Jönssonminnen.se

I’m sure they have had a good time laughing at me and enjoyed this moment. But most of them not even care what I do or not do, therefore they doesn’t see me. And no one else can see what a ridiculous existence I pass through this Friday. 

Friday is the day I as an old girl associates to the weekly cleaning of our apartment. When I was a young teenager I remember I hesitated to return home when school were finished Friday afternoon. I knew that heavy carpets were waiting for me to become carried down from third floor to yard where we were supposed to both whip and shake the rugs. They were dusty and some of them even rather worn, made me ashamed for our simple home. 

When I arrived back with my heavy burden, my mom often asked me to wipe the floor with a damp floor cloth, she appealed to my samatarian mind and blamed her bad knees. What I also heard unspoken was a presumed decrease of my weekly pocket money if I refused, so I had to do the job to cash the usual “salary”.  Already at those days I was a greedy one, so I did…

As a very vague memory, I remember that day my mom unwrap the huge parcel, and picked up a vacuum cleaner, a brand new. What a relief about the dust of rugs. And the job with carrying the carpets to the whip stand become less often. It changed to each other Friday. I was too young to be in charge for the whip of rugs this time, but even each fortnight when it become my responsibility, I did I appreciate that vacuum cleaner making “my job” easier. 

A vacuum cleaner is one of the most important belongings in a home according to my opinion. It happens I ask people what they think is the dearest furniture in their homes and the usual answer is, our sofas and armchairs. Never heard anyone say: my bed, (maybe depends on they don’t want to be seen as lazy ones or sex maniacs). My reply to the request is the stove, the toilet seat and the vacuum cleaner. 

Why this long introduction telling about vacuum cleaners, you probably think? Well, here you are. After about one month my robot vacuum cleaner still works unsatisfactory. It leaves some spots here and there in our apartment not cleaned. We have made a lot of changes in programme and still not satisfied. Three brains had worked on the problem. New ideas about the cause and not any of this ideas was tested and evaluated before next idea started to be tested. It is what happens in some democratic societies. We need to make it an issue for a selected leader. And in a very undemocratic election I decided my son should be the leader. He was never asked just told he had won the election. 

Yesterday he started his career and we made a “Norwegian reset” of my robot vacuum cleaner. 

Commanded out the machine and it cleaned one room, almost sufficiently, but but, he went back for charging. At that time the robot had in its memory there was a room he had cleaned. 

Today when he was supposed to clean “everything”, he  did the same area as he cleaned yesterday. We had picked up from the floor in all rooms all things we use to have there. Baskets with my knitting, newspaper stand, shoes, umbrellas, power cords.  We had put it in chairs, sofas and where we found a suitable place for the moment the vacuum cleaner was working.  A bit surprised when the cleaner went back to charging station saying: I am ready!

Is “everything” same as he made that first cleaning after we had reset the robot from all old facts?

We made our home back in order by putting things on their places. I felt a bit fooled, and decided to gossip on the little deceiver. 

Our big leader of the vacuum cleaner group has no idea what and when things happens around the robot. He has an app in his mobile phone as well as all members of the group have. But we have agreed it is HE, the leader,  who decide when and who is pushing the button. And he isn’t present in the house. Without us, the rest of the group, he can not make any further plans. Just wait for next gossiping report. 

I reported and when he heard about just one room still is what the robot cleaned, he said: I will do another try. Hope I not will disturb you too much. Ok, I said, please do and you don’t disturb….

We run and put up all things again from floor and our life feels a little upside down. Waited  for some minutes and the robot started all over again. 

Obeying like a slave he cleaned same spot, that little room, for the third time in less than 24 hours. That room we use least of all. And now the robot, named Råbban, is back charging and ready. 

How do we tell “him” there’s a kitchen, living room, hallway, vestibule and a bedroom he need to clean before he may cash any pocket money…

 

Om mina fiender kunde se mig nu….

Jag är säker på att de hade skrattat gott åt mig och vad jag sysslat med..  Men de flesta bryr sig inte ens om vad jag gör eller inte gör, därför ser de mig inte heller.  Och ingen annan kan se vilken löjlig existens jag genomgår denna fredag.

 Fredag är den dag jag som gammal kvinna associerar med veckostädning av vår lägenhet.  När jag var ung tonåring minns jag att jag tvekade att återvända hem när skolan var slut fredag eftermiddag.  Jag visste att tunga mattor väntade på att de skulle bäras ner från tredje våningen till gården där vi skulls både piska och skaka mattorna.  De var dammiga och några av dem till och med ganska slitna, de gjorde att jag skämdes för vårt enkla hem.

 När jag kom tillbaka upp, med min tunga börda bad mor mig ofta att torka golvet med en fuktig golvtrasa, hon vädjade till mitt samariska sinne och skyllde på sina dåliga knän.  Vad jag också hörde outtalat var en misstänkt minskning av mina fickpengar varje vecka om jag vägrade, så jag var tvungen att göra jobbet för att få ut den vanliga ”lönen”.  Redan på den tiden var jag girig, så jag gjorde vad som bads om …

 Som ett mycket vagt minne minns jag den dagen att mor packade upp det stora paketet och plockade upp en dammsugare, en helt ny.  Vilken lättnad att sköta mattorna. Efter en tid blev jobbet med att bära mattorna till piskstället annorlunda.  Det förändrades till varannan fredag.  Jag var för ung för att ha ansvaret för mattpiskningen den här tiden, men även var fjortonde dag när det blev mitt ansvar, uppskattade jag att dammsugaren gjorde ”mitt jobb” lättare.

 En dammsugare är en av de viktigaste tillhörigheterna till ett hem enligt min mening.  Det händer att jag frågar folk vad de tycker är de käraste möblerna i sina hem och det vanliga svaret är våra soffor och fåtöljer.  Aldrig hört någon säga: min säng, (kanske beror på att de inte vill ses som lata eller sexmaniacs).  Mitt svar på frågan är spis, toalettstol och dammsugare.

 Varför den här långa introduktionen om dammsugare, tänker du nog?  Tja, här ska du få höra…  Efter ungefär en månad fungerar min robotdammsugare fortfarande otillfredsställande.  Det lämnar några fläckar här och där i vår lägenhet.  Vi har gjort många ändringar i programmet och är fortfarande inte nöjda.  Tre hjärnor hade arbetat med problemet.  Nya idéer om orsaken och inte någon av dessa idéer testades och utvärderades innan nästa idé började testas.  Det är vad som händer i vissa demokratiska samhällen.  Vi måste göra det till en fråga för en utvald ledare.  Och på ett mycket odemokratiskt sätt bestämde jag mig för att min son skulle vara ledare.  Han blev aldrig ombedd, det bara berättades att han hade vunnit valet.

 Igår började han sin karriär och vi gjorde en ”norsk återställning” av min robotdammsugare.

 Befallde ut maskinen att jobba och han gjorde ett rum, vi var nästan nöjda,  men men….. tillbaka till laddning.  Vid den tiden hade roboten i sitt minne ett rum som den hade rengjort.

 Idag när det skulle rengöra ”allt” gjorde det om samma område som det gjorde igår.  Vi hade rensat golvet i alla rum från alla saker vi brukar ha där.  Korgar med min stickning, musikhögtalare, tidningsställ, skor, paraplyer, elkablar.  Vi hade lagt dem på stolar soffor och där vi hittade en lämplig plats för den stund dammsugaren arbetade.  Lite förvånad blev vi när städaren gick tillbaka till laddstationen och sa: Jag är färdig!

 Är ”allt” samma som han gjorde den första städningen efter att vi hade återställt roboten från alla gamla fakta?

 Vi ställde tillbaka sakerna på sina platser.  Jag kände mig lite lurad och bestämde mig för att skvallra på den lilla bedragaren.

 Vår stora ledare för dammsugargruppen har ingen aning om vad och när saker händer runt roboten.  Han har en app, i sin mobiltelefon, likadan som alla medlemmar i gruppen har.  Men vi har kommit överens om att det är HAN, ledaren, som bestämmer när och vem som trycker på knappen.  Han är inte närvarande i huset.  Utan oss, resten av gruppen, kan han inte göra någon ytterligare planering.  Måste vänta på nästa skvallerrapport.

 Jag rapporterade och när han hörde att bara ett rum fortfarande är allt som roboten har gjort sa han: Jag ska göra ett nytt försök.  Hoppas jag inte kommer att störa er för mycket.  Okej, sa jag, snälla gör ett nytt försök och du stör inte ….

 Vi springer och plockar upp alla saker igen från golvet och åter känns vårt liv känns lite upp och ner.  Väntade några minuter och roboten började om igen.

 Lydde som en slav och städade samma plats, det lilla rummet, för tredje gången på mindre än 24 timmar.  Det rummet använder vi minst av allt.  Och nu är roboten, som heter Råbban, tillbaka laddad och redo.

 Hur förklarar vi för honom att det finns ett kök, vardagsrum, hall, farstu och ett sovrum som han behöver rengöra innan han får kassera ut några fickpengar …

Engelskan först idag

Today I’ve got a greeting from “up north” where our relatives lives and we have our cottage. A sister in law had change her mail address and wanted me to know. Not very often we speak, but I am always happy to get some words from her. Making me feel as they still miss our presence during last year. We hadn’t planned for our journey yet to cottage, we use to do to Easter and during summer, when the corona hit our world. But same time we had started to apply for this apartment which is our new home by now. That very day we had an appointment to sign the contract, Swedish offices closed down because of the virus. We had to get the paper by mail, sign and send back. 

Probably some of you have read my blog about our move. And now we feel as we are settled down.  Ulrika Josefina, my sister in law asked if we missed our “old house” which had been our home for 46 years, and my answer was: it happens we miss the old house, because we knew exactly where we had put this or that thing. We found it immediately on its place there, in that old house. Now it has escaped for us and we had to search and ask ourself, where did we put that thing so we should be able to remember its place….. and my bike which have enjoyed a safe existence in our garage all this years, is nowadays placed in a bicycle rack just outside our window at the yard. It will be wet when it rains, and every morning I start my day peeking and check if it isn’t stolen. So yes we have changed a lot in our life’s. 

Ulrika Josefina told me, tomorrow they are going to take the boat out of lake and put it into the boathouse where they keep it during winter. The fishing season has ended up for this year. This year our cottage will not get any visits at all from anybody. I think I miss those visits more than I miss our old house. 

I told Ulrika Josefina how we cope with all restrictions around virus situation. And I told about people around the world who I speak to and how they experience their countries recommendations how to live. Giri in India who doesn’t walk around in his home wearing mask, and when he put on the mask to answer the doorbell it appears to be wrong person who answered the door. Many deliveries from stores ordered via internet claims the right person to receive and probably even sign the delivery. I laughed a lot when I read it. He can really tell about an annoying situation so you feel his frustration when you read it. 

Tom, the yankee, my silent bridge partner, we hardly never speak but the talk we are forced to say, he asked about how we coped with the corona life in Sweden. And he even said some words about how he felt about the American way to handle everything. Between the lines, I could hear the gossip around Swedish authorities how we handle it in our country. And was there a hint about his opinion about his country too? 

Yesterday when I played with my dear Froggy friend, suddenly he said: now starts the curfew. And I know he feels bad being surrounded by all restrictions. Now even a curfew makes it impossible go to a restaurant an evening for some food. He has to stick to his snails as well as he think I eat herring every day. But he accuses my having aquavit in my glass to the herring, wonder what’s best to his snails? 

Yesterday he was in a bit bad mood, he had been at a funeral of a good friend. Nowadays we are more often at funerals than birthday parties for young children. C’est la vie, mon ami. 

Victoria in Saskatchewan complains they have get snow and cold weather. Wonder if they as well as we in Sweden are forced to have tires for winter? Have to ask her.  But I use to recommend her to wear long johns as lingerie, and she laugh and tell me it is an utopia for her to wear those garment. Well dear Vicky it is not me who freeze a lot, so do as you want to…. Our daily contact does never miss any topic of conversation. We speak bridge, food, recipes, when to cut our hair, how often she needs to get her nails done. Everything. Driving cars, and travelling, the last is impossible for the time being.

I have noticed my eye, the only working eye has last year become worse. When I was to my optician some weeks ago, both of us had to agree, it was impossible to hope for any correction by any glass anymore. It was impossible for me to see the biggest letters at his test board, and I whined: I can’t remember the letters anymore, so not even by cheating, it did work. Had to ask for a surgery of my eye. Honestly I have been worried about what will happen, if something happens and the surgery fails? Everything gets black! How can I memorise the cards? So I can continue to play bridge? I can read books as I have read them for at least a decade by now, no problem. And write, I can hire a secretary. Neither any problem. But how to play cards? Of course it will be a successful surgery. Certainly. 

And after, I may see as an eagle my optician has promised me. He is a nice guy and I have a lot of confidence in him, I hope he will forgive me my doubts, my hesitating during years. 

Dear Ulrika Josefina, thank you for your mail and for your inspiration getting me to keyboard. Now I was before the one who use to complain when I not write anything. 

And here the Swedish text

Idag fick jag en hälsning från ”norr” där våra släktingar bor och vi har vår stuga.  En svägerska hade bytt e-postadress och ville att jag skulle få veta det.  Inte så ofta vi talar, men jag är alltid glad att få några ord från henne.  Hon fick mig att känna att de fortfarande saknar vår närvaro under sistlidna året.  Vi hade inte planerat för vår resa ännu till stugan, de vi brukar göra påsk och under sommaren när corona slog till i vår värld.  Men vi hade börjat ansöka om den här lägenheten som är vårt nya hem nu.  Samma dag som vi hade ett möte för att underteckna Kontakter stängdes svenska kontor på grund av viruset.  Vi var tvungna att få papperet per post, underteckna och skicka tillbaka.

 Förmodligen har några av er läst min blogg om vår flytt.  Och nu känner vi oss som vi är inbodda.  Ulrika Josefina, min svägerska frågade om vi saknade vårt ”gamla hus” som hade varit vårt hem i 46 år, och mitt svar var: det händer att vi saknar det gamla huset, för vi visste exakt var vi hade lagt den här eller den där saken.  Vi fann det genast sin plats där, i det gamla huset.  Nu har det rymt för oss och vi var tvungna att söka och fråga oss var vi lade den saken så att vi skulle kunna komma ihåg dess plats ….. och min cykel som har haft en säker till tillvaro i vårt garage alla dessa år, har numera placerats i ett cykelställ precis utanför vårt fönster mot gården.  Den kommer att bli blöt när det regnar, och varje morgon kikar jag ut och kontrollerar om den inte är stulen.  Så ja visit, mycket har förändrats i våra liv.

 Ulrika Josefina sa till mig, imorgon ska de ta båten ur sjön och lägga den i båthuset där de förvaras under vintern.  Fiskesäsongen har avslutats i år.  I år får vår stuga inga besök alls från någon.  Jag tror att jag saknar dessa besök mer än jag saknar vårt gamla hus.

 Jag berättade för Ulrika Josefina hur vi klarar alla begränsningar runt viruses.  Och jag berättade om människor runt om i världen som jag pratar med och hur de upplever sina lands rekommendationer hur de ska leva.  Giri i Indien som inte går runt i sitt hem med mask, och när han tar på sig masken för att svara på dörrklockan tycks det ofta vara en fel person som öppnade på dörren.  Många leveranser från butiker beställda via internet gör anspråk på att få träffa rätt person som troligen till och med ska underteckna leveransen.  Jag skrattade mycket när jag läste den.  Han kan verkligen berätta om en irriterande situation så att du känner hans frustration när du läser den.

 Tom, yankee, min tysta bridgepartner, vi talar knappast aldrig med varandra utan de ord vi tvingas säga, han frågade om hur vi klarat av koronalivet i Sverige.  Och han sa till och med några ord om hur han kände sig för det amerikanska sättet att hantera allt.  Mellan raderna kunde jag höra skvaller kring svenska myndigheter och hur man hanterat det i vårt land.  Och fanns det en antydan om hans åsikt om sitt land också?

 Igår när jag spelade med min kära Froggy-vän sa han plötsligt: ??nu börjar utegångsförbudet.  Och jag vet att han mår dåligt att vara omgiven av alla begränsningar.  Nu gör även utegångsförbud det omöjligt att gå till en restaurang en kväll för lite mat.  Han måste hålla fast vid sina sniglar så väl som han tror att jag äter sill varje dag.  Men han anklagar att jag har akvavit i mitt glas, undrar vad som är bäst för hans sniglar?  Igår var han på lite dåligt humör, han hade varit på en god väns begravning.  Numera är vi oftare på begravningar än födelsedagsfester för små barn.  C’est la vie, mon ami.

 Victoria i Saskatchewan klagar över att de har fått snö och kallt väder.  Undrar om de liksom vi i Sverige tvingas ha vinterdäck?  Måste fråga henne.  Men jag brukar rekommendera henne att bära långkalsonger som underkläder, och hon skrattar och säger till mig att det är en utopi för henne att ha sådana kläder.  Tja kära Vicky det är inte jag som fryser, så gör som du vill … Vår dagliga kontakt saknar aldrig något samtalsämne.  Vi talar bridge, mat, recept, när vi ska klippa håret, hur ofta hon behöver få naglarna vidgjorda.  Allt.  Att köra bil och resa, det sista är för närvarande omöjligt.

 Jag har lagt märke till mitt öga, det enda fungerande ögat har sanaste året blivit värre.  När jag var hos min optiker för några veckor sedan, var vi båda överens om att det var omöjligt att hoppas på någon korrigering med något glas längre.  Det var omöjligt för mig att se de största bokstäverna på Hans testtavla, och jag gnällde: Jag kommer inte ihåg bokstäverna längre, så inte ens genom fusk, fungerade det.  Måste tillåta en operation i ögat.  Ärligt talat har jag varit orolig för vad som kommer att hända, om något händer och operationen misslyckas?  Allt blir svart!  Hur kan jag memorera korten?  Så jag kan fortsätta spela bridge?  Jag kan läsa böcker som jag har läst dem i minst ett decennium nu, inga problem.  Och skriva, jag kan anställa en sekreterare.  Inte heller något problem.  Men hur man spelar kort?  Naturligtvis kommer det att bli en framgångsrik operation.  Säkert.

 Och efter detta kan jag se som en örn som min optiker har lovat mig.  Han är en så trevlig kille och jag har mycket förtroende för honom, jag hoppas att han kommer att förlåta mina tvivel, jag har tvekat under flera år.

 Kära Ulrika Josefina, tack för ditt mail och för din inspiration att få mig till tangentbordet.  Nu var jag före den som brukade klaga när jag inte skriver någonting.

English first today

I do not have a hard time sleeping late in the mornings, nowadays. When I worked, I always had a desire to get naps during the days I had time off from work, but woke up early despite the fact that no alarm clock rang for attention.  Oh, what I envied those who remained in bed and snored.  In recent years, when I have fallen into routines to ”stay up and play at night”, I am not so ashamed when I wake up towards ten o’clock.  Today was one of those days.

 I entered late in the kitchen where my husband had already eaten breakfast and prepared the ingredients for a apple pie.  Afternoon coffee was saved.  Apple pie with vanilla sauce.  We have come so far in life that we have learned how to plan for things.  We had managed to get a little ”white = vanilla sauce” as a  leftover.

 According to the son, “white” is what is served with apple and rhubarb pies in our household.  He still has terrible memories from his childhood of this “white”.  He was three years old when he had sneaked up at night, taken a kitchen ladder, climbed up so he reached the refrigerator.  There he had accessed the bowl of leftover custard, swallowed the rubbish and then snuck back to bed, slept well the rest of the night.  When his tender mother discovered the traces in the fridge the next morning after the party, she served the ”dry” apple cake that remained, as breakfast to her son, thinking that it belonged with the sauce he had devoured.  The boy has sooner or later never tasted a sourer and drier apple pie.  Over the years, I have heard how he urged his own kids to take care of the pie as well, not just the ”white”.  He still remembers the consequences of the night party.

 Now we had leftovers of white after what we had prepared for the apple pie that was left over after our housewarming party.  If we are really good mathematicians, we can make it odd every time we have apple pie for afternoon coffee.  Every other time pie over, every other time white ….. we have delicious ”fika” all autumn, until the saffron buns start to be sold in the shops.  It is important to make a plan ….

 Our accommodation is starting to feel finished regarding things around and together with the move.  When we moved in, I found that the terrace had shrunk significantly against the one promised in the drawings of the apartment and patio.  I complained to the staff from the real estate company.

 A woman came, looked at the terrace, and we were told that it should be ”like that”.  I pointed to the concrete tiling which clearly showed limits according to the balcony size that was on the drawings.  The answer I got was that the delimiting plank that was mounted was a windbreak.  Screwed to the house wall and nailed to the fence that surrounds half of my terrace …. the remaining tiling was outside and almost inaccessible for us.  We had to go out into the yard and get into the remaining terrace from elsewhere.  There was no direct road from my apartment … why a windbreak that so effectively makes it impossible to access my ENTIRE terrace ?.  I have two half patios, one of which is surrounded by a fence, the other I have to go out in the yard and around, and come in from elsewhere to reach.  

But not any problem for me, I let the lady know, as an old house owner I am used to handling both hammers and saws, so I will soon remove that obstacle and make one terrace of two!  Aie aie aie , I was told.  It was beyond my authority as a tenant.  But I got permission to use my whole terrace, both parts !!  That was nice!  I carried out some discarded scary outdoor furniture from annodatzumal.  Put them really conspicuously crazy, but after all on MY patio.

 Wrote an e-mail to the landlord a few weeks later: everyone else enjoys the late summer on their balconies, but not us, as our limited space makes us feel cramped on the small piece of terrace we naturally have access to.  Got then in response that change was underway.  An adjustment of the fence around the balconies was to be made for some tenants as it turned out that we were not alone in the mistake made by the construction company that set up the fence.

 In mid-September, construction workers suddenly stood outside our windows and dismantled the so-called windbreak, which has now been given a new location where the tiling ended.  Hurray!  We have got a really good terrace.  With a really large surface.  Now we started thinking about buying some nice patio furniture.  The season for the sale of outdoor furniture was over, so the range was limited.  But we found a table that allows both to have coffee at and if we want as a dining table.  But unfortunately no chairs.  However, the assistant in the store managed to find some chairs that fit the table, both in Eslöv and in Kristianstad.

 We asked them to reserve them for us in Kristianstad.  So we could make a corona-safe visit to the brother, coffee on their terrace is pretty safe.  But we wanted to make more of our trip, so a lunch basket was packed.  The weather, which was a wonderful late summer weather, attracted us to have lunch outside at a nice resting place.  And we found a place that was not too obnoxious.  Otherwise, many rest areas along our major roads are miserable.  We munched on our lunch bag and chatted a bit when there was a hole in the traffic noise.  After the meal I felt that a visit to the toilet was desirable.  But no toilet at this rest area, only benches and tables.  Now I’m not like I have to have a toilet seat to sit down on.  I can fulfill my needs out in nature, easily.  So some steps into a path of the forest so they could not see me too easily, the car drivers who passed on the road.  Did not want them to drive in the ditch.  After a while, I felt I had found enough privacy.  As I sat there crouching deeply, so as not to splash pee on my clothes or feet, I thought of my female friends and relatives.  How many of them would do this to take a leak out in the forest?  While enjoying the relief, I figured out which of them could do this.  There were more on that side of them who wouldn’t do it.

 When I was about to end my case of relief, I came to think: how do I get up from this deep crouching position ???  Realized that I was a little ”incommodious”.  The knees felt locked.  Should I let go and throw myself back and end up on my back, from there try to pick me up?  The alternative of trying to bounce and throw myself forward, end up on all fours and from there crawl up to normal.  My knees screamed in protest when I finally told myself that no rescue service has moved here to travel old, just peed ladies.  So breath and moan, I had after all a spot right under me that I wanted to avoid.

 Finally I got to my feet, adjusted my clothes and went out nicely to my husband who was sitting at the table enjoying the sun and nature.  After a while, I told about the dilemma I had, considering future possible incidents.  He’s cute when he smiles so big, husband.  Then I sang the song for him:

 You’ll get my old potty when I die

 You’ll get my old potty when I die

 Because up there with  holy Mary you may pee in ”free”

 You’ll get my old potty when I die

 

Här kommer svenskan

Jag har inte svårt att sova länge om mornarna, numera. Då jag jobbade hade jag alltid en önskan att få sovmornar under de dagar jag hade ledigt från jobb, men vaknade tidigt trots att ingen väckarklocka pockade på uppmärksamhet. Oh, vad jag avundades de som låg kvar i sängen och snarkade. Senare år då jag fallit in i rutiner att ”natta-ramla” skäms jag inte så mycket då jag vaknar framemot klockan tio. Idag var en sådan dag. 

Sent ut i köket där maken redan hade ätit frukost och förberett ingredienserna till en smulpaj. Eftermiddagsfikat var räddat. Äppelpaj med vaniljsås. Vi har kommit så långt i livet att vi har lärt oss hur man planerar för saker och ting. Vi hade lyckats få lite ”vitt” över. 

Vitt är enligt sonen det som serveras till äppel- och rabarberpajer i vårt hushåll. Han har fortfarande fruktansvärda minnen från sin barndom om detta vita. Han var i tre-årsålden då han hade smugit upp på natten, tagit en köksstege, klättrat upp så han nådde kylskåpet. Där hade han kommit åt skålen med överbliven vaniljsås, slevat i sig rubbet och sedan smugit tillbaka till sängen, sovit gott resten av natten. Då hans ömma moder nästa morgon upptäckte spåren i kylen efter kalaset serverade hon den ”torra” äppelkakan som återstod, som frukost till sonen, menade att de hörde ihop med såsen han slukat. En surare och torrare äppelpaj har gossen förr eller senare aldrig smakat. Jag har genom åren hört hur han uppmanat sina egna glyttar att ta för sig av pajen också, inte bara ”vittet”.  Följderna av nattkalaset minns han fortfarande.  

Nu hade vi rester av vitt efter det vi fick tillreda till äppelpajen som var rest efter vårt housewarming-party. Är vi riktigt duktiga matematiker kan vi få det att vara udda varje gång vi har äppelpaj till kaffet. Varannan gång paj över, varannan gång vitt…..så har vi ”gofika” hela hösten, tills lussekatterna börjar säljas i affärerna. Det gäller att planera….

Vårt boende börjar att kännas färdigt angående saker runt och tillsammans med flytten. Då vi flyttade in konstaterade jag att altanen hade krympt betydligt mot den som utlovats på ritningarna över lägenhet och uteplats. Jag beklagade mig till personalen från fastighetsbolaget. 

Det kom en kvinna, tittade på altanen, och vi fick beskedet att det ska vara ”sådär”. Jag pekade på plattsättningen som tydligt visade gränser efter den altanstorlek som fanns på ritningarna. Svaret jag fick var att det avgränsande plank som var monterat, var ett vindskydd. Skruvat fast i husvägg och spikat mot staketet som omgärdar halva min altan…. resterande plattsättning låg utanför och näst intill onåbara för vår del. Vi fick gå ut på gården och komma in på resterande altan från annat håll. Någon direkt väg från min lägenhet var där inte… varför ett vindskydd som så effektivt omöjliggör tillträde till HELA min altan?. Jag har två halva altaner varav den ena är omgärdad av ett staket, den andre får jag gå ut på gården och runt om, och komma in från annat håll för att nå. Men ingen fara, lät jag damen veta, som gammal husägare är jag van att hantera både hammare och såg, så jag ska strax undanröja det hindret och göra en altan av två! Aja baja, fick jag veta. Det var över mina befogenheter som hyresgäst. Men jag fick tillstånd att använda hela min altan, bägge delarna!! Det var väl tjusigt! Jag bar ut lite avdankade anskrämliga utemöbler från annodatzumal. Ställde riktigt iögonfallande tokigt, men trots allt på MIN altan. 

Skrev en e-post till fastighetsägaren någon vecka senare: alla andra njuter sensommaren på sina altaner, dock icke vi, då vårt begränsade utrymme gör att vi känner oss trångbodda på den lilla altanstump vi på ett naturligt sätt har tillgång till. Fick då till svar att ändring var på gång. Det skulle göras en justering av staketen runt altanerna för några hyresgäster då det visade sig att vi inte var ensamma om misstaget som gjorts av byggfirman som satte upp staketen. 

I mitten av september stod det plötsligt byggjobbare utanför våra fönster och demonterade det s.k.vindskyddet, som nu fått en ny placering där plattsättningen slutade. Hurra! Vi har fått en riktigt bra altan. Med rejält tilltagen yta. Nu började vi tänka på att köpa några trevliga altanmöbler. Det var slut på säsongen för försäljning av utemöbler, så sortimentet var begränsat. Men vi hittade ett bord som tillåter både att fikas vid och om vi vill ha som matbord. Men tyvärr inga stolar. Däremot lyckades biträdet i affären hitta några stolar som passade till bordet, både i Eslöv och i Kristianstad. 

Vi bad dem reservera dem för oss i Kristianstad. Så kunde vi göra en corona-säker visit hos brorsan, fika på deras altan är rätt så säkert. Men vi ville göra mer av vår utflykt, så en lunchkorg packades. Vädret som var ett underbart sensommarväder lockade oss till att ha lunch ute på någon trevlig rastplats. Och vi fann en plats som inte var alldeles för grisig. Annars är många rastplatser längs våra stora vägar miserabla. Vi mumsade vår matsäck småpratade lite då det blev ett hål i trafikbullret. Efter inmundigandet kände jag att ett toabesök var önskvärt. Men ingen toa på denna rastplats, bara bänkar och bord. Nu är jag inte sådan att jag måste ha en fjöl att dimpa ner på. Jag kan uträtta mina behov ute i naturen, enkelt. Så in en bit i skogen så att de inte kunde se mig allt för lätt, de förare som passerade på vägen. Ville inte de skulle köra i diket. Efter en stund kände jag att jag funnit tillräcklig privathet. Då jag satt där djupt hukande, för att inte det skulle stänka kiss på mina kläder eller fötter, tänkte jag på mina kvinnliga släktingar och vänner. Hur många av dem skulle göra detta, att slå en drill ute i skogen? Samtidigt som jag njöt av lättnaden, räknade jag vilka av dem som skulle kunna göra såhär. Det var fler på den sidan av dem som inte skulle göra det. 

När jag lättad skulle avsluta mitt ärende, kom jag att tänka: hur kommer jag nu upp från denna djupa hukande ställning??? Insåg att jag satt lite ”pyrt” till. Knäna kändes som låsta. Skulle jag släppa efter och slänga mig bakåt och hamna på rygg, därifrån försöka ta mig opp? Alternativet att försöka studsa till och slänga mig framåt, hamna på alla fyra och därifrån kravla mig upp i normalläge. Knäna skrek i protest då jag till slut sa till mig själv att hitåt rycker ingen räddningstjänst för att resa gamla avpinkade käringar. Så pust och stön, jag hade JU trots allt en fläck rakt under mig som jag gärna ville undvika. 

Slutligen kom jag på fötter, rättade till klädseln och gick snyggt ut till maken som satt kvar vid bordet och njöt av solen och naturen. Efter en stund berättade jag om dilemmat som jag haft, med tanke på framtida eventuella incidenter. Han är söt när han ler så där stort, maken. Sedan sjöng jag sången för honom: 

Du ska få min gamla potta när jag dör

Du ska få min gamla potta när jag dör

För däruppe hos Maria får man pinka i det fria

Du ska få min gamla potta när jag dör

Be my guest

It was a nice evening, my housewarming party, as far as my husband and l feel. To show our friends we still are able to do something on our own. Despite our age we had both sold our house and moved into a comfortable flat in town. Not without the pride both of us have some difficulties to hide. Those we have bought services from and those who have helped us, weren’t allowed to even try to whisper their part of the move. The moving company had no chance to say anything, they weren’t invited. The craftsmen, both the electrician and the man who installed our curtains, weren’t either. So any reveal from their side wasn’t any threat for us. And as a gentlemen’s agreement most of my guest didn’t reveal  how much pain in their muscles still remain after the work they did. They have my appreciation. 

Of course you wonder what all this people were involved in and how. I will tell you. Anne-Marie made us think to take this big step in life, to diminish all our property, to both give away and throw all “too much stuff”.  My kid sister had been asked to spare her visits to us all this time, because of the corona-times. We haven’t allowed ourself to any unnecessary meetings and because of that l have asked her to postpone her visits. My friend, Margareta was hired as a consultant to help us with all arrangements around our moving. Clean the old place, move our furniture and to get our new address registrations to authorities and member contacts. She have checked from week to week how we continued our work around the move. And son and his family had made it possible because of all their involvement including drive a little lorry and fetch the things our children wanted to have in their possession. (Read continue to collect the shit we had collected before them). 

Therefore I have to confess, it had been impossible and undone without all help from relatives and friends. However I like to say, we did it, my husband and I! One of the most tough things to get, was the entertainment having some music as background as a soundscape. When I asked my grandchild to help me, she answered she wasn’t the right person to ask. Her and mine music selection probably isn’t equal. She was told, I know what music I wanted, it was the technic I needed some help with. And I got a proposal about something I didn’t understand. My respond was; we forget it, I don’t understand you. After a while I decided to do another try with that young lady. I wrote a list with some favourite music and some which I found suitable for the event. Send the list to her and an appeal, make a list on your Spotify and put your phone in a corner somewhere in my apartment and play the music soft during evening. Maybe she and maybe her family had some fun minutes to do this for me, and when she played the music I heard some music I hadn’t chosen. But it was a nice sound in our flat as nowadays don’t gave so much echo as it did some weeks ago. Both a niece and a nephew with his wife came and wished us good luck in our new home. They had head about the event by their mother and popped in when they had some hours off from work. Fun I thought. And I got the feeling we had moved from countryside to town when my guest took me to note, and got by bus. But none of them dared to follow my advice not have any gifts or flowers. And after all I have salt of all kinds for at least a decade. Herb salt, flake salt and all other kind. And my kid sister who never obeys, had a flower. She did apologies herself it was just a very tiny one. She will take care of the flower when we go to cottage for holidays. She has to accept shared custody, when she so clear shows her inability not to read a text. 

And there was some left overs, it is a hostess nightmare the food isn’t enough. And I hope most of my guests survived to next meal. Afterwards I sit and collects impressions the event gave me. 

I was very impressed by my granddaughters solution about the music. And it ended up as a new knowledge for me. How to arrange some soft music in my home. The problem which follows is, I always start to participate in the songs either by singing or whistling. First neat and nice but after a while when the music spells me, I increase my part. My husband has to either turn off his hearing aids or ask me to shut up. And the domestic peace is in danger. 

One of my guests, a male, noticed we not had any pet as a cat anymore. How come I wondered. When you have small children or a cat you be very careful to turn the toilet paper roll correctly. Otherwise you will soon have toilet paper all around the apartment.

This guest revealed he had looked for the smallest details. Made me proud. He knew what his most important work was, as a guest at a housewarming party. To look around and notice how nice home we have nowadays. And with his comment I heard it as he had said “everything is excellent”. We are trained to complain, so it is hard to find anything to say when the house is so new and most things controlled by the lodger. And such a small apartment is not possible to live in with a lot of mistaken made by the constructors. 

We sit here and feel as we have graduated as apartment owners. We are approved. We can lean back in our sofa corner and enjoy the future. Check up if we can accept having neighbours so close, not see any green garden. Not see any birds, not even be allowed to feed them during winter. The cottage will be even more appreciated in future, I guess.

When I wrote those lines, my mobile phone were getting charged in our bedroom, and I didn’t hear the call from my friend. When I sit and write I find myself as in a bubble, in a sphere of hearing and attention cut off from the outside world. Hadn’t heard the phone. Now I called her and get one more opinion about the party. She was excited there were so many guests in our small apartment and despite it found it rather comfortable. And she praised the food, I had only made some sandwiches. After all the appetite is the best spice. And I had to bribe one friend for one of the recipe. 

 Det var en trevlig kväll, min inflyttningsfest, så långt som maken och jag känner det. Att visa våra vänner att vi fortfarande kan göra något på egen hand. Trots vår ålder har vi klarat att både sälja vårt hus och flytta till en bekväm lägenhet i stan.  Vi har svårigheter att dölja stoltheten. De som vi har köpt tjänster från och de som har hjälpt oss fick inte ens försöka att viskande berätta om sin del av flytten.  Flyttföretaget hade ingen chans att säga någonting, de var inte inbjudna.  Hantverkarna, både elektrikern och mannen som installerade våra gardiner, var inte heller inviterade.  Så något avslöjande från deras sida var inget hot för oss. Och som ett gentlemen’s agreement avslöjade de flesta av mina gäster inte hur mycket smärta i deras muskler som fortfarande känns efter det arbete de gjorde. De har min uppskattning.

 Naturligtvis undrar du vad detta folk var inblandat i och hur.  Jag ska berätta för dig.  Anne-Marie fick oss att tänka på att ta detta stora steg i livet, att minska ner allt vårt ägande, att både ge bort och kasta alla ”för mycket grejer”.  Min lillasyster hade blivit ombedd att spara sina besök hos oss hela tiden på grund av Corona-tider.  Vi har inte tillåtit oss själv onödiga möten och därför har jag bett henne att skjuta upp sina besök.  Min vän Margareta anställdes som konsult för att hjälpa oss med alla arrangemang kring vår flytt.  Rengöra huset vi bott i, flytta våra möbler  till nya stället och få anmält våra nya adresser till myndigheter och föreningar.  Hon har kollat från vecka till vecka hur vi fortsatt vårt arbete runt flytten.  Sonen och hans familj har gjort det möjligt med hjälp av allt deras engagemang, inklusive att köra en liten lastbil och hämta de saker som våra barn ville ha i deras ägo.  (Läs: fortsätta att samla skiten vi hade samlat innan dem).

 Därför måste jag erkänna att allt detta hade varit omöjligt och ogjort utan all hjälp från släktingar och vänner.  

Men jag vill säga, vi gjorde det, min man och jag!  En av de tuffare sakerna att få hjälp med var, underhållningen med lite musik som ljudkuliss.  När jag bad mitt barnbarn att hjälpa mig svarade hon att hon inte var rätt person att fråga.  Valet av hennes och min musik är nog inte lika.  Hon fick höra, jag vet vilken musik jag ville ha, det var tekniken jag behövde lite hjälp med.  Och jag fick ett förslag om något jag inte förstod.  Mitt svar var;  vi glömmer det, jag förstår dig inte.  Efter ett tag bestämde jag mig för att göra ett nytt försök med den unga damen.  Jag skrev en lista med lite av min favoritmusik och vissa låtar som jag tyckte var lämpliga för evenemanget.  Skickade listan till henne och bad, gör en lista på din Spotify och lägg din telefon i ett hörn någonstans i min lägenhet och spela musiken mjukt under kvällen.  Förmodligen hade hon och kanske hennes familj några roliga minuter att göra detta åt mig. När hon spelade musiken hörde jag lite musik som jag inte hade valt.  Men det var ett trevligt ljud i vår lägenhet eftersom det idag inte ger så mycket eko som det gjorde för några veckor sedan.  Både en systerdotter och en systerson med sin sambo kom och önskade oss lycka till i vårt nya hem.  De hade koll på händelsen genom sin mor och kom in när de hade några timmar lediga från jobbet.  Kul tyckte jag.  Och jag fick en känsla av att vi hade flyttat från landsbygden till staden när våra några av gästerna tog mig till ad notam och kom med buss.  Men ingen av dem vågade följa mitt vädjan att inte ha några gåvor eller blommor.  Och nu har jag salt av alla slag i minst ett decennium.  Örtsalt, fling salt och alla andra slags salt.  Och min lillasyster som aldrig lyder, hade en blomma.  Hon bad om ursäkt, det var JU bara en mycket liten blomma.  Hon kommer att få ta hand om blomman när vi åker till stugan på semester.  Hon måste acceptera delad vårdnad när hon så tydligt visar att hon inte kan läsa en text.

 Och det blev lite restmat kvar, det är en värdinnas mardröm, att maten inte ska räcka till, att några gäster tydligt påtalar att den sorten hann jag aldrig smaka.  Jag hoppas att de flesta av mina gäster överlevde till nästa måltid.  Såhär efteråt sitter jag och samlar intryck som händelsen gav mig.

 Jag blev mycket imponerad av mitt barnbarns lösning med musiken.  Det slutade som en ny kunskap för mig. Hur man ordnar lite soft musik i mitt hem.  Problemet som följer är att jag alltid börjar delta i sångerna antingen genom att sjunga eller vissla.  Först svagt men efter ett tag när musiken trollbinder mig ökar jag min deltagande. Min man måste antingen stänga av hörapparaterna eller be mig hålla käften.  Och då är husfriden i fara.

 En av mina gäster, en man, märkte att vi inte längre hade något husdjur, ingen katt.  Hur då, undrade jag.  När du har små barn eller en katt, är du försiktig med att vända toapapperrullen korrekt.  Annars har du snart toalettpapper runt hela lägenheten.

 Denna gäst avslöjade att han tittat på de minsta detaljer.  Gjorde mig stolt.  Han visste vad hans viktigaste arbete var, som gäst på en inflyttningsfest.  Att titta runt och märka hur trevligt hem vi har idag. Och med hans kommentar hörde jag det som om han hade sagt ”allt är utmärkt”.  Vi är utbildade att klaga, så det är svårt att hitta något att säga när huset är så nytt, och de flesta saker kontrolleras enkelt av den som bor i lägenheten.  Och i en sådan liten lägenhet är det omöjligt att bo i om många misstag gjorts av byggarna.

 Vi sitter här och känner att vi har examinerats som lägenhetsägare.  Vi är godkända.  Vi kan luta oss tillbaka i vårt soffhörna och njuta av framtiden.  Kolla om vi kan acceptera att ha grannar så nära, inte se någon grön trädgård.  Inte se några fåglar, inte ens får mata dem på vintern.  Stugan kommer att bli ännu mer uppskattad i framtiden, antar jag.

När jag skrev dessa rader kallade min mobiltelefon på uppmärksamhet i vårt sovrum. Jag hade inte hört samtalet från min vän.  När jag sitter och skriver befinner jag mig som i en bubbla, i en sfär av hörsel och uppmärksamhet avskuren från omvärlden.  Hade inte hört telefonens signal. Så nu fick jag ett SMS om ett missat samtal.  Jag ringde henne och fick ytterligare en åsikt om festen.  Hon var glad att det fanns plats för så många gäster i vår lilla lägenhet och trots  detta tyckte hon det var ganska bekvämt.  Och hon berömde maten, jag hade bara gjort smörgåsar, eller snittar som hon kallade dem.  När allt kommer omkring är aptiten den bästa kryddan.  Och jag var tvungen att muta en vän för ett recept till en av mackorna.

Svenskan efter engelskan idag

When we left the house which had been our home for almost fifty years, we wondered about what we should miss the most. The garden? No, and not even the huge space in house. Those space which needed to been looked after, to become a weekly cleaning. After all we are brought up with this thoughts. Thoughts which gave us bad conscience when we didn’t do what we were taught. No, it is not this things we miss most. It is the lawnmower, the little robot which has been seen as a part of family. Stupid, many people think, when I speak about “him” as an human being. But when we after many years discussion finally bought this amazing “creature”, we found it not only as an equipment for gardening, but almost as a living thing. 

When we dined, ate breakfast or had our lunch, our little “Robort”  joined us just outside kitchen window. He didn’t had working day every day so we missed him when he had his day off. We have had pets during years, but not anything like Robort. He didn’t require a lot of “walking the dog”. Just some service now and then. But not as much as a pet who needs to be fed several times a day. 

Therefore was Robort a big loss. But we don’t need any lawnmower anymore. We have no garden, just an altan with  concrete slabs. Doesn’t need any mover. 

I realised we should miss the little “mummy’s boy” even if we sometimes laughed and said he was so sissy, seemed to miss us as soon as we were out of his sight, now we miss to have him around us. Can’t keep silent about those stupid thoughts, and you may laugh at me. But what about us all? We have TV or radio “joining” us, so the silence not will become too deafening. Why shouldn’t we be able to miss a little electric thing, a thing which serves us with useful work? 

