Jönssonminnen.se

Första veckan i september blev precis som tidigare år, varm. En förlängd sommar, lik somliga jag minns från forna år. Det är lustigt jag måste ha någon speciell händelse att hänga upp minnet på vad vädret anbelangar. Annars har man ingen riktig koll. Om någon frågar mig hur vädret var för tre år sedan under septembers första veckor, har jag ingen aning. Men jag vet hur jag ofta har svarat folket uppe i Norrland då vi lämnat stugan i månadsskiftet augusti – september, då de sagt att nu är det slut på denna sommar. Jag har aldrig hållit med dem om detta, utan kontrat med att september och minst halva oktober är också sommartider för oss skåningar, i alla fall vad jag kan minnas. 

Man talar om indiansommar och brittsommar, och om man stannar upp i sitt vardagsliv och tänker, så har det varit sådana tider i många år. Jag minns hösten 1968 då vi bytte lägenhet och vi fick en sandlåda utanför vårt köksfönster. Hur sonen 21 månader gammal ville bo i denna sandlåda. Morgon middag kväll, det spelade ingen roll. Hösten var som en enda lång sommar. Och oj vad han grävde i denna sandhög. En tidig morgon väcktes jag av dörrklockan. Vem ville något klockan 6.00 på morgonen? Yrvaket gick jag och öppnade. På den tiden misstänkte man inga fula avsikter! Grannfrun stod med min son vid sin sida, han klädd i sin röda pyjamas. Hon undrade om det var rätt att han fick vara ute själv och leka den tiden på dygnet? Sannerligen inte! Men det var inget fel på hans egna initiativförmåga. Så där hade han suttit i sandlådan och grävt, den arla morgonstund. 

Idag går det ett Maraton-lopp i Helsingborg, och det är flera år sedan de fick svalka i form av lite regn. Idag får de en svettig runda med rekordtemperaturer i sikte. Själv sitter jag inomhus med nedfällda solskydd. Jag har ingen arbetsgivare som tvingar mig ut i solstekan. Och förnödenheter i kyl och frys räcker till. Då känns det faktiskt riktigt skönt att bara få ta det lugnt och invänta mer behagligt väder. 

Lördags-samtalet med svägerskan blev en trevlig stund. Hon hade aviserat förra veckan att hon skulle göra en resa med buss till, och båt på Göta kanal och Vänern. Jag bad henne berätta om resan och jag följde hennes färdväg på kartan på iPaden. Detaljerat berättade hon om färdvägen, lunchen i Tidaholmstrakten och bussresan vidare norrut. Vi har åkt dessa vägar på vår väg upp mot stugan någon gång, så jag hängde med då hon beskrev färdvägen. Trevligt sätt att få hänga med andligen på en del av resan. Mycket god mat i vänners lag hade gjort resan till en upplevelse.

Den som gjort en resa har något att berätta har jag sagt tidigare ett flertal gånger här på mina sidor, och nu blev jag än en gång övertygad. Jag erkände att jag inte varit helt på det klara med vilka dagar det var som färden skulle gå åstad, men sa att jag varit litet avundsjuk både tis- ons- och torsdag på henne. Skrattande sa hon att torsdagen hade hon varit hemma så det var slöseri på energi att avundas henne den dagen. 

Fredagen var vi och fick ansat håret, sista dagen vår frissa jobbade innan hon far på semesterresa till Skottland. Vi hade tingat just den dagen innan vi for till norrland, för att inte bli för anskrämliga och långhåriga då vår frissa befann sig utomlands. Jag önskade henne en god tur och sa att varje gång hon höjer armen med ett stop öl eller med ett glas whiskey, ska hon veta att jag är avundsjuk på henne. Varje gång! Skottland hör till mina punkter på min to-do-lista. Dock har vissa av dessa punkter fått flytta längst ner på listan, bland dem som jag ser som ett ouppnåeligt mål i detta livet. Man kan inte få allt. 

Maken undrade om jag ansåg det som mest lämpligt att sitta och sticka yllevantar dessa dagar då värmen tvingade oss att sitta bakom nedfällda jalusier. Han mumlade det i samband med att jag bad om hjälp att repa upp en vante som var så gott som färdig. Om jag stickat med garn i flera färger är det en god hjälp om han tar den ena färgen och nystar upp. Nu var jag var inte nöjd med färgsättningen, ville prova i en annan bottenfärg. Han borde inte muttra om mina lämpliga eller olämpliga sysselsättningar. Istället glädjas åt att jag repar upp och börjar om. På det viset sparar jag mången slant då jag återanvänder garnet. Fast han mumlade igen att det kanske blev för uppslitet då jag repade upp flera gånger, dels för jag tappat maskor och dels för att jag stickat fel. Strunt samma vad jag gör, då jag har svårt att sitta och titta rakt ut i vädret. Det var enklare förr då jag kunde läsa en bok på vanligt sätt. Eller titta på TV. 

Det har inte blivit några promenader, då dagarna varit för varma för att vi ska njuta. Förra lördagen tog vi en promenad ner genom Pålsjö Skog, även om det var hett. Men vi höll oss inne i skogen så mycket som möjligt. En liten eftermiddagsfika packades ner i ryggsäcken innan vi gav oss iväg. I makens ryggsäck följde en tom plastbox, ifall vi skulle hitta några björnbär. Lite väl optimistiskt att tro att man ska hitta några björnbär på buskar där så många av stadens invånare passerar så ofta. Men jodå, om man letar inne i snåren undertill, dit man har svårt att nå för de stickiga buskarna, där fanns ett och annat bär. Jag fick hjälpa till att bereda väg för den envisa gubbe jag är gift med, genom att med mina gångstavar lyfta upp revlar och buskgrenar. Han lyckades få ihop ca två hekto, vilket han bedömde skulle räcka till ett muffinsbak. Små och halvtorra efter denna regnfattiga sommar, men ändå, det var björnbär. 

