Jönssonminnen.se

At our age, much of what is said is the kind of thing you react to with the comment: surely we’ve heard that before? And the older we get, the more ”repeats” occur. I feel that one should be careful to say it out loud, that we have been through this or that, with the fear of seeming nagging. The very first time someone thinks that what is being said is old leftovers, you get embarrassed. But it’s not that it’s ”old” news, it’s the fact that history repeats itself. Today, when I read the newspaper, it is the war in Ukraine that is overshadowing as usual.

Of course I’m looking for some small article about ”nine-eleven”, but I didn’t find anything about this. I gratefully hope that it has a less prominent place in history. Some things you want, but can’t forget. It is associated with a breaking point in many people’s naive belief in a peaceful world. However, articles about Chile and the fiftieth anniversary creep into my small local newspaper. Yes, today is 50 years since the coup took place. At the time, Chile was a distant, far away state in my mind. And my knowledge of world politics was zero. I don’t know what it was that made me think this or that at the time, but the papers carried daily reports of what was happening over there in South America. So little depending on the journalists’ way of describing the events, it probably had little effect on me. But did I read the right papers? You can you always wonder. However, the case is that no one can take rights over other people, never.

That same year, at the end of autumn, our king became ill and was cared for at the hospital in my city, and Sweden’s eyes were directed here. Even though I was the one in our family who was appointed to handle world politics, I was affected by this with a sick king even if it was domestic affairs.

With his demise, a young guy, “Tjabo”, was elevated to monarch. It was no surprise to him, he knew nothing other than that he would take over the representation of Sweden that his parents and grandparents had done. So it was accepted by both him and the Swedish people. With confidence we saw his accession to the throne.

But out in the world it was a lot of trouble. Television was so established in every household that we could follow the reports on spots of worrying kind around the world, where it was difficult to find a peaceful solution. My children were small and preferred to follow the children’s programs. This made the TV busy at children’s program time. But when they were nocturnal, people sat and followed the gunpowder smoke from many small worries.

What I was thinking about and trying to find information about was Kristallnacht. When was it? And what was it about? I mixed up Kristallnacht with Bartholomew’s Night. At this time I did not own a good encyclopedia. Our household finances hadn’t allowed for this…yet. And ask my parents, no it wasn’t that smart, because they seemed almost pissed off when I asked about this. Let forgotten be forgotten, they said. But it was not forgotten by me, not the word Kristallnacht. But what had happened and when? There was no explanation from their side, perhaps due to the fact that they had the feeling of not giving the right information. I have also, as the years have rolled on, suspected that there was a political stance on their part that had had to change with the passage of time. Kristallnacht in 1938 in Germany was perhaps an awakening for them, my parents? What do I know. It’s just speculation on my part. 85 years have passed and book burnings are still as relevant a way to express one’s opinions. Our oldest walker drivers probably remember the unrest that spread in Europe in those days. Despite the lack of www and Google.

Kristallnacht was just too delicate to ask. I wonder what they would have said if they were alive today? About these Koran burnings? Then I feel that they would have had an experience to weigh in as well, the one that later culminated in the whole Second World War.

As they say, history repeats itself. Where are we going? With new violent rulers and then I speak in the plural. They have different backgrounds and different positions but all have the same intentions, to usurp greater dominion. To get more minions and a greater pressure on the outside world.

For my part, I have a proposal: reject all the now submitted applications for burning, if it is the Koran, but allow them to burn some other religious scriptures. The Bible Talmud and other beautiful old fairy tales. Edda not to forget. Let them use this as fuel! Could be interesting with a little fair distribution. Is it as interesting for them then? Or do they blame something else? Make them show the world that they just wish they could fire a little, a little pyromania instead of other mania…

However, I hear my parents’ sigh within me; Have we heard them before? And yes, of course, there has been discussion about this phenomenon that history repeats itself. But how many times must it happen before we learn? ”When will they ever learn, when will they ever learn?” sang Pete Seeger and Peter, Paul and Mary and if I remember correctly Marlene Dietrich also sang that tune.

It’s been a long time since I heard someone sing a fight song. Sure, it was a nicer way to protest against all the crap going on in our world. Yes I said in OUR world. It is as much mine as these forces trying to take over everything.

Här är svenskan

Vid vår ålder är mycket av det som sägs sådant man reagerar på med kommentaren: visst har vi hört det förut? Och ju äldre vi blir desto fler ”repriser” förekommer. Jag upplever att man bör passa sej för att säga det högt, att vi har varit med om det eller det, med ängslan för att verka tjatiga. Redan första gången någon menar att det är gammal skåpmat det som sägs, blir man generad. Men det är JU inte det att det är ”gamla” nyheter, utan det faktum att historien upprepar sig. Idag då jag läser tidningen är det kriget i Ukraina som är överskuggande som vanligt. 

