Jönssonminnen.se

Göralös! Ett uttryck mina vänner numera känner igen då jag säger det. Att jag är göralös. I Norrland är det inget märkvärdigt ord. Där beskriver man läget hur det är. Med minsta möjliga slöseri med ord. Man klumpar ihop ord utan någon fundering om det finns ett ord som heter så. Man bara säger hur det är. Men idag känns det som om jag verkligen är detta. Har alltså ingen stickning på gång. Under fjolåret stickade jag flera riktigt mysiga yllekoftor, några västar och där emellan några vantpar. I januari var jag i samma tillstånd som jag är idag, jag var göralös. Men hade sett en mycket vacker sjal i garnbutiken. Hade lust att sticks en sådan, och kom att tänka på att min svärdotter skulle fylla jämnt i vår. Om jag skulle sticka den till henne? 

Besökte butiken och frågade efter garn och mönster. Tittade på det uppstickade exemplaret som fanns där. Biträdet i butiken lät lite fundersam, hon sade att mönstret var på engelska. Det är ok bara jag kan få tag i det, menade jag. Att det var annorlunda sätt att köpa garn och mönster mot vad jag har träffat på förut som garnkund insåg jag ganska snart. Jag fick köpa mönstret via nätet och det levererades till min mailadress. 

Struntar jag i, bara jag lyckas få tag i det, sa jag. Och jag valde garn tack och lov med hjälp från damen i butiken. Mina ögon har tyvärr inte något tillförlitligt färgseende längre. I januari månad väljer man inga ljusa pastellfärger, man vill ha mysiga dova färger. Men jag fick hjälp så att färgerna harmonierade varandra, då jag skulle välja mönsterfärger. 

Hem och läsa beskrivningen. Jag fick läsa flera gånger och plugga in alla förkortningar. De kom så ofta i texten att jag aldrig skulle klara ut dem utan att ha dessa ”abbreviations” (förkortningar) utskrivna som ett litet notblad, och som alltid låg främst på den sida som var aktuell. 

Det erkännes att det var lite svårare än de mönster jag haft tidigare, men det fanns länkar i mönstret så man kan titta på instruktionsvideo på nätet. Jag har tidigare letat upp sådana ”tutorials” (handledningar) då jag stött på nyheter i mitt kunnande. Tänk att man kan fortsätta att lära vid min ålder. Det var så roligt och det där gamla kända uttrycket att det är lätt då man kan det, blev mycket tydligt allt eftersom arbetet fortskred. 

Men det var ju väldigt vad det blev dystra färger…. Jag kände då februari månad närmade sig slutet, man kan inte ge bort en så dyster sjal. Då den var färdig köpte jag en uppsättning garn till, nu i soliga gula färger. En sådan skillnad!Mitt humör blev genast mycket bättre och jag insåg hur påverkad jag var av hur jag valt färger. Nu blev det så soligt att jag nästan behövde ha solbrillor på då jag stickade. Tänkte på, då jag förstod hur det påverkar sinnet, hur mysigt jag alltid känt med alla vantar jag stickat under årens lopp. 

När jag stickade sjal nummer två, behövde jag inte läsa mönstret så noga. Jag kunde det så gott som utantill. När jag nån gång kollade av mönsterinstruktören, Stephen, tittade jag några sekunder sedan mindes jag. Men jag fortsatte som Stephen hade sagt och upprepade för mej själv rät – rät – avig – rät, har jag gjort i alla år. Men nu blev jag internationell och pratade med mej själv ”nitt – nitt – pörl – nitt”, det var ju så Stephen sade. Såg att maken tittade och skakade på huvudet. Förmodligen såg han att jag var ganska koncentrerad och inte ville avbryta. 

När sjal nummer två var färdig beslöt jag att överlämna båda till svärdottern. Så fick hon välja. Och den hon valde bort fick bli hennes huvudvärk. Vi får inte ”slänga” några textiler i soporna i vår stad. Samtidigt som jag förklarade för henne att dessa sjalar var ett resultat av mitt fortskridande som stickerska. Jag hade även bestämt att sticka en till och välja färger i grön-skalan. Min dotter har alltid valt gröna nyanser som första alternativ. Nu skulle jag göra ett nytt försök med de där färgerna. Jag inhandlade bottenfärgen och två mönsterfärgerna till att börja med, tänkte komplettera senare med de två som skulle till. Nu blev det så att jag, då vi var i Amsterdam, slank inom i garnaffären som denne Stephen har där. Kunde inte motstå att titta i hans butik då vi hade möjlighet. Så i dotterns sjal är två av mönsterfärgerna från mönstermästarens egen butik. Kul tycker jag. En av damerna på mitt stickkafé sa att färgerna var fina, lindblomsgröna och lime. Där var bara kvinnliga expediter i affären i Amsterdam så jag får åka igen om jag vill träffa Stephen personligen. Men han finns i min dator och de skänkte ett nytt mönster då jag besökte butiken och hörde att jag köpt mönster från dem tidigare. Jag får se om jag ska ge mej på fler sjalar.   