Senare på kvällen kom grannen som bor tvärsemot oss med en skål och överräckte. Äpplen, svenska doftande nyplockade låg i skålen och med en krans av saftiga björnbär! Mums! Jag bligade förtjust på skålen och frågade hur många äpplen jag fick ta. Ville ju ha ett till maken också. Ta hela skålen sa mannen, det är till dej. Överrumplad tog jag emot skålen, vet inte om jag mumlade fram ett tack, men hoppas att jag gjorde det. Vi är inte mycket på speaking terms med våra grannar, men dessa ungdomar har vi småpratat med någon gång. Då skålen tömts och diskats återlämnade jag den. Samtidigt berättade jag att vi samma dag som jag fick dessa av honom, varit ut i Pålsjö Backar och med rivet skinn och mycket sveda lyckats få ihop två hekto småtorra björnbär innan han kom med sina saftiga fina! Som om ödet ville att det skulle vara lite mer smak på de muffins vi kommer att ha som medhavd kaka till kaffet på våra bridgeträffar. Vi får väl dela med oss några muffins till familjen som bjöd på dessa ljuvligheter. 

Vem tror ni har ätit nybakad äppelpaj med vaniljsås två dagar denna vecka till eftermiddagskaffet? Svenska goda äpplen med krispigt fruktkött och smak av sommar. Jag brukar ”snusa” i luften då jag är i affärerna vid denna tid på året, så jag inte missar doften av de första transparent blanche-äpplena. Deras doft är så speciell, man behöver inte bita i dem för att känna smaken, deras doft är tydlig. 

Jag tror jag tar några varv till på mina vantar. 

The english  below today

Förvirrad? Jag kan i alla fall stava till det än så länge, men HUR länge till? Tänk när den dag kommer och jag inte kan läsa trots coca-colabottnade glasögon? Men hur mycket ska man oroa sig för ens egna tillkortakommanden? Då de visar sig lägga en hämsko över ens liv? Eller ska man bara försöka övertala sig själv att det bara är synen som gett upp, inte kopplingen vad man ser och hjärnans uppfattning? 

Funderingarna runt detta har uppstått senaste tiden då fler och fler människor jag talar med berättar hur de kopplar bort sig från olika former av kommunikation. Förmodligen anser de att jag är dum som provar att få dem att sluta vara så rädda att de påverkar deras vardagsliv. Det finns inga dumma frågor, enbart dumma svar. Och de är ju inte de som levererar dem utan de som svarar. 

Det största hotet som de flesta hänvisar till är dessa bedrägerier som drabbar åldringar. Må gud förbjuda att de skörtar upp mig! 

Men jag ska erkänna att jag varit in på min bank och kollat hur jag kan säkra upp mina möjligheter att inte plocka pengar från mitt konto omedelbart, utan en viss fördröjning. Det hade varit den allra enklaste spärren för min del. Att mina beslut om att pengar skulle flyttas mellan andra konton än de jag har löpande via autogiro, skulle banken per automatik låta ligga minst ett dygn. Givetvis efter överenskommelse med mig. Alla lite större transaktioner hade skett med minst ett dygns fördröjning. Hur svårt hade det varit för banken att lägga till en sådan tjänst?? 

Nu blir det så att folk isolerar sig och törs inte berätta sitt telefonnummer, med ängslan att dessa bedragare ska nå dem. Jag är säker på att de kommer över de uppgifter de behöver för sitt lurendrejeri. Kan de hantera att sno mina pengar och logga in på mitt bankkonto som de gör med lite hackning-metoder, kan man nog inte gömma sig för dem om det är mig de är ute efter. 

Förra veckan frågade flera på bridgen hur vi haft det i Norrland, och jag svarade: aha då läser du inte mina sidor på nätet? Vadå undrade de? Vadå dina sidor? Men bad om adressen till denna sida. Jag skickade en länk till en av damerna med ett SMS, till en som frågade om adressen. Varsågod sa jag det ligger ute till vem som helst som gitter läsa mitt dravel, som maken kallar det. Förtvivlat tittade hon på mig då hon efter en stund förstod att det låg en länk i hennes mobil! Kan man ta bort den, undrade hon? Och i samma ögonblick insåg jag att jag träffat på en dam som var så orolig för att bli hackad och/eller bli bedragen, att hon knappt tordes öppna sin mobiltelefon. Jag lider med henne då jag inser hur ängslig hon var. Jag svarade att jag inte kunde plocka bort den, men hon behövde aldrig klicka på länken för att öppna den, om hon kände att hon ville avstå. Sedan raderar du bara SMS:et så är du av med det. Lite frågande undrade hon om det gick att radera helt och hållet. Detta övergick mina tekniska kunskaper, men jag menade att om hon aldrig öppnade upp länken var det nog ingen fara. Hur mycket rädsla kan människor uppbringa på grund av vad som skrivs och rapporteras om så gott som dagligen? 

Förra lördagen då vi varit ut på Väla satt det en dam på bussen och jag kände att hon följde makens och mitt samtal. Men det är svårt då man sitter mitt emot varandra att låtsas som om man inte ser. Vi småspråkade om några blommor som maken lagt märke till i dikeskanten då vi åkte ut till köpcentrat. Han ville att jag skulle berätta deras namn. Vadå kolla en blomma då vi passerar i ganska hög fart? Vad inbillar han sig? Att jag har falkögon? Jag föreslog att vi skulle ta en busstur påföljande dag och titta på blomman. Jag såg att damen mittemot log åt oss då hon hörde om våra ambitioner att arta en blomma. Lika bra som att sitta hemma och ”glo på något skit på TV”, sa jag. Då lutade sig damen fram och frågade om jag heter Inga-Lill. Kan jag inte neka till, sa jag. Hon undrade om vi inte var gamla arbetskamrater? Jag bad henne ta av sig de stora mörka solglasögon hon bar, och med en flätning från min sida sa jag hennes namn! Då känner du igen mig sa hon. Jag var inte säker på att det var du. Men efter 25 år kan man väl få lov att tveka. 

Efter ett par minuter hade ett samtal kommit igång, som var som i gamla tider. Hon var en av de arbetskamrater jag hade en oerhört bra både kommunikation och trivdes bra tillsammans med. Men åren hade gjort att vi tappat bort varandra. Tid för bussbyte! Jag reste mig men sa till henne att får jag ringa dig? Vi är inte färdiga nu, menade jag. Med ett stort leende bad hon mig: JA, hör av dej!

Väl hemma beslöt jag mig att leta upp hennes telefonnummer och lägga in henne i mina kontakter, innan jag glömde. Och oj, vad jag fick leta! Jag hittade henne på lite olika sidor, jag vet var hon bor hur stor lägenhet hon har, hur mycket lägenheten är värderad till. Jag vet hur huset ser ut och mycket mer. Men hennes telefonnummer hittade jag inte någonstans. 

Var det därför hon uppmanade mig att höra av mig? För hon visste att hon levde i en skyddad tillvaro med hemligt nummer? Inte utan att jag undrade. Men så lätt avfärdar man inte denna kvinna. Jag skrev ett kort meddelande till henne att nu vilade ansvaret om fortsatt kontakt på hennes axlar, bifogade ett visitkort med mina kontaktuppgifter, och frankerade med ett gammaldags frimärke och lade på en gul brevlåda. 

Sedan kunde jag inte utan att fundera. Skulle hon höra av sig? Jag berättade för svägerskan då vi hade vår ”lördagskontakt” att jag väntade samtal. Genast blev hon nyfiken. Hon tror att allt sådant rör froggyfriend, men nej jag fick förklara om händelsen på bussen. 

En timme efter vårt lördagssnack ringde telefonen, ett okänt nummer! Från Sverige. Kan det vara en bedragare? Försiktigt svarade jag: hallå… och där var min gamla jobbarkompis med sitt sjungande dalmål. Småskrattande erkände hon att hon inte haft en aning att hon var så hemlig. Hon har bett barnbarnet hjälpa henne att radera hennes telefonuppgifter på vissa sidor, för att undvika att bli uppringd av alla dessa försäljare, både med ärliga och oärliga avsikter. Men att hon därmed också gömt sig från omvärlden med att dölja dessa kontaktuppgifter, anade hon inte. Att hon är skyddad från potentiella bedragare tvivlar jag på, vill de så gör de… 

Jag har ringt makens syster flera gånger denna vecka, inget svar. Inte förrän i fredags. Varför hade hon varit så tyst? Var hon besviken på mig att jag övertalat henne att avsluta sin sommarvistelse i Rönäs? Det var ju trots allt inget att vara kvar för. Inget folk i stugorna runtomkring. Bara hon. Och utan bil. Isolerad. Nej åk hem till stan menade jag. Och nu var hon sedan fjorton dagar hemma i stan. Men till synes okontaktbar! Förklaringen fick jag på fredagen så hon svarade på min uppringning. Men där är du ju, sa jag. Tuggandes sin frukostmacka och sörplandes sitt te, tittade hon lite pillemariskt på mig. Vi facetimar varandra. Jag sa att hon brukar ringa tillbaka då jag ringt på olämpliga tider. Det har varit ömsesidigt. Hennes telefon hade varit på rymmen, fick jag veta. Hon hade följt med sin syster på en shoppingtur i stan och hennes mobil hade blivit kvar på bilsätet då systern med sällskap lämnade av henne hemmavid. Deras färd fortsatte ner till Umeå för ett besök med ett litet ingrepp på lasarettet. En kortare sjukhusvistelse i samband med ingreppet. Lillasyster satt kvar i Lycksele utan telefon. Barnbarnet hade skakat fram en gammal mobil, laddat upp så att hon kunde ringa 112 om hon behövde. Sedan köptes ett kontantkort. Men alla kontakter man har i sin mobil! Hur är det med dem? Hur många av dina anhöriga och vänner kan du rabbla upp numret till? Man kan ju alltid googla dem på nätet, om de inte valt att gå under jord med sitt nummer.

Here english version

Confused? At least I can spell it for now, but HOW much longer? Imagine when the day comes and I can’t read despite the strongest spectacles? But how much should one worry about one’s own shortcomings? When they turn out to put a damper on one’s life? Or should one just try to persuade oneself that it is only the vision that has given up, not the connection between what one sees and the perception of the brain? 

The thoughts around this have arisen recently as more and more people I talk to tell me how they disconnect from various forms of communication. They probably think I’m stupid for trying to get them to stop being so afraid that it affects their daily lives. There are no stupid questions, only stupid answers. And they are not the ones who deliver them, but the ones who answer. 

The biggest threat that most people refer to is these scams that affect the elderly. God forbid they tricks me! 

But I will admit that I have been to my bank and checked how I can secure my options of not withdrawing money from my account immediately, without a certain delay. It would have been the easiest barrier for me. The bank would automatically let my decisions to move money between accounts other than the ones I currently have via direct debit for at least a day. Of course by agreement with me. All slightly larger transactions had taken place with a delay of at least one day. How difficult would it have been for the bank to add such a service?? 

Now it is happening that people isolate themselves and do not dare to tell their phone number, with the fear that these fraudsters will reach them. I’m sure they’ll come up with the information they need for their scam. If they can manage to steal my money and log into my bank account like they do with some hacking methods, you probably can’t hide from them if it’s me they’re after. 

Last week, several people at the bridge asked about our stay in Norrland, and I answered: aha, so you don’t read my pages online? They wondered? What about your pages? But asked for the address of this page. I sent a link to one of the ladies with an SMS, one of those who asked for the address. Go ahead, I said, it’s up to anyone who dares to read my bullshit, as the husband calls it. Desperate, she looked at me when she understood after a while that there was a link in her mobile! Can it be removed, she wondered? And in that moment, I realised that I had met a lady who was so worried about being hacked and/or being scammed, that she hardly dared to open her cell phone. I suffer with her as I realise how anxious she was. I replied that I couldn’t remove it, but she never had to click the link to open it, if she felt like opting out. Then you just delete the SMS and you’re done with it. A bit inquisitive, she wondered if it was possible to delete it completely. This was beyond my technical knowledge, but I figured if she never opened the link there was probably no danger. How much fear can people muster because of what is written and reported on almost daily?

Last Saturday, when we were out in Väla a mall just outside our town, there was a lady on the bus and I felt that she was following my husband’s and my conversation. But it’s hard when you’re sitting opposite each other to pretend you don’t see. We chatted about some flowers that the husband had noticed on the edge of the ditch when we went out to the shopping centre. He wanted me to tell their names. Why check a flower as we pass at quite a high speed? What is he imagining? That I have hawk eyes? I suggested that we take a bus tour the following day and look at the flower. I saw that the lady opposite smiled at us when she heard about our ambitions to analyze a flower. As good as sitting at home and ”watching some crap on TV”, I said. Then the lady leaned forward and asked if my name was Inga-Lill. I can’t refuse, I said. She wondered if we weren’t old colleagues? I asked her to take off the big dark sunglasses she was wearing, and with a gasp from my side I said her name! Then you will recognise me, she said. I wasn’t sure it was you. But after 25 years, you may be allowed to hesitate. 

After a couple of minutes a conversation had started, which was like old times. She was one of the colleagues I had extremely good communication with and enjoyed being with. But the years had made us lose sight of each other. Time to change buses! I got up but told her can I call you? We’re not done now, I said. With a big smile she asked me: YES, get in touch!

Once home, I decided to look up her phone number and add her to my contacts, before I forgot. And oh, what I had to look for! I found her on a few different pages, I know where she lives, how big the apartment is, how much the apartment is valued at. I know what the house looks like and much more. But I couldn’t find her phone number anywhere. 

Was that why she urged me to get in touch? Because she knew she was living a protected existence with a secret number? Not without my wondering. But you don’t dismiss this woman so easily. I wrote her a short message that the responsibility for continued contact now rested on her shoulders, enclosed a business card with my contact details, and franked with an old-fashioned stamp and put in a yellow mailbox. 

Then I couldn’t help but think. Would she get back to me? I told my sister-in-law when we had our ”Saturday contact” that I was expecting a call. Immediately she became curious. She thinks that all such things concern froggyfriend, but no I had to explain about the incident on the bus. 

An hour after our Saturday chat, the phone rang, an unknown number! From Sweden. Could it be a scammer? Cautiously I answered: hello… and there was my old work friend with his melodic dialect.

Chuckling, she admitted that she had no idea she was so secretive. She has asked the granddaughter to help her delete her phone details on certain sites, to avoid being called by all these sellers, both with honest and dishonest intentions. But she had no idea that she had thus also hidden herself from the outside world by hiding these contact details. I doubt that she is protected from potential scammers, if they want to, they will… 

I have called my husband’s sister several times this week, no answer. Not until Friday. Why had she been so quiet? Was she disappointed in me that I persuaded her to end her summer stay in Rönäs? After all, there was nothing to stay for. No people in the cabins around. Just her. And without a car. Isolated. No, go home to town, I meant. And now she had been home in town for a fortnight. But seemingly uncontactable! I got the explanation on Friday, when she finally answered my call. But there you are, I said. Chewing her breakfast sandwich and sipping her tea, she looked at me a little mischievously. We face each other. I said that she usually calls back when I called at inappropriate times. It has been mutual. Her phone had escaped for some time, I was told. She had gone for a shopping trip in town together with a sister of her and her mobile phone had been left on the car seat when her friends dropped her off at home. Their journey continued down to Umeå for an appointment together with a small surgery in the hospital. A shorter hospital stay in connection with the procedure. The kid sister was left in Lycksele without any phone. A granddaughter had found an old cell phone, charged up so she could was able to call 112, the emergency number in Sweden if she needed. Then a cash card was purchased. But all the contacts you have in your mobile phone! What about them? How many of your relatives and friends can you remember and dial the number for? You can always Google them online, if they haven’t chosen to go underground with their number. ?

Nu är kåldolmarna räddade inför vintern och även ugnspannkakan. Och änglamaten för gottegrisar som kommit på att Katarinaskorpor med lingon och vispgrädde är en delikatess. Fru Johansson har varit i stan och lingonen är inhandlade rensade och frysta i lagom portioner för syltkok. Denna mystiska kvinna som lever som en sort gårdfarihandlare med sina bär. Det är ett högsommartecken då dagstidningen annonserar ut hennes rundor med bär- och svamphandel. Fenomenet fru Johansson har funnits så länge jag minns, så hon bör vara väldigt gammal idag. 

I år var vi mycket angelägna att inte missa henne. Då vi var i stugan sistlidna fjortondagsperiod inhandlade vi en burk lingonsylt. Vi serverade den till potatisbullar med bacon och vi tittade förvånat på varandra, jag grabbade tag burken och på med de starka brillorna, läste innehållsförteckningen. Men det stod klart och tydligt att den garanterade 52% bär. Vad då för bär undrade vi? Men vi var rörande överens om att då vi kom ner till Skåne igen så var fru Johansson prio ETT. Lingonsylten skulle smaka annorlunda än denna smet som vår burk innehöll. Nu kan vi känna oss lugna, vi har mött fru Johansson och hon är en vacker medelålders kvinna, för dem som undrar. Kvinnan ifråga garanterade att dessa lingon, plockade i Värmland var av mycket god kvalitet och välrensade. Maken kontrade med att han föredrog att göra en egen rensning trots allt. Fick till svar att det behövde han inte. Han svarade att han kunde koka en burk av ”renset” och presentera henne om hon ville ha denna produkt som blev bortrensade av honom. Blåbär och en del kråkbär fick sorteras bort, men det blev ingen sylt kokt av de bären. 

Lördagssamtalet med svägerskan blev en rapport om dessa bär. Fru Johansson är väldigt idog för det visade sig att de har henne borta i Kristianstad också. Vi pratade om att våra sommarbiljetter var slut för i år. Ledsamt. Jag har hunnit sakna dem många gånger redan, denna vecka sen vi kom hem. Jag fick veta hur många gånger svägerskan varit ute och rest med sin sommarbiljett, och en bekant till henne som varit på egna rundor i Skåne. När jag hörde hur ofta de varit ut och turistat, satte jag mig efteråt och gjorde en sammanräkning av våra Skåneresor, skickade ett bild på räknandet och fick snart till svar att vi vann den reseligan, trots att vi gav upp tio resdagar för vår norrlandsresa. 

Jag relaterade mina badturer i sjön vid stugan. Och förklarade att jag använde en skopa för att hälla över mig vattnet då jag schamponerat håret. Medgav att jag inte är så mjuk i kroppen längre och balansen är ett minne blott. Så om jag skulle doppa ner skallen under vattnet för att skölja håret var risken stor att jag inte kunde resa mig rakt upp. Hade hamnat i en penibel situation, knästående under vattnet. Och hur reder jag ut det, panikslagen som man förmodligen blir i det ögonblick då man inser att man inte kommer upp. Att jag är simkunnig är glömt då paniken dyker upp. Det behövs inte vara så djupt vatten för att drunkna då man inte kan resa sig upp.

Jag minns då man hade hittat Wilhelm Moberg drunknad i sjön intill sin sommarstuga, på ganska grunt vatten. Jag vet att jag tänkte då jag hörde det, konstigt, karlar går inte i sjön. Det är pigor som gör det. Karlar hänger sig eller skjuter sig. Dränka sig är inte lätt att göra med berått mod. Men kanske han föll omkull ner till knästående, och inte kunde resa sig? Är det någon som tänkt på det? Sådana konstiga samtal vi för svägerskan och jag. 

Idag har vi varit ut till Rydebäck och handlat lite blommor. De, som varit till sådan glädje under sommaren, har gjort sitt. Nu startar höstsäsongen, så lite chrysanthemum i balkonglådorna för ta över. Medan vi reste med buss+tåg, kom jag att tänka på att våra seniorkort tillåter oss att åka till dessa småbyar runt vår kommun. Om man inte är senior och måste köpa biljett för Resa till/från dessa områdn, får man betala en högre taxa än om man åker inom staden. Då jag har ett ärende ganska snart till grannstaden, kom jag att jämföra skillnaden då jag köper biljett till den staden. Om jag köper från Rydebäck till Landskrona sparar jag några kronor jämfört med om jag köper biljetten från Helsingborg! Alltid angenämt för mig att hitta sådana besparingar. Men varför betala mer än det behövs? Jag minns då man rapporterade i nyheterna på TV att om man åkte mellan Stockholm och Malmö skulle man köpa två biljetter. En mellan Stockholm och Linköping och en mellan Linköping och Malmö. Någon passagerare hade upptäckt att det blev billigare än att köpa för hela sträckan i en biljett. Visst var det Thore Skogman som sjöng: Man måste vara om sig och kring sig…..

Nu har Bartolomeinatten varit och rötmånaden är över. Vad det innebär för modernas hushåll vet jag inte, men som den almanackstokiga jag är noterar jag detta omedvetet. Jag njuter av denna årstid som fortfarande är varm men inte het. Man kan gå lättklädd länge än. Vår fastighetsskötare och jag tävlar om vem av oss som klarar sig längst ut på hösten, han i sina shorts och jag i mina sandaler/foppatofflor. Jag minns inte vem som vann senast, jag tror han gick på pappaledigt innan det blev vinter.

Jag stod ganska länge med badrocken på, sneglade uppåt skogsbacken där det lät av maskiner. Om jag släpper badrocken, och uppenbarar mej i mässingen, slutar då maskinljuden? Jag såg inte var maskinisten befann sig, men visste på ett ungefär. Men här stod jag i strandlinjen, hade bestämt mig för ett sista dopp för i år. Tvätta håret än en gång i sjövattnet, som för att bära med sig lite av frihetskänslan från vårt paradis. Lufttemperaturen var +13°, det vi skämtsamt brukar benämna som Tärna-sommar. Men vattentemperaturen var helt annorlunda denna sensommar. Jag har ingen koll på hur mycket, men att jag, badkrukan, vadade ut och doppade mej, tyder på en behaglig ljummen sjö. Skopan som jag nyttjade till att ”skopa” över mig vatten efter att ha schamponerat in håret, var till hjälp. Jag vet inte om jag klarat att dyka under vattnet flera gånger. Dels på grund av det grunda vattnet, dels på grund av att det är nästan lika svårt att krypa ihop i hukande ställning och sedan komma upp. 

Men nu hemkommen till stan, sitter jag och förundras att vi njutit så som vi gjort. I nästan två veckor. Förvånas verkligen. Att vi två gamlingar, maken är ju faktiskt gammal-plus med sitt passerade 80-tal, har levt utan rinnande kranvatten och allt vad det bär med sig. Vi är inte några som Lubbe Nordström hade kunnat använda i sina skriverier, nej rentvättade, fräscha och doftande av diverse hud- och hårvårdsprodukter. 

Jag inser att man kan behöva mer tid vad man än företar sig. Och det innebär att man får minska ner på sitt schema för allt som måste göras. Det är inte ”tvärgjort” att minska ner sin to-do-lista. Men det får bli en prioriteringssak. 

Söndagen stängde vi stugan för i år. Ropade ut ett ”hej då” till de två tranor och gökungen som varit de enda fågelsällskap vi haft dessa veckor. Satte oss i hyrbilen. Vi hade ett hotellrum reserverat i Umeå för en övernattning. Vis av att vi gamlingar inte kör de nästan 45 milen i ett huj, de hade vi föregående veckas erfarenhet av. Så de planer på ett sent eftermiddagsflyg, var tilltagna i underkant för att vi skulle hinna köra från stugan direkt till hyrbilsinlämning och vidare till flyget samma dag, hade blivit ändrade. Istället sov vi på hotell med mjuka sängar, dusch och en frukost som är den dagens höjdpunkt. Tankade bilen strax innan bilfirman 5,72 liter! Vi hade alltså kört ca 120 mil dessa fjorton dagar och allt som allt tankat 45 liter soppa. Ingen av oss vill påstå att vi förstår detta med laddhybrid, men onekligen hade båda lite fundering på om vi skulle köpa denna lilla trevliga bil som vi hyrde. Men vi är inga bilförare längre! Bara punktinsatser såhär. Avlevererade bilen och tog de tre resväskor, som tack och lov är försedda med hjul, ryggsäckarna på ryggen och en promenerade bort till närmsta busshållplats. 

Maken som är ”van resenär” i Västerbotten, framför allt från föregående år, har en ”Tabussen-app” i sin mobil. Vi är ju sedan de senaste somrarna med Skånetrafiken duktiga på att leta resor i appar, priser och biljetter. Resan som gick genom hela Umeå med byte i centrum och ut till flygplatsen kostade 40 riksdaler. Jag hade bett chauffören berätta för oss då vi kom till hållplatsen vid flyget, ifall den hade något annat namn än flyget eller AirPort. Displayen som aviserar ut nästa hållplats var svart som natten och kvinnorösten som brukar berätta om nästa hållplats var tydligen även hon på semester. Men vi klarade hela bussresan galant, med chaufförens hjälp.

Verkligen angenämt då vi hade taxi som plan B. Denna plan B som vi inte behövde utnyttja, betalade i princip lunchen vi inmundigade på flygplatsen. Bland annat kostade en kopp kaffe 59 spänn och det stod en tydlig skylt att påtår ingår INTE! Tack och lov smakade det inte som Zoegas kaffe så den påtåren var inget att trakta efter! 

Incheckningen av oss och de bagage vi tänkte skicka som polletterat gick i stå då man skulle betala transporten av resväskan med en QR-kod. Den fick jag inte att fungera. Vi var i god tid, och mannen i informationen såg att vi hade problem. Jag förklarade vad som hängde upp sig och han provade först att göra hela incheckningen i sin dator. Men det strulade där också. Ett litet bekymmer med Ö-et i våra namn nämndes men det kan väl inte ha varit hela felet.  Han kom ut i hallen och med våra inchecknings-koder gjorde han ett nytt försök. QR-koden kom upp igen och han bad mej att avläsa den med min mobil, inget hände att den mottog betalning. Han bad att få försöka själv med min mobil och han letade både länge och väl. Konstaterade att jag inte hade en ”sådan app” vad han nu menade… Tillbaka till informationsdisken och en kollega till honom fick göra ett nytt försök. Det var tydliga hummanden om ett ”tjall på linjen”, men efter en stund levererades var sitt boardingkort till oss och en remsa att fästa runt handtaget på resväskan som skickades in för vidare befordran. Vi frågade inte vad som hade strulat, bara sa tack för hjälpen. Dessa eviga manicker som ofta verkar vara i olag. Nu har jag inte sett betalningsuppmaning ännu för bagaget, men jag tänker inte påminna dem om att jag inte fick betala de 300 kronor som det tydligen kostade.

Väl förbi säkerhetskontrollen denna gång utan större besvär slog vi oss ner för en lunch i lugn och ro. Nu fick vi läsa de dagstidningar som är lokala och så oerhört norrländska. Både oppositionens och liberalernas tidningar. Vi satt med en tidning var och relaterade händelser som skett i länet senaste dagarna. Det kändes att vi inte läst tidningen en enda gång dessa två veckor, bara vår egen lokala digitala dagstidning. Det är en himmelsvid skillnad rent kulturellt. Vi var i god tid till flyget så vi hann att lösa ett av korsorden i tidningen. En ytlig bekant till mig dök plötsligt upp och skrattande hälsade vi på varandra. Vi brukar ses ibland då jag är på väg till sonen, antingen promenerandes eller cyklandes. Då dyker han upp i Allerumstrakten och frågar om jag behöver skjuts? Lite förvånande att han dyker upp i Umeå. Tala om att världen är liten….

Flyget var i tid denna gång och sonen som hämtade oss på flygplatsen hade bråttom hem för att se TV. Det var premiär för en ny säsong av Badehotellet klockan 20.00 sa han, så han var glad att vi landade i tid. Jag får väl se om jag lyckas logga in på TV4 för att se den serien, annars struntar jag i den. Men nu är vi hemma efter denna sommar. 

Får se om vi tar oss runt något mer i höst eller vinter. Fullmånen, en blodmåne hälsade oss välkomna hem. 

An English version below

Lite småtrött släpper jag ifrån mig broderiet, det går inte att få fokus längre på de pyttesmå stygnen. Sträcker på ryggen som jag senaste halvtimmen krummat ihop mer och mer. Nu ger jag upp för idag, säger jag. Men så roligt att få sitta med ett broderi som aldrig kommer till någon användning. Jag bara föll för det vackra mönstret, ett skånskt, väldigt skånskt armband. Ett broderi med den tegelröda och mattgula färgen som gör att det såg så skånskt ut. 

Stod i hemslöjdsbutiken i Landskrona på en av våra sommarresor. Hade som vanligt blivit ”göralös”. Jag visste att de hade ett vantmönster i den affären, ett mönster där man överfört gamla skånska vävmönster till att bli mönster på vantar. Nu blev det ett extra inköp av ett broderi. Jag har gett upp all form av broderi åratals sedan, med vissheten att man aldrig använder sådana saker längre. Men jag har sett att folk bär armband och armringar av alla möjliga material. Breda historier av läder, av pärlor och vänskapsband gjorda av alla möjliga och omöjliga material. Varför inte en liten armring av detta söta lilla broderi med ett mönster från Göinge, tänkte jag.  

Övertygad om att det aldrig skulle komma till användning, lät jag mig lockas av utmaningen. Dessa små små stygn och mina taskiga ögon gick liksom inte ihop. Men man kan inte ge sig om man inte provat. Så jag lät mig falla för frestelsen, höll med Oscar Wilde som sa att lättaste sättet bli kvitt en frestelse är att falla för den.

Så nu i sommar har jag INTE stickat yllevantar. Jag har broderat, som en gammal herrgårdsfröken. Jag har letat fram allt i förstoringsväg som finns att uppbringa i mina ägo. Det fantastiska stora förstoringsglaset som jag köpte för många år sedan, och som jag aldrig lyckades komma överens med, var har vi det? Det som man hänger runt nacken och har stående på bröstet. Lägenheten vändes upp och ner, men inget förstoringsglas med den fasonen hittades. 

– Var hade du det sist, undrade maken? 

– Jag har ju aldrig använt det, men då jag testade det lade jag det i förvaringsfacket under soffbordet, svarade jag. 

Det bord som sonen tog hand om vid vår flytt för fyra år sedan. Jag SMSade och frågade sonen om det fanns kvar i bordsfacket, och dagen efter levererade han det hem till mig! Snacka om att ha koll på sina saker…. 

Maken som vet att vissa saker bör man inte ifrågasätta, han har låtit mig syssla med dessa snårigheter som ett broderi är. Snällt sydde han en sicksack-söm runt kanten så att den fina linneväven inte skulle repas upp av misstag. Han, symaskinsägaren, får då och då bistå med moment jag absolut inte fixar längre.Sedan har han hört mitt kvidande, mitt svärande och mina förbannelser över hur den lilla tapesserinål blinkat och blundat med sitt öga då jag försökt trä nålen. Ha ha, jag kan ju skylla mig själv. Den detaljen är ingen mening att be maken om hjälp med, nålen blundar för honom också. Och till den fina väven var en grövre nål med större öga inget alternativ.