Visst tittar jag efter någon liten artikel om ”nine-eleven”, men jag fann ingenting om detta. Tacksamt hoppas att jag att det fått en mindre framträdande plats i historien. Vissa saker vill man, men kan inte glömma. Det är förknippat med en brytpunkt i mångas naiva tilltro till en fredlig värld. Däremot smyger sig artiklar om Chile och femtioårsdagen in i min lilla lokaltidning. Ja ja, det är idag 50 år sedan kuppen ägde rum. På den tiden var Chile en avlägsen långt bort liggande stat i mitt medvetande. Och min kunskap om världspolitiken var lika med noll. Vad det var som fick mig att tycka si eller så på den tiden vet jag inte, men tidningarna innehöll dagliga rapporter om vad som hände där borta i Sydamerika. Så lite beroende på journalisternas sätt att beskriva händelserna hade det väl lite påverkan på mig. Men läste jag de rätta tidningarna? Kan man alltid undra. Dock är det så att ingen får ta sig rättigheter över andra människor, aldrig. 

Samma år på höstkanten blev vår kung dålig och vårdades på Lasarettet i min stad, och Sveriges blickar riktades hitåt. Även om det var jag som inom vår familj var utsedd att sköta världspolitiken, påverkades jag av detta med en krasslig kung även om det var inrikesangelägenheter.

I och med hans frånfälle blev en ung kille, Tjabo, upphöjd till monark. Det var ingen överraskning för honom, han visste inget annat än att han skulle överta den representation av Sverige som hans  föräldrar och farföräldrar gjort. Så det accepterades av både honom och svenska folket. Med tillförsikt såg vi hans trontillträde. 

Men ute i världen jäste det. TV var så etablerad i varje hushåll så vi kunde följa reportagen om oroshärdar runt om i världen, där det v ar svårt att hitta en fredlig lösning. Mina barn var små och följde helst barnprogrammen. Detta gjorde TVn upptagen vid s.k. Bullibumpa-tid. Men då de var nattade satt man och följde krutröken från många små oroshärdar. 

Vad jag tänkte på och försökte leta information om var Kristallnatten. När var den? Och vad rörde det sig om? Jag blandade ihop Kristallnatten med Bartolomeinatten. Vid denna tid ägde jag inte ett bra uppslagsverk. Vår hushållsekonomi hade inte tillåtit detta … ännu. Och fråga mina föräldrar, nej det var inte så smart, för de verkade närmast bli förbannade då jag frågade om detta. Låt glömt vara glömt, menade de. Men det var inte glömt av mig, inte ordet Kristallnatten. Men vad hade hänt och när? Det blev ingen förklaring från deras sida, kanske beroende på att de hade känslan av att inte ge rätt information. Jag har även allt efter som åren rullat på, misstänkt att det fanns ett politiskt ställningstagande från deras sida som hade fått ändras med tidens gång. Kristallnatten 1938 i Tyskland blev kanske ett uppvaknande för dem, mina föräldrar? Vad vet jag. Det är bara spekulationer från min sida.  85 år har gått och bokbränningar är fortfarande lika aktuellt sätt att visa sina åsikter. Våra äldsta rullatorstyrare minns förmodligen oron som spreds i Europa dessa dagar. Trots avsaknad av www och Google. 

Kristallnatten var bara så ömtåligt att fråga om. Jag undrar vad de hade sagt om de levt idag? Om dessa koran-bränningar? Då känner jag att de hade haft en erfarenhet att väga in också, den som senare utmynnade i hela andra världskriget. 

Som man säger historien upprepar sig. Vart är vi på väg? Med nya våldshärskare och då talar jag i pluralis. De har olika bakgrunder och olika ståndpunkter men alla har samma intentioner, att få tillskansa sig större herravälde. Att få fler underhuggare och ett större tryck på omvärlden. 

Jag för min del har ett förslag: avslå alla nu lagda ansökningar om bränningar, om det är koranen, men tillåt att de bränner lite andra religiösa skrifter. Bibeln Talmud och andra vackra gamla sagoberättelse. Eddan inte att förglömma. Låt dem få använda detta som bränsle! Kan väl vara intressant med lite rättvisefördelning. Är det lika intressant för dem då? Eller skyller de på annat? Få dem att visa omvärlden att de bara önskar få elda lite, lite pyromani istället för annan mani… 

Jag hör dock inom mej mina föräldrars suck om; Har vi hört dem förut? Och ja visst har man diskuterat om detta fenomen att historien upprepar sig. Men hur många gånger skall det ske innan vi lär oss? ”When will they ever learn, when will they ever learn?” sjöng Pete Seeger och Peter, Paul and Mary och om jag inte minns alldeles fel sjöng även Marlene Dietrich den melodin. 

Det var länge sedan jag hörde någon sjunga en kampsång. Visst var det ett trevligare sätt att protestera mot allt skit som händer i vår värld. Ja jag sa i VÅR värld. Den är lika mycket min som dessa krafter som försöker ta över allt. 

Today I have the Swedish version before the English, welcome all, be my guests.

Söndag morgon. Frukostbord. Inte något annat än det vanliga, en kopp kaffe och några mackor. Vi läser våra nyheter och en del muttrande bryter tystnaden. Vi är inte på något pratsamt humör så här tidigt på morgonen. Även om jag har sovit så länge så var jag tvungen att säga ”nu går skam på torra land”, ett uttryck jag ofta hörde min far säga när vi barn gjorde något som vi kanske inte borde vara särskilt stolta över. Och det brukar jag säga, när jag har somnat en gång till och klockan visar att det var ganska sent att stiga upp … Jag har ett brev från min kära kusin att läsa efter tidningen. Jag sparar den tills efter nyheterna. Ett brev är mycket mer värdefullt än nyheterna. Ett brev är från någon till MIG! Som en gåva. Någon har skrivit det och tänkt på mig när det skrevs! Det gör mig till huvudpersonen.

Idag var det ett svar på ett brev jag skrev igår. Vi diskuterar det nya sättet för samvaro som numera är på ett digitalt sätt. Sociala medier har förändrat världen. Numera besöker man knappt varandra  om inte ett inbjudningskort med gyllene kant har skickats från avsändaren och kommit till dem, adressaten. Elvis Presley sjöng en gång ”Return to sender”. När du skickar ett digitalt brev till vissa personer får du inget svar alls, eftersom de inte använder sin e-post. Och när de får lite hjälp av barn eller barnbarn att städa sin dator är det för sent och kanske till och med skamligt att berätta för avsändaren att de har läst mailet. Jag vet inte hur jag ska komma i kontakt med dessa människor. Jag vägrar inse att de vill ignorera mig och exkludera mig ur sin bekantskapskrets. Så som ett barn fortsätter jag att tro på mänskligheten.

Ett fysiskt kort med en guldkant får ju mottagaren att gå till frisören, köpa en ny kostym och förvänta sig ett fantastiskt mottagande med ostron och champagne. Du skickar inte ett inbjudningskort för en ”fika”, ett möte med en enkel kopp kaffe och en pratstund.

Och telefonsamtal är inget framgångsrikt sätt för samvaro heller. Det händer att jag tänker på att jag ska ringa någon person och jag tittar på klockan. Nej, det är mitt i deras middagstid, eller så är det några sportevenemang på TV eller för sent på kvällen. Jag har märkt att mina vänner brukar inleda konversationen och fråga: spelar du bridge, då de ringer mig? Förmodligen är detta ett mycket vanligt problem för många av oss. Vi är rädda för att störa varandra. Arkimedes ska en gång ha sagt, rubba inte mina cirklar. Men så vitt jag vet sa han det när folk trampade på cirklarna han ritat i sanden på stranden, när han gjorde sina matematiska beräkningar. Men jag förstår hans irritation när han tappade fokus för att någon avbröt honom. Vi har uppnått den tid då ett sms är det bekvämaste sättet att umgås. Avsändaren kan sms:a/skriva när han har ledig tid och mottagaren kan även läsa och svara när det är lämpligt för honom. Bekvämt! Frisören kan utöka sin kundkrets, vi sparar pengar när vi använder våra kläder tills att de är utslitna istället för att köpa nya kostymer eftersom eventuella inbjudningskort med en gyllene kant inte anländer. Vår värld har utvecklats på ett sätt som vi aldrig kunnat drömma om för tjugo år sedan. Men samvaron! Vad hände med den?

Till dem av er som undrar vad som händer med Jeera, jag har uppmuntrat honom att fortsätta kräva sin fiskrätt varje dag, trots Giris eviga försök att lära honom namnet på veckodagarna och vad man ska ta hänsyn till beroende på vilken dag det är. Katter behöver inga namn på varken dagar eller datum. De har inte lönedagar som vi människor har. Det räcker för att få honom att komma ihåg att det måste vara en mörk period, en natt, mellan hans mjauande efter mer mat, annars så blir hans husse och matte irriterade.