We are settled in our new apartment, and I proclaimed my wish about a new robot for our needs. A vacuum cleaner, a robot, had been a desire for me for long. And now we have a new “pet”, a little thing which makes a weak noise, but cleans around my feet. It hasn’t get it all right yet but we remember when our mover started to make a “map” of the lawn, it looked very weird. After a week or two it had changed and it looked like the mover run after some kind of pattern. Hopefully we will see even this new “pet” of ours change to a more organised way to do its work. 

But meanwhile we have a little “mover” running around our feet and furniture without any visible aim. I look at it and feel satisfied even if it is not ready yet. It is a nice “engine”, a golden cleaner. 

I remember my friend once upon a time complained about her laziness, her uneasiness to do some homework. House holding seemed impassable. She felt both lazy and it made her feel ashamed of herself. She asked me what to do, if I knew any magic trick to overcome this state. My answer was immediate: buy a nice vacuum cleaner! 

She thought I made a fool of her, asked if I didn’t hear her request? Yes I did, but it you not feel for any work in home at all, you maybe just took the vacuum cleaner out of the  cleaning cabinets, and after that you didn’t manage to do more work that day, it will be nicer to have a beautiful vacuum cleaner than an old ugly one, I replied. You have to step around it and maybe even jump over the cleaner several times before you start to use it. Maybe you will be happy if it is a nice one, which is joining you for some days… 

Many times we have returned to this subject, when we not are able to finish what we have started to do, remember to have some colourful nice material, if you leave it unfinished. Perhaps the colour makes you feel good. My new“pet”, my vacuum cleaner looks very nice, looks like it is made of gold. I had no idea about this old fact when I bought it, but it has remind me several times about it already, when I have to take into account and where I put my feet.

här kommer svenskan

Då vi lämnade huset som varit vårt hem i nästan femtio år undrade vi vad vi skulle sakna mest.  Trädgården?  Nej, och inte ens de stora utrymmen i huset.  Dessa utrymmen som behövde skötas, städas varje vecka.  Egentligen är vi uppväxta med dessa tankar.  Tankar som gav oss dåligt samvete när vi inte gjorde det vi lärde oss.  Nej, det är inte de här sakerna vi saknar mest.  Det är gräsklipparen, den lilla roboten som har betraktats som en del av familjen.  Dumt, tycker många människor, när jag talar om ”honom” som en människa.  Men när vi efter många års diskussion äntligen köpte denna fantastiska ”varelse”, fann vi den inte bara som en utrustning för trädgårdsskötsel, utan nästan som en levande sak.

 När vi åt midday, åt frukost eller åt lunch, sällskapade vår lilla ”Robort” oss precis utanför köksfönstret.  Han hade inte arbetsdag varje dag så vi saknade honom när han hade sin lediga dag.  Vi har haft husdjur under flera år, men inte något som Robort.  Han krävde inte mycket ”gå ut med hunden-rundor ”.  Bara lite service då och då.  Men inte lika mycket som ett husdjur som behöver matas flera gånger om dagen.

 Därför var Robort en stor förlust.  Men vi behöver ingen gräsklippare längre.  Vi har ingen trädgård, bara en altan med betongplattor.  Behöver ingen klippare.

 Jag insåg att vi borde sakna den lilla ”morsgrisen” även om vi ibland skrattade och sa att han var så känslig och mammasjuk, tycktes sakna oss så snart vi var utom synhåll, nu saknar vi att ha honom omkring oss.  Kan inte hålla tyst om dessa dumma tankar, och du får gärna skratta åt mig.  Men hur är det med oss? Vi har tv eller radio som ”småpratar” hela dagarna, så tystnaden inte blir alltför öronbedövande.  Varför skulle vi inte kunna sakna en liten elektrisk sak, en sak som tjänar oss med nyttigt arbete?

 Vi har bott in oss i vår nya lägenhet och jag uttalade min önskan om en ny robot för våra behov.  En dammsugare, en robot, hade länge varit en önskan för mig.  Och nu har vi ett nytt ”husdjur”, en liten sak som anger ett svagt ljud, men städar runt mina fötter.  Den har inte ordning på allt ännu men vi kommer ihåg när vår gräsklippare började göra en ”karta” över gräsmattan, det såg väldigt konstigt ut.  Efter en vecka eller två hade det förändrats och det såg ut som klipparen körde efter något slags mönster.  Förhoppningsvis kommer vi att se även detta nya ”husdjur” förändras, så att den övergår till ett mer organiserat sätt att göra sitt arbete.

 Men under tiden har vi en liten ”jobbare” som springer runt våra fötter och möbler utan något synligt syfte.  Jag tittar på det och känner mig nöjd även om den inte är redo än.  Det är en snuggle “maskin”, en gyllene rengörare.

 Jag kommer ihåg att min vän en gång beklagade sig över sin lathet, sin oförmåga att göra lite vanligt hushållsarbete, att få något gjort verkade omöjligt för henne.  Hon kände sig både lat och det fick henne att skämmas för sig själv.  Hon frågade mig vad hon skulle göra, om jag kände till något magiskt trick för att övervinna detta tillstånd.  Mitt svar kom omedelbart: köp en snygg dammsugare!

 Hon trodde att jag gjorde narr av henne, undrade om jag inte hört hennes fråga?  Jo det gjorde jag, men om du inte känner för något arbete hemma alls, kanske du bara tar dammsugaren ur städskåpet, och efter det lyckas du inte göra mer arbete den dagen. Det blir JU trevligare att  har en vacker dammsugare än en gammal ful, svarade jag.  Du måste gå runt den och kanske till och med hoppa över maskinen flera gånger dagligen innan du börjar använda den.  Kanske blir du glad om det är en trevlig tingest, som är som en färgklick som lyser mot dig några dagar …

 Många gånger har vi återvänt till det här ämnet, när vi inte kan avsluta det vi har börjat göra, kom ihåg att ha lite färgglatt fint material om du lämnar arbete oavslutat.  Kanske får färgen dig att må bra.  Mitt nya ”husdjur”, min dammsugare ser väldigt snygg ut, ser ut som den är gjord av guld.  Jag hade ingen aning om detta gamla faktum när jag köpte den, men jag har påmint mig flera gånger om det varje gång jag måste ta hänsyn till var jag sätter mina fötter.