, I can’t remember last years I felt anyone but myself has given it. 

Yesterday my husband told me we in Sweden have had the highest numbers of infected people by the virus. All time high since it hit the world by the pandemic of corona. 

When I heard him tell me, my first thought was, good for us and the world. We have got our third jab and feel a bit secure. And this last version is according to the news not that serious as the first versions were. People get ill but we maybe survive and get a prevention towards next versions. 

Will we ever get rid of it? I don’t trust it. Wonder what kind of world we have created for our children. Or who to blame for this? 

My sister in law use to say, do not plan for anything and you never will get disappointed. I hear what she says, but what does she say? It isn’t any idea to step out of the bed in the mornings at all. Does she mean it?

Today New Year’s Eve I want to plan for next year. At least to keep my eye in best condition with help by the skilled nurses at eye clinic. And weather suitable for going by bus and meet the spring around my town, with a basket with coffee and some cookies at a bench somewhere. Any longer journeys is very easy to plan, we don’t have to wait for vacation permit from any boss. So if our authorities thinks the virus infection gets less we can take a trip with short notice. 

If we live we will see, or the living must see….https://youtu.be/3Uo0JAUWijM

Här är svenskan

Vi är tillbaka där vi var för någon månad sedan.  Med hårdare restriktioner då vi får inte gå runt i någon folksamling eller åka buss utan mask om det är lite trångt med passagerare.  Måste erkänna att jag känner mig som när jag var barn och var tvungen att få tillåtelse från mina föräldrar vad jag än skulle göra, då varje tanke som passerade min hjärna fick checkas av gentemot mina föräldrar om den var acceptabel eller inte.  Egendomligt.  Som om jag hade backat tillbaka till tider när jag var minderårig.

 Om jag ska vara ärlig har jag flera gånger under livet tänkt, speciellt på mina födelsedagar;  är det så här att vara vuxen?  Att fatta mina egna beslut, att ta ansvar för mina handlingar helt själv.  Inte så ofta sedan jag fick barnbarn, men trots allt, då och då har tanken slagit mig.  De stunderna har jag övertygat mig själv om att jag är tillräckligt vuxen vid det här laget, och har ingen att skylla på för några misstag.  Ingen, utom mig själv.  Och så länge jag har möjlighet att känna skammen inser jag, att jag tänker två gånger så jag inte beter mig oövertänkt bland människor som kan höra och se mig.  Att känna ansvar för hur jag beter mig och även hur jag pratar om saker.

 Att inte på ett övertygande sätt berätta om saker jag förmodligen vet något om, men inte säkert.  Som om jag vore en väl insatt person.  Jag har i min vänkrets, en som brukar säga;  Jag TROR säkert….  Och varje gång hon säger det tänker jag;  TROR du eller är du SÄKER?

 Kanske har jag blivit mer lyhörd, lyssnar mer noga på vad folk säger och hur de agerar sedan vi drabbats av den här pandemin och har fått nya förhållningsregler (läs restriktioner) att leva upp till.  Kanske beror det på sämre självförtroende.  Ha ha ha, många vänner till mig skrattar åt den sista tanken.  Mindre självförtroende, Inga-Lill?  Nej nej.

 Ok, jag skyller på myndigheterna istället.  Att ha satt mig under ett slags förmyndarskap.  Jag, gamla gumman.  När jag sent i livet äntligen fick en insikt, jag har ingen annan än mig själv att skylla det mesta på.  Ingen knackar på min dörr och frågar om jag är nöjd med mitt liv.  Men om någon skulle göra det så hade jag sagt till dem att jag är lite besviken på det här viruset.

 Det har minskat min aktionsradie.  Jag hade planer på att bli mer av en globetrotter mina sista år i livet.  Så mycket som det skulle vara möjligt.  Med min gamla skröpliga kropp och ben.  I höstas gjorde vi en tur över Öresund till Hamlets gamla stad Helsingör.  En tjugo minuters resa.  Det är den längsta resan för mig det senaste halvåret.  Innan dess har vi väntat på att regeringen ska låta oss gå fritt omkring.

 Ibland när jag tänker på dessa nya restriktioner vad gäller vad jag ska göra, dyker omedvetet min franske bridgepartners mamma upp i mina tankar.  Det är snart tre år sedan hon gick bort men när vi spelar bridge finns hon fortfarande i våra minnen som den vaksamma föräldern som inte tillåter oss att vara uppe sent.  Jag förlorade mina båda föräldrar ganska tidigt i livet, så känslan av att vara tillåten eller inte av dem har jag nästan glömt.  Oavsett om det har varit några tankar om att göra eller inte, har det varit på den etiska eller moraliska planet.  Men någon tillåtelse, jag kan inte minnas senast jag kände att någon annan än jag själv gav den.

 Igår berättade min man att vi i Sverige har haft det högsta antalet smittade av viruset.  All time high sedan världen drabbades av corona-pandemin.

 När jag hörde honom berätta för mig var min första tanke, bra för oss och världen.  Vi har fått vår tredje spruta och känner oss lite trygga.  Och denna sista version är enligt nyheterna inte så allvarlig som de första versionerna var.  Folk blir sjuka men vi kanske överlever och får en prevention mot kommande versioner.

 Kommer vi någonsin att bli av med det?  Jag litar inte på det.  Undrar vilken värld vi har skapat för våra barn.  Eller vem ska man skylla på för detta?

 Min svägerska brukar säga, planera inte för någonting och du blir aldrig besviken.  Jag hör vad hon säger, men vad säger hon?  Det är ingen idé att kliva ur sängen alls.  Menar hon det?

 Idag nyårsafton vill jag planera för nästa år.  Åtminstone så, att jag håller mitt öga i bästa skick med hjälp av de duktiga sjuksköterskorna på ögonkliniken.  Och väder som passar för att åka buss och möta våren runt min stad, med en korg med kaffe och lite kakor till en bänk någonstans.  Längre resor är mycket lätta att planera, vi behöver inte vänta på semestertillstånd från någon chef.  Så om våra myndigheter tror att virusinfektionen blir lindrigare kan vi ta en resa med kort varsel.

 Om vi ??lever får vi se, eller de som lever får se…https://youtu.be/3Uo0JAUWijM

Sida 1 av 91

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén