Jönssonminnen.se

Tisdagsmorgon, och ett besök hos ögon doktorn. Sist jag fick behandling för mitt öga hade det förflutit tolv veckor mellan behandlingarna och det visade sig att tolv veckor var inte bra. Jag hade legat på ett 6-8 veckors schema tidigare. Nu ville man göra ett längre uppehåll för att testa om de kunde ”töja” på intervallerna. Jag kunde inte ifrågasätta det, man måste väl prova tänkte jag. Tyvärr insåg jag att det var en klar försämring och då man kontrollerade min syn noterades att det var en tydlig förlust. Man sade redan då att man skulle påskynda nästa behandling. Men efter två veckor och jag inte märkte någon förbättring av senaste behandlingen, satte jag mig i förtvivlan och skrev några rader på 1177. Några dagar senare kom en kallelse till nästa behandling och jag såg att de krympt ner väntan till 5 veckor! Skönt tänkte jag, hoppet återvände att min syn skulle klara ytterligare en tid. 

Några dagar senare ringde en sköterska och berättade att de tagit till sig mina rader jag skrivit till dem, och att jag hade fått nya direktiv. Först hade de strukit tiden för min nya behandling, sedan satt upp en tid hos ögonläkaren. Nej nej, inte stryka tiden bad jag. Men det var redan gjort och läkartiden som var efter ytterligare en vecka var bara att acceptera. Av erfarenhet vet jag är vårdpersonalen på denna avdelning svårflörtade så det var bara att bida sin tid. Det har ändå blivit lite bättre med synen veckorna som gått, men som före jul är det inte. De vackra stjärnmönstren som berättar att glaskroppen i ögat är påverkat kommer och går. Speciellt då jag har mörkt garn att sticka. Då syns de tydligare. Men låt bli att titta då tänker man. Men vad är alternativet? Blunda? 

Nu fick jag göra nya syntester i tisdags och jag var glad att kunna säga att det trots allt var bättre än sista gången jag var in för behandling. Testet visade en bättring. Men jag beklagade mig för sköterskan att jag ångrade så att jag skrivit de där raderna till dem. Jag var i större behov av fortsatt behandling än att få träffa en läkare som kanske skulle säga att jag fallit för åldersstrecket för ytterligare behandling. 

När jag kom in till läkaren frågade han mig hur jag hade det. Genast sa jag bedjande; snälla ni låt mig få fortsatt behandling! Ja nu frågade han hur jag hade det, sa han igen med ett lugn som gjorde att jag reagerade. Jag svarade att jag ängslades för att det skulle bli svart igen, precis som jag minns nyåret 2021, då jag tappade mycket av synen. Avslutade meningen med att än en gång vädja om fortsatt behandling. Givetvis ska du få behandling sa han, och jag ska se hur snabbt jag kan få en tid för det. 

Då jag gick hem kändes det som en sten lyfts från mina axlar. Hela dagen gick jag med ett leende från ena örat till det andra. På eftermiddagen pep min mobil om ett meddelande från 1177. En ny tid bokad torsdag den 16 april. Hurra! Och jag hinner få ögat vidgjort innan vi tar iväg för en liten weekendtripp över påsken. Gulle dej doktorn! Det var snabbt fixat!

Onsdagsmorgon skulle jag ha sovmorgon. Programmet för dagen var på eftermiddagen, stickkaféet. Skönt. Men klockan fem blev jag väckt av att min klocka varnade att jag hade fått ett förmaksflimmer. Tog ett klock-EKG som sade att jag borde ta kontakt med någon vårdgivare. Har sedan tidigare besked att jag ska ta ett extra piller och avvakta. Om det inte lugnar ner sig ska jag infinna mig fastande på akuten klockan 8.00. Tog min dos medicin och kröp mer mellan lakanen igen. Men efter två timmar var flimret kvar. Väckte maken och berättade att jag tänkte bege mig till akuten och han klev upp för att fixa frukost. Jag sa att jag skulle vara fastande så han fick ta sitt kaffe själv. Jag tog ett nytt EKG strax efter sju, och fick samma besked att uppsöka vården. Jag kände ju det oroliga bultandet men hade inte ont. Taxi häruppe i Mariastaden är inte snabb, så bort till bussen för att ta en taxi vid centralstationen. Det går mycket snabbare. Maken löste en duobiljett då han inte gärna släpper iväg mig ensam i detta skick. Då vi satt på bussen signalerade min klocka att jag åkt från mobilen! Jag måste erkänna att jag var en aning ängslig, och hade inte koll på allt. Jag hade ju dokumentation på när och hur flimret visat sig, så maken erbjöd sig att hoppa av och hämta mobben. Ja du har ju biljett som täcker tiden sa jag och beslöt mig för att fortsätta själv. 

Tänkte igenom att jag inte hade mer som jag behövde innan han anslöt vid lasarettet. Vid nästa hållplats dök det upp kontrollanter! Oj då, jag hade ju ingen gällande blippad biljett! Nu var jag beredd att förhandla mig till en månad i fängsligt förvar på vatten och bröd istället för att betala böterna. 1500:- skulle gräva ett djupt hål i min kassa. Men dels en inackordering med mat skulle ge en besparing och att jag slapp hosta upp den summan. När jag förklarade vad som hänt och att maken förmodligen kom med nästa buss, önskade han mig god bättring. Ytterligare en man som visade förståelse för gamla tanter. Tack Skånetrafiken. Väl uppe på lasarettet hände det som hänt flera gånger tidigare. Mitt flimmer slog om till sinusrytm igen. Så det blev ett kort besök. Ett nytt EKG och ett snabbt samtal med läkare som skickade hem mig med besked att det skulle skrivas remiss till hjärt-kliniken. Men stanna hemma och äta frukost är inget alternativ när hjärtat rusar. Nu blev det hemgång och stickkafé på eftermiddagen. 

Vår busslinje hade fått en omväg då man håller på och asfalterar runt om i min del av staden. Traskade bort mot S:a Maria, hållplats Kryddlandet och klev på bussen där. När jag åkte hem från stickkaféet lät chauffören meddela att bussen inte stannade förrän Mariastaden, om vi inte hoppade av vid Krematoriet. Efter dagens vedermödor kände jag inte för den relativt långa promenaden. Åkte med och gick fram till chauffören och bad att få bli avsläppt där jag klivit på. Kan jag inte svarade han. Då får jag lägga till tid?? Vadå för tid undrade jag. Släpp du bara av mig vid min hållplats, sa jag. Men han vägrade. Nu blev jag arg, och sa att han skulle bara göra som jag bad, för i busstidstabellen stod det klart och tydligt att Kryddlandet är den hållplats som ersätter min Tofsmesgatan, under pågående arbete. Du får ringa Skånetrafiken och klaga för jag har ingen skyldighet att stanna där sa chauffören. Nu tog jag till brösttoner, berättade att jag skiter fullständigt i hans skyldigheter. Jag ska av nu! Och jag orkar inte gå från Mariastaden station. 

Han svängde in på hållplatsen, jag hoppade snabbt av och tackade för skjutsen. 

Det har varit en vecka då jag utnyttjat regionens både vård och transporter. Tur att de finns, men de är till för oss, inte vi för dem.

En av de allra första dagarna i april lyser solen och det där omtalade aprilvädret låter vänta på sig. När jag sneglar på termometern frestas jag att plocka fram mina sandaler och låta tårna vifta fritt då vi ska fara på veckans shoppingrunda. På vägen bort mot busshållplatsen är jag nästan på väg att beklaga mig att solen är för besvärlig, behovet att skugga för ögonen blir uppenbart. Tanken att man gnäller för allt nuförtiden slår mig och jag låter inte ett ord om det slippa över mina läppar. Vi far iväg till vår vanliga affär och inom på apoteket för lite piller till maken. Sedan vidare in på varuhuset. Redan utanför ingången hade vi plockat med oss några brätten minipenséer för plantering i våra blomlådor på altanen.