Jag hade inte någon intension att slösa bort detta pysselnöje förrän vi kom upp till stugan, men att förbereda är inte så dumt. Så då vi var installerade i stugan satte jag mig och för att brodera. Fick leta bästa ljusförhållandena, plocka fram skarpaste lampan. Sen satt jag där och svor. Trä nålen var steg nummer ett. Gick icke. Ett besök i grannstugan för att fråga efter en nålpåträdare blev resultatlöst. Men övertygande berättade jag att jag inte var rådlös. Jag visste att i min svärmors syskrin fanns en dylik tingest, en nålpåträdare. Traskade vidare till den stuga där jag förmodligen skulle hitta Hannas syskrin. Hanna dog 1989, men jag har vid ett flertal tillfällen rotat runt i Hannas gamla plåtskrin, plåtskrinet med en bild av Läckö slott på locket. Och som jag visste i förväg, hittade jag en nålpåträdare i detta skrin. Men jisses i sådant dåligt skick den var. 

Då vi på eftermiddagen for till affären beslöt jag mig för att försöka köpa en ny. I den livsmedelsaffär som verkar vara en norsk affär. Det är nära till gränsen häruppe, så norrmännen kommer i horder för att handla läsk, ost och sötsaker. Systemet får också ett besök av dem. Men hur ofta handlar dessa köpstarka norrmän en nålpåträdare? Skulle jag hitta en? 

I en modern livsmedelsaffär finns ingen personal där man talar om vad man ska ha. Man får leta själv. Några ungdomar med tröjor som avslöjar att de hör till personalen fanns i affären. Men ingen över tjugo år. Är det möjligt att fråga dessa ungdomar om ett ord som förmodligen är helt ogooglebart? Troligtvis lönlöst. Men kom på att om jag frågar efter trådrullar, kommer de att visa mig rätt avdelning. Och VOILÀ, där längst ner på en undanskymd plats hängde en liten plastförpackning med två stycken nålpåträdare, en röd och en blå! 

Så svordomarna har varit färre, men helt ärligt, att använda en nålpåträdare kräver även den en hyfsat god syn. Det där med avståndsbedömning är ett annat problem då man bara har ett fungerande öga, tillika halvtaskigt. Men nu syr jag och gläds åt varje litet område som blir täckt ned broderier. Därför händer det att jag måste lägga ifrån mig arbetet trots att inget annat viktigt kallar på min uppmärksamhet. 

Men dagarna häruppe är inte lika väl tilltagna som vi brukar ha dem då vi tillbringat somrarna här. Därför har det blivit lite jäktigt mellan varven. En familjemiddag avnjöts i lördagskväll. Måndagen blev det surströmmingsskiva. Och för fem minuter sedan ställde jag in ett fat med kräftor i kylen. Vi måste träffas vi fruntimmer och tjafsa. Utan de där tordönsstämmor som överröstar våra nätta små röster. 

Jag skrattade åt froggyfriend som varit på syskonträff för några veckor sedan. Hans lillebror och han hade inte fått en syl i vädret menade han, hans fyra systrar hade samtalat hela tiden, fast han använde ord som lät mer ”ank-likt”. De lyssnade inte på oss beklagade han sig. Då jag läste detta stod det mellan raderna att det börjar vara taskigt med både hörsel och uppfattningsförmåga som kommer smygandes med åren, även hos dem. Därför är herrar med mörka röster hänvisade till andra stugor. Däremot inte landsförvisade. De bör vara inom räckhåll om vi inte kan öppna de mousserande dryckerna. Och de bör inte avlägsna sig förrän allt är iordningställt, dukat och klart. 

I alla fall står sista träffen för dörren idag. 

Sedan går vi in i en tid med nedpackning och iordningställande av vinterläge för stuga och bodar runt om. Det har varit helt fantastisk vistelse häruppe i år. Jag har själv inte sett en mygga, även om maken meddelat en stycken. Före avresan hade jag beställt tid för en eventuell tvätt i maskin och chans att duscha några gånger. Men jag har använt mig av sjön som hygienutrymme. Håret blir så mjukt och skönt i detta vatten. Favoritblusen som jag vill ha tillreds då vi far söderöver har jag handtvättat i sjön. Lite smutstvätt kan man ta med hem. Sänglinnet har vi använt de där som legat som reserv i våra förråd, det finns soptunnor häruppe. Nu flyttar lakanen dit. Förr i tiden kastade man aldrig en tygklut, hur liten den än var. De blev trasor till disktrasor och fönstertvätt. Idag vet jag inte hur mycket sådant man använde. Men jag har sådant så jag klarar mig.

Kanske jag kan ta en halvtimme till med mitt broderi, sedan får jag duka och leta upp lite servetter och haklappar. Det ska man ju ha då man äter kräftor. Vidare är det vissa saker som kräftor också kräver, allt enligt Albert Engström, så jag får se till att fixa dem också. 

Men då jag packar för hemresan låter jag min nya fina nyinköpta potta, ett nattkärl för de eventuella nätter/tidiga morgontimmar med ösregn och mörker, som jag inhandlade på hjälpmedelsbutiken i stan innan vi for hit, den får bo kvar i stugan. Den ligger ouppackad, och jag är övertygad om att det är på grund av min försiktighet, att inte chansa. Det är trots allt en lång väg bort till utedasset, och i ösregn blåsväder och mörka kulna morgontimmar kan det kännas kämpigt. Men inga tidiga morgontimmar har behoven kallat på mig. Så du ska få min gamla potta när jag dör…. Fast den är ny, modern och jättefin. Och i sin originalförpackning.

 

Here’s an english version

A little tired, I let go of the embroidery, it is not possible to focus anymore on the tiny stitches. Stretching on my back, which I have curled up more and more in the last half hour. Now I give up for today, I say. But so fun to sit with an embroidery that will never be used. I just fell for the beautiful pattern, a Scanian, very Scanian bracelet. An embroidery with the brick red and matte yellow color that makes it look so Scanian. 