 

Here the english version

Sundaymorning. Breakfast table. Not anything else but the usual, a cup of coffee and some sandwiches. We read our news and some muttering cuts the silence. We are not in any talkative mood this early mornings. Even if I have slept so long I had to say “now shame walks on dry land”, an expression I often heard my father say when we children did something we maybe shouldn’t be very proud about. And I use to say so, when I have fell asleep once more and the clock shows it was rather late to be name morning… I have a letter from my dear cousin to read after the newspaper. I save it till after the news. A letter is much more valuable than the news. A letter is from someone to ME! As a gift. Someone has written it and thought of me when it was typed! It made me the main character. 

Today it was an answer to a letter I typed yesterday. We discuss the new way of togetherness which nowadays is in a digital way. Social media has changed the world. Nowadays people hardly visit one another but if an invitation card with golden border has been sent from sender and arrived to them, the addressee. Elvis Presley once sung “Return to sender”. When you send a digital letter to some people you not get any answer at all, because they don’t use their e-mail. And when they get some help from children or grandchildren to tidy their computer it is all to late and maybe even shameful to tell the sender they have read the mail. I don’t know how to get in touch with those people. I refuse to realise they want to ignore me and cut me out of their circle of acquaintances. So as a child I continue to believe in humanity. 

After all a physical card with a golden border, makes the receiver to go to hairdresser, buy a new suit and expect a great reception with oysters and champagne. You don’t send an invitation card for a “Fika”, the Swedish word for a coffee meeting, a meeting with a common cup of coffee and a chat. 

And calls on the phone isn’t any successful way of togetherness I think either. It happens I think of making a call to some person and I look at the watch. No, it is in the middle of their dinner time, or it is some sport events on TV or too late in the evening. I have noticed my friends usually initiate the conversation asking: are you playing bridge when they phone me? Probably this is a very commonly problem to many of us. We are afraid to disturb our friends. Archimedes supposedly once said, don’t disturb my circles. But as far as I know he did say so when people stepped on the circles he had drawn in the sand on the beach, when he made his mathematical calculations. But I understand his vexation, when he lost his focus because someone interrupted him. We have achieved the time when a texted message is the most convenient way to associate. The sender can text/type when he has spare time and the receiver also read and answer when it is an appropriate time for him.  Comfortable! The hairdresser can extend her clientele, we save money when we use our clothes to they are worn out instead of buying new suits because any invitation cards with a golden border. Our world has developed in a way we never had any idea about twenty years ago. But the togetherness! What happened to it? 

To these of you who wonder what happens to Jeera, I have encouraged him to keep on claiming his fish dish every day, despite Giri’s eternal try to teach him the name of the weekdays and what to take into account depending on what day it is. Cats don’t need any names of either days or any dates. They don’t have paydays as we humans do. It is enough to get him to remember it has to be a dark period, a night, between his meowing for more food, or his master and mistress get annoyed. 

 

I got a letter from India, a new report about the wonderful cat, Jeera Rice. The cat probably had noticed the fishmonger in the block around. Giri my friend told me, the cat literally danced into his garden singing ”it’s raining fish, Hallelujah”. 

Earlier, some month ago, I have got a video sequence with that cat meowing, so I know his voice since before. And now I could easy imagine how he sounded. When he used that word “hallelujah”. I was convinced he had the tune from the old song “It’s raining men” sung by ”The Weather Girls” back in the 80’th.  Therefore it was just to follow his performance and help him sing the song about the fish rain. Funny how quickly a melody can stick in my brain, if it’s a happy song. I have walked around humming that melody for a week by now. And a satisfying feeling has spread within me. Some old tunes makes me glad and I can go humming them for weeks. 

I read the story about what happened when Jeera claimed his fish in that stressful way, it was obviously distressing, I guessed it from the way Giri referred the incident to me. But even if he has a plaintive tone, I after all hear his amused and proud voice, being a master of this wildcat. 

I sent an answer, asking him send a regard to the cat who has became my favourite animal. And I also looked for an animated card with a bunch of cats who plays music which I sent. 

I got a new card with a thanks from Jeera’s master. And I went on humming that melody, it’s raining men (fish) Hallelujah, it’s raining fish, Hallelujah. 

When I have read the story about why Jeera didn’t get any fish that very day, because in India they celebrated that day, Amavasya. A day when they are supposed to remember their ancestors and it is a vegetarian day, they refrain all food but vegetarian food that day. Fish isn’t allowed to eat either! Jeera listened but told Giri, he remembered his ancestors best by eating fish. I will give you Giri’s story here because I can never render it justice. here you go:

 

It is raining fish ( was ) …

Jeera Rice waltzed in to his dining table jauntily singing , ‘ It’s raining fish , Hallelujah, it’s raining fish ‘

But his mood evaporated when he saw bread was my offering.

‘ Where is my fish ? ‘ he asked sharply .

‘ In the fridge freezer ‘ I replied serenely.