På andra raden på vår handlelista står det ”keps”, maken tyckte att den rejäla yllekeps med öronlappar kunde få ha semester. Men hans gamla sommarkeps var i miserabelt skick så en ny var önskvärd. Där vi stod och valde undrade han om jag var nöjd med den han sett ut, för  – som han sa – du lånade ju den ganska ofta förra sommaren då solen generade dej. Då han sa så, mindes jag hur många gånger jag lirkat av honom hans huvudbonad för att jag skulle slippa sitta och blunda på våra bussresor runt Skåne. Det är kanske läge att inhandla en egen, något jag aldrig sett som en möjlighet. Keps är inget önskeplagg för mig. 

En vän frågade mig för många år sedan hur man visste att man passerat gränsen till Norrland, och jag replikerade: jo det ser man då alla män bär keps och det finns extrapris på rimmat fläsk i alla affärer. Jag vet inte hur det är med saluförandet av fläsket längre, men kepsarna är precis som alltid. Jag minns min svåger RIP, han hade kepsen på även då han låg och tog sin middagsvila – inomhus.

Men nu är jag också kepsägare. Får kanske prova att bära den så det känns som om den vuxit fast. 

Onekligen har vi våren här. Vi har flyttat ut eftermiddagsfikat på altanen flera dagar. Och vi har varit och beundrat vitsipporna i Pålsjö skog, i år en vecka tidigare än i fjol. Då vi närmade oss skogskanten hördes en fågel så stark i sin drill att jag stannade förvånat. Vad är nu det för en gynnare, undrade jag. Inte bofink, och jag tror att lövsångaren inte är här ännu. Jag är dålig på att känna igen fågelläten. Men jag har min nya fina app där jag kan analysera vilken pjodd det är som sjunger. Jag får träna min engelska då jag bara får upp artnamnet på det språket. Hade jag fått det på latin hade det underlättat, för då jag tittat på fågel under årens lopp har jag lagt till det latinska namnet i inlärningsprocessen. Men nu stod jag där och fick upp att den där ljudstarka fågeln var en eurasian wren, en gärdsmyg. Den där minsta lilla söta fågeln, att den kan låta så mycket! 

Tårna njöt i mina sandaler och nu hade jag en kepa som skuggade mina ögon så jag slapp gnälla om det skarpa ljuset. Det är vår! Överallt runt oss blommar träd och buskar. Senare samma dag hörde jag gransångaren provade klara strupen, så nästa vecka kommer vi att ha riktigt många fåglar att lyssna till. Det kändes som om man inte ville gå hem och stänga dörren, bara vara ute hela tiden. Framåt kvällen tog vi en promenad längs Hälsovägen, en sträcka vi promenerar ganska ofta. Nu för att kolla vårtecknen där. Vi avslutade dagen med att slinka in på kinarestaurangen på Sundstorget, så slapp vi båda laga mat och diska. Då vi kom hem vid niotiden kände vi oss nöjda med dagen då vår stegmätare sa att vi traskat cirka 7 kilometer. Men den var ju helt vindstilla och njutbart. Då vi satt och läste nyhetsnotiserna då vi kommit hem, tutade makens mobil. Klockan var vid halv-elvatiden och jag undrade vem som ville något så sent. Vi har strömavbrott lät maken meddela! Jaså, hur då, undrade jag? Det var elleverantören till stugan som meddelade att vi var strömlösa. Och jag visste att det var full storm däruppe. Och runt 10 minus. Vilket känns som mycket mycket mer i den blåsten. Visst är vårt land långt. Har sitter vi i Skåne med 15+ och vindstilla, och stugan står däruppe i den stormen som meteorologen varnade för dagen före. Tur vi inte var där denna gång, vi fick inte strömmen tillbaka förrän idag på förmiddagen. Alltså tolv timmar strömlöst och i det vädret.   