Jag hade lärt under arbetets gång hur jag kan kombinera garnsorter och hur jag hanterade om jag hittade felaktigheter. Denne man Stephen, hade en så skön attityd till om man förlorat eller fått för många maskor. Det rättar man till. Genom att ”göra” en ny maska eller sticka ihop två. En mycket charmig garnkonstnär som i alla tutorials talade till mej och berömde mej för att jag fortfarande hängde med. Men han hade trots allt i den första videosnutten fått mej att lova: don’t freak out! Få inte panik! Så nu vet jag hur man väver in alla garnändar så att det inte liknar ett skatbo på baksidan av arbetet. Jag har lärt hur man törs laborera med olika garnkvaliteter och och grovlekar. Hur man använder markörer många många ibland för att hålla koll på ut- och intagningar. Hur man stickar in lite pärlor här och där. Ja rent ut sagt känns det som han lärt mej leka med garnerna. Och att detta ger ett roligt resultat. Min svägerska i Norrland som också stickar, har fått höra och i bild se hur arbetet med sjalarna fortskridit. Hon har lärt mej hur viktigt det är med de där markörerna. Och under årens lopp tillverkat sådana till mej. Hennes håller mycket bättre än de jag tillverkar själv. Hennes knutar på de små öglorna håller bättre. Men dammsugaren spottar inte ut dem igen, så då jag tappat dem på golvet och jag inte sett det meddetsamma, då hjälper inte vilka knutar de är gjorda med. Jag hörde hur hon skrattade åt att jag behövde 104 stycken markörer till detta arbetet. Vad håller du på med nu då, undrade hon. Nu får hon hela historien så här. Hon brukar vara inne och tjuvläsa denna sida, säger hon då och då. Jag tar inte betalt av någon. Detta är mitt eget höga nöje. Att berätta en historia eller berätta vad vi gjort. Inte för någon vinning, bara för att det är kul. Men det räcker med detta mönster nu. Svärdottern och dottern har något att dra om axlarna sena kvällar i TV-soffan eller mysiga kvällar sent i trädgården i sommar.

Sommarloven startade med ”ankelskånk”, ett smärtfyllt tillstånd som man fick tillsammans med glädjen att få ta på sig årets nya tofflor. Träbonnar kallade man dem för, eller bara tollorna. Det var helt ofrånkomligt att inte sparka till anklarna då man sprang runt i denna fotbeklädnad. Då sommaren invigdes med dem, var man ofta klumpig innan man vande sig vid dem. Det var alltid en viss inkörningsperiod innan man kunde springa med de nya tollorna. Åsamkade många vrickade fötter innan man fick fason på stegen. 

Och det hände att man ibland blev omplåstrad på anklarna, som lite tröst men även som lite skydd så att såren skulle få en chans att läka innan man sparkade upp såren ytterligare. 

I slutet av sommaren blev tollorna inspekterade av föräldrarna. Det hände att de var så hårt nedslitna att far offrade några gummibitar oc sulade träbonnarna så de skulle klara året ut. Fördelen var också att de inte klampade så i trappuppgången. Vi bodde på tredje våningen och vem hade tid att gå tyst och fint då man skulle upp eller ner? Inte vi ungar. Så när far klistrade dit några gummibitar lät det lite mindre då vi for i trapphusen. En annan fördel med dessa gummisulor var att man inte halkade. Man fick nya ”bromsbelägg”. Men vad jag minns slet man dessa tofflor så djupt att de aldrig blev några arvegods. De köptes till och slets ner av samma unge. Sneda vinda stod de där i långa rader i vår hall, och skvallrade om en sommars spring. 

Jag kom att tänka på detta häromdagen då vi satt och beklagade oss för varandra om de galopperande priserna på mat. Jag har förut pratat om hur tiden rusar iväg för oss. Hur jag tycker vi går till frissan och fotvård stup i kvarten. Om man då noterar hur priserna stiger på allt i affären, har det blivit svårt att hantera inköpen utan att hisna över slutsumman. 

Vi småpratar om senaste boken vi läst, vi tipsar varandra om TV-serier vi hittat. Vi berättar att vi har haft en bra natt utan störningar av leder som värkt. Vi talar om vilka fåglar vi sett och hört. Men helt plötsligt är vi inne på det där med ekonomin igen. ICA har gått ut med en kampanj att de lämnar dubbla poäng under andra kvartalet i år. Yppie! Vi förväntas jubla över detta. Men sanningen är att det är en sådan liten skitrabatt att det inte gör varken från eller till. Jag känner det mer som om de gör narr av oss kunder, för äta bör man annars dör man. När den dubbleras är det inte märkbart i min hushållsbudget heller. Så denna inflation tillsammans med den krympflation som varit senaste åren har gjort att vi oroar oss för hur våra barn och barnbarn ska klara av ett vettigt hushåll. Kan vi påverka läget för vårt hushåll på något vis? Har vi en massa lyxvarianter på vår mat? Tror jag inte. 

Plötsligt kommer maken med en briljant idé. Vår konsumtion av ost har blivit ifrågasatt många gånger då det är en vara som märks tydligt med dess prisökningar. Jag som har marmeladmackor till frukost kan mycket väl gnälla att man behöver inte dubbelsovla (dubbelsula). Inte heller behöver man ta den där extra skivan ost då man ska duka undan ostkupan. Maken småskrattar och vet att vi inte går i konkurs om han slösar lite. Men, menade han om jag tar ost på macka nummer ett och sedan klämmer fast den andra mackan ovanpå, då blir det en halvsula! Nöjt tittar han på mig och hoppas att jag ser det komiska i situationen, men jag känner det som om han driver med mig. 

Lätt grämande sitter jag och tuggar på ordet ”halvsula”. Och då dyker minnet med tollorna upp. Jag kan inte minnas att mina skor någon gång blivit halvsulade, men jag har varit och hämtat fars och mina bröders skor hos skomakaren efter att de blivit halvsulade. Förmodligen slet jag inte ut mina skosulor innan jag växt ur skorna, och jag vet inte om lillasyster kunde ärva mina skor. Snedgångna skor är inget kul, men jag har sluppit detta då jag är äldsta systern. 

Undrar om det ska bli grönt till första maj, var en stående fråga i mitt barndomshem. Då det började vara ljusare dagar på vårkanten, och vi började känna oss trötta på kylan, regnet och rusket som oftare var vinterväder för oss sörlänningar, än braskande soliga snötäckta marker som lockade till utevistelse. Med längtan följde man föräldrarnas samtal om hur de planerade för vårens aktiviteter i kolonin. Hur cyklarna skulle tas ner från vindsförrådet och tal om att ungarna behövde nya vårkläder. 

Första maj var den dag som bröt allt vad som vintern höll oss fångna i. De flesta år var examensklänningen uppsydd redan till första maj, och om man skötte sig och var riktigt försiktig fick man klä sig i de kläderna när man skulle gå till Folkparken första maj. Många gånger ångrade man sitt gnölande och tjat om att få ha de kläderna, för många gånger var de där friska vårvindarna riktigt köldbitna. Knästrumporna lämnade knäskålar och lår oskyddade mot dessa vindar. Det kunde ta timmar innan man tinade upp då man kom inomhus igen. 

Klimatet har ändrats. Förr blommade rapsen i mitten av maj. När vi var ut på landet häromdagen och firade valborgsmässoafton var åkrarna helt gula med raps i blom. Så i år behövde inte barnen frysa om de var lite lättklädda första maj. 

Efter några dagar med hemma-bestyr kände vi att en promenad behövdes så att våra gamla kroppar inte skulle ”rosta ihop”. Beslöt oss för en vandring med koll på vårens framskridande längs Hälsan. Det är nu under andra kvartalet som det är så mycket som händer där. 

En sak som gjorde oss uppmärksamma att vi haft en längre period utan nederbörd var att många rhodedendronbuskar var vitprickiga på bladen. De är ju ”icke lövfällande” utan de mörkgröna blanka bladen ger en ombonad känsla även mitt i vintern längs den promenaden. Men nu var de inte längre mörka blanka. De var marmorerade med vita stänk som om de varit i vägen för någon målarkludd. Plötsligt insåg vi att detta var ett resultat av den långa period med avsaknad av regn. Och detta annorlunda landskap var resultat av spillning från vårens möten med fåglar uppe i träden. Precis som man ser på klippor längs havsbandet där fågelkolonier häckar. Eftermiddagens utlovade regn blev ytterligare efterlängtat. I skrivande stund kan jag mäta 15 mm regn i regnmätaren, tack för det SMHI, eller vem det är som ska ha det tacket.

Vi dukade fram vårt fika i stadsparken och strosade sedan bort mot G.A-torg och busshållplatsen där. En liten rundtur med bussen för att kolla hur byggnationerna runt Maria station fortskrider, innan vi for hemåt.

Nu har jag beslutat att vintern är slut. Jag har tittat till min vinterjacka, inga större synliga fläckar. Inga bortglömda sedlar i fickorna (synd). Snygg nog att klara nästa vinter. In i garderoben där den ännu äldre jackan togs fram för att förpassas till soporna. Den är lagad och reparerad så att den verkligen inte klarar av att klassas som vintage. Maken uttryckte detta om vintage och jag blev full av skratt. Känner han till ordet vintage och vad det innebär? Måste bero på att han läst en sådan där feel good-roman som jag tipsat honom om. Som lite omväxling till alla deckare vi konsumerar. 

Nu tvingas han att ladda batteriet till elcykeln, för en cykeltur till stadens soptipp. Vår påse med begagnade textiler blev plötsligt överfull. Och vi vet inte var i staden vi hittar ”bingar” för uppsamling av gammalt framförallt trasigt textil. Tur att vi har fått behålla våra körkort trots åldern, för på soptippen i Helsingborg ”loggar” man in och öppnar bommen med sitt körkort. Och någon gymnast är ingen av oss så att vi kan ”planka in” genom att krypa under med hoj och packning. 

Under gårdagen fick jag en bild av svågern där han sitter ute och njuter av vårsolen. Bredvid honom står deras grill som har skottats fram ur snön. Alltså premiär i Norrland för vårgrillandet. Mysigt. Klädseln skvallrar dock om att det fortfarande är tvunget att vara klädd för de friska vårvindar som omger dem. Han liknar en polarfarare med sin tjocka vinteroverall, tjocka handskar och mössa. Som motvikt bad jag maken att klä sig riktigt lättklätt med shorts och tog en bild av den halvnakna karlen där han satt i solgasset på vår altan, skickade den tillbaka och vi kunde häpna över jämförelsen både de och vi. Man har inte roligare än så här i vår ålder….

Nu ser vi framåt, snart tid att köpa sommarkortet för resor inom Skåne. Jag vet inte om vi kommer att fara lika mycket som vi gjort de senaste två åren, men kortet ger en känsla av frihet. Att man kan ta iväg med kort varsel till en annan stad, se något annat än det vi når inom kommunen. Köpa garn i Landskrona eller Lund, wow. Kanske åka och äta en bit mat i Malmö eller Tyringe. Vad de nu kan ha för mat i Tyringe??  Men de måste väl också ha mat där? Vetskapen om att man kan om man vill är onekligen en skön känsla. 

Vi får bilder kontinuerligt på stugan och en rapport om att den står som den gjort de senaste sex sju dekaderna, fick vi från svågern häromdagen. Hur gör vi i år? Orsa kompani lovade inget bestämt och vi kör med samma strategi. Dagsformen och mina ögonbehandlingar styr lite av våra liv. Men då vi köpt sommarkortet ska vi åka ut på Bauhaus i Hyllinge och inhandla latrinsäckar till vårt utedass. Så kom inte och beskyll oss för att inte planera. 

Den som lever får se……. Och höra.

Ytterligare en resa som gör att jag vill berätta. 

Påsken har blivit en högtid som gjort oss lite förvirrade, vad gäller att ha kontinuitet i vårt firande. Som barn var det mest att den där hiskeligt tråkiga långfredagen lystes upp av att vi fick var sin strumpa med påskgodis. Strumpan som hängdes p spishandtaget och fylldes med godis då påskkäringarna flög hem från Blåkulla. Aldrig i livet jag som barn skulle ha ifrågasatt varför påskkäringarna gjorde tomtens jobb och fyllde strumpor vid spisen. Tror inte jag visste att den engelske tomten hade ett sådant jobb. Men det var vad påsken var för mig som barn, godisgåvan som gjorde att långfredagen blev uthärdlig. Jesu lidande, död och återuppståndelse har sorterats in i mitt medvetande som en av alla andra sagor jag fått mig till livs under årens lopp. 

Som vuxen betydde helgen några extra lediga dagar, och om inte så helgtillägg på lönen. Bara något bra, inget jag lidit av. Ska jag vara ärlig har jag inte gjort någon större affär av helgen då mina barn växte upp. Men strumpan på spisen fick hänga med även under deras uppväxt. 

Maken har många gånger drömmande talat om att vistas uppe i hans barndomsbygd under påsken, med vårsol snö koka kaffe över vårens första brasa utomhus, grilla lite och pimpelfiske. Något vi kom att njuta av under senare delen 90-talet och vidare in på tjugohundratalet. Fram till covidutbrottet 2020. Det har gått fem år och vi är inte så smidiga längre, så resorna till stugan har bytts ut mot alternativt påskfirande. I år var påskhelgen helt dedikerad svärdottern som ”nollade” påskafton. Så meddelade de att de smiter iväg den dagen! Jaha, där stod vi med skägget i brevlådan. Men snabbt beslöt vi oss för en liten helgtripp, hittar nog en restresa nånstans. 

Vi hittade en resa till Holland, där hade vi ju inte mer än nuddat, det landet. Men hotellresan inne i staden var full. Ville vi hänga med på båthotellet? Nja, menade jag då jag talade med min researrangör, då får man bo i något kollektiv med toa långt ner i någon korridor? Leende berättade han att man bor på en flodkryssare med hytter utrustade som ett hotellrum. Efter några minuters fundering bestämde JAG oss. Vi provar. Inte fega ur bara för att man inte vet. Vi har åkt med detta resebolag förr och hitintills varit nöjda. Nu gör vi en ny erfarenhet. 

Vad som gjort det attraktivt är att de har anslutningsresa från Helsingborg, som gör oss oberoende. Behöver inte tigga bilskjuts till flygplatser eller andra avresealternativ. Och även hem kommer vi enkelt. Längsta sträckan är bort till busshållplatsen 267 meter! Sen är vi på gång! 

Så nu igen, spännande! 

Planera, växla lite pengar och packa för fyra dagar. Ärligt talat så drar vi ut på nöjet med att planera och dubbelkolla allt i en hel vecka före. Ja vi brukar faktiskt dubbelkolla. Jag har hört detta ord nu och då, då vi frågar efter en vara eller dylikt. Jag brukar svara de som säger att de ska dubbelkolla, att du med din unga hjärna, det räcker för mig om du enkelkollar. Varför ska unga människor dubbelkolla? Hur ska det bli då de kommer i min ålder? Men vi tar oss friheten att dubbelkolla. Många saker. På det viset töjer vi på nöjet med resan. 

Resan startade tidigt för att vi skulle äntra ”vår” buss i Malmö klockan 8.10 på morgonen. Nere på Hamntorget mötte vi andra morgontrötta människor med resväskor, som ängsligt spanande efter vilken hållplats de skulle placera sig vid. Men alla som stod där fick följa med, även de som stod lite längre bort vid den andra hållplatsskylten. Så, vidare mot Malmö.

08.10 var den utsatte avgångstiden, men då alla satt fint på sina platser några minuter innan, alla lika resfebriga, bar det iväg. Över bron och ner genom Danmark. Denna väg börjar vara mammas gata för oss nuförtiden. Vet ungefär när det är tillåtet att bli kissnödig. Lite information om dagens färd från Annie vår guide, vad ville vi äta till lunch båda resdagarna och en förfrågan om någon ville ha biljett för tobaksinköp på båten. Färjan över till Tyskland är inte intressant då man åker ner mot kontinenten, bara ett ”röra på benen-alternativ”.

Heiligenhafen blev lunchvärdar för oss med vanlig tysk bussresenärsmat. Äta bör man annars dör man…. Sedan vidare ner genom Tyskland. 

Skärtorsdag, det var inte bara flygtrafiken med påskkärringar på sina kvastar som var intensiv, även biltrafiken. Vi skulle förbi Lübeck, Hamburg, Bremen och vidare bort mot Holland. 

Då vi åkt från stugan efter påskvistelserna har vi fascinerats av den tidsresa vi gjort, då vi längs vägkanterna sett vårens ankomst. Då vi låst stugan och satt oss i bilen efter att ha pulsat upp till vägen i den oftast meterdjupa snön, och nånstans i övre Norrland mött barmark, vidare ner genom landet, mött björkar med musöron i Skåne. En spektakulär upplevelse! Nu satt vi i bussen och såg först blommande hägg, vidare till utslagna vita syrener. Kastanjerna var inte blyga de heller. Ljusen kommer att lysa vilken dag som helst därnere på kontinenten. Vi tjuvkikade än en gång på våren i sin fagraste blomning. 

Sent på kvällen anlände vi vår destination och middagen stod och väntade på oss. 

Manskapet som tjänstgjorde såg till att vårt bagage bars in till hytten och vi blev serverade en fyrarätters middag. Vilket mottagande. Jag minns inte vad vi åt men allting var upplagt på tallrikar som små konstverk. Entré, soppa, varmrätt och dessert! Mums! Och allt mycket smakligt. Jag som var så skeptisk (eller skepptisk) till att logera på en båt.  

Dag två ägnades åt Amsterdam med en kanaltur längs gamla vackra hus. Dessa fasader som stod tätt tätt. Vi fick veta att man beskattades efter ytan huset stod på. En förklaring till dessa höga smala hus. Jag tänkte att de nog inte var så handikappanpassade. De flesta hus med hissanordning på fasaden uppe vid taket så man kunde frakta in större föremål genom fönstren. Besvärligt när man ska flytta.

Det talades många olika språk runt om en, då man promenerade längs turiststråken. De stråk som i denna stad hade coffee-shops i mängd. Medelåldern bland turisterna var klart lägre än vanligtvis. Det som jag noterade var denna jättestora askkopp som innerstaden i Amsterdam är. På söder i min stad brukar man vada i fimpar. Men här var det dubbla, minst. I hela staden. Varför? Det var filterfimpar så det förklarar inte stadens droghandel. 

Ja ja. Holland består av så mycket intressant natur med sina polstrar och odlingsmarker. Inte mycket skogslandskap, men de odlas överallt. Ingenstans man såg åkrar i träda som man ser i Sverige.

Tillbaka till vårt hotell som serverade en fyrarätters varje kväll. Dukning med linneservetter och bestick så man måstevara påläst i vilken ordning de skulle användas. Tydligt kunde man ana att många fann det lite oroligt att de skulle ”göra bort sig” i all denna properhet. Entrerätt, soppa och denna dag fisk and chips. Här kom vi på kocken med att ha försnillat de gröna ärterna till dem som valt karrén. Visst ska det vara gröna ärter till fisk’n chips. 

Kocken var en mästare på dekorering i samband med uppläggningen av maten. En matens Rembrant. Vi var i landet där många mästare verkat.

 

 

 

 

Bordssällskapet blev samma då man från besättningens sida ville att vi inte skulle flytta runt i matsalen. Tyvärr låter det ganska mycket då så många människor samlas och pratar. Jag har svårt att urskilja och föra ett normalt samtal i sådan miljö. Det blir många frågor om vad som sades, och till slut blev man less på att sitta och försöka småprata. Dock fick jag veta hur folk uppfattade rums-servicen. Hur min bordsgranne generat berättade att hennes nattlinne som hon smusslat in under huvudkudden låg tjusigt framlagd, draperad som en solfjäder då hon anlände till rummet efter middagen. Det bäddades sängar och lades in informationsblad om dagsprogram på rummet under hela vår vistelse. 