‘ Then take away this and fetch my fish ‘he commanded .

‘ But today is Amavasya. You are supposed to remember your ancestors and refrain from anything not vegetarian including fish ‘ I told him.

‘ But I celebrate my ancestors by eating fish .They would be most upset if I remembered them with bread ‘ he appealed .

Changing the approach, I said ‘ I gave you fish last two days . My mother in law told me not to give you fish on three consecutive days . And I listen to her ‘ I said firmly and put down the bread in front of him and walked away .

‘ That’s why I remain a bachelor boy ‘ he grumbled .

He always has the last word …

G

That little G in the end is so unpretentiously, it makes me laugh. The man who tells such story from his everydaylife and getting me laugh like that isn’t any unpretentiously man. 

A few days later I got a letter with a little poem written by a friend of him. I am convinced it is allowed for me to publish it as well because I think it belongs to the Jeera-theme, and I am allowed to publish G’s stories about Jeera. 

Ode to a cat?

There once was a cat named Jeera,

To him fish was biblical manna!

But offer him bread,

He’d shake his head,

With a grumpy meow full of drama!

 

The author to this poem was signed with a K. Even if there also was a surname, I will leave it out, because I don’t have K’s allowance … yet to publish it. But in India it seems as you use your initial letter of your first name as a pseudonym. I presume it makes a lot of authors at same shelf in their libraries. Wonder if they would rent some letters from us in Sweden we have Å, Ä, and Ö as well. 

This adorable stories about Jeera also gives me a knowledge about other countries, yes even about other religions. When I got the story I had to look for newspaper and found The Times of India where I was able to read about this celebration of Amavasya. A celebration similar to our All Saints Day in Sweden. And when I read about it I also see the common themes in our religions. 

Now I will send this pages to Jeera waiting for his comments.

Här är svenskan

Jag fick ett brev från Indien, en ny rapport om den underbara katten, Jeera Rice. Katten hade förmodligen lagt märke till fiskhandlaren i kvarteren runt omkring. Giri min vän berättade för mig, katten dansade bokstavligen in i hans trädgård och sjöng ”det regnar fisk, Hallelujah”.

Tidigare, för någon månad sedan, har jag fått en videosekvens med den där katten där han jamar, så jag känner till hans röst sedan tidigare. Och nu kunde jag lätt föreställa mig hur han lät. Då han använde det ordet ”halleluja”  var jag övertygad om att han hade hört melodin från den gamla låten ”It’s raining men” som sjöngs av ”The Weather Girls” på 80-talet. Därför var det bara att hänga med på hans framträdande och hjälpa honom att sjunga sången om fiskregnet. Lustigt hur snabbt en melodi kan fastna i hjärnan, om det är en glad låt. Jag har gått runt och nynnat på den där melodin i en vecka nu. Och en tillfredsställande känsla har spridit sig inom mig. Somliga gamla låtar gör mig glad och jag kan nynna på dem i veckor.

Jag läste berättelsen om vad som hände när Jeera gjorde anspråk på sin fisk på det där stressiga sättet, det var uppenbarligen plågsamt, jag gissade det utifrån hur Giri berättade händelsen för mig. Men även om han har en klagande ton, hör jag trots allt hans roade och stolta röst, han som är ”husse” till denna vildkatt.

Jag skickade ett svar och bad honom skicka en hälsning till katten som har blivit mitt favoritdjur. Och jag letade också efter ett animerat kort med ett gäng katter som spelar musik, som jag skickade.

Jag fick ett nytt brev med ett tack från Jeeras husse. Och jag fortsatte att nynna på den där melodin, det regnar män (fiskar) Hallelujah, det regnar fisk, Hallelujah.

När jag har läst historien om varför Jeera inte fick någon fisk just den dagen, för i Indien firade man  dagen, Amavasya. En dag då de ska minnas sina förfäder och det är en helvegetarisk dag avstår de all mat utom vegetariskt den dagen. Fisk får man inte äta heller! Jeera lyssnade men sa till Giri att han mindes sina förfäder bäst genom att äta fisk. Jag kommer att ge dig Giris berättelse här eftersom jag aldrig kan göra den rättvisa. Här har du:

 

Det regnar fisk (var) …

Jeera Rice valsade in till sitt matbord och sjöng glatt: ”Det regnar fisk, Halleluja, det regnar fisk”

Men hans humör försvann när han såg att bröd var mitt erbjudande.

”Var är min fisk? frågade han skarpt.

”I kylen och frys” svarade jag lugnt.

’ Ta bort detta och hämta sedan min fisk’ befallde han.

”Men idag är Amavasya. Du ska komma ihåg dina förfäder och avstå från allt som inte är vegetariskt inklusive fisk, sa jag till honom.