Det är utlovat att vi ska få känna på aprilväder redan nu de närmsta dagarna, kanske även något lite nattfrost. Så vi tar inte ut allt för mycket i förskott, men sandalerna är framplockade för i år. Då jag var hos min fotvårdare den 19 februari och vi bestämde en ny tid den 23 april sa jag att då kommer jag i sandaler! Tvivlande tittade hon på mig och svarade att vi får väl se. Jag tog en bild på min fot – sandalklädd och MMSade henne igår. Fick ett svar att ja ja, jag ser och minns vad vi sa…

Deklarationstider. Det som förr i tiden var ett knåpande med diverse inkomstuppgifter som damp ner i brevlådan under januari månad. Idag måste jag erkänna att jag har ingen speciell kontroll på mina uppgifter. De står snyggt och prydligt uppradade på den digitala gul-vita blanketten som dyker upp så här på vårkanten. I mars. Någon gång runt mitten av februari kom fortfarande en viss ängslan över mig, att jag inte skickat in min deklaration, men som i samma sekund dämpades. Vi har ju tappat bort ansvaret att sköta om detta numera. Kanske man borde glädjas åt att inte behöva ta hand om och räkna ihop summorna och skicka in till skattemyndigheterna, deklarera dem. Framförallt slipper man sitta där med fingrarna kryssade och skriva under ”på heder och samvete”. Det är förmodligen ingen som vet vad heder och samvete är nuförtiden. 

Idag kommer det en färdigifylld blankett med de inkomster och skatteinbetalningar som hänt föregående år. Till och med de femton sketna kronor jag fått i ränta på mitt lönekonto där min pension går in, där jag hanterar mina utgifter, hyra försäkringar och köp av mat och tjänster. Att jag lyckats få den räntan beror på att jag varje månad har en summa som krymper så sakteliga, men ändå verkar det räcka till med några slantar plus fram till nästa pensionsutbetalning. Tjusigt. Och för detta belönades jag av banken med de 15 kronorna vid årets slut. Jag är övertygad om att om jag det varit tvärtom, att jag hanterade samma summa bankmedel, men att det var ett lån från banken till mig, hade summan på räntan varit helt annorlunda, mycket högre. Nu älskar jag matematik-uppgifter men erkänner att detta blir för mig en oöverstiglig uppgift att försöka räkna ut, hur mycket det skulle bli. Dock vet jag att utlåningsräntan är betydligt högre än inlåningsräntan. Så enklast är att ta beloppet som jag erhållit som ränteintäkt multiplicera det med kvoten som uppstår då jag dividerar utlåningsräntan med den inlåningsränta jag erhåller på mitt bankkonto. Jag tycker att vi kunde dela lite mer rättvist, banken och jag. Jag är övertygad att jag skulle få runt en femtilapp istället för de femton spänn jag fick. Är det mer än jag som gillar att räkna, siffror hit och dit.

 Pengar som jag inte har är absolut det enklaste att räkna med. Det gör ju inte ont om man räknar fel. En av bridgespelarna sa igår med anledningar av deklarationer och att allt blivit så dyrt, att han har förklarat för sina barn att: ”Om det skulle bli någon krona över då jag dör, då kan ni vara övertygade om att det är jag som räknat fel.”

Nästa vecka går vi in i ett nytt kvartal. Våren nalkas och jag ser fram emot att dagarna blir längre och ger mer utrymme för att göra små utflykter. Promenaderna med eftermiddagskaffet packat i ryggsäcken är ett glädjeämne för oss båda, och vi hoppas att hälsan tillåter oss att få hänga med ett tag till. Dag för dag noterar vi vårtecken, ibland med hjälp av appen som artar växter som vi inte kan namnet på. Runt busshållplatsen Kopparmölleplatsen har vi under flera år glatt oss åt de första gryende vårtecknen. Detta år har vi kunnat namnge dem, körsbärskornell och kejsarolvon. Trevliga blyga buskar som står där med blommor på bar kvist. Så roligt att veta vad de är för några. Hoppas att de inte är invasiva så att vi ska behöva ändra oss om dem. 