Was in the handicraft shop in Landskrona on one of our summer trips. As usual, I had become ”helpless” without any handicraft to do. I knew they had a mitten pattern in that shop, a pattern where old Scanian weaving patterns were transferred to become patterns on mittens. Now there was an additional purchase of an embroidery. I gave up all forms of embroidery years ago, knowing that such things would never be used again. But I have seen people wear bracelets and bangles made of all sorts of materials. Broad stories of leather, of pearls and friendship bands made of all possible and impossible materials. Why not a small bracelet of this sweet little embroidery with a pattern from Göinge, I thought.  

Convinced that it would never come in handy, I let myself be lured by the challenge. These little tiny stitches and my crappy eyes didn’t go together. But you can’t give up if you haven’t tried. So I let myself fall for the temptation, agreed with Oscar Wilde who said that the easiest way to get rid of a temptation is to fall for it.

So this summer I have NOT knitted mittens of wool. I have been embroidering, like an old lady of the manor. I have looked for everything in the way of enlargement that is available in my possession. The great big magnifying glass that I bought years ago, and never managed to come to terms with, where do we have it? The thing that you hang around your neck and have standing on your chest. The apartment was turned upside down, but no magnifying glass of that shape was found. 

– Where were you last when you used it, asked my spouse? 

– I’ve never used it, but when I tested it I put it in the storage compartment under the coffee table, I replied. 

The table that the son took care of when we moved four years ago. I texted and asked my son if it was still in the desk drawer, and the next day he delivered it to my house! Talk about keeping track of your things….

My husband who knows that some things should not be questioned, he has left me to deal with these intricacies that an embroidery is. He kindly sewed a zigzag stitch around the edge so that the fine linen fabric would not accidentally be scratched. He, the sewing machine owner, gets to help from time to time with parts I absolutely can’t fix anymore. Then he has heard my whining, my swearing and my curses over how the little tapestry needle blinked and closed its eye when I tried to thread the needle. Ha ha, I can blame myself. That detail doesn’t make sense to ask the husband for help with, the needle closes its eyes for him as well. And for the fine fabric, a coarser needle with a larger eye was not an option.

I had no intention of wasting this hobby until we arrived the cottage, but being prepared isn’t bad. So when we were settled in the cabin, I sat down to try to embroider. Had to look for the best light conditions, pick out the sharpest lamp. Then I sat there and cursed. Thread the needle was step number one. Didn’t work. A visit to the neighboring cottage to ask for a needle threader was fruitless. But convincingly I told them that I wasn’t any loss. I knew that in my mother-in-law’s sewing box there was such a thing, a needle threader. I trudged on to the cottage where I would probably find Hanna’s sewing box. Hanna died in 1989, but on several occasions I have rummaged around in Hanna’s old tin box, the tin box with a picture of Läckö Castle on the lid. And as I knew before I went there, I found a needle threader in this casket. But OMG it was in such bad shape. When we went to the store in the afternoon, I decided to try to buy a new one. In that grocery store that appears to be a Norwegian store!? It’s close to the border up here, so the Norwegians come in droves to buy soft drinks, cheese and sweets. The store for alcoholic products also receives a visit from them. But how often do these rich purchasing Norwegians buy a needle threader? Would I find one? 

In a modern grocery store, there is no staff where you talk about what to want. You can search for yourself. I found a few young people with shirts revealing that they belong to the staffed . But no one over twenty. Is it possible to ask these young people about a word that is probably completely ungoogleable? Probably useless. But figured if I ask for spools of thread, they’ll show me the right department. And VOILÀ, there at the bottom in a hidden place hung a small plastic package with two needle threaders, one red and one blue! 

So the profanity has been less, but quite honestly, using a needle threader requires pretty good eyesight too. The distance judgment thing is another problem when you only have one working eye, also half-assed. But now I sew and enjoy every little area that gets covered with embroidery. Therefore, it happens that I have to put work aside even though nothing else important calls for my attention. 

But the days up here are not as well measured as we usually have them when we spent the summers here. Therefore, it has become a bit intense. A family dinner was enjoyed on Saturday evening. On Monday it was a fermented herring, a Swedish speciality, enjoyed. And five minutes ago I put a plate of crayfish in the fridge. We must meet we women and have a chat. Without those thunderous men’s voices drowning out our pretty little voices. 

I laughed at froggyfriend who was at a sibling reunion a few weeks ago. His kid brother and he hadn’t had an chance to speak a word, he meant, his four sisters had been conversing the whole time, although he used words that sounded more “duck-like”. They didn’t listen to us, he lamented. When I read this, it was written between the lines that it starts to miss both hearing and perception which creeps up with the years, even with them. Therefore, gentlemen with dark voices are relegated to other cabins. However, not exiled. They should be within reach if we can’t open the sparkling drinks. And they should not leave until everything is arranged, set and ready. 

In any case, the last meeting happens today. 

Then we go into a mode for unpacking and winterizing the cabin and camping around. It has been an absolutely fantastic stay up here this year. I myself have not seen a mosquito, although my husband reported a few. Before our arriving the cottage, I had booked an appointment for a possible machine wash and a chance to shower a few times. But I have used the lake as a hygiene space. The hair becomes so soft and nice in this water. The favorite blouse that I want to have ready when we go south, I have hand-washed in the lake. We can bring some laundry home. For the bed linen, we used those that were left as a reserve in our storage, there are dustbins up here. Now they are moving into one of these. In the old days, you never threw away a cloth, no matter how small. They became rags for dishcloths and window washing. Today, I don’t know how much such things were used. But I have such things for my lasting lifetime.

Maybe I can take half an hour more with my embroidery, but after that I have to set the table and look for some napkins and bibs. You have to have that when you eat crayfish. Then there are certain things that crayfish also require, all according to Albert Engström, so I have to make sure to fix them as well. (The swedish author said crayfish claims this kind of beverages)

But when I’m packing for the trip home, I’m leaving my new nice newly purchased potty, a night potty for the possible nights/early morning hours with torrential rain and darkness, which I bought at the aid shop in town before we left here, it can stay in the cabin. After all, it is a long way to the outhouse, and in pouring rain, blustery weather and dark, cool morning hours it can feel like a struggle. But no early morning hours have the needs called me. It is unpacked, and I am convinced that’s because of my caution, not to take any chances. So you will get my old potty when I die…. Although it is new, modern and great. In its original packaging.