”Men jag hyllar mina förfäder genom att äta fisk. De skulle bli mycket upprörda om jag kom ihåg dem med bröd” vädjade han.

Jag ändrade inställningen och sa ”Jag gav dig fisk de senaste två dagarna.” Min svärmor sa åt mig att inte ge dig fisk tre dagar i följd. Och jag lyssnar på henne, sa jag bestämt och la ner brödet framför honom och gick därifrån.

”Det är därför jag förblir en ungkarl” muttrade han.

Han har alltid sista ordet…

G

Det där lilla G på slutet är så opretentiöst att det får mig att skratta. Mannen som berättar en sådan historia från sin vardag och får mig att skratta sådär är ingen opretentiös  man alls.

Några dagar senare fick jag ett brev med en liten dikt skriven av en vän till honom. Jag är övertygad om att det är tillåtet för mig att publicera den också eftersom jag tror att den ingår i Jeera-temat, och jag får publicera G:s berättelser om Jeera.

Ode till en katt?

Det fanns en gång en katt som hette Jeera,

För honom var fisk bibliskt manna!

Men ge honom bröd,

Han skakar på huvudet,

Med en grinigt mjau fullt av dramatik!

 

Författaren till den här dikten var signerad med ett K. Även om det också fanns ett efternamn, kommer jag att utelämna det, eftersom jag inte har K:s tillåtelse … ännu att publicera det. Men i Indien verkar det som att man använder sin första bokstav i sitt förnamn som en pseudonym. Jag antar att det blir många författare på samma hylla i deras bibliotek. Undrar om de vill hyra några bokstäver från oss i Sverige vi har Å, Ä, och Ö också.

Dessa bedårande berättelser om Jeera ger mig också kunskap om andra länder, ja till och med om andra religioner. När jag fick berättelsen var jag tvungen att leta efter tidningar och hittade The Times of India där jag kunde läsa om detta firande av Amavasya. Ett firande som liknar vår Alla helgons dag i Sverige. Och när jag läser om det ser jag också de gemensamma teman i våra religioner.

Nu kommer jag att skicka dessa sidor till Jeera i väntan på hans kommentarer.

Wednesday. In middle of August. Our exquisite Summer ticket is finished for this year. The ticket which have allowed us to enjoy so much travelling last two month. Our part of Sweden is traveled through  hither and thither by us as if we were some explorers. And yes we are. Those small communities around us we just passed by when we drove a car through them, has been visited and enjoyed by us during summertime this year. 

Some of you maybe wonder what about our cottage in northern Sweden. We haven’t abandoned it, just realised it  is difficult for older people to join it as we have done last thirty years. But a visit to do a check up has been planned since early spring. But we when we at last has the option to buy the summer ticket we agreed the visit to cottage may wait to middle of august, when the summer ticket were finished. And when time for that visit appeared, I wouldn’t risk my eye treatment. So my spouse got the responsibility for that visit on his own. 

Today I sit alone in front of my breakfast cup of coffee. Have slept alone in this apartment for first time. Yesterday evening I started to speak with spouse several times, did you take your medicine, did you emptied the rain gauge? And when I had said the questions I heard the echo in my head! I was all on my own. But when I sat there in the semidarkness, occupied with either TV-program or played some bridge, I had forgot I was alone. A very odd feeling appeared. But I was encouraged by both my sister in law and my cousin. They sent me small notes asking me if I felt alone. I became happy to see that notes, because they told me I wasn’t alone…. 

I had earlier during whole day followed spouse on the app and with both phone calls and text heard about his adventure. It is always an adventure to take a trip, however short or long it is, we think it as an adventure. The flight between Ängelholm och Umeå with a stopover at Arlanda went without any problems. Some hours waiting for the bus in Umeå were perfect. Having a lunch and do some purchase, some grocery. When he entered the bus he had a full stomach and felt satisfied having control of both time and onward transport. After about 60 kilometres of the 400 kilometres remaining journey the bus got a flat tyre! 

We laughed at the incident, after all our travelling during summer we had thought of many possible incidents to happen, but not a bus with a flat tyre in middle of nowhere!! We have spoken about what to do when buses have left when we arrive small villages, and we have spoken about when trains are replaced by buses due to forest fires along the railway. We have spoken about many possible incidents, but a flat tyre in middle of nowhere, no it wasn’t among our imaginations. Now he had to wait for a bus to replace the first one. No danger had happened with a new bus. But time schedule! At least one and a half hour late. And the driver who was spoken to about catching him from bus station to cottage didn’t answer her phone! He got a bit distressed and complained to me, thinking his problems was caused by bad connection. Many hours I helped him to try and get in touch with the lady. But neither I got in touch with her. After some hours spouse texted me he had get a connection to her. Finally. She had been abroad and had had a very bad connection for any phone calls at all. We felt a bit calmer both of us when our saviour had shown a sign she was alive. 