Jag har stött på det förr, men då jag inte har några tjusiga nattlinnen tänkte jag inte så mycket på det. Undrar om de hade lagt ner samma möda om jag haft den där rejäla långa flanellnattsärken som ligger uppe i stugan som reserv om det skulle bli en riktig ruskig vinter. Hade de tjusat till den också så där som en solfjäder? 

Dag tre skulle jag få mitt lystmäte med blommor. Vi for ner till Keukenhof. Jag kunde inte i min vildaste fantasi inbilla mig att man nånstans i världen lägger ner så mycket arbete för en tvåmånaders säsong. Visserligen i en vackert planerad park. Det är nu i vårens tid som man har sin turistinvasion, och vi kunde inte hittat en bättre dag att bese dessa blommor. Solen strålade. Massor av besökare från världens alla hörn. Både makens och mina fötter var lite ömma efter allt traskande dagen före i Amsterdam. Men vi strosade runt och bara njöt av all denna prakt. Det spelade ingen roll om vi inte tittade på allt, det var bara nya otroliga sammansättningar av tulpaner och liljor vart vi vände oss. Mycket vackert komponerade planteringar. Jag trodde vi skulle få se fält med blommande tulpaner som vi en gång såg dem på Hammenhögs på Österlen. Men det var konstnärligt utformade med val av färger och sorter som fick en att hela tiden uppleva att det var  bara vackrare för varje gång vi flyttade blicken. 

Att fåglarna trivs i denna park hördes tydligt. Fågelsången var nästan öronbedövande. Jag plockade fram min nya fina app och gjorde en inspelning för att se vad det var för fåglar. Genast ”durrade” mobilen till och displayen visade massor av sorter på en gång. Det var som om de sjöng i en mång-stämmig kör. 

Då vi kommit en bit in i parken hörde jag musik som från en musikorkester. Plötsligt kände jag igen musiken och började nynna med:
IMG_0437

Mel: Alte kameraden

Vill du ha fysiken fin

skall du bara dricka brännevin.

Vill du ha din mage bra

skall du dricka det varenda dag.

Vill du ha ett gott humör

skall du dricka det uti ett kör.

Ty brännevin, ja brännevin

det gör din mage och fysiken fin.

Den visan hörde vi så många gånger då jag var barn. Alltid i festsammanhang med glada och uppspelta vuxna. Är det konstigt att man kan den visan bättre än många av de psalmer man förväntades lära? Det var aldrig så festliga omständigheter runt psalmerna. Och nu stod en stor självspelande gatuorgel med en ton som ett positiv och spelade mitt i denna blomsterprakt. Man kunde köpa antingen en CD eller ett USB med musiken. Men vem har den tekniken om tio år??

Ingen runt oss förstod texten då jag småsjöng, men då maskinen började spela ”By the river of Babylon” kändes musiken mer modern. Och jag höll tyst. Bredvid mig stod en förvånad make och insåg att jag hade dolda talanger som han efter snart 60 års äktenskap fann intressanta, att hans äkta hälft står och lovprisar brännvinet som den ädla dryck, och detta bland en massa människor som dock inte förstår språket. Musiken frammanade en glad känsla, man skulle kunna stå där och sjunge med i hela repertoaren. 

Kaffe och en muffins smakade bra och fötterna fick lite vila en stund, då vi hittade ett ställe med fika. Vad jag lade märke till är andra nationaliteter inte så bra på att bilda köer och snällt vänta på sin tur. Då vi slog oss ner vid ett bord som erbjöds oss av ett par som just fikat färdigt, då fick jag en beundrande kommentar från maken (igen) hur jag snabbt fick fram en bricka med kaffe och muffins. Där avancerade du säkert många platser i kön utan att märkas särskilt sa han. Jamen, folk står och velar, språksvårigheter gör att det tar tid. Och medan de tänkte om de ska ha det eller detta så vände sig damen som står bakom disken mot oss bakom i kön. Snabbt sa jag: two black coffee and muffin, please!! Och genast hade hon slängt ihop det på en bricka, medan framförvarande kunder fortfarande inte hunnit känna efter vad de ville ha. Jag gör det med ålderns rätt, menade jag. Fick en litet inlägg om att det troligen låg lite träning i det också…hmm.  Efter fikat ytterligare en runda för att njuta av denna blomsterprakt, sedan bort till vår buss, det tog en stund att leta sig fram till den, parkeringen var full av fordon. Men vi hade lyckats pricka in en strålande vårdag som verkligen fick alla dessa blommor att stolt visa sin skönhet. Och både ögonen och fötterna var belåtna.

