Jönssonminnen.se

Nu ser jag mycket bättre. Jag kan se om jag tappar en maska och åtgärda det meddetsamma. Detta gillar jag skarpt. Att inte upptäcka efter timmar med stickning. Så det tvingar mig antingen att riva upp flera timmars arbete eller lyckas ”fiska upp” och rätta till felet. Att följa Stephen Wests (min sjalguru) råd att bara ”create a new stitch”, göra en ny maska är inte alltid det bästa alternativet. Speciellt då jag har kvar lite av mina ”falkögon”. De kommer att så länge jag lever kommer att se det fusket som jag gjort.

 Men det finns för- och nackdelar med allt. Vårsolen har inte bara rykte om sig att värma och bedåra, den avslöjar vad vi inte låtsats om behöver göras. Det där som vi döljer under epitetet glömska. Nu ska det fram i ljuset! Antingen vi vill eller ej. 

Pust och stånk, nu är fönsterna putsade. De mest framträdande ytorna avtorkade med fuktiga trasor. Det händer att de inte blir så rena, ytorna, men även att jämna ut smutsen räknas som ett arbete.  Vissa saker är vi medvetna om att det borde vara en mer noggrann och vig person som hanterar. En sådan där vanlig underhållsstädning kämpar vi på med själv. Tanken att hyra in någon som städar har slagit oss, men det mest vardagliga klarar vi än så länge. Det är både motion och träning för gam-kroppen att hålla efter skiten. Med glädje konstaterar vi att vi klarade det denna vecka också. Lite försynt brukar jag fråga vad folk betalar för sina städerskor. Jag bryr mig inte om de billiga som städar svart hos folk, utan jag vill veta vad det kostar med en anständig ersättning för att täcka både arbete och sociala avgifter. Jag skulle aldrig jobba utan att få försäkrat att jag får både sjukersättning eller pension efter väl förrättat arbete, så att hyra någon svart, nej då får det vara. 

Vårvädret har lockat oss att sträcka på benen. Igår torsdag gick vi ner till systembolaget för att inhandla en flaska vin. De hade inte den sorten hemma som jag skulle ha. Men promenaden gjorde gott. Idag tog vi sikte på en annan butik, och jo de hade den sorten hemma så nu är lördagens träff med några vänner räddad. Men vi har fått traska en mil sammanlagt för detta dryckjom. 

Men det är tufft vissa dagar då musklerna smärtar och lederna gnekar. Häromdagen sa jag till gubben min, att det är bra att vi lockar ut varandra. Hade jag varit ensam hade jag fastnat där i soffhörnet med min stickning. Nu längtar jag efter att kunna sitta ute på altanen, lapa lite D-vitamin, samtidigt som jag lyssnar på en bra bok och stickar lite. Tyvärr har vi inga fåglar ännu på vår gård, träden är fortfarande för unga och spensliga för att fåglarna ska bygga i dem. Så det är inget fågelkvitter, boken får underhålla mig. Och utevistelsen lockar.

Sedan Maria station öppnade har folket här i kvarteren runt om trampat upp en bra väg över åkern som legat i träda de år vi bott här. Dagens promenad gick över åkern som bonden plöjde upp och sådde raps på i höstas. Alltså fördärvade vår genväg bort till stationen. Men folk har kämpat på och trampat upp en ny väg, så att det blivit slitage på bondens gröda. Tyvärr har bonden inte grusat vägen utan en seg lerig väg tvärs över fältet. Idag miste vi en doppsko till en av våra stavar. Den sitter fast i leran därute. Man får inte gå i besådda fält, jag vet! Men vi hade en fin upptrampad stig där flera år innan bonden fick för sig att odla där. Nu står våra skor på tork. Det krävdes en riktig grovrengöring efter strapatsen idag. Synden straffar sig själv.  

Världen står i lågor och jag sitter och grämer och gruvar mig för en förlorad doppsko till mina gångstavar. Men jag orkar snart inte tycka någonting om dessa machomän som styr och ställer. De skiter fullständigt i vad jag tycker i alla fall, så varför i hela fridens namn ska jag offra energi på att kommentera deras idioti. Vad det än påverkar oss i lilla Sverige så är det inget annat än att åka med… de styrande i vårt land har blivit så små och obetydliga vad världshändelserna anbelangar. De mumlar ibland några halvkvädna visor, men inget om att det tas någon ställning till nånting. Bara mummel mummel, och vår lilla andfådda försvarsminister lovar att vara beredd. Mot vadå? Vet han det själv? 