It meant spouse didn’t have to spent his first night up north under the stars. In middle of august I have noticed the first stars are visible after the light nights, which are so fabulous phenomena in northern areas. The first pale star signals the light is going shorter day by day, but despite that you are happy to see the stars again. 

But now he is settled in cottage for a week to make sure everything is in order. He phoned me this morning and told he was forced to tidy up a lot of spiderwebs. So the vacuum cleaner had to be used early this morning. I know he hates cobwebs. It happens I don’t envy people having good sight! I hope he also will get some nice time up there, not only tidying and cleaning house. 

Här är svenskan

Onsdag. I mitten av augusti. Vår eminenta sommarbiljett är slut för i år. Biljetten som har gjort det möjligt för oss att njuta så mycket av att resa de senaste två månaderna. I vår del av Sverige, färdas hit och dit av oss som om vi vore några upptäcktsresande. Och ja det är vi. De där små samhällena runt omkring oss vi bara passerade när vi körde bil genom dem, har besökts och njutits av oss under sommaren i år.

En del av er kanske undrar hur det är med vår stuga i norra Sverige. Vi har inte övergett den, bara insett att det är svårt för oss att leva där som vi har gjort de senaste trettio åren. Men ett besök för att göra en kontroll har varit planerat sedan tidig vår. Men när vi äntligen hade möjlighet att köpa sommarbiljetten kom vi överens om att stugbesöket får vänta till mitten av augusti, då sommarbiljetten var slutrest. Och när tiden för den trippen dök upp, ville jag inte riskera min ögonbehandling. Så min make fick ansvaret för det besöket på egen hand.

Idag sitter jag ensam framför min frukostkopp kaffe. Har sovit ensam i denna lägenhet för första gången. Igår kväll började jag prata med maken flera gånger, tog du din medicin, tömde du regnmätaren? Och när jag hade sagt frågorna hörde jag ekot i mitt huvud! Jag var helt själv. Men när jag satt där i halvmörkret, upptagen med antingen tv-program eller spelade någon bridge, hade jag glömt att jag var ensam. En mycket konstig känsla dök upp. Men jag blev uppmuntrad av både min svägerska och min kusin. De skickade små SMS och frågade mig om jag kände mig ensam. Jag blev glad över att se dessa anteckningar, för de berättade ju för mig att jag inte var ensam…

Jag hade tidigare under hela dagen följt maken på appen och med både telefonsamtal och SMS hört om hans äventyr. Det är alltid ett äventyr att ta en resa, hur kort eller lång den än är, vi ser det som ett äventyr. Flyget mellan Ängelholm och Umeå med mellanlandning på Arlanda gick utan problem. Några timmars väntan på bussen i Umeå var perfekt. Äter lunch och handlar, lite mat. När han klev in i bussen hade han full mage och kände sig nöjd med att ha kontroll på både tid och vidare transport. Efter cirka 60 kilometer av de 400 kilometerna kvarvarande resan fick bussen punktering!

Vi skrattade åt händelsen, efter alla våra resor under sommaren hade vi tänkt på många möjliga incidenter som skulle kunna hända, men inte en buss med punkterat däck mitt i vildmarken!! Vi har pratat om vad vi ska göra när bussar har gått när vi kommer till små byar, och vi har pratat om när tåg byts ut mot bussar på grund av skogsbränder längs järnvägen. Vi har pratat om många möjliga incidenter, men ett punkterat däck mitt i ingenstans, nej det fanns inte bland våra fantasier. Nu fick han vänta på en buss som skulle ersätta den första. Ingen fara med en ny buss. Men tidsschemat! Minst en och en halv timme försenad. Och chauffören som man pratade med om att fånga upp honom vid busstationen och transportera honom till stugan svarade inte på hennes telefon! Han blev lite bekymrad och beklagade sig för mig och trodde att hans problem berodde på dålig anslutning därute i vildmarken. Jag hjälpte honom att försöka komma i kontakt med damen i fråga. Men inte heller jag fick kontakt med henne. Efter några timmar smsade maken till mig att han hade fått en kontakt med henne. Till sist. Hon hade varit utomlands och haft väldigt dålig kontakt med alla telefonsamtal. Vi kände oss lite lugnare båda två när vår räddare hade visat ett tecken på att hon levde.