Tillbaks till vårt båthotell. En stunds vila innan det var uppdukat middag. Kocken var ingen nybörjare kan jag garantera. Jag noterade att det fanns människor som grabbade tag saltkvarn och skruvade över maten, innan de hunnit smaka. Varför inte smaka först? Jag är inte rädd att krydda extra då det behövs, men låt kocken få säga sitt innan. Löksoppan blev godkänd precis som den var! Jag jublade då jag fick den soppan, maken muttrade. Men ibland får man jämka på sig. 

Innan vi lämnade landet nästa morgon hälsade vi skäggdoppingen som sam utanför vårt fönster, och då vi for förbi kanalerna såg vi storkar stå och spana efter frukost i kanterna. Sommar i Holland!

Resan hemåt var en tvärtomresa. Sommaren backade liksom lite försynt. Men det innebär att vi får det en gång till då vi kommit hem! Hela scenariot. Fascinerande. 

Lunchen i närheten av Hamburg blev schnitzel, inte lämna Tyskland utan att ha avnjutit en sådan. Här fann jag en lite flisa av de grönsaker som vi funderat över dess frånvaro. En lökflisa. En liten tur inom border shop i Puttgarden diskvalificerade inte resan. Vi hade växlat alldeles för mycket pengar. Fick vi försöka råda bot på nu. Men vi skulle klara av att ha det inhandlade med oss på bussen i Helsingborg också, så det krävdes planering. 

Vi passerade Kastrup samma dag den flygplatsen firade hundraårsjubileum. Plötsligt slog tanken mig, hade man reguljärflyg på den tiden? Och jag kom på mig själv att fundera över tidens flykt. Det gäller att passa på så länge vi finns. 

Framkomna till Malmö bytte vi till den buss som skulle ta oss till Helsingborg. Vi stannade och släppte av några i Löddeköpinge. Plötsligt mindes jag den gamla matteuppgift mina föräldrar presenterade oss som barn:

En buss lämnade Lund med elva passagerare. I Kävlinge gick en å’, och en å’ i Löddeköpinge. I Saxtorp gick en å’ och sist men inte minst en vid Råå. Hur många passagerare var det vid Helsingborgs central?  Elva stycken för våra åar förändrar inte passagerarantalet!

Maken som nästan klarar skånskan blev knappast road av mina gamla skämt. Eller var han trött efter fyra dagars intensivt innehåll?

Vår guide och busschaufför gjorde denna Hollandsresa helt klart femstjärnig. Lagom mycket historik, många skratt och damerna som vi höll på att förlora i Amsterdam tillät chauffören att ge oss stränga direktiv hur han tänkte behandla oss om vi funderade på att gå vilse. Fem minuter försenade tvang han oss att sjunga för de andra, tio minuters försening innebar dans och sång från de felande. Femton minuters försening …  då fick de dansa och sjunga hur mycket de orkade för då hade han kört…. Damerna hade kommit vilse och då de inte kunde språket tog de dem nästan en timme att komma rätt. Men vi slapp att gå skallgång efter dem. 

Jag avslutar som jag brukar: Borta bra men hemma bäst….

Tisdagsmorgon, och ett besök hos ögon doktorn. Sist jag fick behandling för mitt öga hade det förflutit tolv veckor mellan behandlingarna och det visade sig att tolv veckor var inte bra. Jag hade legat på ett 6-8 veckors schema tidigare. Nu ville man göra ett längre uppehåll för att testa om de kunde ”töja” på intervallerna. Jag kunde inte ifrågasätta det, man måste väl prova tänkte jag. Tyvärr insåg jag att det var en klar försämring och då man kontrollerade min syn noterades att det var en tydlig förlust. Man sade redan då att man skulle påskynda nästa behandling. Men efter två veckor och jag inte märkte någon förbättring av senaste behandlingen, satte jag mig i förtvivlan och skrev några rader på 1177. Några dagar senare kom en kallelse till nästa behandling och jag såg att de krympt ner väntan till 5 veckor! Skönt tänkte jag, hoppet återvände att min syn skulle klara ytterligare en tid. 

Några dagar senare ringde en sköterska och berättade att de tagit till sig mina rader jag skrivit till dem, och att jag hade fått nya direktiv. Först hade de strukit tiden för min nya behandling, sedan satt upp en tid hos ögonläkaren. Nej nej, inte stryka tiden bad jag. Men det var redan gjort och läkartiden som var efter ytterligare en vecka var bara att acceptera. Av erfarenhet vet jag är vårdpersonalen på denna avdelning svårflörtade så det var bara att bida sin tid. Det har ändå blivit lite bättre med synen veckorna som gått, men som före jul är det inte. De vackra stjärnmönstren som berättar att glaskroppen i ögat är påverkat kommer och går. Speciellt då jag har mörkt garn att sticka. Då syns de tydligare. Men låt bli att titta då tänker man. Men vad är alternativet? Blunda? 

Nu fick jag göra nya syntester i tisdags och jag var glad att kunna säga att det trots allt var bättre än sista gången jag var in för behandling. Testet visade en bättring. Men jag beklagade mig för sköterskan att jag ångrade så att jag skrivit de där raderna till dem. Jag var i större behov av fortsatt behandling än att få träffa en läkare som kanske skulle säga att jag fallit för åldersstrecket för ytterligare behandling. 