Längs kalkstensmuren på nedre delen av Bergaliden är det alldeles blått, ett hav av små blå blommor. Jag sa att det var Scilla, men maken tog fram sin app för att kolla mina kunskaper. Han meddelade att det var ”Rysk blåstjärna” och mot appen har jag ingen chans. Jaha, jag tyckte det såg ut som Scilla, sa jag, men min syn är det ju lite si och så med numera. Då jag kom hem ville jag googla på det där med den ryska blåstjärnan. Hade vi en smyginvasion från öst? Var det bara jag som såg sambandet med den där ryssen? Att vi inte skulle lyssna efter vapenskrammel utan att vår flora byttes ut med dessa arter? Då jag googlade rysk blåstjärna fick jag det latinska namnet Scilla!! Så jag kan bara lugn, det är som vanligt. Inga ryssar på väg på det viset. 

Vi har ingen bil längre, det är så skönt att slippa runtomkringet med ett bilägande. Det är ytterst sällan vi saknar att kunna köra vart man vill. Vi har istället fallit in i en planeringsrutin som gör att vi kollar resvägar och restider vart helst vi ska bege oss. Och vi slipper bekymra oss för bilbesiktning och eventuella problem som uppstår med ett ägande av en bil. Det är inte vårt ansvar om bussen får en punka, vi sitter snällt och väntar tills det dyker upp någon och vidaretransporterar oss dit vi är på väg. Fram kommer vi alltid även om vi är lätt försenade ibland. 

Då jag sitter och tecknar dessa rader, känner jag som om vi står på startlinjen för årets aktiviteter. Den där bilbesiktningen har bytts ut mot en ”kolla kroppen-läget” inför starten. Tandläkaren har vi besökt och blivit godkända för ett nytt år, optikern har dokumenterat vårt åldrande tillstånd och att vi har tillfredsställande synhjälpmedel. Så nu kör vi!

Men som min svägerska brukar säga, man ska inte räkna ut något i förväg, så därför blir vår planering av de närmsta månaderna inte nedskrivna. Kan vi inte hålla dem i huvudet är de inte värda att slösa energi på. Senast igår letade jag på Skånetrafiken efter information om det blir någon sommarbiljett i år. Maken har mumlat om att han bör åka och titta till sina småsyskon. Så det ligger på planeringsstadiet. Har en hyfsad mall på hur vi hanterar den resan med utgångspunkt på hur vi gjorde förra året. Sixtinska kapellet i Rom får vi flytta över till nästa liv. Annars har det varit uppe som eventuellt resmål. Men jag tror att vi får inse (obs inget felstavat flicknamn) att åldern tar ut sin rätt. 

Här sitter jag och skriver. Har fått en hel dag som extra gåva. Hur kan det nu vara? Oftast klagar jag om att tiden rinner iväg så jag inte hinner med. Är det vårljuset som gör att man hinner med mer?

Men senaste dagarna har vi hunnit med både fönsterputsning, en långpromenad med kaffe vid stranden och veckostädningen. Ofta brukar vi minska på det ena till förmån för det andra. Men det har flutit på samtidigt som de vanliga rutinerna har blivit gjorda. Allt har känts som om man har koll på läget. Då helt plötsligt maken talar med mig om middagsmaten. Han kan inte i sitt liv påminna sig vad vi åt i fredags. Vi brukar låta det bero en stund innan vi hjälper varandra vad det gäller minnesluckor. Ger en respit så att man får en rimlig chans att rekonstruera tids- och ordningsföljden. Men nej, efter en stund förstod jag att han var en dag fel, upplyste om detta. Då sken han upp och gladdes åt att få en dag till godo. Och att vi inte hoppat över en dag med mat och riskerade att svälta. Ja vem blir inte glad att veta att man får extratid?

Det sägs att pensionärer alltid är upptagna och har inte tid att klämma in något extra i sina dagsprogram, men jag tror mer på att det är svårigheter att planera för vardagen. Först har vi dålig kontroll på vilken dag det är, hur många dagar är det till torsdag och har vi redan lovat bort oss då? Det är inget ovanligt att man inser att man är dubbelbokad någon dag. Men framför allt kan man inte bestämma någonting förrän man kollat almanackan. Aldrig låta en liten bortlovad minut hänga i luften. Alltid in i almanackan med den. Aldrig tacka ja till en inbjudan nånstans förrän man checkat av mobilens kalender.

Om man då, som det hände oss, får en hel dag extra till förfogande, blir vi även då rådvilla. Jag har alltid en pågående stickning, så det är inga problem för min del. Men maken har svårt att se en hel dag bara rulla på utan att göra något vettigt. Det är en konst att göra ingenting. 

Vi har avnjutit vårens första fika på altanen. Jag är inte säker på om det är bland det tidigaste sedan vi flyttade hit. Många gånger var de som vi satt i trädgården uppkrupna mot köksfönstren med en kaffemugg och njöt av solstrålarna, och varje år sa vi att det var troligen det tidigaste vi kunnat fira vårens ankomst såhär. Jag har absolut ingen statistik på dessa datum och jag misstänker att det inte var några särskilda rekord. Men känslan av att kunna sitta ute i en solig glänta eller mot en solig vägg efter vinterkylan känns onekligen lika glädjande varje vår. Det ligger hopp om sommar och sol i kaffestunden. 

I torsdags tog vi en promenad med kaffe i ryggsäcken. Nere vid Pålsjöbaden slog vi oss ner med vår fika. Plötsligt ringde min telefon. Svägerskan i Norrland ville höra om vi lever. Jag frågade förvånat om det var slut med skidskyttet? De missar inte en TV-utsändning med den sporten, och jag har någon gång lyckats ringa mitt i en utsändning. Jisses jag fick mina fiskar varma! Jag lovade att återkomma till våren, då de slutat åka skidor. Nu passade svägerskan på att ringa mitt i vår fika. Hon beklagade sej att hon slitit ont med snöskottning hela dagen, sur tung snö. Och som vanligt då man är precis klar kommer plogbilen och murar igen uppfarten och brevlådan så det är bara att börja om. Hummande lyssnade jag på henne, höll med om irritationen då plogbilen gav extrajobb. Som om jag visste hur det var, jag skåning som sällan får ihop till en liten snölykta, än mindre till en snögubbe. Sedan undrade hon om hon störde oss i något. Nej sa jag, vi sitter här nere på stranden på en bänk och njuter vårt eftermiddagskaffe. Studerar båttrafiken på sundet. Solskenet har gjort att jag tagit av ytterkläderna och sitter och solar fram lite fräknar sa jag. Vi var rörande överens om att vi bor i ett långt land. 

Det blir mycket fikande vid denna årstid så det ger mer jobb ,ed bakning. Vetebullar kan man inte vara utan vid denna tid på året. Så vi får kolla om vi har mjöl och jäst hemma. 

Nu startar en ny vecka och jag tror vi är rätt i tid, bridgespel måndag tisdag, sedan är det snart helg igen.

Ek o bok o bjarke

Gran o fur o larke 

Al o pil o vide

Aske de var tie

Denna ramsa lärde mor mej i tidig barndom. Jag minns att jag var imponerad av att mor kunde namnet på så många träd. Den där slutklämmen med att de var tie var massvis av trädslag tyckte jag. Under vår senaste skogspromenad dök ramsan upp i minnet på mig och jag rabblade den några gånger innan jag fick in rytmen riktigt. Men sen satt den där. Och plötsligt insåg jag att de tie trädslagen kunde jag både till namnet och hur de ser ut. Vad mera var, de fattas en hel del träd i den ramsan. Lönn, alm poppel kastanj osv. Många som inte nämns. Jag förmodar att ramsan är för svenska förhållanden. Och den lilla ungen som var imponerad av mors kunskaper har adderat några trädslag till i sitt medvetande. Plus att jag noterat att min stad har ganska många exotiska träd i sina planteringar. 