Så jag har slutat att vara beredd. Man sade tidigare i veckan att varje man ska ha en Krigskassa! Obs inte kriskassa, som det talades om tidigare, på 1000:- i plånboken. Man nämnde inte hur mycket kvinnor skulle ha… men vad ska man handla för dem? Det var det löjligaste råd vad det gäller det prekära världsläget, att ladda upp lite papperslappar. Jag har dessa papperspengar för säkerhets skull, men har även ett presentkort utställt i en garnaffär. Jag tror att det skyddar mig lika mycket mot krig och elände som de pengar jag har i börsen. 

Nej nu ska jag roa mej med lite bridgespel så hjärnan släpper den där förlorade doppskon.

E sicke de sicke luntan tuntan, eller ska vi räkna Ole dole doff? Nu stod vi där med ett piller igen som fallit på golvet. Vem av oss har sådana piller och hur länge har det legat där på golvet. Ofta då sådana malörer händer står vi där och funderar vem av oss som ska ha det förrymda pillret. Idag var det ganska enkelt för det var det där pyttelilla pillret som är mitt. Så då maken serverade det på min assiett efter att ha hittat det på golvet ute i duschen, slök jag det och försökte ställa allt tillrätta. Inte avslöja att vi blir lite sämre observanta på om vi får i oss de livsviktiga pillren. I samma ögonblick undrade han om hur jag lyckats få det att falla på badrummet. Plötsligt mindes jag hur jag dagen före upplevde att det rymde ett av mina piller, men hur jag än letade runt om mig på golv och bord, kände igenom mina kläder kunde jag inte finna något. Avfärdade det att jag misstagit mig och glömde det. Förmodligen har de smugit sig in under blusen och i samband med min omklädning hamnat på duschgolvet. 

Så idag blev det två av de pyttesmå pillren. Jag har känt efter hela dagen om jag haft någon galopperande friskhet jämfört med gårdagen. Men nej. Inget som jag noterat. Och vi slapp att räkna Ole dole….vem ska svälja det, eller ska vi chansa och kasta det?

Men det är ganska lustigt att antingen ska pillerna vara stora eller minimala. I och för sig är det skönt att de inte är likadana. På detta sätt kan vi ibland utreda vem av oss som tappat ett. Men ibland hjälper inte det för det byts ju fabrikat på medikamenterna stup i kvarten. 

Nu har vi bläddrat fram en ny månad i kalendern. Mars månad och då det är söndag idag sammanfaller månadsskiftet med Vasaloppet. Det blev som vanligt en spännande förmiddag att följa dessa kämpar de nio milen. Visst blir det lika gastkramande då mannen blåser i hornet att ledande åkare dyker upp i hans åsyn i Mora. Och kranskullan, ska hon få ett enkelt jobb eller blir det målfoto som får avgöra. Det är en av de sportevenemang jag följer och känner att jag förstår regelverket runt. Fast det har blivit en form av lagsport verkar det. Och lagen har namn som affärskedjor. Inte klubbnamn som förr. 

Då vi åt vår lunch efter väl förrättat jobb i skidspåret i Dalarna beslöt vi att ta en promenad. Vädret var lovande och vi känner att varje dag som inte ger oss möjligheter att röra på oss, ger oss inte bara dåligt samvete utan även en gnällande kropp. Vad som är ett evigt spörsmål är varthän ska vi ställa kosan idag. Ofta är ett stödköp av bröd eller mjölk inräknat i promenaden. Idag lockade även en kaffekorg. Det är inte förenat med kall rumpa längre, man kan sitta på en bänk nånstans, så en fika är alltid mysigt att ha med. 

En rejäl runda med kafferast blev eftermiddagsnöjet. Och det var ljust då vi kom hem!! Ja! Det är våren som är på god väg. Vi passerade några trädgårdar där vintergäcken lyste gul. 

Mina ögon har hämtat sig från svackan i julas så jag ser vårtecknen, hurra! Jag ska få en extrabehandling till nästa vecka så jag ser fram emot ljusare tider i dubbel bemärkelse. 

Det där med att jag ska sluta sticka är framskjutet på framtiden. I fjol hade jag snöat in mig på sjalar. Efter besöket på hemslöjden i Stockholm blev det några par vantar. Men sedan hittade jag ett mönster på en mysig tröja, den ligger som ett färdigt alster i min garderob. Lite klurig med sin norska beskrivning, men den blev bra. Det har varit enklare att sticka efter engelska beskrivningar sista året. Men nu är nästa projekt på gång. Jag har fått låna mönster av en deltagare på vårt stickkafé. Denna gång på danska. Den var precis som den norska lite klurig, men jag kopierade texten, satte mig och översatte hela beskrivningen innan jag började sticka. Det gjorde att, där jag stötte på patrull, fick sitta och klura ut vad som menades. Men skam den som ger sig. Innan jag återlämnade mönsterkatalogen ”snodde” jag ett mönster till på en rolig tröja. Den var jobbig att översätta men den ligger nu ”på vänt” Vi får se om det blir ett tröjornas år i år. 