När jag kom in till läkaren frågade han mig hur jag hade det. Genast sa jag bedjande; snälla ni låt mig få fortsatt behandling! Ja nu frågade han hur jag hade det, sa han igen med ett lugn som gjorde att jag reagerade. Jag svarade att jag ängslades för att det skulle bli svart igen, precis som jag minns nyåret 2021, då jag tappade mycket av synen. Avslutade meningen med att än en gång vädja om fortsatt behandling. Givetvis ska du få behandling sa han, och jag ska se hur snabbt jag kan få en tid för det. 

Då jag gick hem kändes det som en sten lyfts från mina axlar. Hela dagen gick jag med ett leende från ena örat till det andra. På eftermiddagen pep min mobil om ett meddelande från 1177. En ny tid bokad torsdag den 16 april. Hurra! Och jag hinner få ögat vidgjort innan vi tar iväg för en liten weekendtripp över påsken. Gulle dej doktorn! Det var snabbt fixat!

Onsdagsmorgon skulle jag ha sovmorgon. Programmet för dagen var på eftermiddagen, stickkaféet. Skönt. Men klockan fem blev jag väckt av att min klocka varnade att jag hade fått ett förmaksflimmer. Tog ett klock-EKG som sade att jag borde ta kontakt med någon vårdgivare. Har sedan tidigare besked att jag ska ta ett extra piller och avvakta. Om det inte lugnar ner sig ska jag infinna mig fastande på akuten klockan 8.00. Tog min dos medicin och kröp mer mellan lakanen igen. Men efter två timmar var flimret kvar. Väckte maken och berättade att jag tänkte bege mig till akuten och han klev upp för att fixa frukost. Jag sa att jag skulle vara fastande så han fick ta sitt kaffe själv. Jag tog ett nytt EKG strax efter sju, och fick samma besked att uppsöka vården. Jag kände ju det oroliga bultandet men hade inte ont. Taxi häruppe i Mariastaden är inte snabb, så bort till bussen för att ta en taxi vid centralstationen. Det går mycket snabbare. Maken löste en duobiljett då han inte gärna släpper iväg mig ensam i detta skick. Då vi satt på bussen signalerade min klocka att jag åkt från mobilen! Jag måste erkänna att jag var en aning ängslig, och hade inte koll på allt. Jag hade ju dokumentation på när och hur flimret visat sig, så maken erbjöd sig att hoppa av och hämta mobben. Ja du har ju biljett som täcker tiden sa jag och beslöt mig för att fortsätta själv. 

Tänkte igenom att jag inte hade mer som jag behövde innan han anslöt vid lasarettet. Vid nästa hållplats dök det upp kontrollanter! Oj då, jag hade ju ingen gällande blippad biljett! Nu var jag beredd att förhandla mig till en månad i fängsligt förvar på vatten och bröd istället för att betala böterna. 1500:- skulle gräva ett djupt hål i min kassa. Men dels en inackordering med mat skulle ge en besparing och att jag slapp hosta upp den summan. När jag förklarade vad som hänt och att maken förmodligen kom med nästa buss, önskade han mig god bättring. Ytterligare en man som visade förståelse för gamla tanter. Tack Skånetrafiken. Väl uppe på lasarettet hände det som hänt flera gånger tidigare. Mitt flimmer slog om till sinusrytm igen. Så det blev ett kort besök. Ett nytt EKG och ett snabbt samtal med läkare som skickade hem mig med besked att det skulle skrivas remiss till hjärt-kliniken. Men stanna hemma och äta frukost är inget alternativ när hjärtat rusar. Nu blev det hemgång och stickkafé på eftermiddagen. 

Vår busslinje hade fått en omväg då man håller på och asfalterar runt om i min del av staden. Traskade bort mot S:a Maria, hållplats Kryddlandet och klev på bussen där. När jag åkte hem från stickkaféet lät chauffören meddela att bussen inte stannade förrän Mariastaden, om vi inte hoppade av vid Krematoriet. Efter dagens vedermödor kände jag inte för den relativt långa promenaden. Åkte med och gick fram till chauffören och bad att få bli avsläppt där jag klivit på. Kan jag inte svarade han. Då får jag lägga till tid?? Vadå för tid undrade jag. Släpp du bara av mig vid min hållplats, sa jag. Men han vägrade. Nu blev jag arg, och sa att han skulle bara göra som jag bad, för i busstidstabellen stod det klart och tydligt att Kryddlandet är den hållplats som ersätter min Tofsmesgatan, under pågående arbete. Du får ringa Skånetrafiken och klaga för jag har ingen skyldighet att stanna där sa chauffören. Nu tog jag till brösttoner, berättade att jag skiter fullständigt i hans skyldigheter. Jag ska av nu! Och jag orkar inte gå från Mariastaden station. 

Han svängde in på hållplatsen, jag hoppade snabbt av och tackade för skjutsen. 

Det har varit en vecka då jag utnyttjat regionens både vård och transporter. Tur att de finns, men de är till för oss, inte vi för dem.