Precis i mitten av vecka 8, den vecka som jag brukar skylla för att vara den tråkigaste vädermässigt här i stan, men just i år har den veckan visat sig vara en riktig vintervecka. Nederbörden har inte varit riklig men några centimeter snö sistlidna helg och ett fortsatt klimat runt nollan har gjort dagarna ljusa och frostnupna. Solen har lyst och fåglarna har börjat sjunga, de tidigaste av mesarna. Det har inte blivit några sovmornar, för ljuset väcker en. Denna dag var det inte lika ljust då jag klev upp, men hade en tid att passa. Det har varit trevligt att ana solljuset senaste veckan så det var lite av en besvikelse då dagern var tveksam. Jag såg då jag kom ut i köket att det var en rejäl dimma. Sådana fenomen är vi inte så vana vid härnere i Skåne, frost och dimma. Men efter en tid började den dra sig tillbaka och vi fick uppleva detta vackra med rejäl rimfrost på buskar och träd. Hela världen var vit, glittrande som om det vore diamanter överallt. Men dimman lättade inte helt utan kom och gick eftersom solen lyste och värmde. 

Då jag skulle gå till bussen regnade det ”minidiamanter” i luften, som om det var ett fruset duggregn. De glittrade och glimmade i solljuset så jag stod andäktig och fascinerades av deras dans i motljuset. Från en strålande klar himmel. Det var alltså dimman som utkristalliserade sig som dessa pyttesmå kristaller. Jag har sett sådant diamantregn från träden i Norrland då vi haft mornar med riktigt mycket rimfrost, men det har kommit från trädgrenar och buskar och bildats mot någon yta. Det jag såg nu kom uppe i luften ute över öppen mark. Jag stod och njöt av att få se detta skådespel en god stund, tills gubben min påminde att vi har en buss att passa. 

I slutet av veckan hade mitt knä slutat beklaga sig, det knä jag skadade då jag i söndags tog en promenad i Pålsjö skog. Snön som kom dagen före hade vi kvar ett tunt skikt av. Oh, så ljus världen verkade av detta. Det var vi tvungna att ta till vara. Så bussen bort till ”Kremman” och ner genom skogen. Vid trapporna ner mot ankdammen vid Pålsjö mölla var det blankslipat i trappan. Trots en hand krampaktigt på ledstången och den andra om min gångstav for jag som en jumbojet som landningsstället inte fällts ut på. De där smidiga elefanterna jag har hört folk tala om, visste jag i det ögonblicket hur de var. Folk kom rusande till och ville slita upp mej. Snälla låt mej vara, bad jag. Först ville jag sitta kvar någon minut tills den ilande smärtan avtog. Benet som vikit sig under lilla mej, fick vikas fram och kollas funktionen på, innan jag kunde resa mej upp. Slutligen tog jag mej upp med många människor involverade i detta projekt att få upp käringen. Ett ögonblicks känsla att bäras i gullstol kom över mej innan de resolut planterade mej på marken igen. Försiktigt provade jag att stå på benen, linkade sedan ner till närmsta busshållplats så Snipp snapp snut, så var det med den promenaden. 

I fredags var jag ner och hämtade tillbaka den summa som Skånetrafiken snott från mig. En summa som jag av en tillfällighet hittade avdraget på mitt bankkonto för några veckor sedan. Den 25 januari hade vi varit och åkt buss. En lördag. Och det vet var och en av er som känner mig, att betala för en bussresa då mitt seniorkort gäller, det gör jag inte. 