Det innebar att maken inte behövde tillbringa sin första natt i norr under stjärnorna. I mitten av augusti har jag märkt att de första stjärnorna är synliga efter de ljusa nätterna, som är så fantastiskt fenomen i nordliga områden. Den första bleka stjärnan signalerar att ljuset blir kortare dag för dag, men trots det är man glad över att se stjärnorna igen.

Nu är han bosatt i stugan i en vecka för att se till att allt är i sin ordning. Han ringde mig i morse och berättade att han var tvungen att rensa bort en massa spindelnät. Så dammsugaren fick användas tidigt i morse. Jag vet att han hatar spindelväv. Det händer att jag inte avundas människor som har bra syn! Jag hoppas att han också kommer att få lite trevlig tid där uppe, inte bara städa och städa huset.

I am not used to shopping online, but I hear many people trying to convince me it is very simple and a lot of advantages when I can look and read about the conditions the terms the companies offer me. Therefore a fortnight ago I sat and read a knitting description I have got some month ago, I decided to try shop some yarn. I know some of you says by now; didn’t you do your last knitting work last winter. And, yes I agree, I did. But what to do a rainy day when all crosswords are solved?  Just a little ball of yarn, just enough for some weeks….

I looked for a company which had that kind of yarn I need for that description, Ester it’s named. And I ordered 8 balls. The company tempted me, not any shipping cost if I bought for SEK 600. Otherwise I had to pay 65 SEK. A sum more than one ball of yarn! Of course I looked at the other goods that were available for purchase. Nothing I needed but I was tempted I must confess. Just a little more to buy and they should send it to me for free! No, I will be an independent person, I thought. And sent away the order despite the fee for the transport. And in same moment I paid for the goods. Didn’t want to risk more fees that might be added.

When the errand was settled I was satisfied. I had made a purchase online, all by myself. After some minutes a mail from the company announced they had get the order and the money. 

After a week I got an inquiry if I was satisfied with the purchase. I hadn’t get any goods yet after that week! I ignored the mail and erased it. 

Today two weeks after I have sent my ordering, I got another inquiry and a question if I am satisfied with my purchase. A small addition that I would not get any more chances to express if I am satisfied or if I have any complaints was written in the end of the mail. Which made me a wee annoyed, so I answered the mail this time. Telling them I still hadn’t received any yarn. So I asked them to guess for themselves, if they thought I am satisfied. 

And with a little sentence at the end: it was better before…

My experience buying online hasn’t become more trustful.

Här är svenskan

Jag är inte van vid att handla online, men jag hör många människor försöker övertyga mig om att det är väldigt enkelt och många fördelar när jag kan titta och läsa om villkoren som företagen erbjuder mig. Därför satt jag för två veckor sedan och läste en stickbeskrivning jag fått av en vän för någon månad sedan, jag bestämde mig för att testa att handla lite garn. Jag vet att några av er säger vid det här laget; gjorde du inte ditt sista stickarbete i vintras? Och ja, jag håller med, det gjorde jag. Men vad ska man göra en regnig dag när alla korsord är lösta? Bara ett litet nystan, lagom för några veckor…

Jag letade efter ett företag som hade den sortens garn jag behöver för den beskrivningen, Ester heter garnet. Och jag beställde 8 nystan. Företaget frestade mig, ingen fraktkostnad om jag köpte för 600 kr. Annars fick jag betala 65 kr. En summa mer än ett garnnystan! Jag tittade såklart på de andra varor som fanns att köpa. Inget jag behövde men jag blev frestad måste jag erkänna. Bara lite mer att köpa, så skulle de skicka till mig utan fraktkostnad! Nej, jag ska vara en självständig person och inte låta mig lockas, tänkte jag. Och skickade iväg beställningen trots avgiften för transporten. Och i samma andetag betalade jag för varorna. Ville inte riskera fler avgifter som kanske tillkommer.

När ärendet var gjort var jag nöjd. Jag hade gjort ett köp online, helt själv. Efter några minuter meddelade ett mail från företaget att de hade fått beställningen och pengarna. 

Efter en vecka fick jag en förfrågan om jag var nöjd med köpet. Jag hade inte fått några varor än. Jag ignorerade mailet och raderade det. Idag två veckor efter att jag skickat min beställning fick jag ytterligare en förfrågan och en fråga om jag är nöjd med mitt köp. Ett litet tillägg om att jag inte skulle få fler chanser att uttrycka om jag är nöjd eller om jag har några klagomål skrevs i slutet av mailet. Vilket gjorde mig lite irriterad, så jag svarade på mailet den här gången. Berättade för dem att jag fortfarande inte hade fått något garn. Så jag bad dem själva gissa om de trodde att jag är nöjd.

Och med en liten mening i slutet: det var bättre förr…

Min erfarenhet av att köpa online har inte blivit mer förtroendeingivande.