Undrar om detta var vad vinter vi skulle få i år? Men nu försvinner drivorna och det porlar och droppar överallt. Ingen värme ännu, men det kan man inte begära i februari månad. Talgoxen tycker det är vår på gång för den har börjat träna strupen med evinnerliga si-ty si-ty. Onekligen låter han lite tråkig, inte mycket till melodi. Trots allt gläder han mig med sitt meddelande om att vi går mot ljusare tider. Det känns nästan som man känner inombords om de nigande blåsipporna är runt kröken. Det är hög tid att kolla in hasselbuskarna och de minimala blommor som jag spanar in varje år. Till vems glädje? Min egen, helt klart. 

Vi var på megaloppis i söndags. Inklämt i en stor idrottshall med all den bråte en loppis innehåller. Men en riktig nostalgitripp blir det då vi går där och strosar mellan borden. Vi konstaterar, som en gammal vän en gång sa: det finns mycket skit man kan leva utan. Trots det så går man där och glor…. och minns. Ibland brukar jag säga att inträdesavgiften i min mataffär är en hundralapp. Det händer aldrig att man köper för mindre än hundra spänn…. Men här på loppisen var det billigt. Inträdet var femtio kronor, och då fick man en stämpel på handen också. Får man aldrig på ICA. 

Visst fanns det fina saker jag stannade till och tittade på. En lådkamera, en gammal Eastman. Men jag duger inte till fotograf även om mobilerna i dag har ett ypperligt kamerasystem som täcker mina behov. Så vad ska jag med en gammal lådkamera. Men fin var den, mycket finare än den som fanns i mina föräldrars ägo då jag var liten. 

En vacker kristallskål, nästan likadan som dottern förbarmade sig över då vi flyttade. Den som tillhört min farmor. Men jag har ju släppt det där med kristallskålar, så jag slet ögonen från den och traskade vidare. 

Vid ett bord såldes Pokemon-kort, eller vad de heter. Men inga filmstjärnekort så långt jag kunde se. Lustigt att samla kort lever kvar, även om motiven på dem växlar.

Vid ett bord stod en ung man med bordet fullt av äckliga ödlefigurer. Möjligtvis var det dinosaurer, nån sorts. I något otäckt gummiliknande material. Kändes slemmiga att ta i. Säkert något ungdomen idag också samlar på. En liten kille stod och tittade längtansfullt på en mystisk sådan, han hade tömt sin pengabörs på bordet, 69:-. Och det äckliga monstret kostade en hundring. Jag stod och tjuvlyssnade på samtalet mellan säljaren och lillgrabben. Tydligen hade han lyckats få några lite mer pengar av föräldrarna, för han hade varit och försökt pruta flera gånger tidigare. Men säljaren var inte beredd att släppa så billigt. Hur man nu kan snacka om billigt för något sådant så horribelt. Till slut tog jag fram de felande 31:- betalade och och lillkillen stack iväg så glad. 

Jag tror inte det var något repeterat knep att lura gamla tanter med, men om så vore får jag klara ekonomin fram till nästa pensionsutbetalning. Han gick trots allt med på en deal, att han vid vuxen ålder och med egen inkomst skulle göra någon annan glad på liknande sätt. 

Idag har vi tagit promenaden mellan Sofiero och hem, men vi var lite senstartade så vi tog bussen dit och gick hem, så vi åkte bussen på gratistid. Annars hade vi fått hosta upp pengar, och efter mina spendersamma dagar, köpa monster till småkillar osv, då får man spara. 

Promenadstigen genom skogen var inte snö- eller isfri. Så man fick ta det försiktigt. Men vinden var snäll och bet inte så hårt i kinderna. Man känner att det är vår i luften. 

Folk har börjat kommentera vädret i positiva ordalag senaste veckan. Och att ljuset återvänder. Det märks tydligt ett mycket bättre humör då man småpratar med folk. 

Lena som vi mötte på Drottninggatan var på väg ut för att träffa lite folk på Hamnkrogen. Hon viskade lite generat att hon skulle passa på AW. Jag jobbar ju inte längre , menade hon. Men vadå, sa jag. Du har ju gått ut med soporna, det är ett dagsverke för en pensionär. Visst log hon då hon insåg detta. 

Nu sneglar vi in i Pålsjö skog då vi far förbi med bussen, jag vet att jag är hialös, men rätt som det är har vi vitsipporna där. Ifjol överraskade de oss redan i början av april. Den som lever får se.

Morgondagen är första dag i vecka 8 (åtta). Jag har ett speciellt uttryck för väder som är disigt och småruggigt. När det varken är regn eller klart väder. Inte kallt men inte heller varmt. Som en yllefilt som mist sin värmande förmåga och bara ger en tråkig känsla. Det kallar jag för vecka 8-väder. Allt för många av våra dagar på vårvinterlovet som det hette innan man ändrade till att kalla det sportlov, var det sådant väder.

Jag kan inte minnas att vi har haft sådant här väder sportlovsveckan som vädergubbarna lovar, aldrig vad jag kan minnas. Dock är mitt minne inte mycket att skryta över. Under senaste dagarna har vi haft ett helt fantastiskt väder med strålande sol, strax under nollstrecket och snö som ligger kvar och gör att solskenet förstärks. Jag struntar i om fönsterna berättar att det varit eftersatta med putsning. Kommer dag kommer råd tänker jag och njuter av vad ljuset har i sitt följa. Under lördagen var vi så mycket som möjligt ute för att samla på oss D-vitamin. Senaste tiden har det varit isvindar som bitit i kinderna och promenaderna har blivit i medvind och bussen hem. Men lördagen kunde man gå i vilket väderstreck som helst, solen kändes så livgivande. Lite skamset gick jag och längtade hem för jag hade en trevlig stickning på gång, och ville både vara ute och hemma. Men vi prioriterade promenaden. På kvällen kände jag kinderna hetta som om de talade om att nu hade fräknarna börjat att röra på sig, det är typiskt varje år att jag glömmer att ransonera soltimmarna.

Idag söndag hade vi ett ljus som gjorde att jag beslöt att göra ett av de där pilliga arbeten som jag haft i tankarna i månader. En blus, en vacker sådan som hade för långa ärmar. Ska jag ha plagg som når runt rumpan blir gärna ärmarna för långa. Nu skulle den justeras så jag kan ha den utan att behöva rulla upp ärmarna. Men med manschetter och sprund, var det inte tvärgjort. Trots allt värt ett försök, nu då ljuset var så optimalt. Jag plockade fram sprättaren och på med extrabrillorna. Med solljuset strax bakom nacken såg jag stygnen. Jag tänkte på froggyfriend som kallar mig ”stubborn viking”, envisa vikingen. Han har rätt om vissa drag som det där med envishet. Jag lyckades få bort de gamla sömmarna, var alla trådstumpar tog vägen är jag inte säker på. Men dammsugaren ska sköta sitt jobb och inte klaga. Jag kunde sätta tillbaka manschetterna efter att sprundet skotts med en snedslå. Sedan var det att instruera maskinisten om hur han skulle sy de olika momenten. Han vet att han är en viktig stand in för mina ögon, så han lyssnar och tar till sig. 

Maskinisten sydde även en rynketråd så jag kunde dra ihop ärmens vidd att passa i manschetten. Sömmen runt sprundet blev som om de var proffs som gjort det. Och de tre knapphålen på manschetterna klarade vi av utan att ändra på modellen. Framför allt är jag stolt att vi fixade det utan malörer som att vända manschetterna fel väg så knapparna hamnat på insidan. Annars brukar det ju vara som Murphy’s lag att sådant ska hända. 

Nu är min fina blus klar att ta fram då det börjar våras. Och under tiden med ärm två så tog vi fram bullarna som vi bakade förra veckan för att ha som fastlagsbullar. Nu är sifonen laddad med grädde, och vi fixar fyllningen med lite mandelmjöl florsocker inkråm från bullarna en doft av bittermandelessens och en matsked mjölk. Jag lovar de är bättre än någon av de bullar som dagstidningen hade smaktest på häromdagen. Den, där den billigaste bullen kostade 35:- och de andra ca 45- 55:-.

 Så när solen gick ner idag hade vi bara varit inomhus. Men så nöjda vi var med vårt envisa arbete blev det lite som en segergest att fira med gott kaffebröd.

Jag hoppas barnen som har sportlov kommer ut och njuter av solskenet. Och varar det hela veckan med detta underbara väder, även lite snöfall må inräknas, är jag beredd att ändra mig om det där nedlåtande begrepp ”vecka 8-väder”.