Vid upptäckten var min första tanke att spärra mitt bankkort. Det var betalt med mitt bankkort. Men bestämde mig för att först fråga på Skånetrafiken om det varit möjligt att de snor pengar från en då man passerar deras blippautomater på bussen? Jag sa att jag genast skulle gå vidare till banken om jag inte fick en förklaring, men det stod klart och tydligt att det var Skånetrafiken som snott åt sig pengarna. Och, som jag förklarade för kvinnan i luckan skulle jag inte köpa en biljett till fulla priset  om jag glömt mitt seniorkort hemma. Jag skulle ha köpt med den rabatt vi seniorer har här i Skåne. 

Kvinnan lyssnade på mina haranger och sa till slut då jag var tvungen att hämta andan: har du express-läget påslaget på dina biljettköp? Va, sa jag. Vadå express-läge? Som en fågelholk stod jag där, svarslös. Jo om du har expressläget påslaget kan du bara hålla fram mobilen mot blipparen så registrerar den ett biljettköp!! 

Fick erkänna att jag hade ingen aning om vad hon talade om. Jag plockade fram mobilen och bad henne att visa mig var jag hade denna inställning. Tyvärr kan jag inte iPhone sa hon, men jag ska be min kollega. Och jag blev omhändertagen av damen i luckan bredvid. Hon sträckte sig över min telefon och klickade några länkar, tittade allvarligt på mej och sa: vill du att jag stänger av expressläget för din mobil? Det innebär att du måste gå in steg för steg för att köpa en biljett om du ska åka på tid då ditt kort inte gäller. Stäng av sa jag! Klick, så var det gjort. Tack sa jag, var så god kontrade hon. Sedan stod jag där…. Men de där 31 kronorna, sa jag. Jag accepterar inte att bli bestulen. Med ett lätt leende förklarade hon att jag fick öppna ett ärende och begära pengarna tillbaka! Jisses, mina pengar?? Ja det måste gå till så svarade hon. Nu föll min haka ännu lägre. 

Då hon insåg att jag inte gav mig så lätt frågade hon om jag ville ha hjälp? Med att öppna ett ärende! Ja, gissa sa jag. Jag som inte klarar att stänga av express-läget på min mobil, hur ska jag klara att öppna ett ärende gentemot Skånetrafiken? 

Men en ohörbar suck tog hon tag i att skriva. Jag fick lämna ut allt om min person, min resa när den var gjord och hur mycket jag blev bestulen på. Mycket knackande på tangentbordet, men det ändade till slut i att hon sköt över en handskriven lapp med ett ärende-nummer som var så många siffror på att det skvallrade om allvaret i ärendet. 

I tisdags fick jag ett mail från Skånetrafiken att mitt ärendet kommit under behandling. Men tyvärr hade de inte funnit summan och resan. De bad mig återkomma med mer fakta runt ärendet, och jag kunde omedelbart svara med datum för resa och klockslag och när det bokförts hos min bank. Några timmar senare kom ett nytt meddelande att de inte hittade mina 31 spänn. Men undrade om de kunde få de fyra sista siffrorna på mitt bankkort. Inte ett ögonblick tvekade jag…. Och var så goda. Nu dröjde det ett dygn innan nästa brev kom. De kunde fortfarande inte hitta mina pengar, men beslöt då jag lät ganska trovärdig att ersätta mig med en värdekod på 31 kronor. Och strax efter dök ytterligare ett mail upp med siffror som jag kunde använda då jag köpte biljett nästa gång. 

Nu var nästa problem, hur gör man för att använda en värdekod? I fredags då jag for förbi stationen gick jag inom och bad att få hjälp med att köpa en biljett och utnyttja min värdekod. Efter alla turer ville jag inte riskera att kludda bort min ersättning i denna datordjungel. Nu har jag fått tillbaka mina 31 spänn även om det har kostat Skånetrafiken några tusenlappar i lönekostnad att leta upp och/eller ersätta mina pengar. 

Min franske bridgepartner brukar ibland kalla mig: his stubborn viking, vad han nu menar med det?