För en vecka sedan fick vi ett snöfall över vår stad. Ett snötäcke som ligger kvar fortfarande. Vintern verkar som om den kommit för att stanna ytterligare några dagar. På sportlovet nästa vecka blir det kanske så att det blir slädföre. Jag ser när vi åker förbi Kopparmölleplatsen att backarna där jag åkte som barn är riktigt slitna vad det gäller föret. Men vi skånska ungar är vana vid att man kom hem och var skitig efter att ha slitet upp snön i kälkbacken. Vi åkte på det frusna leriga som återstod, med påföljd att friktionen löste upp leran och vi fick en brungrå nyans både på kläder och i ansiktet.  Det var inget hinder, vi fortsatte att åka även om det var inte något glid till att tala om. Men det halvtaskiga glidet innebar att man tordes åka i den där branta backen, den där livsfarliga. Det hände att man fick dra kälken nerför backen också. Som sagt, vi skånska ungar är inte så kinkiga, man får ta vara på vad som bjuds.

Nuförtiden far jag inte som ett jehu i backarna längre, men jag tycker om snön. Fast senaste veckan har jag sällat mig till de där gnällspikarna som klagar över halkbekämpningen på våra gångbanor. Jag har fått traska ute i gatan för att jag klarar inte av att hoppa över de höga plogkanter som lagts upp i rännstenen. Inte kunnat kliva upp på trottoaren förrän jag kommit fram till busshållplatsen, där har de snöröjt sista veckan. Många gångbanor är förrädiskt isiga. Det förtar nöjet att ta en promenad. Man går bara det man måste. 

Idag i mitten av februari har vi ätit den sista brunkålen. Den som blev så god denna säsong. De sista lussekatterna åt vi i måndags. Nu är det riktigt tomt i kyl och frys på julrester. Onekligen åt jag brunkålen med andakt. Orkar vi göra någon julmat detta år? Det känns jobbigare för varje år. Trots allt så planerar vi för både storkok, bakning och syltkok så fort det börjar tryta i förråden. Sista kroppkakorna åt vi häromdagen, men jag såg att maken köpte en rejäl påse potatis då vi handlade senast. Så det blir nog en storgryta med nya sådana endera dagen. 

Vi fortsätter också att föra matsedel över vad vi äter till middag. Dels är det en idékälla när den vanliga frågan dyker upp: vad ska vi ha till middag. Sedan är det en nyttig hjärnmotion då vi glömt att skriva in under fyra – fem dagar. Då kan det hända att vi får grubbla länge innan vi kommer på vad vi åt. Men sedan 2023 har vi alla dagar ifyllda. Även om det kan ta en dag eller två ibland att värka fram förra söndagsmiddagen. 

Det pågår vinterolympiad, men jag hänger inte med längre. Jag som aldrig missade en hockeymatch förr i tiden. Massor av skidlopp har jag följt genom åren. Men mitt TV-tittade har blivit lidande av mina taskiga ögon. Och troligen också hjärnans kapacitet att lagra alla namn på favoriter. Somliga menar att man är en ”traderöv”, jag menar att detta är ett naturligt åldrande. Numera plockar jag ut de program jag vill titta på, annars står det ingen TV-apparat och maler på. Musik är inget jag lyssnar på längre. Det ger mig inget. Men böcker konsumerar jag, oerhört mycket. Min bokklubb gjorde en ändring i höstas så att man fick fler timmar i den avgiftsklassen jag betalar för. Givetvis passade de på att höja priset lite också i samband med det. Förut hände det lite då och då att jag läst slut på månadens kvot och det var flera dagar kvar på perioden. Man kan alltid köpa fler timmar, även nu. Men nu har jag 150 timmars läsning på mitt konto per månad. Och det har klarat sig utan att tilläggsköpa. Det ersätter den där TV som förr i tiden stod och malde. En bok kan man inte slölyssna på. Då måste man backa och kolla upp vem som sa vad. Därför får jag slå av läsningen då jag ska räkna maskor på mitt stycke. Eller diskutera nånting med maken.  Simultankapacitet finns inte längre i mitt huvud. Med min fina iWatch kan jag styra mobilen och slå av och på min bok. Nya finesser att lära in mottages med tacksamhet, då de underlättar vardagen för mig. Fast jag tror att det ramlar bort minst det dubbla mot vad jag lyckas få in. 

Jag håller på att sätta ihop lite läromaterial till vår minikurs på bridgeklubben. Det där med att förklara när och varför man bjuder det ena eller andra håller mig igång. Helt klart är det så att varav hjärtat är fullt talar munnen. Visst är man tokig, stickar jag inte så tar jag stick! I bridgen.